söndag 30 oktober 2011

Några extra dagar Pokhara sight seeing

Anila, lycklig över sin portion franskisar

Vy från Sarangkot i dimma
Föräldrarna skulle egentligen iväg på vandring redan på lördag, dagen efter brorsornas festivaldag Bhai Tika, men pappa blev magsjuk och febrig, så de måste skjuta upp vandringen några dagar. Istället har vi haft en lugn dag hemma, och sedan en dag då vi först visade lite sevärdheter i Pokhara (templet där vi gifte oss (Bhadra Kali templet), ett tibetanskt kloster, en hängbro, ett museum och lite till) och sedan åkte till Sarangkot, högsta kullen runt sjön Phewa i Pokhara, 1592 m.ö.h (Phewa är på ca 800 m höjd). Till Sarangkot följde också Rajus föräldrar med. På Sarangkot kan man, om man har tur med vädret, se solen färga bergen orange och rosenröda då den går upp och ner. Då vi kom var det däremot mörkt redan (och hade varit en mulen dag, så vi skulle ändå inte ha sett något). Följande morgon var också grå, och det regnade dessutom lite.
Morgonmål i restaurang på Sarangkot
 Ingen soluppgångsupplevelse för oss alltså, fast det var en upplevelse i sig att bära upp två barn på högsta toppen på en kulle i totalmörker klockan ca 5.30 på morgonen för att sedan sitta där och vänta på – ja, vad var det nu för viktigt viegentligen väntade på i en 3-årings ögon?… Nå, barnen var nog på helt gott humör ändå, och senare på morgonen klarnade det lite, så vi såg en glimt av lite berg före vi tog en taxi hem igen längs den extremskumpiga närmast traktorstigen som ledde till den lite mindre skumpiga vägen ner till staden i dalen där vi bor.

fredag 28 oktober 2011

Brorsornas festivaldag, Bhai Tika

Dagen då man (till Anilas förfäran) ger och tar emot tikas.


Bhai tika är alltså dagen, då alla systrar och bröder samlas, vanligen i föräldrahemmet, för att utväxla tikas och presenter. Systrarna dekorerar sina bröders pannor med en multifärgad tika och ger någon present (vanligen kläder) och nötter, frukt, seuroti-bröd och andra söta eller salta snacks att äta, bröderna tackar genom att ge ett kuvert med pengar åt sina systrar. Har man inga systrar eller bröder duger kusiner lika bra. Efter att bröderna fått tikas får (åtminstone i den här familjen) de flesta andra närvarande tika.

Här i Lakeside samlades Rajus storasystrar Bishnudidi och Shantadidi, Rajus lillasyster Shiva, Anilas flickkusiner Prekchya, Praketi och pojkkusinen Abishek. Bishnudidis söner stannade hemma för att få tikas av sina kusiner. Rajus systrars män stannade också hemma för att få tikas av sina systrar/kusiner. Dessutom kom hit Rajus pappas storasyster och bror. Festligheten inleddes som vanligt med ceremoni och offergåvor till gudarna (frukt, rökelse, blommor, ris, ni börjar säkert kunna det redan ;-)). Det var sedan meningen att Bua och hans bror och dessutom mina föräldrar skulle få tika av Buas syster, Raju och jag skulle få av Rajus systrar och Abishek skulle få av sina kusiner Praketi, Prekchya och Anila. Mamma och pappa klarade bra av proceduren, Anila totalvägrade. Först vägrade hon ge tika till Abishek, vilket nu inte gjorde så mycket eftersom han hade två andra flickkusiner som kunde fixa det. Sedan vägrade hon ta emot tika. Det hjälpte inte ens att locka och pocka med löften om belöning efteråt, hon vägrade att ens komma i närheten av platsen där vi hade tikautdelning. Inte ens då vi visade den fina ryggsäck som hon skulle få (hon hade önskat sig en väska) mjuknade hon. Tillsist bara bestämde hon att hon ville ha ryggsäcken ändå, så hon tog den, och ingen orkade bråka, så hon fick den. Större delen av resten av dagen gick hon sedan runt med ryggsäcken på ryggen, och lastade den full med diverse böcker och leksaker. Hon har den också på sig på gruppbilden här nedanför. Kusinerna lekte sedan tillsammans, medan vi andra satt i skuggan och pratade och mumsade på våra snacks. En mysig dag, helt som den brukar vara.


Momi får tika av Buas storasyster

Jag får tika av Rajus storasystrar
  

Inika ser lite förbryllad ut över sin tika och blomhalsband
  

Hela gänget på gruppfoto
  

torsdag 27 oktober 2011

Ljusets festival

    Idag har vi firat ljusets festival, Deepawali, eller Laxmi Puja, som den också kallas. Det är en av huvuddagarna under Tiharfestivalen. De övriga dagarna firar man kossorna, hundarna, kråkorna och tjurarna. På ljusets festivaldag tillber man rikedomens gudinna Laxmi och önskar henne välkommen hem till sig. För att hon säkert ska komma och trivas, städar man huset och pyntar det med stearinljus och oljelampor. Vid porten lägger man en girland flätad av blommor. Då det blir mörkt på kvällen tänder man alla ljusen (samt eventuella andra ljuspynt, i väst mer kända som julgrans lampor och julljusserier). Utanför varje hem målar man dessutom en röd cirkel på marken, i vilken man lägger offergåvor till Laxmi (frukt, rökelse etc). Därifrån ritar man ett rött streck in till huset, och för att Laxmi helt säkert ska förstå vinken så ritar man ännu fotsteg ovanpå det röda strecket som leder in i huset.

  

Anilas kusiner var här och tillsammans med dem hjälpte hon till med att tända de hundratals ljusen vi hade på gården och längs balkongerna på hotellet och huset där Ama och Bua bor.
  

Ama och Bua skötte böneritualen till Laxmi. Anila var väldigt fascinerad och konfunderad av tanken på att Laxmi kommer svävande och inspekterar allas hem. Hon satt en lång stund djupt försjunken i grubblerier och mediterade och tittade på bilden av Laxmi som var placerad bland offergåvorna.




Ljusets festivalkväll var som alltid mysig och vacker, och jag tror mina föräldrar också uppskattade den.


onsdag 26 oktober 2011

Föräldrabesök

Nu har vi varit i Pokhara ett par dagar med flickornas momi och morfar, alltså mina föräldrar, på besök. Vi har tittat på lokala sevärdheter och tagit det lugnt hemma.

Första hela dagen här hyrde vi en roddbåt (eller gondolkanoter är de närmast, smala och med paddlar och inte åror). Inika var aningen otålig i båten, Anila tyckte det var roligt. Bra gick det nog ändå. Vi paddlade först till den enda ön i sjön, där vi tittade på det lilla templet som är byggt där. På ett ställe vid ön simmar det alltid abnormt stora fiskar. Dem var Anila fascinerad av. Inika struntade i fiskarna men diggade duvorna. Hon pekade och ropade ”krrtttk, krrtttk”, som hon brukar då hon ser fåglar.

Från ön paddlade vi vidare till andra sidan sjön. Där såg vi först ett litet vattenfall i djungeln. Sedan paddlade vi till det ställe där trapporna upp till vårt sista mål, World Peace Pagod, börjar. World Peace Pagoda är ett buddhistiskt tempel/monument högst uppe på en av kullarna runt sjön. Man kommer dit längs en ojämn stentrappa som går genom djungeln från stranden till monumentet. Monumentet är typ 200 meter ovanför vattenytan. Anila tyckte redan halvvägs att hon var för trött för att gå vidare, så morfar och Raju turades om att bära henne. Inika sov i Manduca-bärselen, annars kunde hon ha åkt i den. Raju försökte uppmuntra Anila och berätta att ”då vi kommer upp ser du ett hus med stora, stora Buddhas”, men han glömde att Anila iblöand är rädd för Buddhastatyer, så hon hajade till och uprepade ”stora Buddhas” med skräck i rösten. Tillsist gick hon ändå upp, en stor del av vägen helt själv.

Väl uppe drack hon en välförtjänt cokis med morfar. Vägen ner gick lättare, men det hann ändå nästan bli mörkt innan vi gått ner och paddlat tillbaka till rätt sida av sjön.

Följande dag klämde jag in mig i en taxi med Inika, Anila och föräldrarna. Vi åkte först till ett fd. Tibetanskt flygtingläger, numera tibetansk ”by” norr om Pokhara. Vi såg munkar, en böneseremoni, andra tibetaner och ett fint tempel. Det regnade lite också, då tog vi tillflykt till en butik med lokalt tillverkade tibetanska mattor.

Inika undersöker tibetanska mattor.
Vi tog sedan en promenad genom gamla stan i Pokhara till Mahendrapul, stället där vanliga nepaleser gör sina inköp. I Lakeside, där vi bor, är de flesta butiker riktade främst till västerländska turister. I Mahendrapul såg vi knappt en enda västerlänning. Människor var där däremot som myror, kommersen i butikerna och försäljningsstånden som finns mellan trottoaren och körbanan var närmast hysterisk. Det hör till Tiharfestivalens huvuddag, Brorsornas dag på fredag, att systrar ger gåvor till sina bröder. Mahendrapul myllrade av systrar som gjorde sista minuten inköptill sina bröder. Stocka under galna dagarna är folktomt jämfört med Mahendrapul inför Tihar. Mina föräldrar klarade det bra ändå, och verkade inte ens vara i behov av chockterapi efter promenaden, fast de nog konstaterade att det var ganska kaotiskt och det var skönt att ha lokalguide med sig ;-)

Bergen har varit täckta av moln i flera veckor redan, vilket är ovanligt den här tiden på året. Idag syntes de ändå någorlunda, speciellt från taxin på väg hem. 

lördag 22 oktober 2011

Kathmandu med momi och morfar

Anila och krokodilen
Nu är vi i Kathmandu. Vi borjade dagen på zoo. Anila tyckte om krokodilerna, men vågade inte rida på elefanten. Djuren verkade ha det ganska bra, det var fint att se.

Anila som en apa på zoo
På eftermiddagen träffade vi mamma och pappa på flygfältet, och sedan har vi visat runt dem i gamla delarna av Kathmandu. Det har varit skoj att ha dem här, det finns så mycket jag alltid velat berätta för dem om Nepal, som bara inte går att förmedla på något annat sätt än att ha dem här, så de själva upplever allt.
Anila och momi fick lite kallt på restaurangen
Vid en fin port i gamla stan i Kathmandu

Några timmar Kathmandu fick vara nog för dem för idag, vi ska upp tidigt och hoppa på morgonbussen till Kurintar och Manakamanatemplet i morgon. Det ligger halvvägs till Pokhara, så vi behöver inte åka hela 7-11 timmars resan på en dag. Skönt :)

torsdag 20 oktober 2011

Packat och klart


…för vår avfärd till Kathmandu. Har varit en rätt så ansträngande dag idag. Anila har inte haft någon att leka med (Praketi for hem i går), så hon har hängt efter mig och pockat på uppmärksamhet. Jag har haft packning och klädtvätt att sköta, och inte egentligen haft tid för henne. Eller Inika heller, för den delen. Eftersom ingen annan verkar förstå hur ofta en baby behöver kissa, så jag har hela tiden fått mer byke att tvätta…suck…Sådär annars har blöjfriheten fungerat helt ok, jag för bok över hur ofta hon kissar i blöjan/byxorna (dvs räknar medeltalet av hur många ”olyckor” som skett under de ca 3 dagar som går mellan varje blöjtvätt) och som bäst har hon varit ”torr” i medeltal i över 12 timmar i sträck! Hur bra det lyckas beror ändå ganska långt på hur mycket tid jag själv har haft att hålla koll på att hon sitter på pottan tillräckligt ofta, och såklart också på om vi varit hemma eller någon annanstans där hon inte haft tillgång till potta/wc.

Vädret idag och igår har varit grått som i en cementsäck. Inget regn, men inte något solsken heller. Jag hoppas Nanna och Walle har haft bättre väder uppe i bergen, annars har de nog inte sett mycket av de bergstoppar de vandrade iväg för att beundra.

Ska och lägga mig nu, bussarna till Kathmandu avgår alltid vid 7-tiden på morgonen, så vi har tidig väckning i morgon.

tisdag 18 oktober 2011

Vardag igen...


Efter alla ”håll igång”-dagar med Nanna och Walle känns det lite tomt att ha en hellång vanlig ”inget särskilt händer” hemmadag igen. Helt händelselös var dagen ändå inte. Rajus storasyster Bishnudidi var här med sin baby och sina äldre söner nästan hela dagen. Vi satt under trädet på gården och lekte med Inika och baby Ashika. Ashika är mycket duktigare på att stå själv än Inika, fast hon är en månad yngre.

Rajus lillasyster Shivas yngre dotter, Anilas favoritkusin Praketi, kom redan igår, och stannade hela dagen idag också. Bishnudidis söner hjälpte Anila och henne att bygga en koja på soltaket av gamla presenningar och IKEAs lektunnel, och så bar Anila och Praketi upp dynor, filtar, legoklossar, pennor, papper och allt möjligt annat ”viktigt” till kojan. Anila älskar att packa sina leksaker i plastpåsar och bära dem hit och dit på gården (eller utanför den, hon vill alltid ha nån pryl med sig om vi ska nånstans också). Hälften av hennes saker är därför mer eller mindre försvunna, och också en del av mina, varav min telefonladdare är det första jag måste försöka leta rätt på före batteriet är helt slut… Anilas värsta förlust hittills var hennes favoritkramdjur ”bambin Bamse” (som egentligen var nåt slags hund/kattdjur) som blev i en taxi i Kathmandu. Tur nog fick hon redan samma dag ett nytt favoritdjur av Nanna och Walle, en apa, som nu (än så länge ännu) hänger med överallt.

I morgon ska jag och shoppa till Mahendrapul med Bishnudidi. Ska försöka få Anila övertalad att stanna hemma, så vi kan koncentrera oss på butikerna istället. Raju har försökt planera och boka rum och biljetter för vår Kathmanduresa och retur till Pokhara. Vet inte hur det gick, för han träffade en kompis (Narayan, som jag lärde känna redan i Australien för över 11 år sedan) som skulle hjälpa honom få någon bra deal, men de gjorde nog nåt annat också, för han har inte ännu heller kommit hem, fast klockan är över 21… ;-)

Kul med kompisar

Här beundrar vi buddhist stupan i Boudnath (utom Anila,
som sover på min rygg)
Vi kom alltså som sagt tillbaka till Pokhara på lördag, tillsammans med Nanna och Walle. Nanna och Walle har nu bekantat sig med Pokhara, delvis tillsammans med oss, delvis på egen hand, medan jag har tvättat kläder och skött barn och Raju har gjort vad han nu har gjort (mest varit hemma och skött barn han med). Det har varit kul att ha bekanta här från Finland. Under alla de resor vi gjort till Nepal (totalt har jag varit här över 13 månader) har hittills verkligen inte en enda bekant från Finland varit här samtidigt som vi (!). Den här resan har vi istället besök av både Nanna och Walle, och mina föräldrar. I morgon ska Nanna och Walle iväg på en ca 6-dagars vandring i Annapurnatrakten. På fredag åker vi till Kathmandu för att möta mina föräldrar.








Jag addar några till bilder från våra dagar tillsammans med Nanna och Walle i Kathmandu och Pokhara (om Internet och datorn inte strular igen). Försöker också adda bilderna från Inikas namngivning som jag typ 5 gånger tidigare försökt adda, men som alltid har misslyckats (kolla inlägget skrivet 5.10.).
Middag på restaurang i Kathmandu. Nanna och Walles kompis
 Sonja, som råkade vara i Kathmandu, var också med, men hon
syns inte på bilden.

På en bänk på kullen framför Nepals heligast hindutempel
Pashupathinath 
Solen går ned bakom kullarna runt Gorkha. 
Vi vandrade ner för de 1500 trappstegen i
skymning/mörker.

Kexpaus på vår vandring längs de 1500 trappstegen upp
 till templet på en kulle ovanför Gorkha. Anila blev ganska
 trött men orkade ändå. Själv var jag ganska svettig
 av att bära på Inika…

söndag 16 oktober 2011

Kathmandu tur retur

Raju och Inika i buddhisttemplet i Bodhnath
Nu är vi tillbaka i Pokhara efter nästan en vecka i Kathmandu, Bhaktapur, Patan och Gorkha. Vi träffade Nanna och Walle på onsdag morgon (inte tisdag, hade missat vilken dag de skulle komma så vi fick en extra trip till flygfältet…). Det har varit kul att visa dem omkring. De ska snart och vandra, vår vardag rullar på som vanligt tills vi snart igen ska till Kathmandu, den här gången för att möta mina föräldrar. Det är nu strömavbrott och jag har nästan tomt batteri på laptopen, så jag slutar det här inlägget här, och skriver mer nåt annat tag som jag postar nåt tag senare.

söndag 9 oktober 2011

Transport och kommunikation

Hade lite internetkommunikationsproblem igår och idag igen, så hamnade gå online idag igen. Skriver därför lite till och addar bilder. Jag har förresten min finska telefon i bruk här, ringer inte med den och svarar inte på samtal, men om ni har något brådskande ärende går det bra att skicka sms, dem läser jag och svarar på.

Så särskilt mycket har inte hänt sedan i går, vi har varit mest hemma och slappat i skuggan och solen. Rajus äldre systrar Shantadidi och Bishnudidi var på besök hela dagen igår med sina söner. Shantadidi har en skoter, liksom många andra urbana medelklasskvinnor. Med den kör hon kvickt mellan hem, släktingar och butiker. Hon bor tillsammans med sin 15-åriga son Abishek, som även han har körkort och motorcykel. De båda, eller någon av dem brukar vara här nästan varje dag. Shantadidi och Abishek brukade bo här i Lakeside då Shantadidis man ännu jobbade utomlands. Han kom tillbaka till Nepal 2002, och redan samma år åkte Shantadidi och han via vårt bröllop till Tyskland och därifrån ett par år senare vidare till Barcelona. Abishek bodde under den tiden här hos sina morföräldrar. Shantadidi kom tillbaka till Nepal först 2009, så det här har varit Abisheks hem större delen av hans liv.

Kusinerna leker på Abisheks motorcykel (som såklart då står stilla på vår gård).

Bishnudidi har en dotter, Ashika, som är jämt en månad yngre än Inika. Hon bor på promenadavstånd härifrån, men kommer för det mesta ändå hit skjutsad sittande i damsadel (alltså båda benen på samma sida) på någon av sina ca 15 och ca 17-åriga söners motorcyklar, med babyn hängande i Babybjörn-bärselen som vi har lånat till henne (hon hade förut en kinesisk babysele, som förutom att den var obekväm också såg ut som om babyn kunde falla ut eller selen kunde falla i bitar när som helst).

Shiva och hennes döttrar, Anilas favoritkusiner Prechya och Praketi, har inte varit här idag för de har besök från Kathmandu. Annars brukar de också komma ganska ofta. Shivas familj har bil så de kommer lätt iväg överallt hela 4-personersfamiljen, trots att de bor i andra ändan av stan. Att ha bil är ännu ganska ovanligt här, men Shivas man är jurist/advokat och har dessutom jobbat utomlands, så de har väl därför haft råd med en. Shiva har dessutom en skoter och Uttam har en motorcykel.

Vi själva rör oss med taxi (eller Uttams bil med Uttam vid ratten), de få gånger vi varit någonstans dit man inte kan gå. Dels för att Raju glömt sitt körkort i Finland och får det först om ett par veckor (om ens då), dels för att jag vägrar klämma Raju, mig själv och två barn utan hjälmar på en motorcykel, hur mycket det än är helt vanligt här att småbarnsfamiljer reser så. Själv vill jag inte köra här, fast mitt körkort kanske skulle duga. Vägarna här är för det mesta i dåligt skick, det går boskap på vägarna, här finns så gott som inga vägskyltar, trafikmärken, trafikljus eller andra hjälpmedel för att alla trafikanter ska kunna köra enligt samma regler. Det är dessutom vänstertrafik i Nepal, men det hindrar inte folk att köra över i mötande filen t.ex. för att undvika någon djup grop i vägen. Folk tutar som besatta åt allt och alla, och överlag gäller som väjningsprincip att den som har minst fordon bör akta sig mest, samt tuta mycket för att visa sin existens, oberoende från vilket håll de andra kommer.

Det om det. Som avslutning en bild av babyna och Anila, uppflugna på ett fönsterbräde:

lördag 8 oktober 2011

Dashain



Dashain tikadagen på torsdag var som vanligt en dag full av folk och fest. Det hela började med en ceremoni klockan exakt 10.37. Ama och Bua brände rökelse och lade fram frukt och seuroti på ett litet bord. Då gudarna fått sitt började Ama och Bua ge tikas till alla som är yngre än dem, sedan var det Rajus storasysters tur att ge tikas till sin son, oss och våra flickor, sedan vår tur att ge tika till barnen. Det är alltså alltid de äldre som ger till de yngre.

Bua ger tika till Ama
Anila hade egentligen redan i Finland bestämt sig att hon inte tycker om tikas. Hon vaknade redan typ 6.30 och låg och snyftade i sängen att ”är det idag det är tikadagen oj nej, jag vill inte ha tika”. Nå, eftersom det hör till att ge både tika och pengar till de yngre lyckades vi muta henne till någon form av samarbete med att påminna om att om hon accepterar tikan så får hon pengar sedan. På samma sätt fick jag henne att godkänna att klä sig i klänning: inga finkläder = inga tikas = inga pengar. På en treårings obstinata, trotsiga sätt torkade hon visserligen bort alla tikas nästa genast hon fått dem, men det var inget problem. Huvudsaken var att hon haft tikan ens en sekund i pannan. Och hennes villkor för att ha klänning på sig var att hon fick ha strumpor och sina nya blinkande lenkkare på sig också. Det fick hon. Jag var till och med lite stolt över henne för att hon själv lyckades välja strumpor i en färg som prefekt matchade med klänningen (fast stumpor och lenkkare i sig ju var ganska mismatch…). Pengar tog Anila däremot gladeligen emot och samlade klänningsfickorna fulla med dem. Både sina egna pengar, och dessutom så noppade hon åt sig alla Inikas pengar. Det fick mig att tänka på när hon var liten och hade sin namnceremoni här i Nepal: Raju (eller var det Bua?) skulle ge pengar till henne ur sin plånbok, men istället för att ta emot sedeln grabbade hon tag i hela plånboken ;-)

Flickorna och jag har fatt mycket tika
Inika var betydligt mer samarbetsvillig. Jag klädde henne i en av Anilas gamla nepalesiska gräddbakelseklänningar. Av någon anledning såg den till och med helt okej och söt ut på henne. På Anila tyckte jag alltid den sett helt absurd ut. Antingen har jag vant mig vid att se ungar i prinsessklänningar, eller så matchar den bara hennes temperament bättre. Inika tog lugnt emot alla tikas, tittade bara förvånat omkring sig med öppen mun, som hon alltid gör. Hon tog inte ens illa upp av att Anila stal alla hennes pengar.

Då vi var färdiga med att ge och ta emot tikas hemma åt vi lunch och sedan gick vi på promenad för att få tikas av en del äldre släktingar som bor här nära. Det var en alldeles extremt het dag, eller så kändes den bara hetare än andra dagar för att jag var draperad i omkring 5 meter tyg (sari, vacker som bara den, men betydligt varmare än kurta surwal, som är den tunika/byxdräkt jag vanligen klär mig i här). Vi tog kärran för Inika och tänkte att Anila kan gå, men redan efter första besöket hoppade Anila in i kärran och vägrade låta Inika sitta där mera. Så Inika måste med andra ord bäras omkring i famnen. Vi besökte typ 5-7 olika hem (tappade räkningen) och fick tikas och lite frukt, cokis, joghurt, pickle och annat smått ätbart som det hör till att bjuda på till folk som kommer på tikabesök. Inika fick tugga på äppelbitar och var glad och nöjd fast det gått flera timmar förbi hennes vanliga dagssömntid. Anila torkade bort sina tikas anefter hon fått dem, åt någon enstaka banan och drack cokis, samt plockade snabbt som bara den åt sig alla sina och Inikas pengar. Till sist somnade Inika nöjt i famnen på mig och vi bestämde oss att gå hem fest det ännu fanns ett par släktingar vi kunnat besöka.

Hemma kom och gick också folk hela dagen för att få tikas av Ama och Bua. Senare på kvällen kom Anilas kusiner Prechya och Praketi, som hon igen väntat på hela dagen. Då fick hon också äntligen lov av mig att ta av sig klänningen (som hade knäppning på ryggen som hon inte själv fick upp, annars hade hon nog slitit den av sig redan låååångt tidigare).

Nästa dag var en hemmadag. Anilas kusiner var här och de lekte tillsammans. Inika åkte från famn till famn och hade skönt. Själv hade jag som vanligt byktvättdag, men sedan satt jag också och flämtade i skuggan. Det var nästan lika tryckade hett som på tikadagen, om inte hetare. I natt vaknade jag sedan av ett häftigt åskväder som höll på i över en timme, med ösregn och hagel. Idag är luften klar och svalare. Skönt.

På måndag åker vi till Kathmandu för att möta Nanna och Walle, kompisar från Finland som kommer på Nepalbesök. Så hinner knappast skriva nåt före slutet av nästa vecka.

onsdag 5 oktober 2011

Inikas namnfest

Inte basta bilden, de basta har jag pa minnepinne som a utlanad nu :-/ men  i vantan pa battre kan ni kolla in denna...

I morse var det Inikas namngivningsfest, lagom till hennes nästan-namnsdag i finska kalenderna (Inka). Brahminen, vår hem-guru, kom hem till oss redan klockan 8 på morgonen, ceremonin började ett tag senare. Ceremonin, ”pujan”, var ganska lika Anilas dylika puja senast vi var i Nepal, men något kortare och enklare. Antingen är det inte så noga med andra barnet, eller så hade brahminen bara bråttom vidare till någon annan puja. Hur som helst ingick där alla vanliga hindu-puja-element: vatten, eld, blommor, rökelse, frukter, pengar, olja, smör, bjällror, fat sydda av bananblad, okokt ris och så utdelning av tikas. Brahminen läste halvsjungande hinduskrifter från en liten välanvänd bok han hade med sig, samt instruerade Raju vart han skulle kasta blommor och vatten etc etc. Min roll var enkel den här gången, sitta med brevid Raju och Anila och hålla Inika nöjd. Senast hamnade jag också flytta blommor och vatten och andra offerföremål hit och dit och försöka hinna uppfatta brahminens snabba instruktioner som han rabblade upp inflätat i den där heliga skriften han läste upp. Mycket skönare såhär, tycker jag :)

Rajus lillasyster Shiva kom med sin familj för att titta på ceremonin. Anilas länge efterlängtade kusiner Prechya och Praketi kom alltså också hit, och Anila kunde knappt vänta tills ceremonin var färdig före hon kilade iväg med dem för att leka. De åkte sedan hem till Shiva, där de ännu är. Prechya och Praketi åkte hem på söndag eftermiddag, och sade före det att de ”kommer tillbaka i morgon”. Anila fick nu lära sig den hårda vägen att ”i morgon” på nepalesiska inte nödvändigtvis betyder följande dag, utan kan betyda vilken som helst dag inom någorlunda nära framtid. Hon har gått runt och surat sedan söndagen för att hon ”inte har någon att leka med” och ”varför kommer de inte” och ”det är länge att vänta” och så vidare… skönt att de äntligen fick leka med varandra!

I morgon är det Dashainfestivalens huvuddag, tikadagen. Då ger alla tika till varandra, förutom till dem som är rituellt förorenade av en eller annan orsak (närmast då förlossning, graviditet, mens, släktings död). Eftersom Inika hade sin namngivningsceremoni idag och det gått tillräckligt många dagar sedan våra avlägsna släktingar dött, kan vi alla fira Dashain helt som vanligt i år.

Bua gick förresten till marknaden och konstaterade att informationen om att det finns för få getter var helt fel. Idag fanns där mängder getter, alla på rea, så han köpte en billig get (50 euro) som vi ska slakta här hemma i morgon på morgonen.

Nu ska jag gå ut och socialisera igen. Tog en brejk efter ett stort lass blöjtvätt, men har nu slappat tillräckligt och ska istället kolla hur Shantadidi fixar seuroti-munkar över öppen eld i vår trädgård.


Addar bilder senare, hade dem redan har men sa spottade datorn ut mig fran sidan och allt forsvann...murrr....

tisdag 4 oktober 2011

Dashain börjar: getslakt


Märker att det gått ett par dagar utan att jag skrivit något, ens i mitt anteckningsblock. Tråkigt har här ändå inte varit, fast inget revolutionerande hänt. Alla håller på att förbereda sig för årets största religiösa högtid, Dashain-festivalen, vars huvuddag är på torsdag. Dashain firas främst hemma och hos släktingar, och går ut på bl.a. att ge offergåvor till gudarna (dvs. slakta något djur eller lämna frukt eller blommor på offerplatserna/hemaltaret), ge och få tikas ( dvs. en röd fläck i pannan bestående av joghurt, okokt ris och rött färgpulver, ges som välsignelse för ett långt och gott liv), äta god mat och mycket mat (specialiteter som hör till Dashain är struvor av rismjölsdeg, seuroti, ett slags munkar, och getkött och inälvor i alla former).

Bua hade hört på tv att det skulle finnas för få getter i år, så han köpte en bergsget, ”changra”, redan på söndag, till ett ovanligt högt pris (130 euro). Changragetterna kommer alltså ner från bergen till dalarna med sina herdar enkom för festivalerna. Här är för fuktigt och fel klimat för att de ska klara sig länge här. Deras naturliga habitat är på flera tusen meters höjd uppe i bergen. Grannen köpte också sin get samtidigt, och våra getter bodde sedan tillsammans i grannens hage på dagarna och i vårt gårdsskjul den första natten, hos grannen den andra. Vi var och tittade på getterna i hagen. Anila var lite rädd för dem, dels för att de hade så långa horn och bufflades och stångades, dels för att ”de hade så konstig tunga och såg arga ut i ansiktet”. Jag berättade helt från början att vi köpt dem bara för att hacka huvudet av dem och skära upp dem i bitar och äta upp dem. Hon tog det förvånansvärt bra. Särskilt med tanke på att hon för några dagar sedan snyftat över en stackars sjuk ko i Mahendrapul som blödde från nacken.
Bua och diverse delar av geten


Själva slakten ägde rum hos grannen, eftersom någon avlägsen släkting igen dött uppe i bergen. Inga barn är någonsin med och tittar när djuret dödas. Anila hade funderat en hel del på hur man skär benen av geten. Då vi vaknade på morgonen var geten redan död (den offrades till gudarna genom en slaktritual som skulle inträffa klockan 7 på morgonen). När vi tillredde morgongröten kom Ambika inbärande på en stor balja full med getblod. Anila betraktade den med skräckblandad fascination. Efter morgonmålet gick vi till grannen för att titta på när männen styckade och tvättade djurets kropp. Anila studerade noga de kolsvedda gethuvudena (efter slakten lägger man huvudet vid elden så det blir helt svart, vet ej varför). Senare på kvällen då en del av köttet redan var tillrett ville hon smaka på en bit. Hon tuggade länge och väl och svalde tillsist, men ville inte ha mer sedan. Det verkade ha varit ganska segt, men jag äter inte själv kött, så jag är inte helt säker. Modigt gjort ändå av henne, som annars fortfarande äter bara ägg, morot, paprika, ris, banan, äppel, vitt rostbröd samt vår importerade Elovenagröt och Malaxlimpa.

lördag 1 oktober 2011

Klädtvättdag igen...


Klädtvättdag igen. Utnyttjar tvättmaskinen för sköljning och centrifugering, men det känns ändå som mängder av byke. Tvättmaskinen klirrar och skramlar dessutom betänkligt, undrar hur länge till den håller ihop… Suck och stön!