Anilas födelsedag

Idag är det då den för Anila mest efterlängtade dagen av alla: hennes födelsedag. Hon har i flera veckor varje morgon frågat om det är hennes födelsedag, och räknat ner dagarna till den, och längtat och väntat i det oändliga. Idag blev hon väckt med paket och sång av mig och Raju (eller tja, sång av mig, paket av Raju för att vara exakt ;-)). Hon fick en djurgård med ett hus, staket och små djur av trä, ett pussel (av mina föräldrar, som de lämnat här till henne) och så den där boken ”Busiga apan rymmer”, som jag äntligen efter flera nätters arbete fick färdig. Hon tyckte mycket om alla presenterna, och har lekt med dem hela förmiddagen. Nu väntar hon på festen och kusinerna, som ska komma nåt tag i kväll. Då ska hon också på nepalesiskt traditionellt sätt få tika av alla (eller åtminstone av Ama och Bua). Tika hatar hon ju alltså, så i ett skede försökte hon t.o.m. föreslå att vi inte alls ska fira henne här, utan först i Finland. Nu är hon ändå inställd på att ”få tika, ta presenterna, och putsa bort tikan genast”. Vi får se hur det går…

Grannen firade trettondagsfest i förrgår. Det har alltså inget att göra med julen och tre vise män, utan är den trettonde dagen efter någons död. Festen markerar att sorgetiden är över. Genast nästa dag var grannflickan här och ville leka med Anila, och igår var hon sedan här igen. De lekte skola, polis och tittade på film från dvd.

Inika har inte ännu heller lärt sig gå. Däremot tror jag hon snart får sin första tand, det är helt svullet framme i nedre käken på henne. Hon äter lika bra som alltid ändå och har sovit utan problem. Inika åt tidigare grönsaker som jag kokat skilt för henne och mixat med stavmixer, men hon har nu sedan snart en månad tillbaka ätit samma mat som vi andra. Jag sköljer av potatisarna, köttet och de andra grönsakerna i kokat vatten för att få bort en del av saltat och kryddorna från dem. Linssoppan äter hon som den är (men den är aldrig starkt kryddad), likaså riset (som i Nepal alltid tillreds osaltat). Till morgonmål äter hon gröt med mosad banan, och så äter hon gröt till middag också (och ris till kvällsmål, för middagsmaten är vanligen färdig först vid 6-7-tiden). Kött i alla former är Inikas favoritmat. Tyvärr för henne är kött festmat här, och serveras inte varje eller ens varannan dag. Anila tycker också bäst om kött, men hon har för någon vecka sedan äntligen börjat äta skapliga mängder av grönsaksstuvningarna också (dvs av de grönsaker hon väljer ut som sedan doppas av och an i vatten för att få bort kryddor). Ris äter hon också. Linssoppan vägrar hon röra, hon häller vatten på riset istället. Själv är jag superurtrött på ris och grönsaker och stekt ägg (som jag alltså äter två gånger per dag varje dag i veckan). Jag längtar efter lättfil, crunchy mysli, god ost, filterkaffe och överlag mer omväxlande kost och andra kryddor än spiskummin, chili och gurkmeja. Nå, om en dryg vecka ska vi till Kathmandu igen, så då ska jag äta annan mat än bara ris. Munnen vattnas bara jag tänker på restaurangen Nandans läckra Masala dosa, Helena’s goda moussaka och så tibetanska momos och något indiskt gott med nanbröd. Mums!

Annat jag gjort sedan senast är att köpa en ny festdräkt, ”kurta surwal” (dvs tunika, byxor och sjal) till mig tillsammans med Rajus storasyster Shantadidi. Jag köpte en dräkt till henne också som tack för alla gånger hon hjälpt mig i butikerna, hade lite dåligt samvete för att hon hamnat hänga med mig, för jag är superkräsen och inte så lätt att shoppa med alls. Nu också hamnade vi gå till typ 7 affärer före vi hittade ett tyg jag tyckte om. Att köpa kläder här är ganska annorlunda än i Finland. Perfekta festkläder är inte färdiglagade, utan man köper bara tyget (som är färdigt packat i påsar med en bit för byxorna, en bit för tunikan och en matchande sjal). Sedan för man det till skräddaren, som syr upp tyget i perfekt storlek (för ca 5-10 euro). I tygbutikerna finns påsarna med tyger i olika färg och material radade i högar på hyllor som går från golv till tak. Expediten sitter på en madrasserad platå framför hyllorna, kunderna sitter på stolar framför platån. Då man vill köpa något ska man antingen peka på något som ser intressant ut, eller säga till expediten ungefär vad man är ute efter, så drar de fram tygerna ur paketen och breder ut dem på den madrasserade platån. Tygerna är ofta unika, och inte av något särskilt märke. Det kan finnas vad som helst i vilken affär som helst. Därför betyder shopping för mig ofta att gå till typ 5-10 olika affärer och ha de stackars expediterna att dra ut ca 10-20 tyger i varje affär, bara för att jag sedan konstaterar att ”nja, jag tycker nog inte helt om något här heller”, och går vidare. Det jag till sist hittade var trots allt riktigt bra. Problemet nu är att skräddaren inte uppfattade att jag ville ha byxorna vid låren och inte midjan, så midjan är typ 4 cm för högt uppe och byxorna typ 4 cm för korta. Raju är nu hos skräddaren och försöker få honom att hastigt korrigera saken, jag skulle vilja ha dräkten på mig i kväll,ju…

Liv och död och sådant

Inika blev frisk igen, efter 3 dagar feber av och till. Hon var väldigt lättskött som sjuk, gndde bara lite ibland, grät knappt alls, och hölls för en gångs skull stilla istället för att kravla runt överallt t.ex. läggdags och blöjbyte. Natten efter att Inika blev frisk vaknade Anila och gnydde feberhet (38,7) vid 12-tiden, men då hon vaknade på morgonen var hon helt ok, och har inte fått feber efter det heller. Snuviga har vi varit hela bunten (utom Raju) mer eller mindre i flera veckor redan. Men kanske det går om snart…

Vädret har jag inget att klaga på mera. Nu är det äntligen sådant som det borde vara i hela oktober-november: Torrt, soligt och med fantastiska bergsvyer varje dag, från morgon till kväll. Nätterna är stjärnklara. Dagarna är varma och somriga. Härligt skönt nu, men synd att det inte var så här då när våra gäster från Finland var här.

Ambika och Anila leker skola (Anila med håret uppsatt som nepalesiska skolflickor)

Vad har väl annat hänt sedan jag skrev senast? Jag har mest varit upptagen med att fixa på boken som jag ska ge till Anilas födelsedag: fotograferat, ritat, layoutat, illustrerat… har arbetat dels på kvällarna (läs: nätterna) efter att Anila somnat, dels de få stunder ledig tid jag haft på dagarna, då båda flickorna varit någon annanstans eller sovit. Ibland har Anila varit med också då jag arbetat, utan att veta vad jag gör. Hon måste vara van vid att jag gör konstiga saker, för hon kastade på min uppmaning helt snällt och utan vidare frågor upp sin mjukisapa typ 30 gånger medan jag tog foton av den i luften. När jag är färdig med Anilas bok ska jag börja fixa på Inikas bok, som också den måste vara färdig inom 2 veckor för att jag ska hinna laminera den före vi reser hem till Finland igen.

Då jag inte har fixat på boken har jag försökt shoppa, eller åtminstone fundera vad jag vill shoppa, för att få så mycket som möjligt köpt redan här i Pokhara så vi inte behöver stressa med oköpta julklappar etc i Kathmandu. Men hur jag än försöker hittar jag bara en massa väskor och klänningar till mig själv som jag får habegär av (men inte behöver och hittills verkligen lyckats låta bli att köpa, duktiga mig), inget till någon annan…

Vår granne, som bodde tillsammans och var släkting till dem som äger Anilas nudel och cheeseball kiosk, hängde sig för typ en vecka sedan. Deras gård (som skiljs åt från vår med en ca 1,5 m hög mur) har sedan dess varit välbesökt av släktingar, brahminer och alla möjliga andra grannar och bekanta till dem. På kvällen dagen efter att det hände höll de på att hacka grönsaker eller nåt som de skulle tillreda på en öppen eld. Chop chop chop sade det och röken från elden spred sig till vår sida av muren också. Anila och jag gick omkring på vår gård, och just när vi var på andra sidan muren från deras matlagning kom Bua emot oss och berättade till Anila att grannen dött. Anila tittade på mig med stora ögon: ”Mamma, håller de på att hacka upp honom nu?” ”Nej”, sade jag. ”De hackar mat. Hinduer bränner sina döda.” Varpå Anila tittade på röken som vällde in från deras sida muren. ”Mamma, bränner de honom där nu?”.

Allt möjligt rör sig i huvudet på en snart 4-åring ;-)

Anila och Ambika steker roti-bröd som Anila "bagat"

Oss har grannens död inte påverkat dess mer än att kiosken var stängd i två dagar (katastroooof för Anila) och det har doftat gott på vår gård av all rökelse de bränt då de haft diverse ceremonier där. Anilas nya kompis, flickan från kiosken, har inte heller varit här sedan dess. Anila har istället lekt med Ambika, vårt hembiträde. De har både lekt skola (skrivit varandras namn i häften och ritat tillsammans) och så har Anila svansat efter henne och hjälpt henne med hennes sysslor. Försökt hjälpa åtminstone. Eller ibland snarare velat göra hennes sysslor SJÄLV. För det mesta har de nog nått samförstånd om arbetsfördelningen, ibland har det inte gått och Anila har kommit klagande att ”Ambikadidi är dum för att hon …sa att jag inte vet hur man plockar spenat/ …inte låter mig byta lakan/ …inte låter mig baga (kavla deg alltså) själv” osv osv.

Anila bär spenat som Ambika plockat

Anila cyklar runt på gården som om hon aldrig gjort något annat. Inika förstår ännu heller inte hur man går. Inte ens efter att hennes jämnt 1 mån yngre kusin varit här flera gånger och demonstrerat hur hon tultar omkring, flera meter i taget. Inika bara står på stället, och tar möjligen ett steg i misstag åt något håll. Försöker sitta ett stycke framför henne och hålla famnen öppen för att ”ta emot” henne bara fäller hon sig raklång pladask i armarna på en. Suck. Vår gård har en spång från grinden till hotellet av något slags grovkornig cement, och det är där hon kryper av och an för det mesta, försöker komma ikapp Anilas cykel. Byxorna lider…

Ska fortsätta med att illustrera Anilas bok nu. Bara 5 dagar kvar före den ska vara färdig!

Hett på många vis...

Idag tittade solen äntligen fram från en klarblå himmel. Det blev genast hett och somrigt igen, säkert minst 10 grader varmare än igår, om inte mera. Härligt att få en ordentligt varm dusch efter alla kalla dagar med halvljummet/kallt vatten (vattnet värms med solpaneler)! Det som dock också är hett och flera grader varmare än igår är Inikas panna och mage, för stackaren har fått feber för möjligen första gången i hela sitt liv (hon hade kanske i september också, men då betedde hon sig helt normalt och bara kändes het). Idag har Inika inte als varit sig själv, utan legat ynkligt pipande och halvslumrande i min famn större delen av dagen. Inget vidare sätt att fira sin 11-månadersdag :( 

Hon lärde sig cykla!

Gav upp i mina försök att ladda upp videon, Internet sket sig alltid... Men hennes min på den här bilden (tagen dagen efter hon lärde sig cykla) säger mer än tusen ord ;-)

Knappt hade jag hunnit post föregående inlägg före Anila ville ut och ckla igen, och den här gången lyckades det! Om jag lyckas post videon får ni se cykeltur nr 3. Efter cykeltur nr 6 lärde hon sig starta själv utan att bli ivägpuffad. Oj vad hon var stolt! Sedan åkte hon iväg med Raju till sina favoritkusiner Praketi och Prechya, och Inika somnade, så jag har suttit klistrad vid skärmen sedan dess och gjort några så sällsynta aktiviteter som att hinna läsa andras bloggar, googla sådant jag länge velat veta och kollat läget hos Kela och banken (Internet - I love you!).

Regn, regn, regn...

Vädret har varit uselt sedan vi kom hem från Kathmandu. Inte en dag eller natt utan regn. Solen har tittat fram högst typ 15 minuter i taget ett par gånger per dag, resten av dagen har det varit mulet eller regnat. Här har blivit höstligt kallt dessutom, bara kortärmad räcker inte mera på kvällarna och morgonen, och inomhus är det kallt och råfuktigt mest hela tiden. Blä!

Bua har skaffat trådlöst Internet hit medan vi var i Kathmandu. Det är långsamt och ganska opålitligt, men ändå aningen snabbare än att promenera till ett nätcafé. Framförallt enklare tillgängligt. Har märkt att jag spenderar mycket mer tid vid datorn nu än tidigare. Å andra sidan är jag inte bara på nätet, utan har också skrivit på boken jag ska ge till Anila till födelsedagen, alltså boken om busiga apan som rymmer. Jag ska skriva någon bok om Inikas resa till Nepal också, lite liknande den bok jag skrev om Anilas resa till Nepal (som hon fick till 1-årsdagen).

Vår lilla kökshjälpflicka Shanti rymde hem medan vi var i Kathmandu, och har inte velat komma tillbaka. Jag kanske inte ens har berättat om henne, men hon är alltså en ca 10 år gammal flicka som bodde hos oss och fick skolkläder och –material, mat och husrum (och dessutom fick hennes familj lite betalt) i utbyte för att hon bodde här och hjälpte med lätta hushållsarbeten, typ att diska och sopa golven. Det är mycket vanligt i medelklassfamiljer att ha dylika småflickor boende och arbetande hos sig. Flickorna kommer ofta från landsbygden, ofta från väldigt fattiga familjer. Trots att detta ju såklart är en form av barnarbete är det också ofta enda chansen dessa flickor får att gå i skola. Shanti kom från Pokhara, så hon hade inte så lång väg att rymma hem. Att hon har stuckit betyder mera jobb för vår kökshjälp Ambika, och också för oss andra (man kan ju inte låta Ambika sköta precis all disk). Störst förlust är det ändå för Anila, som lekte mycket med henne före vi åkte. Anila har å andra sidan istället blivit bekant med dottern till kvinnan som äger kiosken i grannhuset, så de har lekt tillsammans då flickan inte är i skolan. Anila har också lekt skola med vår kökshjälp Ambika.

Vi har nu ca 4 veckor kvar här i Nepal, utan några särskilda planer. Inikas projekt under de veckorna är att lära sig gå. Hon står redan långa stunder utan stöd, men har inte visat något intresse för att röra sig framåt annat än krypande. Anilas projekt är att lära sig cykla utan stödhjul. Och mitt är att få ovannämnda böcker färdiga till flickornas födelsedagar.

Nu vaknar Inika, postar bilder senare…

Om varför det var bra att apan rymde

Anila fick en apa av Nanna och Walle, för att ersätta det favoritkramdjur som vi glömt i en taxi i Kathmandu. De apan har blivit hennes nya favoritdjur. På torsdag kväll, då vi kom hem från vår shopping- och sightseeingfärd i Patan, märkte vi att apan inte var med mera! Morfar och jag mindes båda att vi sett den på en hylla i en butik, och kommenterat att ”apan lever farligt” och "rädda apan, död eller levande". Sedan hade vi båda trott att Anila tagit hand om den. Anila mindes inget av incidenten, inte heller ifall hon haft den i taxin, tagit den från butiken, eller var den möjligen kunde vara. Vi hade varit i två fairtrade butiker, både morfar och jag tyckte att vi sett apan på en hylla i den senare av de två.

Följande morgon ringde vi till Dhukuti, den butik vi besökt sist. De menade att de inte sett några apor där, men tog ändå vår telefonnummer. Vi antog att apan blivit i taxin, och började redan planera hur momi och morfar skulle skicka en ny apa från Finland. Apan var dels viktig för Anila, dels också för mig, eftersom jag har tänkt skriva en bok om ”vilda apans äventyr i Nepal” till Anilas födelsedag, och jag har tagit bara ca hälften av fotografierna av apan som behövs i boken…

Senare på dagen ringde Rajus telefon: Apan var upphittad! Den hade suttit bland tofflorna i andra våningen av butiken, som dessutom var en annan butik än den vi tänkt på (så klart samma som vi ringt till, men våra minnesbilder från första våningen var från en annan butik). Anila hade alltså tagit apan från den första butiken, och sedan glömt den bland tofflorna som hon provade i den andra butiken.

Momi och morfars avfärd blev mycket mindre tragisk då vi kunde hoppa i en taxi och åka på apa-räddningsexpedition till Patan så fort vi vinkat av deras flygfälttaxi. Efter att vi räddat apan promenerade vi till en fairtrade butik som vi brukarbesöka, men som vi inte varit till dagen innan. På väg dit hittade vi en butik som sålde tibetanska trämöbler och dessutom – ett hopfällbart bord med de måtten vi sökt i Bhaktapur, som alla påstod att inte alls tillverkas! Det köpte vi, för bara 45 euro dessutom. Och i fairtradebutiken hittade vi en massa fina julklappar till Anila och Inika. Bättre kunde det knappast gå. Vi firade en lyckad dag med sen lunch på vår favoritrestaurang, sydindiska Nandan vid New Road, dit vi för övrigt tänkt gå med både mina föräldrar och Nanna och Walle, men inte hunnit med någotdera (sorry, en annan gång…).

Kathmandu tur retur

Beklagar att jag inte har skrivit på evigheter. Jag har helt enkelt haft för fullt upp för att hinna sitta vid datorn.

Föräldrarna kom hem från sin vandringsfärd förra söndagen, avundsvärt fulla av inside jokes och upplevelser. De hade visst bland annat gått vilse, tänkt ramla ner i en ravin, drabbats av höjdsjuka, sovit i ”kylskåpet” (ett iskallt hotell) och sjungit ”jag har tappat mitt minne” med en massa folk från olika nationaliteter. Vädret hade varit dimmigt, men ändå inte regnigt som här i Pokhara. Rajus kompis Nirmal och hans två supertrevliga finska kompisar vandrade också tillsammans med dem. Efter vandringen gick vi alla finländare på pizza i en mysig italiensk restaurang i Lakeside.

Bergen, sett från flygfältets takterrass

Inika kryper under bordet på flygfältet

Ett par dagar senare, på tisdag, åkte Nirmals kompisar till Chitwan och vi tog morgonflyget till Kathmandu. Eller tja, morgonflyg skulle det vara, men då planet efter omkring 3 timmars försening äntligen lyfte var det redan tidig eftermiddag. Förseningen berodde på dimmigt väder i Kathmandu. I Pokhara var det däremot soligt och klart, så vi satt på det ljusa och fräsha flgfältets takterass och beundrade bergspanoraman medan vi väntade på flyget. Resan till Kathmandu gick sedan snabbt, det lilla ca 30-personers planet flög oss dit på under en halv timme. Vi kom alltså trots förseningen fram flera timmar tidigare än vad vi skulle ha kommit med buss. Bussresan längs den skumpiga och krokiga 200 km långa vägen till Kathmandu brukar ta omkring 8 timmar (!).

I Kathmandu åt vi lunch och åkte sedan till Swayambhunath stupa, buddhisttemplet som även kallas ”aptemplet” för där är så många apor. En ovanligt fräck sådan nöp en halväten pinne spunnet socker rakt ur handen på en turist! Makaken satt sedan nöjd och belåten och slickade i sig sockerskletet.

Swayambhunath stupa

Anila bekantar sig med lejonstatyer vid templen i Bhaktapur

Nästa dag åkte vi till Bhaktapur, staden ett stycke utanför Kathmandu, som fungerar både som hemby för dess ca 65000 invånare och som friluftsmuseum för alla tusentals turister som besöker den varje år. Vi tog en lång promenad längs en del lite avsides gator och gränder. Där gjorde ännu folk sina vardagssyslor (torkade säd, hämtade vatten från brunnen…) till synes opåverkade av massturismen ett par kvarter därifrån. Vi tittade på en hel del gamla fina tempel (Bhaktapur är full av dem), åt på en restaurang med låga bord och sittdynor på golvet istället för stolar, där vi dessutom var enda kunderna (perfekt med småbarn), sökte ett hopfällbart bord att köpa hem (resultatlöst, de hade inga i rätt storlek), och köpte till sist en stor burk fet, krämig ”Juju dohi”, den berömda lokala joghurten. Mums.

På torsdag började vi dagen med morgonmål och shopping runt omkring i Thamel. Thamel är en stadsdel gjord för turister. Där finns väldigt få bostadshus, men däremot en massa hotell, restauranger och butiker som säljer allt möjligt som turister älskar och vanliga nepaleser inte har någon användning av (lokalt tillverkade hantverk, hippiekläder, fotoböcker, vykort, väskor, prydnadsföremål, träskålar, silversmycken, metallstatyer, buddhistiska thankatavlor, tibetanska mattor…you name it!). Jag fick en del julklappar köpta, föräldrarna likaså. Då vi shoppat färdigt åkte vi taxi till Patan, känt för sina fina tempel. Vi åt lunch där, tittade på templen och åkte sedan tillbaka till hotellet via en del fairtrade butiker, där vi shoppade ytterligare några julklappar.

På fredag åkte föräldrarna tillbaka till Finland. Vi åkte sedan tillbaka till Patan för att uträtta vissa ärenden som jag tillägnar nästa bloginlägg. ;-) Följande morgon tog vi morgonflyget tillbaka till Pokhara. Planet var igen nästan 3 timmar försenat. Vädret var totalmulet och dimmigt ännu när det startade. Typisk otur, för det hade varit superfint väder hela tiden vi varit i Kathmandu. Planet var ännu mindre än det vi kommit med, det hade plats bara för 19 passagerare, 2 piloter och en flygvärdinna. Det var så lågt i tak att flygvärdinnan måste röra sig nästan dubbelvikt i korridoren. Inika sov hela vägen, Anila slockande också fort i planet. Det minimala planet skumpade, hoppade och krängde oroväckande, men på något konstigt sätt kom vi ändå helskinnade fram till Pokhara, som liksom Kathmandu var insvept i tjock dimma och täckt av moln. Jag förstår inte riktigt varför det var möjligt att flyga i den här dimman, men inte i det mycket klarare vädret dagen då vi kom.

Mus i vårt hus!

Photoart by Anila

I natt vaknade jag av att något knaprade i något hörn. Jag flög upp och hittade, efter att ha lyst igenom alla vrår i rummet, precis vad jag befarade: svansen av en mus som stack ut längst in under bortersta benet av klädskåpet. Sedan började en halvdesperat jakt runt det mörka sovrummet (som är mindre än 4 x 4 meter stort): jag beväpnad med flugsmälla och ficklampa, musen obeväpnad, men kvick som en vessla. Musen smet turvis in under bortersta hörnet av klädskåpet, turvis bakom bortersta hörnet av dubbelsängen. Bägge platserna var så gott som hopplösa att nå ens med flugsmällan, och att klättra av och an över sängen utan att väcka flickorna var en konst i sig. Tillsist (då jag städat bort alla skor och väskor och annat extra från golvet, och sprungit runt i över en timme) försvann musen ut genom dörren. Skönt! Sedan kunde jag äntligen sova (och Raju med, som var irriterad att jag överhuvudtaget försökte bli av med musen, för ”den gör ju ingen skada här”).

På natten, och också första halvan av dagen idag, har det regnat. Föräldrarna borde ha varit på den vackraste av alla utsiktsställen under hela sin vandring i dag morse. Hoppas de hade bättre väder där… Jag försökte skicka meddelande men har inte fått svar, de har väl antagligen dåligt nätverk där de är.

Bara vi igen

I morse vinkade vi farväl åt mamma och pappa som gav sig iväg på en ca vecka lång vandring i Annapurnaområdet, dvs det vandringsområde som ligger närmast Pokhara. Rajus kompis Nirmal och Nirmals två arbetskamrater från Partioaitta kom till Pokhara igår. De bodde förra natten i vårt hotell, och gick även de iväg på vandring idag. Så här blev väldigt tyst igen nu, då alla gått.

Igår kväll var vi alla, också Nirmal och hans finska kompisar, bjudna på middag till Rajus storasyster Bishnu. Där serverades vi god mat och pratade och umgicks på väldigt många språk i en salig blandning (svenska, finska, nepalesiska, engelska). Inika tyckte också om maten, hon åt 7 bitar höna (!) Nirmals finska kompisar tyckte säkert det var exotiskt att vara bjudna på middag till en nepalesisk familj. Och Bishnudidis familj tyckte säkert det var annorlunda att ha 5 finnar sittande på sin vardagsrumsmatta ;-)

Middagsbjudningar i Nepal går vanligen till så, att alla sitter i ring och äter snacks och dricker. Snacksen är vanligen stekt kött, torra (alltså okokta) nudlar, nötter, olika pickles, sallad av rätticka, gurka och morot och möjligen också någon grönsaksrätt. Drickan är oftast rom eller whiskey eller öl. Denna ”förrättssession” kan ta flera timmar. Är det en stor fest sitter ofta kvinnorna i ett annat rum än männen. Sedan följer huvudrätten, dvs ris med kött och grönsaker och pickles, delvis samma som till förrätten. Huvudrätten äter ofta barnen först, sedan männen och sist kvinnorna, och ofta så, att barnen och kvinnorna äter i köket och männen i vardagsrummet, eller var den nu sedan sitter. Hos Bishnudidi åt ändå vi alla gäster, oberoende av kön, gemensamt i samma ring runt golvet där vi ätit förrätten.