Vi kom tillbaka från vår fantastiska resa till Chitwan redan på torsdag, men jag har inte haft tid att ens öppna datorn sedan dess av flera orsaker. På fredag för att jag tvättade kläder hela dagen och det var elavbrott hela kvällen, på lördag för att vi var bjudna på middag till Bishnu på kvällen och i går för att Rajus föräldrar flög till Kathmandu på morgonen, så Raju och jag har varit husvakter. Rajus mamma har haft ont i magen och ryggen en längre tid. På lördag kom hit några av Rajus föräldrars vänner som tipsade om en ayurvedisk/homeopatisk klinik i Kathmandu som hade botat någon av deras bekantas smärtor. Så de passade på att åka dit nu, när vi är här och kan se efter hotellet. De fick dessutom tag på flygbiljetter dit för bara 10 euro! Nå, nepalesiskt pris var det ju, turister, asiatiska turister och nepaleser har alla egna priskategorier för flyg, museum och ibland i restauranger och butiker också. Hur som helst är hotellet fullsatt och vi har haft fullt upp med att laga morgonmål, tvätta kläder, tvätta lakan och städa rum. Just nu sitter jag och försöker skriva och samtidigt kasta en boll till andra ändan av rummet för att hålla Anilas uppmärksamhet från datorn. Rajus föräldrar kommer hem i morgon så sedan har jag bättre ordnat med barnvakt igen.

Gällande vår Chitwanresa så var den alltså superlyckad. Vi åkte dit tillsammans med Binod och Rajus kompis Surjay. Dagen vi kom dit tog vi det lugnt och kollade staden/byn Sauraha där vi bodde. Den är byggd på ena sidan en flod, nationalparken är på andra sidan av floden. Så där annars finns det i själva Sauraha främst hotell, restauranger och butiker med saker ämnade åt turister. Vi promenerade därför också en bit ut på landsbyggden utanför, där vi såg folk som bodde i traditionella hyddor av bambu och lera. Där kunde Anila bekanta sig med en massa kossor, getter, ankor och andra husdjur. Vårt hotell var vid floden, med stor terassbalkong utanför vårt rum där vi kunde sitta och se solen gå ner över nationalparken på andra sidan floden. Några vilda djur lyckades vi ändå inte se från balkongen ;-)

Nästa morgon for vi på elefantsafari i djungeln. Vi satt alla fem i en korg uppe på elefantens rygg, med elefantskötaren sittande på elefantens nacke. Safarin började med att elefanten promenerade ungefär 1,5 kilometer till parkens port. Anila somnade förrän vi ens kom in i parken. I djungeln såg vi hjortar, fåglar, fjärilar och apor. anila vaknade just före vi lyckades hitta en noshörning som stod och tuggade helt fredligt och var helt oberörd av att tre turistyllda elefanter stod i halvcirkel runt den. Det var alltså en hel del elefanter i rörelse på morgonen. Större delen av tiden var vi i så tät djungel att man inte såg eller hörde någon annan, men när vi kom till öppnare ställen såg man genast andra elefanter med turister på ryggen. Vi korsade en flod också och såg en krokodil slöa på flodstranden. När Anila hade varit vaken kanske en timme så blev hon allt mer irriterad av att hamna sitta inklämd i en skumpande korg. Vi försökte först resultatlöst mata i henne en banan, sedan amma (inte alls att rekommendera på guppande elefantryggar, framförallt inte då hon bet sig fast allt vad hon kunde med sina två huggtänder - ajjj!). Igetdera hade önskad effekt, men tur nog var safarin nästan slut då, så vi behövde inte så länge stå ut med att ha Anila högljutt protesterande, utan kom ganska fort till parkens port igen och kunde be elefantskötaren släppa ner oss utan risk för att vi skulle bli morgonmål till någon hungrig tiger. Anila blev glad igen genast då hon kom ner på marken. Vi promenerade sedan tillbaka till hotellet. Det skulle egentligen ha ingått elefantryggstransport från porten till hotellet också.
På eftermiddagen åkte vi på flodfärd i en långsmal kanot gjord av en urholkad trädstam. Den verkade lite rank och vi var typ åtta personer i den, så vi hade lite problem att få Anila att inte vilja dränka oss alla genom att luta sig över kanten och stoppa händerna i vattnet. Amning gav inte heller önskad effekt (och var ganska obekvämt desutom i kanoten). Men sedan fick hon en påse mandariner att leka med av Surjay och struntade tur nog sedan i allt annat. Hon brydde sig inte ens om att titta på krokodilerna och aporna på flodstranden. Vi såg också en kanske en meter lång orm simma förbi (!). Det var intressant, jag har aldrig sett ormar simma tidigare, men också lite skrämmande, man kände ju sig ganska försvarslös där i kanoten. Vi åkte kanske en knapp timme ner längs floden, sedan steg vi ut och promenerade tillsammans med en guide genom högt gräs och en del gräsplaner till ett ställe där de föder upp elefanter. Där hade en av elefanterna 13 dagar tidigare fått tvillingar. Elefantbabysarna var jättesöta, till och med Anila förstod det och skrattade och pekade på dem. Sista dagen besökte vi en skola i en by utanför Sauraha. Den är uppehållen med pengar från donationer, och Raju och jag har redan länge sökt efter något projekt att understöda här i Nepal. Ägaren till hotellet vi bodde i tipsade om den där skolan. Vi kom dit just före skoldagen skulle börja, så där fanns en massa barn som ville leka med Anila, och Anila tyckte det var roligt hon också. Vi gav en liten donation till dem sedan också.

Nu måste jag sluta, Anila har tröttnat på att jaga bollar och vill ut på gården igen. Skrivs senare, antagligen åtminstone ännu en gång förrän vi kommer tillbaka till Finland nästa vecka.

En helt vanlig dag

Jag tänkte passa på att beskriva vad vi brukar hålla på med här på helt vanliga dagar, eftersom de senaste veckorna har bestått främst av dessa vanliga dagar utan något särskilt program.

På morgonen vaknar vi när Anila börjar krypa omkring i sängen, vanligen någon gång mellan 6 och 7 på morgonen. Själv vaknar hon väl antagligen antingen av grannens högljudda tupp eller av att det börjar ljusna. Vi brukar ligga och njuta i sängen ett tag efter det (läs: Anila njuter av att slänga saker i huvudet på oss eller klämma in fingret i våra ögon/öron, medan vi försöker sova lite vidare...). Sedan blir det dags att klä på Anila och gå till köket i Rajus föräldrars hus och fixa morgonmål. Anila äter gröt av nepalesiskt eller indiskt grötpulver, jag dricker en kopp sött nepalesiskt kryddat mjölkte som jag doppar en ganska intetsägande vetesemla i. Samtidigt brukar vi hjälpa Purnima med grönsakerna för lunchen. I Nepal kokar man lunch redan tidigt på morgonen, så att den hinner svalna förrän den ska ätas. Man äter ju med fingrarna här, så man bränner sig om maten är för het. Dessutom äter barnen lunch förrän de går till skolan och skolbussen till AbiSheks privatskola kommer omkring 9.30 på morgonen (Purnima promenerar iväg till sin lokala statliga skola omkring 9.45).
Anila brukar leka en stund med AbiShek eller Rajus föräldrar förrän hon sover förrmiddagstupplur. När hon somnat brukar jag passa på att gå i duschen och handtvätta dagens lass med kläder. Jag tvättar hellre lite varje dag än massor varannan eller var tredje dag. Ibland duschar jag redan tidigare, eftersom vattnet i duschen brukar vara varmast antingen före klockan 8.30 (då inte alla ännu hunnit duscha) eller efter klockan 11 (då solpanelerna hunnit värma följande sats vatten). När Anila vaknat ger vi lunch till henne. Hon äter samma mat som vi, men vi sköljer den i hett vatten för att tvätta bort den mesta mängden kryddor först. Lite brukar ändå vara kvar på blomkålen, och hon grimaserar och räcker ut tungan alltid då det blir för kryddigt. ;-) I början lagade vi egen mat till henne, men det har visat sig att hon äter vuxenmaten lika bra eller dåligt som mindre kryddad babymat, så vi har den senaste månaden struntat i att laga specialmat till henne. Efter att Anila har ätit äter vi själva. Maten är så gott som alltid ris, linssoppa, någon kryddig pickles, ibland också spenatstuvning och alltid någon grönsaksstuvning som för det mesta innehåller potatis, ärter/bönor, blomkål, tomat och ibland rädisa. Dessutom brukar jag steka ett ägg till mig och Raju äter antingen ägg han också, eller kött om det finns.

På eftermiddagarna brukar vi antingen stanna hemma och leka på gården eller gå ut på promenad. Ibland lämnar jag Anila på gården med Rajus föräldrar eller Raju och går och shoppar eller fotograferar ensam här i närheten. Ibland åker både Raju och jag med motorcykel för att göra inköp längre bort. Vissa dagar badar Anila ute i solen på eftermiddagen. Andra dagar tvättar jag hennes blöjor (duschvattnet brukar vara som hetast på eftermiddagen, då solpanelerna gjort sitt jobb och ingen duschat på länge). Ganska ofta kommer också någon av Rajus systrar på besök. Igår var t.ex. Shiva här. Hon (liksom många andra urbana medelklasskvinnor här) har en scooter, så hon kan själv köra hit från sitt hem i andra ändan av stan. Bishnus pojkar var också här, och vi körde allihopa av och an med scootern på den smala vägen som går från grinden till hotellet. På eftermiddagen äter Anila också mellanmål (gröt och frukt) och vi andra äter nägot som kunde kallas lätt lunch (typ en kopp te med smörgås, nudlar, samosa, momo eller liknande).

Vid 3-4-tiden sover Anila eftermiddagstupplur, och när hon vaknar äter hon kvällsgröt och hjälper till att laga middag. Vi har börjat servera hennes kvällsgröt vid 5-tiden och middagen vid 7-tiden istället för tvärtom. I Nepal äter man nämligen middag först vid 7-8-tiden, så det besparar oss lite matlagning om hon äter samma mat som vi förrän hon går och lägger sig istället för egen mat vid 5-tiden. På kvällarna är det ofta elavbrott från ungefär klockan 6 till 8.30, så vi äter middag och går och lägger Anila i skenet av ficklampa eller stearinljus. Förrän Anila går och lägger sig brukar Rajus mamma som sagt ge henne massage med varm senapsolja framför en öppen eld på gården. Efter att Anila somnat och elavbrottet tagit slut brukar jag slå på min dator och skriva e-mail eller fixa på den där boken jag håller på att göra om Nepal till Anila. Om jag inte somnat förrän det, förstås (händer ganska ofta). ;-) Raju kommer och lägger sg vid 10-11-tiden, före det sitter han i receptionen och tittar på tv eller diskuterar med våra hotellgäster.

Vår främsta plan för de närmaste dagarna är att åka på övernattenutfärd till en by här i närheten. Jag skulle ha velat åka på djungelsafari till en stor nationalpark i södra Nepal, men Raju tyckte att det skulle bli för jobbigt med Anila. Dessutom lär det vara ganska fullbokat där. Området där parken är har varit ganska utsatt under inbördeskriget/gerillakriget/vad man nu vill kalla det, och eftersom det här är första turisthögsäsonen sedan det blev fred i landet så åker typ precis alla dit nu. Många hotell och restauranger hade redan hunnit stänga för gott då dit inte reste så många under kriget, så nu lär det vara helt överfullt i de få hotell och restauranger som ännu är kvar. Så kanske lika så bra att spara resan till nästa besök i Nepal så de hinner få igång servicen igen där. Byn vi ska åka till istället ligger i en dal mitt bland bergen. Vi ska åka dit antagligen först med jeep och sedan gå sista biten. Raju har några släktingar som bor där, så vi ska antingen bo med dem eller i det hotell som också lär finnas där. Det har varit lite molnigt på morgonen den senaste veckan, men om vi har tur är det klart väder när vi är där så vi kan se dagens första solstrålar lysa på de snöbeklädda höga topparna av bergen runt byn.

Edit: Fick just veta att vi far till Chitwan i alla fall. Jihuuu :)

Kärt barn har många namn

I Nepal anses det ofta bättre att kalla folk något annat än vad de heter på riktigt. Det gäller framförallt när man tilltalar eller syftar till personer som är högre i rang eller äldre än man själv, men också annars. Det finns därför namn på nästan alla släktskapsband, och då man inte är säker på sin relation till någon eller helt enkelt inte är släkt kan man alltid använda de universala "dai" (storabror) eller "didi" (storasyster) för så gott som vem som helst (utom markant yngre människor, som istället blir "bhai" (lillabror) eller "bahini" (lillasyster)). Anila har därför så många smeknamn redan, att jag tänker lägga en lista på dem hit. Dels också för att själv få koll på vilka de är ;-) Uttala dem som om ni skulle läsa finsk text (utom ch/sh-ljuden som ska vara som på svenska).

Saano maanche: Betyder "liten människa". Används främst av äldre människor, eller av främlingar på stan.
Babu: betyder egentligen pojkbaby på nepalesiska, men det är inte helt fel att använda det på flickbabysar heller. Anila kallas främst Babu av främmande människor på stan som inte vet om hon är pojke eller flicka
Naani eller Naanu: Kommer antagligen från nepalesiskans ord "saano" (som alltså betyder "liten"). Används bara för flickbabyn. Anila kallas Naani eller Naanu av dem som vet att hon är flicka (att kalla en pojkbaby flicknamn skulle vara förolämpande här, medan tvärtom är ok). Främlingar på stan frågar mig ofta om Anila är "Babu ki Naani?" (alltså: "pojke eller flicka?").
Tshoori: betyder dotter på nepalesiska. Används av Raju.
Kaantchii: Betyder typ "den yngsta sötnosen" om flickor, "kaantchaa" är motsvarigheten för små pojkar. Används främst av Purnima och Rajus mamma, ibland av Rajus pappa eller syskon.
Natini: Betyder flickbarnbarn. Används av Rajus föräldrar, men de använder nog oftare andra smeknamn.
Luuri: Betyder ungefär "smalis". Används främst av Rajus systrar och mamma, ibland också av mera avlägsna släktingar/vänner.
Bunti: Betyder ungefär "liten flicka". Används främst av Raju, men också av hans pappa och ibland också andra.
Dollii: Betyder "liten flicka". Används främst av AbiShek, men också av andra.
Bahini: Betyder lillasyster. Används av Anilas kusiner och hemhjälparna och diverse andra, men oftare när de talar om Anila i tredje person än när de tilltalar henne.

Följande smeknamn brukar jag kalla Anila:
Anila-vännen
Gulle
Grisen
Grynet
Sötnos
Rumptroll
Starvey Marvey (alltså som den där undernärda afrikanska killen i South Park)
Prawnie (hänger ännu kvar från graviditets-/nyfödingtiden)
Raju och många andra här brukar apa efter de svenska smeknamnen också (men det blir mera typ "Anila-benne, golle osv). De härmar förresten också fraser som "titta", "kom hit", "vaaar e Anila? - dääär e Anila" och allt möjligt annat också, fast jag försökt få folk att förstå att jag föredrar att de håller sig till nepalesiska.

Själv kallas jag "Maidju" ("morbrors fru") av Anilas kusiner (och av någon anledning också av Binod), "Baudju" ("storabrors fru") av hemhjälparna och av alla Rajus yngre eller jämngamla vänner, "Buhaari" ("lillabrors fru") av alla Rajus markant äldre vänner och av Rajus föräldrars vänner och "didi" eller "bahini" av de flesta andra.Så där annas har här inte hänt något särskilt. Anila blev frisk från sin diarre, men har ännu ganska dålig aptit. Hon har spenderat sina dagar mest med att öva sig att gå. På kvällarna har hon fått massage av Rajus mamma med varm senapsolja framför en öppen brasa på gården. Folk här tror att att varm senapsoljemassage på benen och lederna gör att barnen blir starka och lär sig gå snabbare. Själv har jag mest fotograferat. Dels bilder till en bok om Anilas resa till Nepal som jag ska ge som julklapp till Anila, dels en massa arty-farty bilder av blommor här i trädgården. Lägger med några hit så får ni se. På tal om blommor i trädgården så har jag sett dem med helt andra ögon nu när jag vet lite mer om blommor. Tidigare var de alla bara "blommor" för mig. Nu, när jag har spenderat sommaren i Plantagen och Bauhaus och diverse butikers grönavdelningar för att inreda vårt hem och vår balkong vet jag så mycket mer om dem. Här finns (somliga namn kan jag bara på finska) bl.a. vildväxande Peikonlehti, Viirivehka, Tagetes, flitiga lisa, rosor, ihmepensas, två olika sorters porslinsblommor och en hel del till blommor som jag vet att jag sett i butiken i Finland men inte minns vad de heter. Gemensamt för alla är att de är STORA, inte fjuttiga 20-30 cm plantor som i Finland utan upp till 2 meter höga buskar. ;-) Och så finns här ju dessutom en hel del som inte hittas i finska butiker, typ bananpalmer, papayaträd och cannabis hampa.

Babyfest

Beklagar att det igen blivit lång paus och nu en klump med inlägg. :-/ Ska försöka bättra mig...
Idag har vi varit och hälsat på grannens grannes baby, som fyllde 13 dagar idag, och därför hade namngivningsceremoni idag på morgonen och tillhörande fest för vänner och bekanta efteråt. Den lilla pojken var 2,6 kg vid födseln och ännu sååå liten och söt och spinkig. Jag tycker att hans fötter var om möjligt ännu mindre än Anilas och hans ben såg ännu spinkigare ut än hennes, men kanske jag bara har glömt hur liten hon var eftersom det är så länge sedan. Det är tradition här att ge pengar till babysar när man ser dem första gången, så den lilla killen fick en massa sedlar instuckna i sina små vantar och under mössan och i filten han var insvept i. På festen var också en del andra babysar. Bland annat en 6 månader gammal pojke som också hade en tutt, men hans tutt hade hans mamma gjort ett litet hål i och fyllt med honung (!). Hon tittade på mig som om jag var lite konstig eller rentav grym när hon frågade vad jag har i Anilas tutt och jag svarade att "ingenting, bara plast" ;-). Samma 6 månader gamla pojke sög dessutom på slickesticka alltid då han inte hade sin honungstutt i munnen (!!!).

Vi stannade inte så länge på festen ändå, för både Anila och jag har varit lite sjuka. Anila spydde flera gånger på tisdag, och har sedan tisdag kväll haft diarré. Själv spydde jag ett par gånger på onsdag morgon, hade lite feber och var totalt död hela onsdagen. Jag tror inte jag någonsin tidigare har blivit så utmattad av magsjuka. På onsdag eftermiddag släpade jag ändå iväg mig med Raju och hans pappa till läkare med Anila för att kolla att hon inte har någon bakterie- eller parasitrelaterad diarré som kräver antibiotika. Det hade hon ändå inte, så läkaren menade att vi bara ska se till att hon dricker ordentligt och att det nog går över inom ett par dagar, och om inte kan vi komma på återbesök. Hittills har det inte ännu lättat, förutom att det ju kommer mindre kakka eftersom hon (än en gång) vägrar äta annat än mjölk och vatten. Sådär annars verkar hon helt oberörd av diarrén, förutom att hon har sovit lite mer än vanligt.

Diverse små djur

I går kväll var det elavbrott igen. Här är elavbrott extremt ofta, främst för att staten i Nepal sparar på ström genom att helt enkelt stänga av elektriciteten i olika stadsdelar vid vissa bestämda tidpunkter varje dag, vanligen 2-3 timmar per gång 1-2 gånger per dag. Utöver de här elavbrotten är det dessutom titt som tätt också andra, oplanerade elavbrott. Hur som helst var det i går elavbrott under Anilas läggdagstid. Jag låg därför och godnattammade henne på sängen, i ljuset av en minimal liten halogenficklampa. Plötsligt hörde jag något som definitivt lät som när en mus knaprar på något. Vårt rum är bara typ 3 X 4 meter stort, och både sängen och divanen som vi har här är byggda med en stomme med byrålådor undertill, så att det inte är möjligt att gå under dem. Det borde med andra ord vara ganska svårt för ett djur att gömma sig i rummet. Jag lät ficklampans lilla ljuskägla svepa över golvet i rummet - ingenting. Sedan kollade jag mellan väggen och sängen. Där fanns ingen mus, men ljusskenet träffade istället en hårig, svart spindel, som med benen medräknade var lika stor som min handflata. Den satt helt stilla på väggen och såg visserligen inte mysig ut, men verkade inte benägen att knapra heller. Jag tittade på den ett tag - den hölls helt stilla och ljudlös. Så jag återgick till amningen. Det räckte inte länge förrän ljudet började igen. Jag flög upp och kollade på spindeln, som ännu var lika hårig och stor men också ännu helt lika stilla och ljudlös. Just medan jag undrade hur jag skulle bli av med spindeln sprang något mörkt förbi på golvet under den. En stor mus! Eller liten råtta. Eller något däremellan. Tur nog kilade den in genom den halvöppna badrumsdörren, så jag kunde lätt låsa in den där. Under vår förra Nepalresa vaknade jag faktiskt vid två olika tillfällen av att en mus sprang över mitt ansikte. Den här gången tänkte jag försöka slippa den upplevelsen. En stund efter att jag låst in musen kom Raju till rummet för att gå på wc. Jag berättade om mini-råttan/mega-musen, men Raju tyckte att möss är harmlösa. Han valde därför att gå på wc ändå, och jag stängde kvickt dörren bakom honom så att musen inte skulle rymma. Genom dörren kunde jag sedan höra honom kommentera att "gee, it's reeeaaaallllly huge" och när han en stund senare kvickt kom ut igen tyckte han att vi nog måste kalla på Purnima för att bli av med kräket. En stund senare hoppade alltså Purnima in i vår wc, beväpnad med en hink och ett pappersark (att ha som handske). Sedan hörde man en stund Purnima flämta och fnissa och musen tjuta stressat (yep, tjuta. "Tyst som en mus" var den minsann inte). Typ tre minuter senare kom hon ut med gnagaren fångad i hinken, och kastade ut djuret över muren till grannens åker. Medan hon ännu jagade råttan runt vår wc lyckades Mira, Raju och jag tillsammans skrämma ut spindeln ur vrån, fånga den i ett papper och kasta ut den också. Så var det äventyret över, och Anila, vid det laget ganska uppspelt och förundrad, kunde få sin sista slurk godnattmjölk. ;-)

Anilas favoritsmådjur här är nattödlorna. Ingen aning vad de heter på riktigt, men vi kallar dem nattödlor, eftersom de kommer fram bara då det är mörkt. Ödlorna är blekgröna, nästan genomskinliga. De är ungefär lika stora som vanliga finska ödlor, men mera gecko-aktiga till formen (bredare nos, större huvud och sugkoppar i ändan på tårna). De sitter mest på lur fastklibbade i taket på terassen utanför hotellets sidobyggnad, så Anila typ vrider nacken av sig när hon försöker titta på dem. ;-) Vi har en massa ödlor i trädgården också, men de flesta av dem ser inte ut som geckoödlor, utan istället som minimala iguaner (också de ödlorna är ungeför lika stora som vanliga finska ödlor).

Förutom ödlorna i trädgården har Anila tyckt om att undersöka sniglarna. Vi hade för någon vecka sedan ännu mängder av sniglar i trädgården. De hade alla hus på ryggen och fanns i alla storlekar mellan liten som en vanlig finsk trädgårdssnigel och nästan lika stora som min knytnäve. Nu har det inte regnat på över tre veckor, så sniglarna börjar så småningom försvinna. Anila har också bekantat sig med en massa olika stora, färgsprakande fjärilar som trivs bland blommorna i trädgården. För ett par veckor sedan tyckte hon också om att titta på två spinkiga små kattungar som brukade gå omkring och jama högljutt här, men de har varit som bortblåsta den närmaste veckan åtminstone.

Vårt eget lilla djur, alltså Anila, har gjort massiva framsteg de senaste dagarna. På sin 11-månadersdag på fredag klarade hon för första gången av att gå en serie med fler än 5 steg + stanna mitt i + fortsätta gå minst 5 steg till och sedan helt kontrollerat och utan att falla sätta sig ner på knä eller kyykky (vad heter den ställningen på svenska???). Tidigare har hennes gående främst gått ut på att halvrusa upp till typ 8 steg från någon människa till en möbel eller till en annan person. På lördag lärde hon sig ändra riktning när hon går, alltså gå i kurva utan att falla. I dag tog hon för första gången själv initiativet till att promenera iväg från en möbel till en människa som stod längre än 5 steg från möbeln. Tidigare har hon bara promenerat kortare sträckor (typ 2 steg) mellan möbler på eget initiativ. Längre sträckor har hon tidigare bara gått om man "skickat iväg" henne. Hon har helt från början varit jätteduktig på att inte falla och slå sig. Istället har hon landat (mer eller mindre) mjukt på knäna, eller i krypställning (knäna har visserligen ibland sagt "klonk" mot marken så högt att det låtit som om hon skulle behöva knäskydd, men hon har inte själv brukat röra en min ändå). Men nu har hon alltså flera gånger klarat av att undvika till och med det där "klonk":et. :)

Jag ska sluta nu, så det inte igen blir ett evighetslångt inlägg. Om ni förresten har frågor, kommentarer eller önskemål om något särskilt ni skulle vilja veta mera om, så kan ni antingen lägga dem som "comments" hit i bloggen (lättast om ni har gmail-konto), eller skicka dem per mail, facebook eller som PM på mammapappa. Jag checkar alla de platserna varje gång jag är online, men det är inte så ofta, så bli inte sura om det tar tid förrän jag svarar. Festivalerna tog slut nu och skolorna har börjat idag. Det kommer med andra ord att bli mycket lugnare här från och med nu, så jag kommer att ha tid för att beskriva alla möjliga små vardagliga fenomen istället.

Bhai Tika - mera om festivalen

Ursäkta att det förra inlägget blev avklippt mitt i. Här kommer fortsättningen och några bilder. Som jag skrev i förra inlägget så deltog alltså alla i familjen och några till i ceremonin. Rajus föräldrar var de enda som inte deltog, för det trodde att de var rituellt förorenade för att någon fötts eller dött i hembyn. Dagen efter Bhai Tika ringde Rajus pappas syster däremot och berättade att ingen varken fötts eller dött, de kände sig bara för gamla och sjuka för att promenera ner till Pokhara från byn de bor i, som ligger på en kulle (läs: typ 1500 meters höjd) ovanför Pokhara. Det tycker jag var lite svagt av dem, med tanke på att Rajus farmor tidigare brukade promenera ner hit varje år till Dashainfestivalen, ända tills hon dog som långt över 90 år gammal. På dashainfestivalen kom de däremot inte hit eftersom en baby fötts i byn (alla i byn är mer eller mindre släkt med Rajus pappa). Men nog om dem nu, och tillbaka till Bhai Tika festivaldagen. Systrarna ger alltså gåvor till bröderna. Gåvorna består traditionellt av kläder eller tyger, samt något gott att äta. Raju fick två par svart byxor att ha på jobbet i Finland, helt enligt vad han önskat sig. Han fick också, förutom de traditionella blomstergirlanderna, en yllehalsduk runt halsen "för det är kallt i Finland". ;-) Dessutom fick han, och alla andra bröder också, en bricka full av bananer, äppel, olika nötter, russin, nepalesiska och indiska sötsaker (översöta mjuka saker vanligen huvudsakligen gjorda av mjölk och socker), seu-roti och sådana där riskaka-struvor som jag nämnde nåt tag tidigare också. När alla bröder fått sina gåvor blev det systrarnas/kvinnornas tur. Rajus systrar gav tika åt mig och Anila, Purnima och Rima gav till varandra, Rajus systrar gav till varandra och Pretcha gav till sin lillasyster Praketi och Praketi gav, men sin mammas hjälp för hon är bara 6 år gammal, till storasyster Pretcha. Rajus systrars gåva till mig var den sari jag redan fått i förskott för att ha på mig på festen, men de gav dessutom också mig en halsduk "för att det är kallt i Finland". Anila fick också en omgång kläder, för en gångs skull inte helt förkastligt strykfula. Hon var däremot klädd i en vit, fluffig gräddkaka-klänning, som hon vid ett tidigare tillfälle fått av Rajus syster (nästan likadan som den där andra fruktansvärda prinsess-kreationen som hon hade på sig på Dashainfestivalen). Anila svängde på huvudet så mycket då Rajus systrar fixade hennes tika att den närmast såg ut som en krumelur och inte ett rakt streck. :P

Efter att alla fått sina tikas och gåvor och sådant åt vi god mat och tog en massa familjeporträtt i olika konstellationer i trädgården. Nedan är en bild av oss allihopa (utom hemhjälparna). På bakre raden är Jag, Shiva, Raju, AbiShek, Binod och Bishnu och på främre raden Anila, Rajus föräldrar och Shivas döttrar Praketi och Pretcha.

Senare på kvällen kom en hel del sådana där grupper av utklädda barn och ungdomar till gården, som jag tidigare skrev att hör till festivalen. De sjöng och dansade och hade show. Många av ungdomarna var Purnimas skolkamrater, de bjöd därför med henne i dansuppvisningarna.

På tal om hemhjälparna så har Purnima igen gått med på att laga mat. Hon vågade väl inte annat när hennes bror var här på besök. I morgon på morgonen åker han tillbaka till sin hemby någonstans i södra Nepal nära Nepalganj. Purnima lär i något skede ha sagt att hon också tänker följa med, men hon ändrade sig väl nog. Det skulle säkert vara ganska chock för henne att bo där - för det första för att hon inte har varit där sedan hon var 4 år gammal, för det andra för att hon överhuvudtaget inte sedan hon var 4 år gammal har levt någonstans utan rinnande vatten, elektricitet och andra bekvämligheter. Å andra sidan kan jag förstå att hon är nyfiken på sina rötter. Antagligen också nyfiken på hur det känns att på riktigt vara medlem i en familj. För fastän Rajus pappa ofta har talat om henne att "hon är som en dotter för honom" så är det nog inte riktigt sant. Purmina och AbiShek är nämligen nästan jämngamla, och har båda vuxit upp här i Lakeside med Rajus föräldrar. Skulle hon på riktigt "vara som en dotter för honom" skulle hon nog också ha fått leka och stoja med AbiShek och kusinerna, och inte som bara 10-åring först tvingats diska färdigt alla skitiga kastruller, sopa golven, rensa ogräs och sedan gå och leka, om leken med god tur ännu pågick.