torsdag 30 oktober 2014

På hemresa

Hälsningar från ett hotellrum i Kathmandu. Vi kom hit i går kväll, efter en nästan 13 timmars  bussresa från Pokhara. Första 3 timmarna (alltså vanligen hälften) av vägen gick bra. Sedan stod vi nära 6 timmar i en bilkö innan vi kunde fortsätta de sista 4 timmarna mot Kathmandu. Tur nog stod bussen större delen av kötiden vid en liten butik/restaurang med wc och snacksförsäljning, så vi behövde inte köa hungriga. Dessutom fanns det en fotbollsplan på andra sidan vägen, så diverse män i lämplig fotbollsålder, både turister och nepalis, fördrev tiden med att spela fotboll. Själv sov jag stora delar av tiden, jag hade vakat och packat nästan hela natten efter att dessutom ha vakat de två föregående nätterna också med att få boken "Miras resa till Nepal" färdigskriven för att hinna laminera den (jag hann, 2 på eftermiddagen dagen före vi åkte förde jag änligen boken till laminering :).

Orsaken till bilkön var en bilolycka i en by längs vägen. Enligt vad vi fick höra ryktesvägen av andra köare så hade en privatbil kört på 2-4 människor som antingen varit fotgängare eller åkt på en motorcykel, och av dessa påkörda hade 2 eller 3 dött. De avligna var från en annan by och byborda där olycka hände vägrade lyfta de döda från gatan. Det körde minst 4 ambulanser till platsen och väldigt många polisbilar. Till sis kom armépolisen och kort därefter började bilkön äntligen röra sig. I byn där det skett såg vi genom bussfönstret minst 50 poliser, många av dem kravallutrustade. I övrigt inga spår av olyckan.

Idag i Kathmandu har vi shoppat glasögon till Raju, lite kläder och annat smått och gott till oss och andra och en skolväska till Anila. Lunch åt vi på Rajus och min favoritrestaurang Nandan. Härlig nandan special "dosa", som alltid där. Just nu packar jag det sista som vi ska ha det på flygningen. Vi ska bo på transithotellet i Delhi, vilket är svindyrt, men vi tänkte att det är skönare än att försöka fördriva tiden från 9 på kvällen till 8 på morgonen i transithallen/terminalen (men senast vi flög hem råddade de något så vi ändå trots hotellbokning hamnade sitta i transithallen till typ 3 på natten...).

I morgon ska vi före vi flyger ännu besöka kungapalatsets museum (som var stängt då vi var här senast) och Kaiser garden, en fin trädgård nära slottet. Flyget går först 18.50 från Kathmandu, så det blir en skön och avslappnande dag här, och vi hinner äta både morgonmål och lunch innan vi åker.

På tal om att flyga så hoppade jag ner från Sarangkot med Paraglidig-fallskärm några dagar före vi åkte från Pokhara. Tandemhopp tillsammans med vår släkting Prem som är i branchen. Långsammare och mindre spännande än jag förväntat mig, men härlig utsikt och skön flygning var det nog ändå. Jag har typ 600 blder och lite video taget från flygningen med Prems kamera, har inte hunnit kolla dem själv ens ännu, så ingen postning av dem tyvärr. :-/

Dagens bild tog Anila på vår föregående Kathmanduresa; Inika och en tempelstaty, möjligen i byarna Kirtipur eller Chengu Narayan.


lördag 25 oktober 2014

Bhai tika, brödernas festival

Vi firade hos Bishnudidi istället för hemma, eftersom Bua besökte sin syster i byn. Den enda andra kvinnan i Buas kusinskara hade dött det gångna året, så Buas syster var nu den sista systern/kvinnliga kusinen kvar som kunde ge tika till bröderna i kusinskaran (det kan alltså vara både en bror och en kusin man ger tika åt). Hon kunde därför inte resa hit från byn som hon brukar, utan Bua hamnade åka dit.

Hos Bishnudidi var det skönt och barnen njöt av att springa runt huset på gården, gunga och titta på hunden.

Alla fick tika, först männen, bröderna, och sedan kvinnorna och flickorna. Till och med Mira gick med på att få tika den här gången :)

Anila och Mira hade sina splitternya nepalesiska kläder på, Inika hade en fluffig prinsessklänning som hon köpte tidigare under resan.
Miras klänning var så lång att den rörde i marken (jag köpte en lite på växten men hittade faktiskt klänningar också helt i hennes storlek nu) men det bekom inte henne det minsta, lika vild och glad sprang hon omkring ändå.


Deepawali, ljusets fest

Lite bilder fårn årets ljusfest, Deepawali (eller Diwali, som den heter i Indien). Går alltså ut på att städa hemmet, pynta det med ljus och lampor och sedan offra frukter och blommor och sådant till gudinnan Laxmi och be henne komma på besök. Gillar hon vad hon ser får man lycka och pengar det kommande året, gillar hon inte blir man utan. Inika förstod inte helt den dimensionen, utan gick flera dagar efteråt ännu omkring och frågade när "Laxmi ska komma och ge pengar, idag eller i morgon, eller när?".

Töserna hjälpte till att tända ljus.


 Sedan tyckte de det var dags att leka lite luciatåg ;-)


Ama bad till gudinnan Laxmi.


En av mina favoritfestivaldagar här i Nepal, och vacker och mysig som alltid. <3 p="">

onsdag 22 oktober 2014

Chitwan-resa, där allt ordnade sig ;-)

Vi kom hem på måndag kväll från vår fantastiska Chitwan-Lumbini-Tansen semester. En semester som kunde få smeknamnet "ta't lugnt, det ordnar sig". Ett par exempel:

- vi hade tänkt bo på samma hotell som i december 2008, men då vi kom dit i skymningen på fredag kväll var det fullbokat. Efter att i mörker kört runt till 3-4 andra fullbokade hotell började vi vara lite smådesperata. Men allt ordnade sig: efter ett telefonsamtal till en kompis i turismbranchen lyckades hotellet vi först tänkt bo på faktiskt vaska fram ett helt perfekt rum åt oss. :)

- vi åkte på elefantsafari på morgonen, men allt vi såg var ett par hjortar och lite storkar och andra fåglar, inga noshörningar. Därför tänkte vi åka på jeepsafari i nationalparken för att se åtminstone en noshörning. Men det var inte möjligt, för någon bro var sönder så det gick inte att åka dit. Men allt ordnade sig: samma kväll simmade en noshörning över från parken till andra sidan av stranden och vandrade sedan lugnt omkring och åt gräs rakt utanför vårt hotell!

- vi tänkte se elefanterna tvättas, vilket borde ske varje dag klockan 11 på stranden rakt utanför hotellet. Av någon anledning ändå inte den dagen vi var där. Men det ordnade sig: då vi lite senare stod vi en annan strand och väntade på att vår kanottur på floden skulle börja, så kom tre elefanter med turister vandrande och hade tvättshow nästan helt privat för oss :)

I övrigt gick också allt bra: Ingen blev uppäten av krokodiler på båtturen, vi körde inte ner i floden då vi i mörker krängde av och an på serpentinvägen mellan Butwal och Tansen, alla var friska och glada och vår chaufför var en helt fantastiskt gullig människa. Mira och han blev genast goda vänner, trots att Mira inte vanligen är så vänlig mot främlingar.

Lite bilder:


Första dagens höjdpunkt: plocka stenar vid en  strand i heliga Devghat.

Töserna vadar i det heliga flodvattnet.

Elefant (och turist) bad :)

Kanottur längs floden.

Krokodil längs floden.

Liten elefant med sin mamma. Samma mamma som födde tvillingelefanterna vi såg i parken 2008.

Solnedgång över djungeln.

Spår av noshörningen utanför vårt hotell.

MAya Devi templet. Byggt på platsen där Buddha föddes.

Lumbini: efter att ha promenerat typ 3 km i parken runt Buddhas födelseställe bestämde sig Mira att sätta sig ner.

Det vita thai-templet i parken i Lumbini.

Något molnig utsikt från vårt hotelltak i Tansen.

Töserna framför Asiens största gyllene gaffel,
vid Bhairabtemplet i Tansen.

Glada töser vid bilen.

Crazy-Mira väntar på nudlar.

fredag 17 oktober 2014

En dag på sjön

Idag skulle vi egentligen åka på djungelsafari till Bardia Nationalpark 15 timmar västerut i Nepal. Istället hade vi en härlig dag på sjön med Rajus kompis Hosiar. Vi har talat om att åka runt på sjön i hans båt i säkert 1,5 månader redan, men det har inte blivit av. Först var båten sönder, sedan hade han inte tid och sedan hade vi inte tid. Men nu ringde han och sade att det passar honom bra, och vi har så få dagar kvar här att vi beslöt att nappa på det.


Båten var en liten roddbåt med utombordsmotor. Vi åkte först till hans hus på en kulle vid sydvästra stranden av sjön. Där gick vi en promenad och såg massor av vackra fjärilar, till Anilas förtjusning. Hon har blivit fjärilsfreak, helt som jag själv var i hennes ålder. Med boken "Butterflies of Nepal" i högsta hugg (inköpt av henne med egna pengar) analyserade vi sedan alla de vackra, fladdrande.

Sedan åt vi lite kött/nudlar och sedan åkte vi båt igen, till en märkvärdig ö av något slags mjuk lera och gräs mitt i den västra ändan av sjön. Det kändes som att gå på gelé där, och nu och då sjönk foten in till vaden på oss vuxna, barnen var så lätta att leran bar dem. Utom Mira som råkade trampa på något mjukt ställe och fick lera upp till knäna. Så stod hon där orörlig och orörlig tills någon drog upp henne. Slurp! sa leran då foten kom l

oss. "Kacka, usch, yäk, kacka" kommenterade Mira själv.

Vidare till ett ställe där vi tänkt simma, men det var redan kväll och lite kyligt, så vi lät bli. Där var en restaurang där vi åt fisk och chips istället. De av oss som åt fisk alltså. Anila njöt av dem, hon älskar fisk :)

Sedan hem. Och NU, nu packar jag för i morgon åker vi till djungeln. Inte visserligen Bardia, vi bestämde att det är för långt borta, utan till Chitwan, där vi var då Anila var baby också. Den parken ligger bara typ 7 timmar härifrån med buss, men vi har lånat en chaufför och Uttams bil, så det borde gå lite kvickare. Mycket bekvämare åtminstone. Vi kommer tillbaka om 3 nätter, dvs. på tisdag, om allt går enligt den plan vi har just nu.

Inga nya bilder idag tyvärr, ids inte ladda upp då jag är mitt i packningen. En gammal bild från sjön istället, och en bild av regn. Regnet som plågade oss i ett par dagar nyligen men nu skiner solen igen. En av de sista bilderna av den här gatan oasfalterad, förresten, nu är där jämn och skön asfalt över hela gatan :)

Midnatt, måste sova, godnatt och skriver mer då vi kommer tillbaka.

lördag 11 oktober 2014

Shopping

Tänkte ge ifrån mig ett livstecken, då det igen varit ganska tyst här på bloggen. Har varit busy med "Miras bok till Nepal". Men vi har nog gjort annat också. Shoppat till exempel. Idag i Mahendrapuls modernaste supermarket. Anila köpte upp sina sista Dashain-tikapengar: fjärilsvingar, fjärilsdiadem och trollspö. Inika var besviken att trollspöet inte fungerade, alltså att hon inte kunde trolla med det ;-) Inika har ännu mycket pengar kvar, Anila gör sitt bästa att lura dem av henne... Själv börjar jag ha alla julklappar under kontroll snart, och det mesta andra också, fast min shoppinglista ännu nog är flera sidor lång...

Nästa vecka ska jag jaga en röd eller mörklila sari att ha som sovrumsgardin hemma i Finland. Bishnudidi lovade hjälpa, fast hon inte alls förstod pointen med att hänga en sari i fönstret "men Linda har ju tidigare också haft så underliga inredningsidéer". För ett antal år sedan jagade vi tillsammans en sari som jag hängt bl.a. bakom sängen, på datorstolen och på en annars tråkig, vit skåpsida hemma, kanske hon kom ihåg den shoppingfärden ;-)




Bilden hittade jag på Anilas kamera. Den är från då vi shoppade kläder och annat i Mahendrapul med Bishnudidi och Laxmididi och kusinerna helt i början av resan. Bakgrunden är tyvärr ingen kuliss från Photoshop, Inika har faktiskt betett sig så där mitt bland alla kunder i guldsmedsbutiken :P

måndag 6 oktober 2014

Strandpromenaden

Här har inte hänt särskilt mycket sedan Dashain, och jag har varit upptagen med att försöka skriva boken ”Miras resa till Nepal” på datorn alltid då datorn inte varit upptagen av något barn (eller jag inte haft en vaken Mira som ropar ”taatåå, taatåå (dator) och smäller händerna på tangentbordet eller tjuter och slår ifrån sig om hon blir hindrad att göra det eller om jag själv försöker röra tangenterna...). Jag börjar få texten någorlunda färdig nu, men måste välja ut bilder till boken och antagligen ta en hel del nya bilder. Samt lyckas tima mina besök till fotobutiken så att det inte är strömavbrott då jag går dit, för de kan inte ta emot beställningar om deras dator inte fungerar, och de har inte backup-elkälla för den. Därför har jag inte riktigt skrivit något i bloggen på ett tag.





Det vi däremot gjort en del, både de senaste dagarna och under hela den här resan, är att gå längs den där nya fina promenadvägen längs sjön Phewas strand. I dag var vi på picknick där med tösernas favoritkusin Praketi. Vi hade med oss campingliggunderlag, smörgåsar och kex och förutom att äta dem och prata och umgås så gungade vi också i en gunga som någon satt upp i ett träd i närheten. Gungor här i Nepal är ju säsongsprodukter. Barnen här gungar bara under Dashainfestivalen, gungorna tas ner (eller monteras ned, ifall de är gjorda av långa bambustänger, vilket de ofta är) genast efter Tihar, alltså festivalen som firas några dagar före vi åker tillbaka till Finland. Som jag skrev tidigare så finns det en gunga året om på gården till restaurangen där vi brukar köpa Baskin Robbins glass, men de har haft den ur funktion ett tag för de har renoverat och haft diverse halvfärdiga takkonstruktioner o.dyl. liggande runt och under gungan. Hög tid att töserna fick gunga igen, alltså.
Mira vill inte ha en vattenhyacint.

Tokroliga picknicktjejer.
Då de gungat färdigt vadade de ut längs den våta bryggan upp till cementplattformen som ligger ett par meter över sjön. Därifrån kan man ta foton, simhoppa, fiska eller göra vad man vill. Töserna verkade mest dansa och hoppa omkring. Jag stannade på stranden med Mira, vi skulle ha haft för krångligt att placera vagnen och all picknickutrustning någonstans om vi gått med de andra. Efteråt gick vi på wc till flygplansrestaurangen, som alltså är byggd i och runt ett helt äkta flygplan. Det hade redan hunnit bli mörkt, så det var extra coolt. Flygplanets luftkonditionering surrade och lamporna blinkade i mörkret, helt som om planet skulle vara på väg att lyfta när som helst.
Töserna är längst till höger på plattformen. Vattnet var fullt med båtar, det påminde mig om bilderna från "Vem ska trösta knyttet?" med homsor i båtar.

Några dagar tidigare var jag och töserna på långpromenad längs hela strandpromenaden, ända från roddbåtshamnen nära Tal Barahitemplet till vårt favorit pannkaksställe, ”fiskrestaurangen”, Restaurant Freedom i norra Lakeside. Vi hade inte varit där på väldigt länge eftersom jag märkte att det är enklare (och godare) att laga plättar själv hemma på vår gjutjärnspanna och gasspis (jag trodde det motsatta i början av resan och vågade därför inte ens försöka mig på saken). Men visst var fiskrestaurangens plättar också goda, och atmosfären där är alltid så mysig och skön. Vi fick sällskap av två katter under bordet den här gången. Restaurangägarna hade dessutom fått en liten hoppsig hundvalp som var så liten att Mira kallade den ”katt” och vägrade låta sig övertalas om att den var något annat ;-) Guldfiskarna hade däremot reducerats till en guldfisk och den verkade också varapå väg att dö snart, den var helt svullen och simmade ostadigt och några andra, gråa fiskar simmade runt den och nafsade på den. L Flickorna var lite bekymrade över den stackaren.


Andra dagar har flickorna mest lekt hemma med sina kusiner. Praketi har varit här på övernattningsbesök sedan Dashain och de leker väldigt bra tillsammans, trots att det är 5 års åldersskillnad mellan Anila och Praketi och några år till för Inika. Yuki, jämnårig med Inika, har också varit här flera gånger. I morgon ska Praketi och hela hennes familj däremot resa på en ca 3-5 dagars semester till Kathmandu, först för att föra Anisha till Londonflyget, sedan för att turista i själva staden. Det är såpass lång och besvärlig väg dit att Praketi berättade att hon faktiskt inte varit där mer än 2 eller 3 gånger tidigare!

fredag 3 oktober 2014

Dashain tika-dagen

Så kom då dagen som barnen väntat på: Dashain tika-dagen, då äldre släktingar ger tika och pengar till de yngre. En tika på dashain består av en kladdig smörja av yoghurt, okokt ris, socker och röd färg, som kletas mitt i pannan som ett lyckönskning och välsignelse till den som får tikan. Vi började ceremonin hemma klockan 10.15, ett klockslag som en kommittee av hindupräster slagit fast. Det börjar alltså olik tid alla år, men vanligen omkring klockan 10. Ama och Bua gav tikas till alla andra här i huset. Sedan var det Rajus och min tur att ge till våra barn och till Anisha. Anila och Inika och Anisha hade på sig nya fina kläder, Anila hade en fluffig prinsessklänning som hon köpt i Mahendrapul och Inika hade en glittrig nepalesisk dress som Shiva köpt åt henne. Jag skulle gärna ha haft någon nepalesisk dress till Mira också, men jag hittade inget i hennes storlek i de butiker vi var till i början av veckan. Eftersom jag inte hade lust att köpa en überfluffig kinesisk prinsessklänning åt henne, så fick hon ha en gammal klänning på sig, stackaren.

Neej! Vad tror ni att ni gör?!? Rör inte min panna!
Barn behöver inte ge tika, så efter det var vi redo att gå på tika-rundtur till en del släktingar som bor här nära. Vi besökte fem olika hus, samma vi alltid besöker. I alla hus fick vi cokis eller annat gott att dricka, lite banan eller annan frukt och så klart tika och pengar. Anila och Inika skulle gärna ha gått till ännu flera hus och fått ännu mera pengar. För dem är dagen ungefär lika rolig som att gå runt och ”häxa” till folk på påsken. Mira däremot kunde inte tåla att få tika, och hon gjorde sådant nummer av det att de flesta faktiskt inte vågade ge tika åt henne heller. Så fort folk sade att ”ok, ingen tika då, men ska du ha pengar?” så lugnade hon ner sig på en sekund, och ryckte kvickt till sig pengarna. Sedan tackade hon artigt med händerna ihop ”namaste”, helt som man ska. Folk var väldigt roade över hennes beteende. J
Inika får tika av Amas storasyster.
Resten av dagen var vi hemma. Det kom en massa människor hem till oss för att få tikas av Ama och Bua. En del gav också tikas till flickorna, så de var förväntansfulla som på julafton hela dagen. På kvällen räknade de att de fått ihop hela 2650 rupees, ungefär 25 euro. Det är mycket pengar här i landet! De planerade att de ska köpa någon leksak för pengarna, och kanske något från bokhandeln och kanske också lite smycken eller kläder.

onsdag 1 oktober 2014

Döda djur

För ett par dagar sedan hämtade Raju hem en svart bergsget, ”changra” för Dashain. Den stod ett par dagar och bräkte under garagetaket bakom huset. Idag morse kom en man som bor här nära och högg huvudet av den med en nepalesisk supervass khukri-kniv, medan Ram och Raju höll i bakbenen och snöret runt djurets hals. Mannen som skötte slakten är tydligen den som sköter djuravrättningar i det här hushållet (eller åtminstone har han slaktat alla eller nästan alla djur jag kan minnas att vi någonsin haft). Resten av morgonen har för männens del gått åt till att hacka upp djuret i lagom stora bitar. Rajus lillasyster Shiva kom hit i dag morse, hon och Ama har tillsammans tillrett köttbitarna anefter att männen tagit dem till köket. Nästan hela djuret tillreds och äts upp, nästan ingen del av djuret går till spillo. Själv har jag undervisat Anila modersmål, handarbete och matematik här uppe i rummet och därmed inte behövt befatta mig med den blodiga kött-showen i resten av huset. Skönt.
  



Flickorna fick lite mjuklandning vad gäller slakt av djur för några dagar sedan. Då kom Ama med en råttfälla med en gnagare (liten råtta eller stor mus eller vad det nu var) som hon fångat i potatisförrådet i hotellbyggnadens lagerutrymme. Den dränkte hon sedan i en hink med vatten, och sedan fick den döda musen ligga på takterrassen tills någon kråka for iväg med den. Vilket tur nog hände väldigt snabbt. Själv tycker jag att den avrättningen var betydligt grymmare och värre. Dels för att jag tycker möss är söta på ett helt annat sätt än getabockar. Dels för att geten dog (nästan) före den ens hann upptäcka att den skulle dö, medan musen kämpade i flera minuter före den till sist hamnade ge upp. Töserna verkade tycka getavrättningen var sorglig och musavrättningen närmast fascinerande (bevittnad med kamera i högsta hugg). Eftersom de båda älskar kött så ser de nu ändå fram emot att geten ska vara tillredd så att de får gotta sig åt köttet hela den kommande veckan, eller hur länge det nu räcker.

Förresten, vår vacka brud Ramkumari åkte iväg och gifte sig i förrgår. Samma dag började någon annan kvinna jobba här. Hon lagar visserligen inte mat, men sköter byket för Ama och Bua (och säkert min familj också, om jag skulle låta henne, men jag litar inte på andras tvättalang än min egen) och tvättar golv och sköter Ama och Buas disk och grovdisken efter lunchen. Hon bor inte här, utan kommer bara och städar två gånger per dag. Inte helt optimalt, men bättre än ingenting. Det är typ omöjligt att hitta någon ny arbetskraft nu just före Dashain, då alla reser hem till sina familjer och vill ha ledigt. Tanken är att vi ska hitta någon som också lagar mat och som kan bo här och alltså sköta grovdisken och köksstädningen efter middagen också.

måndag 29 september 2014

Höst i luften

Det har blivit betydligt kallare i luften de senaste dagarna. Framförallt på nätterna är det kallt. Vi har sovit utan täcke hittills, och flickorna dessutom ofta i bara underbyxor. Men inte mera, nu vill nog alla ha både nattlinne/pyamas och täcke på sig. Riktigt kallt är det nog ändå inte, täckena vi har just nu är bland de tunnaste och somrigaste täcken som fanns på Ikea då vi shoppade där före vi åkte och de täckena räcker bra tills vidare.

Mira fick uppleva att ha långärmad blus på sig för första gången på tre månader. Hon tyckte det var otroligt spännande. I nästan en timmes tid höll hon sig sysselsatt med att lägga in och ut sin hand ur ärmen och springa runt och visa upp ”konstigheten” åt alla. En lång stund satt hon också helt för sig själv och lekte ”kuckoo, dekeee”, alltså kurragömma/titt-ut-lek med handen in och ut ur ärmen.

Höst och Dashain är också säsong för drakflygning. Vi hade en fin haj-drake med oss från Finland (köpte den i Tiger just före vi åkte). Den provade Mira och Raju på taket då storasyskonen ännu var sjuka och inte orkade komma med. Den flög väldigt högt upp, Raju skarvade snöret han köpt i butiken med ännu lite snöre. Sedan skulle han fixa ännu något med snöret, så han tog upp knuten, men då lyckades han tappa repändan, så draken flög iväg. Ungefär samtidigt började det regna. Iväg sprang Raju, i riktningen dit draken sjunkit ner. Den verkade vara så långt borta att vi trodde att den hade fallit i sjön. Regnet blev snabbt till spöregn. Det tog en stund, men sedan dök Raju upp, dyblöt, men med draken i behåll! Den hade landat i ett träd på gården av en av restaurangerna helt vid stranden. Snart ska vi testa den igen, utan att trixa med snöret medan den är i luften ;-)

söndag 28 september 2014

Friska och vackra igen :)

Efter två febriga dagar är töserna nu helt återställda. Anila blev förresten inspirerad av Finalnd-kalenderna och gjorde en Anilas namnsdag-kalender åt sig själv. Inika skulle också göra en till sig, men inspirationen tog slut halvvägs för hennes del.

Anisha har sedan början av månaden gått en skönhetskurs i en skönhetssalong i Mahendrapul. Hon har lärt sig färga hår med henna, hennatatueringar, hårborttagning genom att rycka upp håren med en snurrad sytråd (yep, så gör man här) och annat smått och gott också. I går lärde hon sig klippa hår på kursen, och så ville hon ju testa det här hemma också. Anila var försökskanin i dag morse, och helt bra lyckades Anisha få bort torra toppar och lämna håret någorlunda jämnt. Hennatatueringar övade hon på Inika och Anila förra veckan.




I dag är det Ramkumaris sista dag här, i morgon åker hon i väg för att gifta sig och flytta ihop med sin nya man. Någon ny hemhjälp har vi inte och vad jag vet inte någon plan B heller. Själv är jag ju upptagen med Anilas skola på förmiddagarna, så jag kan inte laga någon mat då. Jobbigt blir det å andra sidan att undervisa också, om jag har alla tre barnen omkring mig medan Raju lagar mat. Sedan blir det ju Dashain också snart. Huvudfestivaldagen, då man går runt och tar emot tikas av äldre släktingar, är på fredag. Och festival betyder mera matlagning, men kanske också mer hjälp i köket av Rajus systrar. Vet inte, vi får se.

torsdag 25 september 2014

Mera pyssel: Resa hem till Finland-kalendern

Mira hade snuva och feber i två dagar förra veckan, på veckoslutet var det min tur att ha täppt näsa och kanske lite feber också i början av veckan (jag brydde mig aldrig om att mäta, men var omväxlande svettig och huttrande, så antagligen hade jag). I dag vaknade både Anila och Inika med huvudvärk och feber. Idag har vi därför inte haft någon skola, utan jag har suttit och pysslat för mig själv medan de har sovit.

Och vad har jag pysslat då? Jo, en ”resa hem till Finland”-kalender, en idé som Anila och jag hittade på tillsammans då hon om igen frågade när vi ska resa hem. Kalendern är som vilken vanlig bild-julkalender som helst, med 36 luckor för de 36 dagar vi har kvar här. Bilderna klippte jag ur diverse tidningar jag hittade, de är inte så sprittande roliga allihopa, men kanske töserna uppskattar dem ändå. Anila skulle väl egentligen ha velat ha en kalender där bilderna smälter in i bilden på framsidan, men jag hade mer inspiration att klippa och limma än att rita, därför blev den så här. Den första luckan, dagens lucka i mitten i vänster kant, är redan öppnad. Dagens bild var några fina porslinskrukor (nej, inga jubelskrik för dem, men det var ju kul att öppna luckan ändå, tyckte Anila).

onsdag 24 september 2014

Visumförlängning

Tiden har gått så otroligt snabbt att vi helt tänkte glömma bort både att ansöka om förlängning på reseförsäkringen och på flickornas turistvisum. Flickorna är här gratis både eftersom de är under 12 år gamla och eftersom Raju är nepales, men de måste ändå få stämpel i passet, först för 90 dagar (till slutet av september) och nu för 30 dagar till. Turistvisumen och –förlängningarna sköts nuförtiden endast och enbart elektroniskt via immigrationskontorets nätsidor (!). Helt otroligt mycket fiffigare än att stå och köa med en massa papperslappar och fotografier. Istället printar man bara ut en lapp med en streckkod som kommer per e-post då man fyllt in ansökan, och den läser de in på kontoret. Vi var på immigrationskontoret idag med tösernas streckkodslappar och fixade visumen. Samtidigt med oss var å andra sidan en gammal amerikansk man, kanske runt 70 eller 80 år gammal, som hade problem med systemet, eftersom han ”inte har någon adress, varken i Nepal eller USA, inte heller något telefonnummer, och eftersom han inte har telefonnummer kan han inte öppna e-postkonto”. De lät honom nog tillsist förlänga sitt visum i alla fall.

Se upp! Här faller ett träd! Granntanten
springer förskräckt undan...
Övrigt som har hänt är att grannens hus nu blivit helt jämnat med marken, så här dammar inte mera. De fällde samtidigt också två fina lichiträd på tomten, ett litet och ett stort. Det stora har vuxit helt vid muren mot vår gård, och Bua har brukat sträcka sig från balkongen och plocka saftiga och goda lichifrukter från de grenar som sträckt sig in på vår tomt. Slut med det nu. Istället ser vi för en tid Sarangkotkullen riktigt bra (men snart inte mera, då grannarnas 5-våningars koloss är färdigbyggd).