I går kväll kom Rajus systrar och några andra vänner och bekanta hit och vi åt och drack och festade ända till midnatt, vilket är mycket sent i Nepal. I dag har jag mått därefter, misstänker att jag fått en släng av matförgiftning också, för så här sjuk kan jag inte minnas att jag någonsin känt mig av en flaska vin. Anila och Inika har tur nog inte krävt så mycket av mig, de har haft fullt upp med att leka med sina kusiner, som stannade här över natten. Anila har åkt med sin cykel tillsammans med Praketi, så att hon har trampat stående och Praketi har suttit bak på sitsen och agerat stödhjul med fötterna. De har också byggt med Lego, gungat och promenerat till sjön. Jag är för slö idag för att ta bilder av deras roliga cyklingsstil, postar några hit senare då jag orkat ta några…

Bua och Inika i hennes indiska gåstol, Anila gungar i bakgrunden

Online again, finally :)

Anila träffade sina flick-kusiner, Shivas döttrar Pretcha och Praketi för några dagar sedan. De är de kusiner som är närmast i ålder med Anila (ca 15 och ca 9 år gamla), och blev genast god vän med dem. Idag ska de kanske och simma tillsammans. Jag har äntligen haft en stund för mig själv för att skriva på maskin, har hittills bara skrivit för hand i en anteckningsbok, och nu äntligen överfört allt till maskinen. Ska ta mig till ett Internetcafé nåt tag senare idag, så ni också får läsa. Bloggar är ju liksom menade att vara skrivna i realtid på nätet, inte med blyerts i anteckningsblock ;-)

Vi kommer för övrigt inte att ha någon namngivningsceremoni för Inika ännu, någon i Rajus föräldrars hemby har dött, så vi är alla rituellt förorenade i ett antal (9?) dagar till följd av dödsfallet, och får således varken ha ceremonier eller ge eller ta tikas.

Anila var och simmade någonstans vid någon bäck som leder till sjön med sina kusiner Pretchya, Praketi och Abishek tillsammans med Raju, Uttam och några andra vuxna. De åkte dit med Shiva och Uttams bil, och verkade ha haft det roligt, fast Anila sa att hon varit lite rädd att det skulle finnas fiskar som bits i vattnet. De fångade också två fiskar, Alex och Benjamin, som egentligen inte är fiskar, utan närmast fiskyngel, typ 3 cm långa.

Medan de var borta gick Inika och jag på promenad söderut längs Lakesides huvudgata. Allt såg i stora drag ut som förut. WiFi Internet är senaste fluga i caféer och restauranger, det var egentligen det enda som verkar ha förnyats. Samma butiker verkade annars sälja ganska exakt likadana produkter som för 3 år sedan, 7 år sedan och nästan också samma som de gjorde för 10 år sedan då jag var här första gången. När Inika somnat poppade jag in i ett Internetcafe och sedan gick vi hem genom ett mindre turistigt område. Där såg husen ännu ganska små och traditionellt nepalesiska ut. Det verkar vara främst på vår gata och dess närmaste parallellgator som det har rest sig 4-6-våningars hotellkomplex som svampar ur jorden de senaste 3 åren :-/

En dag av svettigt arbete

Anila vid vart kladskap

Jobbdag för mig. Först handtvätt av mina kläder, sedan av Inikas blöjor. Sedan matlagning till Inika, matning, och sedan en tur till Mahendrapul, den här gången med Shantadidi och hennes son för att köpa tyg för påslakan och ett par till lådor till klädskåpet. Jag hade tänkt åka med bara Inika, men Anila krävde att få komma med. I Mahendrapul var det stekhett och fullt med människor, festival-ledigheten på kontor och i skolor började idag och kommersen var i full gång i butiker och på gatorna. Inte kul med 2 barn :-/ Då vi kom hem organiserade jag klädskåpet färdigt, vek blöjor och så var det mat och läggdags. Jag hade tänkt skriva på datorn efter att barnen somnat, men slocknade själv, nästan före Anila.

Tikas

Idag är det Buas pappas dödsdag, alltså årsdagen efter hans död för många år sedan. Bua och Ama fick därför inte äta ris, utan bara bröd igår, och får inte äta salt idag. Idag kom familjens guru på besök och hade en ceremoni tillsammans med Bua till hans pappas ära. I slutet fick de flesta en gul tika, också Anila, följt av gråt och vilda protester. Anila torkade sedan i protest genast bort den, och visade demonstrativt att ”titta vad jag gjorde, den är helt borta”. En stund senare, då hon lugnat sig något, förklarade hon att hon ville ha en röd, inte en gul tika, och att hon inte ville att jag skulle få tika. Nå, eftersom röd är glädjens färg gick det ju inte an en dag som denna. Däremot fick jag och Inika inte tika, eftersom vi båda är förorenade efter förlossningen ända till Inikas Nepalesiska namngivningsceremoni, som kommer att vara i övermorgon.


På eftermiddagen åkte vi till Mahendrapul, dvs stadsdelen med flest butiker i Pokhara. Där shopade vi babymat (grötpulver, burkar finnsbinte ännu heller här) och plastkorgar som jag ska organisera klädskåpet med. Babyprylnyheter här i landet är barntandborstar och våtservetter, som det alltså var onödigt att jag släpade hit från Finland. Prisnivån på mat och annat har stigit enormt, vissa saker kostade nästan som i Finland.


På kvällen var det world tourism day happening på Lakesides huvudgata, dvs ett kvarter härifrån. Vi var där på en sväng med Anilas kusiner Ankur, Ajay och Abishek. Då vi tagit en kvick titt på ponnyerna, trekkingtälten och bändet som höll på att ställa upp började det regna och vi gick till en glassbar. Regnet öste, strilade, forsade. Gatorna blev till floder. När vi väntat kanske en halvtimmeoch det inte blivit något bättre alls, snarare värre, gav vi upp och vandrade hem, dränkta till vristerna av forsande brunt regnvatten ch med regnet ännu ösande ner i nacken på oss. Tur att det bara var ca 150 meter hem!

Helt som förut men ändå olika

Saker och ting förändras under 3 år. Här är några kommentarer på vad som är nytt i vår vardag:


- Kylskåpet är nytt (Laksmi didis begagnade) och har åtminstone hittills varit påkopplat hela tiden (yes)

- Vi har fått en laddningsbar reservströmkälla (yes) som fungerar tyst som ett laddningsbart batteri, inte fräsande och spottande och högljutt som en utombordsmotor (yes) Inget mer fumlande i mörker under de dagliga strömavbrotten, alltså (yes). Men inte så miljövänligt och inte så mysigt heller (blä)

- Grannen har bytt sin fräsande och spottande utombordsmotor-typ elgenerator mot ett motsvarande tyst batteri (yes!!!)

- vi har en mikrovågsugn (yes)

- vi har renoverat köket, med nya skåp och hyllor för alla saker (yes)

- i köket bor ändå myror, spindlar och möss (blä)

- vår granne har smällt upp ett 4-våningars hotell rakt bakom vårt, så vi har inte mer utsikt till bergen (blä) och inte heller svalkande berg- och dalvindar på kvällarna (blä)

- vår andra granne håller på att bygga något på det som tidigare var en åker, där det odlades på traditionellt s’tt med manskraft och arbetsdjur (blä)

- vår urgamla tv’ttmaskin, som tidigare fungerade dåligt, fungerar nu inte alls (blä)

- vi har en fantastiskt söt och duktig hemhjälp, Amita, (yes) som t.o.m. verkar vara fullvuxen och inte barnarbetskraft (yes)


Överlag har vardagen blivit lättare och modernare, men mindre mysig och mindre annorlunda än vardagen i Finland. Mer elkonsumerande dessutom.

Uppackning

Hela dagen har gått till att packa upp, städa lådor och skåp och försöka hitta på fungerande system för alla våra ägodelar i ett klädskåp och några byrålådor och öppna hyllor. Inte så lätt. Allt emellanåt har jag hamnat avbryta för att hälsa på någon granne, släkting eller annan för mig mer eller mindre bekant person som kommit för att hälsa på oss. Anila och Inika har inte riktigt ännu mjuknat för allt hulabaloo, och har spenderat en stor del av dagen här i rummet med mig. Höjdpunkten på dagen för Anila var ändå då hon fick en barncykel av Shiva. Den har inga stödhjul, men är samma storlek som hennes cykel i Helsingfors. Vi har därför sprungit en hel del av och an på spången mellan grinden och hotellet efter ”det här är ganska vingligt, mamma” Anila. ;-)

Till Pokhara

Eftersom vi var så många och alla hade mängder av baggage, hyrde vi en minibuss till Pokhara. Det var skönt att kunna stanna var och när som helst, kunna byta sittplats under resan och inte behöva hålla så sträng koll på väskorna under resan (jag hade ännu mantrat ”7 handbaggage, 4 stora väskor, 2 barn, 1 man” fastetsat i huvudet från flygresan).

Första halvan av resan spöregnade det. Vägen till Pokhara klänger sig fast längs en brant sluttning, flodfårorna till floderna Trisuli och Kali Gandaki. På ena sidan av vägen är därför djungelbeklädd brant bergsvägg och på andra sidan stupar det brant ner till floden. Några staket eller andra skydd mellan vägen och stupet mot floden finns inte, bortsett från enstaka stolpar, stenar eller träd här och där. Det ser farligt ut i fint väder, i regn ännu värre. Det rann en strid ström av lerablandat rostbrunt regnvatten längs sidan av vägen. Ställvis förvandlades hela vägen till en rostbrun vattenpöl. Ibland korsades vägen av vattenströmmar och här och där såg man hur tidigare störtregn under monsunen dragit ner stora bitar av vägen ner i floden. Vi såg ett par trafikolyckor på vägen med råkade inte själva ut för något. Flickorna och jag sov dessutom större delen av vägen.



Raju och Inika i minibussen

 I Pokhara möttes vi av solsken och en stor samling släktingar, grannar och andra bekanta som kommit för att möta oss. Det var ju inte bara vi som varit 3 år borta, utan Ama hade också varit på en lång resa, 2 månader i London. Vi träffade bl.a. Anila och Inikas minsta kusin Bishnudidis 8 mån gamla dotter, som var supersöt och aningen mindre än Inika.

Kathmandu

På morgonen tog vattnet slut i duschen. Helt abrupt och utan förvarning, just som jag smetat in hela håret i balsam. Som tur behövde jag inte stå där länge så, Raju hörde mig ropa och kom till min undsättning med en hink vatten. Saker och ting har en förmåga att fixa sig, på ett sätt eller ett annat.


Rajus f.d. arbetskamrat som flyttat tillbaka till Kathmandu kom på besök och vi gickpå promenad tillsammans i området runt hotellet. Vi avslutade promenaden i vår favoritrestaurang Nandan vid New Road. Inika sov lugnt i Manducan, Anila hoppade hand i hand med Raju över vattenpölar och åt sidan för motorcyklar, rickshaws, människor och hundar. Hundarna här är hon förresten rädd för, för jag sade för ett tag sedan åt henne att ”gatuhundarna i Nepal får man sedan inte klappa, för de kan bitas” och hon tolkade det som ”gatuhundarna i Nepal vill attackera människor och bita armar och ben av dem”. Promenaden var tydligen ganska tröttsam för henne, för det enda svar jag fick då jag frågade hur det varit att gå om kring i stan var att ”varför är det så lång väg?, det är inte roligt med så lång väg att gå”. Anila är ännu på ris-banan-diet, vägrade smaka på något annat. Inika däremot vaknade och drack bananlassi med god aptit och sög på parathabrödet.

Senare på dagen kom Purnima på besök med sin pojkvän. Purnima var ju vår hemhjälp i övre tonåren, som rymde iväg från Rajus föräldrar med sin pojkvän för några år sedan. De är nu bosatta i Kathmandu. De verkade glada att se oss, och de var söta och kära och det var roligt att se att hon verkade ha det bra.

På kvällen gick Shiva, Uttam, Ama och jag på en kvick tur till en butik för att köpa lakan. Vi hittade en riktigt fin mörkröd Marimekko/Finlayson/Nanso (minns inte vems originalmönstret är) imitation i samma butik där vi förra gången köpte våra ”Marimekko Unikko” lakan. På väg tillbaka tog Shiva och Uttam mig till Kathmandus nyaste shoppingcenter. Det var minsann nytt och modernt; neonljus, rulltrappor och hissar med glasvägg mot plazan i mitten av shoppingcentret. Det var alltså byggt som vilket europeiskt shoppingcenter som helst, med butiker och balkonger mot en öppning i mitten. 5-7 våningar högt var det (!). Butikerna såg vid första anblick helt intressanta ut. Tittade man närmare märkte man däremot att de 5-7 våningarna var fyllda av olika butiker som sålde ganska exakt samma varor: en salig mix av västerländska kläder av märken som H&M, Fred Perry, D&G och Jack&Jones, allt huller om buller och till sgs. samma (dyra, dvs. H&M-nivå) pris oberoende av märke. Uttams gissning var att H&M och de andra kläderna som säljs billigt i Europa var äkta, men stulna från något lager i någon fabrik där de tillverkas, medan D&G och de andra märkesvarorna var kinesiska plagiat.

Bilfärd på nepalesiskt vis

Anila var nervös att åka bil. I Finland har hon vägrat tro när jag berättat att bilar i Nepal inte alltid har säkerhetsbälten (”sådana bilar finns inte, mamma, nu skojar du!”). Shivas man Uttam kom för att möta oss till flygfältet, och färden till hotellet gick i en bred 5-personers jeep med stort baggageutrymme. I bilen satt vi 2 vuxna fram och 3 vuxna och 2 barn på bakbänken. I baggageutrymmet åkte allt handbaggage och också 2 vuxna som var smättade mellan väskorna och bakrutan.  De övriga väskorna var fastbundna under en presenning på takställningen. Anila tittade fascinerad ut på staden och myllret av hundar, människor, boskap, motorcyklar, butiker och gatuförsäljare. Och så skrattade hon till varje gång bilen studsade i gropar på vägen och hon hoppade till så där som man gör då man inte har säkerhetsbälte.

Framme i hotellet ville hon leka med legona vi tagit med, och så var hon hungrig. Det enda hon efter många förslag och försök gick med på att äta var ändå chips, ris och bananer, som Raju måste springa långa vägar i regnet för att få tag på.

I hotellrummet kröp en kackerlacka på tv-bordet och väggarnas målfärg flagnade. Lakanen var inte rena, det låg sand och några hårstrån på dem. Urk! Jag kände mig lite diva då jag bad att få dem utbytta, men kunde bara inte stå ut med tanken att sova i andras nattsvett.

Flyga vänta flyga

Projekt packning pausade tillfälligt på torsdag morgon klockan 5.30, återupptogs 2 timmar senare, och blev otroligt nog färdigt i tid för avfärd! Och vi hade inte ens mer än ca 10 kg för mycket i baggaget! Tur nog struntade dessutom flygvärdinnan vid incheckningen i våra extrakilon. :)

Nattflyg visade sig vara en dålig idé med två barn. Anila ville först inte alls sova, men slocknade sedan i en mystisk halvliggande ställning omkring midnatt. Sedan var det bara ca 2 timmar kvar av flygningen, och på den tiden skulle vi ju också äta morgonmål. Jag sov kanske en timme totalt.

Vid gaten i Helsingfors

Delhis Indira Gandhi Airport hade förnyat sig. Det hade äntligen blivit ett modernt och välfungerande flygfält, värdigt att vara flygfält i huvudstaden. Vi hade undrat lite hur vårt flygbyte skulle fungera, då vi köpt biljetterna skilt direkt från Finnair och JetLite, men det gick galant. I helsingfors blev väskorna incheckade till Delhi, i Delhi gick transitpersonalen och plockade upp dem och checkade in demför nästa flygning. Allt vi behövde göra var att sitta ca 2 timmar i en tråkig transithall och vänta. Däremot satt vi ca 4 timmar extra i hallen, för att Raju ville invänta Shiva och Ama, som skulle komma samma morgon från London. I restaurang- och butikdelen av den blänkande nya flygterminalen fanns bl.a. Mango och Bodyshop. I Bodyshop sålde de t.o.m. den nya waterproof mascaran som jag väntat länge på i Helsingfors, men som inte ännut funnits att få i Finland! Den köpte jag såklart, fast Raju tyckte det var lite pinsamt, då vårt VISA-kort av nån anledning inte gick igenom i butiken, så han hamnade skramla ihop indiska rupees i cash av Ama, Shiva och några till bekanta som reste med oss :P

Kathmandus Tribhuvan International hade också blivit aningen modernare; antalet baggagekärror hade tredubblats och åtminstone en del av kärrorna verkade t.o.m. fungera. Vi åkte dessutom hiss ner till baggagehallen! Hissen kan nog ha funnits där tidigare också, men jag hade inte lagt märke till den, så det blev första gången för mig i en hiss i Nepal.

Packa packa packa...

Ca 15 timmar kvar till avfärd hemifrån, och börjar jag ha allt klart? Nej, ack nej... En del saker har vi åtminstone fixat. Idag var vi till bibban och Anila fick välja 6 böcker som hon tror sig orkar höra ut och in i en månad. Anila har separerat 1/3 duplon att ta med från de 2/3 av hennes duplon som stannar här. Jag köpte två stora satser" nya" second hand duplon till henne helt nyligen, så det fanns en hel del duplon som hon inte alls ännu hunnit bekanta sig med bland de som skulle väljas med eller stanna. Men vi lyckades nog ändå. Så har vi också skaffat ny laptop till oss själva, med tanken att lämna den gamla i Nepal. Raju blev däremot så förtjust i den nya att han vill ha med den också, får se hur vi gör...

Anila funderar vilka Duplon som ska med på resan

Som sig bör har vi köpt mängder av presenter. Känns som om något skulle fastna i händerna på Raju varje gång han går in i en butik, så det är tur vi reser nu och inte om en vecka, annars skulle vi verkligen inte få rum med allt. Har packat ca hälften av gåvorna i en väska, som tillsammans med våra täcken och dynor blev proppfull och vägde 25,2 kg!

Anila och Inika leker båt i kappsäcken

Nu ska jag inventera i barnens klädskåp medan de sover. Helt tillräckligt svårt också utan deras hjälp ;-)

Tankar från projekt packning

- Det var bra att ha specifik lista på vad Anila hade för kläder förra resan, så jag inte packar med precis samma till Inika.


- Anila fick med sig 15 babyleksaker förra resan. Är jag månne elak som bara tänkt ta ca 5 med till Inika?

- Hur kan 4 människor behöva såna otroliga mängder grejor???

Det närmar sig...

Nu är det bara 10 dagar kvar till avfärd, och oj så mycket ogjort ännu. :-/ Vi köpte biljetterna i juni, kommer att vara borta 22.9.-12.12.2011. Vi valde att inte flyga via London den här gången, utan flyger Finnair och något Indiskt budgetbolag, via Delhi. På det sättet blev det billigare, vi får färre flygtimmar, och vi behöver inte packa med oss kläder för Londons klimat. London hinner vi besöka t.ex. nästa Dashain istället, eller på våren. Vi stannar ca 3 mån, tillräckligt länge för att hinna vara där ordentligt, men tillräckligt kort tid för att Raju inte får problem på jobbet här i Finland. Så är det ju helt kiva att komma hem före jul också, fast jag först var lite besviken att vi inte stannar till våren.

Just nu är lägenheten upp och ner av alla saker som samtidigt är på hälft: Barnkläder i olika storlekar som ligger i högar och ska packas upp eller ner eller lämnas här eller ges bort eller bara annars byta ställe. Plastpåsar fulla med gåvor till alla släktingar står radade i vardagsrummet. Tvättprojekt, tömma frysen projekt, handarbetsprojekt, och så allt möjligt annat som jag så gärna skulle göra den här mammaledigheten men bara inte ens hunnit börja med ännu.

Mitt i all villervalla lyckades jag trots allt hitta Anilas packningslista från förra resan, vilken är bra guideline för vad Inika kommer att behöva. Men bara 4 klänningar? och bara 12 bodyn? Hur ska jag kunna välja ut dem då alla hennes kläder är nästan lika härliga??? För att inte tala om hur svårt det blir att packa Anilas kläder, när hennes egen vilja och åsikter också (åtminstone lite) måste tas beaktande ;-) Tur nog behöver jag själv inte bry mig om mina egna kläder, de ligger alla redan packade i  Nepal, jag behöver bara ta underkläder och det jag ska resa i med mig. :)