Presentation av oss alla

Idag drabbade feberflunssan mig, så jag har mest bara legat i sängen och läst vidare om sevärdheter i Nepal eller sovit, medan Raju och Londonkusinerna har lekt med flickorna. Tur verkar den här sjukdomen vara av kortvarigt slag också för mig, jag känner mig redan helt ok, snuvan jag hade i går verkar till och med ha försvunnit. Rajus syster och hennes man har också varit sjuka och Londonkusinerna sade att de också känner sig som om de kanske kommer att få feber snart.

Tandemsimning i simringen. Mira njuter :)

I brist på bättre att skriva om tänkte jag presentera oss som vi umgås med här lite noggrannare än vad jag gjort i någon bisats tidigare i bloggen. På tal om vem som bor här så hamnade Anilas lånehund flytta hem igen förra veckan, för den hade så hemlängtan. Den varken åt eller lekte utan låg bara och deppade under soffan i flera dagar, och till sist tyckte inte ens Anila det var så ledsamt att den måste hem till sitt eget hus igen. Inika var väldigt lättad när Leo åkte hem igen, nu vågar hon igen röra sig ensam här hemma utan att hamna vara livrädd att en hund kommer emot henne i trappan eller på balkongen.

Hemma bor:

Ama och Bua: Rajus föräldrar. Äger hotellet ”Future Way Guest House” som nu är uthyrt och ligger på samma tomt som vårt nya hus.

Laxmididi och hennes man Udaya (kallad för hövlighetstermen ”Binaudju”): Rajus äldsta syster, bor i London med sina barn sedan 2008 men är här på resa samtidigt med oss. Laxmididi ska hem nästa vecka, Udaya stannar någon vecka längre.

Asmita: Laxmididis och Udayas äldsta dotter. 24 år gammal. Reser hem till London nästa vecka med sin mamma och lillasyster.

Anuja: Laxmididis och Udayas nästäldsta dotter. 22 år gammal. Reser hem till London nästa vecka med sin mamma och storasyster.

Anisha: Laxmididis och Udayas yngsta dotter. 20 år gammal. Reser hem till London först i mitten av oktober, efter festivalen Dashain.

Sudesh: Laxmididis och Udayas son. 16 eller 17 år gammal. Reser hem till London om några veckor med sin pappa.

Ramkumari: vår hemhjälp. Snäll och trevlig kvinna i 40-årsålderna. Frånskild mamma till två tonåringar, kommer från någon by utanför Pokhara (barnen bor hos hennes man och hans nya hustru). Ramkumari jobbar hos Ama och Bua i ett år, fram till januari (kanske längre, om de båda vill förlänga kontraktet). Ramkumari älskar Mira och hon var också den första som Mira började acceptera (i Amas famn vägrar hon forfarande gå). Ramkumari är den första hemhjälp vi haft som haft egen smartphone. Hon står för det mesta med handsfreesetet kopplat och pratar med vänner och släktingar i den medan hon lagar mat i köket. Då hon inte lagar mat är hon ofta busy med att uppdatera sin facebook status eller så lyssnar hon på musik med telefonen. Men hon har nog mycket tid att umgås med Ama och övriga familjen också, och har t.ex. tagit som sitt projekt att lära mig tala renare nepalesiska.

Så finns här också en annan kvinna i 20-årsåldern som hjälper till med tvätt och disk nu då vi är så många, men hon bor i hotellets personalutrymmen och jobbar egentligen där. Kan inte för mitt liv komma på vad hon heter, kanske Sita?

Andra släktingar, som inte bor här hos oss:

Shantadidi och hennes man Jeevan: Rajus nästäldsta syster och hennes man. Bor i Barcelona sedan ca 2006 (före det i Tyskland sedan 2002) men var på semester här i Nepal samtidigt som vi. Reste hem i söndags. Shantadidi bodde en tid i Nepal emellan och var t.ex. här också förra gången vi reste hit.

Abishek: Shantadidis och Jeevans son. 18 år gammal. Flyttade till sina föräldrar i Barcelona för kanske ett eller två år sedan, bodde före det hos Ama och Bua här i Nepal. Reser hem till Barcelona i mitten av augusti, flyttar efter det till Virginia för att studera. Bor här hos oss tills han flyger tillbaka till Barcelona.

Bishnudidi och hennes man: Rajus tredjeäldsta syster. Bor här i Pokhara en dryg kilometer från oss. Föräldrar till lilla Yuki och sönerna Ankur och Ajay.

Ankur och Ajay: Bishnudidis söner. Lillabror Ankur studerar i Kathmandu och syns inte till så mycket här därför. Ca 17-25 år gamla om jag minns rätt. Ajay bor här i Pokhara hos sina föräldrar.

Yuki: Bishnus dotter som är lika gammal som Inika. Går i dagis dagstid med tycker om att komma hit och leka all annan tid.

Bimla: Yukis barnflicka, en fattig tjej från någon by längre bort i Nepal som bott och jobbat som hemhjälp hos Bishnudidi sedan hon var kanske 4 år gammal. Bimla är nu kanske 12-14 år gammal och går i skola dagstid och sköter Yuki på eftermiddagarna/kvällarna.

Shiva och Uttam: Rajus lillasyster och hennes man. Bor i andra ändan av Pokhara. Föräldrar till döttrarna Praketi och Prechya.

Praketi: Shiva och Uttams yngre dotter. Anila och Inikas favoritkusin. 12 år gammal.

Prechya: Shiva och Uttams äldre dotter. Blev färdig från skolan några veckor före vi kom hit, så hon har gott om tid att hänga t.ex. här hos Ama och Bua före hon ska börja studera vidare. 16 år gammal.

Prem: kille i ca 20-30-årsåldern som jobbar som mångsysslare inom turismbranchen och är släkt med oss på något sätt. Sysslar främst med Paragliding, alltså att hoppa fallskärm från en kulle här i närheten nuförtiden. Tidigare vandrade han också ganska mycket, t.ex. som guide till mina föräldrar 2011.

Bishal: sysslar med ungefär samma som Prem. Trevlig ung kille, även han släkt med oss på något sätt.

Manakamana och drömmar om andra resmål

Mira och Inika "spelar på pappas
 telefon", alla flickornas favorit-
sysselsättning. Här i bussen på
 väg till Manakamana. 

Idag vaknade vi supertidigt för att åka iväg till Manakamana. Manakamanatemplet är en av de populäraste pilgrimsorterna i Nepal. Strikta hinduer äter och dricker inte annat än te på morgonen före de går för att be och ge offergåvor i templet. Dessutom duschar de bort allt smuts från sig på morgonen. Vi gick alltså alla via duschen före vi åkte. Resan från Pokhara till Manakamana tar ungefär dryga 3 timmar, och vi såsade säkert en timme hemma före vi åkte iväg. Därför stannade vi sedan i en restaurang på vägen och åt ett ordentligt morgonmål, fast planen väl egentligen var att gå till templet på fastande mage. Mat och att äta är A och O i Nepal, och att vara hungrig är något nepaleser inte alls står ut med, inte ens en kort stund.

Flickorna tyckte om linbanan, Inika kommenterade att ”wow, här skulle jag vilja bo”. Uppe på berget gick vi rakt till templet. Det är bara för hinduer, så Raju gick dit med flickorna och jag stannade och vaktade alla väskor och skor och bälten och andra läderföremål, som inte fick tas med in i templet. Flickorna ringde i klockorna runt templet och fick tika av brahminen i templet. Många människor tar med sig hönor eller getter att offra vid templet, men vi köpte bara blommor och kokosnöt att erbjuda gudarna.

Hela släkten i kö längs tempelväggen.

Inika poserar vid klockorna

Från den här balkongen bakom templet kan man ibland se
 en härlig utsikt, men idag var den nästan mitt bland i molnen.

Efteråt hade vi en för nepalesiska turister typisk fotosession utanför templet, alla skulle fotograferas i olika grupperingar med templet i bakgrunden. Det finns en massa fotobutiker nära templet som tillverkar tavlor och stora väggplancher med bilder av linbanan, templet och besökarna copypasteade in på samma bild. Dessa hittar man sedan som troféer på väggen i alla hus där invånarna har varit i Manakamana. Londonkusinerna, Abishek och Prechya lät också göra en åt sig. Då vi fotograferat färdigt åt vi lunch och åkte ner igen med linbanan. Flickorna lyckades övertala Raju att köpa billiga kinesiska plastleksaker från ett av försäljningsstånden på vägen ner tillbaka till linbanan (som jag totaldissat på vägen upp). Det var sedan det som flickorna tyckte att var det bästa som hänt på hela dagen: Inikas nya elmelodika (som hon kallar ”kantele”) och Anilas prinsesskrona.

Gruppbild, bara vår hemhjälp Ramkumari saknas (hon fotograferade)

Kusinfotografi. Uppe: Anisha, Anuja, Asmita, Abishek, Sudesh, Prechya. Nere: Anila, Yuki, Inika.

Liten apunge som hängde med i Manduca på mammas rygg ;-)

Prinsessan Anila

Inika lär Mira spela på sin nya "kantele"

Inika underhåller med musik på väg ner, vår
hemhjälp Ramkumari talar som vanligt i telefon.

.

I bussen på väg hem sov nästan alla, utom jag, för jag läste i reseguiden Rough Guide to Nepal som jag köpte häromdagen och funderade på vad det ännu finns i Nepal jag inte har sett och som barnen skulle kunna tänkas uppskatta. Jag konstaterade att det ända jag inte redan gjort av det som fanns nämnt på guidens lista över 17 saker att inte missa i Nepal var att besöka Janaki Mandir templet i Janakpur, så kanske vi borde resa dit. Janakpur är annars också en stad jag länge velat åka till, därifrån kommer maithili-målningarna (färggranna, lite naivistiska bilder som vi bl.a. har på väggen i tamburen och i flickornas rum) och dessutom Nepals enda järnväg. Det är helt i södra Nepal och en ganska lång bussresa från Kathmandu, så jag vet inte, kanske, kanske inte. Kanske någon annan gång då barnen är lite större. Däremot finns det en del tempel och byar nära Kathmandu som verkade intressanta som jag inte ännu sett, eller så kunde vi göra återbesök till nationalparken i Chitwan där vi var då Anila var baby, det är kanske den platsen barnen skulle få mest ut av. Eller så Bardia National Park, men den ligger också så avlägset att man nästan helst flyger dit och då blir det ganska dyrt. Resmålen i södra Nepal är hur som helst helt för heta den här tiden på året, och har dessutom delvis risk för malaria nu under monsunen. Det skulle blir aktuellt just före vi åkter hem i oktober i så fall, egentligen helst ännu senare på året. Raju är som vanligt måttligt intresserad att vara annanstans än i Pokhara, han tycker att han redan sett alla sevärdheter i Nepal någon gång i sitt liv och är mest intresserad att bara träffa vänner och bekanta. Vilket ju kanske är helt förståeligt också.

Manakamana i morgon :)

I morgon ska vi till Manakamanatemplet. Vår minibuss är beställd hit till klockan 6, så det här blir bara en kort update av bloggen, ska sova sedan.

Det har å andra sidan inte hänt något särskilt heller. Inika var och lekte hos Yuki med några av Londonkusinerna på eftermiddagen, Anila ville stanna hemma och så ville hon visa ”fiskrestaurangen”, den som är byggd ovanpå bassängen med grodorna och guldfiskarna alltså, till Raju. Det har hon velat göra redan länge. Han hade egentligen tänkt åka någonstans med sina kompisar, men de skulle i samma riktning, så han joinade oss till restaurangen först. Idag hade vi en söt katt under bordet där! J Vi åt våra plättar och så gick vi hem igen och Raju åkte vidare med sina kompisar.

Mira har överraskat alla med sin aptit hela dagen, hon åt hela 5 skedar ris med linssoppa till lunch och hela 3 till middag, och däremellan också två digestivekex, chokoflingor, kokt majs, okokta nudlar (det äter alla ungar som snack här i landet), lite pannkaka och mangolassi. Hon har dessutom lärt sig säga kex, eller ”kesssss” säger hon (betyder både nudlar, kex, chips och andra snacks). Så kallade hon också Inika "didi" i kväll, men jag tror det var mer en tillfällighet. Alla flaskor kallar hon "kå-ke", tror det beror på att jag brukar dilla med att "sätt korken på" eller "var är korken?", eller "vänta, jag ska öppnar korken" då hon dricker från dem... 

För att inte ha ett helt bildlöst inlägg addar jag en bild av Mira när hon är ett ”Mirapaket”. Mira älskar att bli ett Mirapaket varje gång hon varit och lekt med vatten i badrummet, dvs varje gång hon varit och kissat eller försökt kissa. Väldigt ofta alltså J

Cyklar och andra fordon

Här hemma har vi i två dagar cyklat av och an på gården med den lilla cykel som Anila hade förra gången vi var här (som saknar bromsar fortfarande, men töserna kunde ändå inte låta bli den). I går var Yuki och hennes barnflicka Bimla här och dessutom trubadurpojken jag skrev om tidigare som komponerade musik till töserna hemma hos Shantadidi. De cyklade och sprang av och an säkert en timme på gården, och stojade och skrek av glädje så att de skrämde iväg varje fågel och mus på säkert en kilometers avstånd J I dag har Anila och Inika cyklat. I vår bottenvåning är en resebyrå inhyrd som också har en liten cykeluthyrning, där det också fanns en mountainbike i Anilas storlek. Den fick hon låna gratis och så kunde hon också cykla av och an på en cykel i rätt storlek. Inika hölls i balans med Londonkusinernas hjälp, jag hoppas hon också kommer att lära sig cykla utan stödhjul på den där cykeln, som Anila gjorde i hennes ålder senast vi var här.

Ungdomarna testade Shantadidis scooter, och det ville också Laxmididi göra. Synd att jag inte hade kameran framme då ännu, för hon var en syn, då hon först vinglade fram lite osäkert och sedan tryckte på gasen i ren förskräckelse och i sista stund lyckades bromsa in före hon åkte på en av alla blomkrukor som är placerade på gården. Alla skrattade så de tjöt, och hon hade nog ganska roligt hon med. J

Freak show på hjul. Geten med de fyra
 hornen skymtar brevid kossan.

Kossan som lagt benen på ryggen ;-)

På tal om att åka så råkade vi träffa en kossa som åkt hit ända från Indien i något som liknade blandningen av en cirkusvagn och ett tempel. I dag på förmiddagen var de flesta andra på flygfältet för att vinka farväl åt Shantadidi och hennes man som flög via Kathmandu tillbaka till Barcelona. Jag var hemma med flickorna för de sov ännu på morgonen när resten åkte iväg. Plötsligt hörde jag något som lät som en bröllopsprocession: högljudd ”Hare Krishna Krishna” musik ekande mellan husen. Jag tittade ner från takterrassen och såg vagnen, där det till min förvåning stod en kossa! Den stannade helt nära vårt hus, så jag grabbade kameran och töserna och sprang ner för att titta närmare på spektaklet. Då vi kom ner såg vi att det inte var vilken ko som helst, utan en kossa med en missbildning, två extra ben, hängande från halsen. I vagnen stod också en till synes helt normal get. Folk kom strömmande från alla håll för att röra kossan och geten och donera pengar. Då de andra kom hem berättade vi vad vi sett och fick höra att kossan och geten åkt kors och tvärs i norra Indien och Nepal ända från någon ort nära Mumbai! De var lite avundsjuka att de missat sevärdheten. Geten åkte med för att den har 4 horn, inte 2 som de borde ha. Jaha, jag är visst pinsamt dålig på getens biologi då jag inte alls reagerade över att något var annorlunda med den också...

I morgon ska vi inte göra något särskilt, men på tisdag åker vi kanske med Laxmididis familj till Manakamanatemplet uppe på ett berg 4 timmar härifrån med buss. Sista vägen, upp till själva templet och byn åker man med linbana. Planen skulle vara att åka dit och tillbaka samma dag, så vi ska fundera vad töserna tycker om att åka linbana (kul) se templet (helt ok) versus 8 timmar i en het minibuss (mindre kul).

Mat och butiker

Dagen efter vår vandringsutfärd hände inget särskilt, vi var mest hemma och endel av oss var bjudna på lunch till några familjebekanta, andra av oss var bjudna på middag till andra familjebekanta. Det känns som om vi ätit typ hälften av alla måltider någon annanstans än hemma! Men det hör till att bjuda vänner och bekanta på mat, och då många i Laxmididis familj stannar i Nepal bara till början av augusti så måste ju alla skynda att bjuda på lunch/middag före det. Men inte klagar jag, det är gott med lite variation i maten. Vår hemhjälp lagar nog väldigt god mat, men det är trots allt mest samma ris, samma linssoppa och en repertoar på kanske fem olika grönsaksstuvningar och pickles och så ibland kött (som jag ju inte äter). Det blir ganska tråkigt i längden. På bjudningarna bjuds det visserligen också bara på ris med linssoppa och olika pickles och grönsaksstuvningar, men lite annan touch på kryddningen och grönsaksblandningarna är det ju i olika hushåll, så lite variation blir det ändå.

På tal om mat så lagade jag makaroni och grönsakspastasås till töserna i går. De åt upp makaronina rubb och stubb fast jag i misstag lagade mycket större sats än jag brukar J Pastasåsen hade också åtgång, och smakade faktiskt väldigt gott och ”äkta”. I dag har vi varit hela familjen till ett café i Mahendrapul och ätit himmelsk Masala Dosa, sydindisk crepes eller vad man nu kan kalla det: en klick grönsaksstuvning rullad in i något som mest påminner om en tunn, lite frasig plätt med olika chutneys som tillägg (addar en googlad bild, de ser ganska kul ut nämligen). Mira älskade både ”brödet” och kokosnötchutneyn som serveras att dippa brödet i. Töserna fick franskisar och var glada och nöjda de också. Det var egentligen meningen att vi skulle träffa Rajus systrar och Londonkusinerna i caféet, men de hade ändrat planerna i sista minuten och Raju hade glömt telefonen hemma, så vi kunde inte hitta dem och bestämde att stanna och äta ändå.

dem och bestämde att stanna och äta ändå.

Efteråt gick vi till en supermarket i närheten som har öppnat efter att vi var här senast. Den är så lik en europeisk supermarket man kommer i Nepal, men ändå väldigt typisk nepalesisk. Typiskt för nepalesiska matbutiker är att där finns frustrerande litet urval, och mest bara olika märken av samma saker. Som exempel två hela hyllrader av olika sorters nudlar och samma mängd olika sorters frukostflingor, men ändå inga honungsrostade mysliflingor och så gott som inga icke-asiatiska kryddor, och väldigt lite kryddsåser, färdiga måltidssåser och annat sådant som skulle vara bra att ha om man enkelt försöker tillreda något lite annorlunda. Där fanns också en hel hyllrad med olika sorters shampoo och balsam, men bara ett enda som var till för färgat hår och inte en enda hårspray. Annat typiskt för butiker här är däremot att om något inte finns en gång så kan det finnas följande gång (eller tvärtom, någon produkt man tidigare köpt kan plötsligt inte mera ingå i sortimentet). Nå, vi hittade ungefär vad vi behövde ändå, man har liksom lärt sig att inte vara för kräsen. Utanför butiken fanns ett litet take away bageri där de sålde supergoda kakor för en tredjedel av det pris man måste betala för motsvarande kakor i Lakeside. Anila fick sin efterlängtade chokokaka och Inika valde en gräddtårta med citronsmakande fyllning. Mums!

Bergsutfärd

Igår var vi alla i vår familj tur nog friska, och fastän vädret var allt annat än bra så beslöt vi att fara iväg på vår övernattenutfärd. Feberflunssan hade däremot spritt sig till Yuki och Praket, så Bishnudidis och Shivas familj bestämde sig att stanna hemma. Sudesh, Laxmididis enda son, kände sig också lite sjuk, men tyckte inte att det skulle hindra honom, så han kom med ändå. Med på utfärden var alltså: vår hela familj, Laxmididis hela familj (Laxmididi, hennes man, deras döttrar ”Londonkusinerna” Asmita (24 år), Anuja (22 år), Anisha (20 år), deras son Sudesh (16 år), Shantadidi och hennes man och deras son Abishek (18 år) och dessutom Prem och Divesh, två män i ca 25-35-årsåldern som är släkt til oss på något sätt också (Prem kallar mig moster, men hans moster är jag nog inte biologiskt åtminstone ;-)

Vi valde att fara till byn Dhampus, en bergsby ett stycke nordost om Pokhara. Alla var eniga om att Sarankot var för tråkigt och nära, att iglar i Austian Camp inte frestade och att Syangja Bazaar inte var lika kiva som Dhampus. Jag tror det var ett bra val. Vi åkte iväg på eftermiddagen i duggregn. Hotellets jeep kom och hämtade oss ända hemifrån, och vi klämde alla in oss i den, utom Prem och Divesh som åkte motorcykel. Flickorna, jag och två ungdomar satt på bakbänken, Laxmididis man brevid chauffören och resten på de två bänkarna som fanns längs kanterna av flaket (som var täckt med regnskyddande pressenning). Jeepen åkte först ett tag längs landsvägen och sedan svängde den av på en stenig, smal väg som slingrade sig brant uppåt i bergen. Vägen var ställvis så lerig att vi trodde att vi skulle fastna, ställvis så stenig att vi trodde att bilen skulle kippa över kanten eller slå hål i bottnet. Inget sådant hände ändå, utan en skumpig dryg halvtimme senare var vi framme uppe i byn Dhampus. Det var regnigt och dimmigt och man såg absolut ingenting annat än de hus och träd som stod närmast. Vi åt middag och töserna spelade lite datorspel och myste med kusinerna, sedan gick vi och lade oss i våra hotellrum. I vårt hamnade Raju först döda en spindel stor som min hand som satt ovanför gardinstången. Huga!

Tidigt följande morgon, då Mira vaknade, var det solsken i Dhampus och det massiva Annapurnamassivet med alla snöklädda toppar skymtade mellan molnen. Småningom började andra också vakna. Jag gick ut och tog några fotografier. Töserna och Raju sov ännu, men jag tänkte att jag kan vänta med att väcka dem ett tag. Tyvärr gick det på några ögonblick för molnen att gröta till utsikten, så när Anila och Inika och Raju vaknade vid 8-tiden för att vi skulle göra oss färdiga att promenera tillbaka hem, så såg man bara de närmaste kullarna, inte de höga bergen bakom.

Nere i dalen ligger Pokhara

Vi promenerade sedan allihopa tillbaka ner till landsvägen genom en väg som till största delen bestod av en stentrappa. I början såg vi en och annan igel också, men ingen bet sig fast på oss. Ett tag rann en bäck ner längs trappan så alla blev mer eller mindre våta om fötterna. Vägen, eller trappan alltså, gick igenom ett par små söta byar (eller samlingar med hus kanske närmast), och längs ris i terrassodlingar. På vägen upp med jeepen såg vi en stor apa genom fönstret, men då vi promemerade ner såg vi bara kossor och hönor och andra husdjur, inga vilda djur alls (bortsett från iglarna). Jag bar Mira i Babybjörnen och vår tanke var att Inika skulle kunna åka i Manducan om hon inte orkat gå, men hon orkade duktigt hela vägen ner (med korta vilopauser i kusinernas och Rajus famn). Det var molnigt och ganska behagligt väder att promenera i, inte för varmt och inte heller regnigt.

Drickapaus på väg ner.

När vi kom ner åkte vi lokal buss hela vägen tillbaka till Pokhara. I början var vi enda i bussen (den hade ändhållplats där vi steg på), sedan fylldes den med folk så att den tillsist var med packad än en burk sardiner. Vi satt längst bak vid fönstret, töserna och jag inklämda på 1½ sits. Tur att det inte var så lång väg att åka!

Själv tycker jag att utfärden var uppfriskande och rolig, töserna förstod tyvärr inte riktigt pointen med det hela, att först åka upp i regn, sedan bara äta, sova och sedan promenera ner igen. Jag ångrar att jag inte väckte dem i tid på morgonen. L Mira däremot verkade tycka det var superkul att titta på alla husdjur vi såg på vägen ner, hon viftade och pekade titta titta och jag tyckte t.o.m. hon sa ”chicken” eller ”kyckling” eller något ditåt åt en kyckling, men knappast, för jag har nog inte aktivt försökt lära henne det ordet alls

Hemmadag igen, med liten shoppingtur

Idag har vi varit friska igen allihopa. Vi bestämde oss att inte göra något särskilt ändå, förutom en kort taxiresa av och an till en större butik i Mahendrapul, där vi köpte lite allt möjligt som inte finns i Lakeside eller är för dyrt här (typ våtservetter, majs på burk, kex, lördagsgodis, limu, bodylotion). Jag köpte också lite oregano, basilika och pastasås på burk och makaroni, tänkte göra pastasås till töserna något tag. På kvällen for alla andra på middag till Amas storasyster som bor några hundra meter härifrån. Jag stannade hemma med töserna, för Anila ville ha mysig hemmakväll och inte något middagsbjudningshulabaloo igen. Hemma åt Anila och Inika för första gången dahl, alltså linssoppa, på sitt ris (!). Kanske blir något av deras ätande nåt tag ändå J

I morgon ska vi på utfärd, kanske inte till Austrian Camp, för någon påstod att det är dålig säsong att vandra dit för det är så låglänt att där kan finnas iglar. Blä för iglar. Någon annan föreslog Sarangkot, kullen här ovanför, men där har alla varit typ tusen gånger, så ingen annan var väldigt pigg på idén. Någon annan föreslog Dhampus, en by ett stycke härifrån, och någon Syangja Bazar, även det en by ett tycke härifrån. Vi får se vad det blir.

Bilden nedan är från vårt fönster för några dagar sedan, då det var klart väder på morgonen. Inika kommenterade berget till vänster: Mamma, titta, där är is! Och jag sade ”ja, det är ett berg” och hon menade, ”nej, inte det, utan där brevid är is, jätteis!”. Inte så lätt att förstå ;-)

+

Pizza och mera feber

Idag morse var vi alla friska igen. På eftermiddagen bestämde vi oss därför att gå på pizzautfärd. Flickorna har ätit väldigt dåligt av den nepalesiska maten, mest äter de bara kött eller stekt ägg då det finns, vilket det gör ungefär varannan dag. Anila äter dessutom lite ärter eller potatis som hon petar ur maten (för det mesta finns båda eller någotdera i någon maträtt). Inika äter mest bara några skedar ris utan något alls på. Mira är den enda som förstått sig på ris och linssoppa, men hon äter ju som en mygga oberoende vilken mat det är frågan om. Hon har dessutom fått för sig att hon vill äta allting själv med fingrarna eller med sked, försöker man i smyg mata henne märker hon det nästan garanterat och då kan hon bli så arg att hon kastar hela tallriken i golvet och vägrar äta mer alls. Tösen har minsann temperament! De andra äter ju inga otroliga mängder i Finland heller, så direkt hungriga har de nog inte verkat, men nu och då har de bett om att få pizza eller något annat som inte är ris, så därför denna utflykt.

Inikas "pizza", alltså höna och ost.

Anila med något slags bordsdekoration
som hatt på huvudet.

Mira har just hittat stegen till taket på den redan utan
takstege livsfarliga restaurangterrassen.

Jag skullle egentligen ha velat gå till Café Concerto, där pizzan garanterat är god. Den restaurangen ligger ganska långt borta, och vår kärra är ännu hos Bishnudidi (vi promenerade dit med kärran till middagen för några dagar sedan, och så åkte vi hem med taxi och lämnade kärran där). Därför gick vi bara på måfå till någon restaurang med pizza på menyn. La Pizzeria hette platsen, och de hade äkta träeldad stenugn där de gräddade pizzan. Pizzan var helt ok, men nog inte så god som de gör i Café Concerto. I restaurangen var det däremot olidligt hett, fast vi satt/stod precis brevid fläkten. Mira gjorde sitt bästa att rymma överallt, framförallt ut på balkongen mot sjösidan som saknade ordentligt balkongräcke. Vi åt vår pizza som flickorna ville, på samma sätt som vi gjorde på en pizzarestaurang i Vanda just före vi åkte från Finland: Anila åt paprikan och de brödiga kanterna, Inika åt hönabitarna och jag och Mira åt resten. Mira och jag delade dessutom ett glas mangolassi, som tyvärr smakade lite vitlök, de hade antagligen använt mixern för vitlök tidigare utan att tvätta ordentligt emellan. :-/ Nästa gång kollar vi Trip Advisor före vi beger oss iväg. Jag gjorde det faktiskt redan nu ikväll och märkte att det finns något nytt pizzaställe som verkade superbra här helt nära, som t.o.m. fått bättre kritik än Café Concerto.

Aaahhh...fläkten!

Då vi varit där en stund hade Anila så hett att hon hade huvudvärk, och vi gick rakt hem efter att vi ätit färdigt. Hemma lade sig Inika ner och somnade på fläcken, och en stund senare märkte vi att hon hade 39 grader feber igen. Anila hade också över 38. Vet inte om det delvis berodde på att de fått så hett, kanske. Inika har hosta och snuva också, så för hennes del är det nog också förkylning. Själv mår jag däremot ännu helt ok. Vi får se hur vi mår i morgon. I övermorgon var det meningen att vi alla ska på övernattningsutfärd till något som kallas Austrian Camp (eller Australian camp), en liten samling hotell på ett vackert ställe en bit härifrån. Sedan ska snart Shantadidis familj och delar av Laxmididis familj börja resa hemåt till London och Barcelona, så därför var det meningen att vi ska göra utfärden nu före de reser. Får se hur det blir med det...

Anilas tur att vara febrig

Mitt i natten efter Shivas födisfest vaknade Anila feberhet och gnydde. Hon vägrade däremot bestämt dricka medicinen, utan valde att försöka sova vidare istället. På morgonen hade hon fortfarande feber. Det här har alltså varit en till slö dag, då vi mest har legat i rummet och sovit under fläkten. Mira var också trött, men nog helt feberfri redan. Blä för sjukdomar! I morgon är det väl min tur att bli febrig, jag är enda i familjen det inte ännu drabbat... men jag känner mig nog frisk som en nötkärna ännu.

Feber och födelsedagsfest

Idag är det Rajus lillasyster Shivas födelsedag (och också ett annat yngre syskon har födis idag, grattis till dig med om du läser detta J). För att fira det skulle alla först åka på utfärd till något slags regnbågsforell-fiskodling ett stycke utanför Pokhara och sedan på middag hem till Shiva. Vår familj har däremot sedan några dagar tillbaka drabbats av något slags feberflunssa. Först var Raju febrig och sjuk en dryg dag, några dagar senare, igår, var Inika sjuk. I dag var det Miras tur, hon vaknade feberhet och gnällig något tag inatt (men hon älskade tur nog smaken på den nepalesiska paracetamol-medicinen vi köpte till Inika, så hon somnade snabbt om). Mira var trots allt het igen då hon vaknade på morgonen. Inika var däremot ok. Vi bestämde därför att Raju skulle åka med Anila och Inika, jag stannade hemma med Mira. Jag har haft en tråååååkig dag idag ska jag säga! Mira har mest bara sovit, en stund var hon uppe och åt tre skedar ris med linssoppa och jag talade lite med Ama medan jag matade henne. En annan stund var hon upppe och dansade runt-runt-runt i Ikeas lekhus tills hon blev helt vimsig och föll mot väggarna, men hon bara steg upp igen och dansade vidare runt-runt-runt och gapflabbade. Det var faktiskt väldigt underhållande och sött i de kanske 5-10 minuter som det varade. Övrig tid har jag suttit i vårt heta rum och tittat på när hon sover. Jag försökte lägga babylarm på för att kunna gå någon annanstans, men utan takfläkten storknar man som sagt och takfläkten för så mycket oväsen att babylarmet börjar alarmera, eller så ställer man in babylarmet lite mindre ljudkänsligt, men då alarmerar det kanske inte då Mira rör på sig. Då hon vaknar gäller det alltid att kvickt ta henne till badrummet, annars blir sängen våt. Därför är det viktigt att veta när hon vaknar. Mira har haft lite svettnippor i rumpan och på ryggen och här och där, så jag har inte velat ha blöja på henne heller, förutom på natten och då vi gått på promenad eller hem till någon.

Nå, nog om min tristess. Töserna hade haft kiva. De hade sett stora fiskar i olika odlingsbassänger, gått längs någon större bäck för att ta sig till stället, haft roligt med Raju och kusinerna och smakat på fisk från odlingen. Anila och många andra av dem hade också simmat eller doppat sig i iskallt vatten i en simbassäng som hörde till fiskodlingen (men alltså var för människor och inte fiskar). Då de skulle promenera tillbaka till sin hyrda minibuss, som var vid närmaste bilväg, några kilometer från fiskodlingen, hade det börjat ösregna, så de var alla helt plaskblöta då de kom hem.

På promenad till fiskodlingen

Vid fiskbassängerna

Vi bytte sedan bara snabbt kläder och sedan åkte vi alla till Shiva på middag, också jag och Mira, vi hade inte riktigt något val då det inte serverades mat hemma i kväll. Fast jag var nog väldigt nöjd att komma bort hemifrån, och Mira hade också piggnat till en aning. Hos Shiva åt vi god mat, kusinerna och Shivas mans syskons barn lekte och så blev det kaka och dans. Det var ungdomarna som ordnat med kakan åt Shiva, och så hade de också Skaffat en stor konfettibomb, som alltså smällde till och sedan regnade det glittriga metallpapperslappar i olika storlek över hela rummet. Flickorna var lite rädda och lika imponerade, Anila funderade på att skaffa liknande till Finland att ha på något kalas (och jag funderade på hur kul det INTE blir att städa upp alla glitterlappar de följande veckorna framåt, då töserna säkert vill återvinna dem i sina lekar i det oändliga). Vi åkte hem ganska snart efter att vi ätit kaka, men festen fortsatte säkert flera timmar ännu efter det.

Shiva och hennes tre kakor, med ljus och coola "sprakastickor"

Tyvärr inga bilder idag, det togs en del med kusinernas Ipad vid fiskodlingen, addar kanske någon senare om jag får dem kopsade till min maskin.

Edit: visst fixade jag några bilder ändå, hurra för facebook J

Tatueringar av olika slag

Idag öppnade Anila ögonen och var genast klarvaken och pigg på att titta i glaset för att se vad tandfén åstadkommit. Tandfén hade i nattens mörker lämnat en 500 rupees sedal (typ 4,50 euro) i glaset och förstått att flytta tanden till asken. Anila var mycket nöjd. I går kväll var det elavbrott hela kvällen, men nu kunde hon i dagsljus betrakta tanden, eller alltså luckan i tandraden som blivit kvar efter den, i olika vinklar i spegeln.

På eftermiddagen kom kusinerna Praketi och Prechya på besök. De hade med sig tuber med hennakräm, som de sedan dekorerade Londonkusinernas och varandras och också Anilas och Inikas händer med. Det fungerar ungefär som att dekorera pepparkakor: man spritsar ut den grönsvarta tjockflytande smörjan ut tuben i mönster på handen och sedan ska man låta det torka en stund. Resutatet blir mer svart ju längre man orkar vänta, vill man ha det riktigt mörkt ska man hålla det på över natten. Då man tycker man väntat fördigt tvättar man bårt den torkade smörjan och kvar blir mönstret som en fin målning på huden. Töserna orkade inte så länge, så deras hennatatueringar blev ganska orange, men de var nöjda ändå. Det lär höra till monsunsäsongens traditioner att måla sig med henna. Monsunen är också högsäsong för att gifta sig, och brudens händer och armar och ibland också fötter är ofta tatuerade med henna, så det kanske har något samband.

Inika spelar på telefonen medan hon
 väntar att hennasmörjan ska torka.

Raju har också tagit en tatuering, men en helt äkta, inte bara henna! Han har så länge jag känt honom talat om att han vill ha en sol tatuerad på korsryggen, men han har liksom aldrig kommit för sig att göra något åt sin önskan. Nu bestämde han sig att göra slag i saken. Hans kompis son har en tatueringssalong, och där låg han och pinades i tre timmar i går för att få solen inbränd på ryggen. Han valde sist och slutligen ett motiv med både en sol och en måne, och inte bara en sol. Han var också mycket nöjd.

Själv satt jag större delen av eftermiddagen på terrassen och tvättade byke med riktiga solen brännande i nacken. Det var både blöjtvätt, vanliga kläder och så lyckades Mira dessutom kissa på två av våra lakan. Dessutom tömde och tvättade jag poolen. Den hade blivit helt slemmig av alger och dessutom fått någo äckliga larver i sig, antagligen mygglarver eller några andra insektslarver.

På tal om myggor så är en av de största fördelarna med att bo på tredje våningen istället för första (förutom utsikten så klart) att här nästan inte alls finns myggor. Vi var nere i trädgården och lekte med hunden Leo i kväll och fast vi bara var där typ 20 minuter så hade jag både armarna, nacken och fötterna helt fulla med myggbett. Största nackdelen med att bo så högt uppe är att här blir väldigt hett på dagarna när solen värmer väggar och tak. Temperaturskillnaden mellan det här rummet och köket och vardagsrummet en våning ner är säkert omkring 10 grader dagstid! Om det är elavbrott så att takfläkten inte fungerar blir här ännu olidligt hetare, så då är vi hellre nere eller utomhus i skuggan.

Tand med sinne för timing

Gunga och glass

Idag gjorde vi nytt försök att hitta en sådan där liten rund ask med spegel- och glitterdekorationer åt Anilas tand. De första vi hittade var inte helt perfekta och dessutom ganska dyra, men sedan promenerade vi nästan ända till Café Concerto, och där fanns en butik där de sålde sådana. De kostade dessutom bara typ 0,70 euro/st, så jag kände inte ens för att pruta. På väg hem gick vi till ett café och åt glass och till tösernas stora glädje hade de en gunga på gården. Här i Nepal är gungor lika säsongsprodukter som julgranar i Finland. De sätts upp på gårdar och i parker för Dashain- och Tiharfestivalerna på hösten och tas ner genast efter festivalerna. Annan tid på året gungas här inte. Anila kom ihåg att vi haft en gunga på gården senast vi var här (på hösten under gungsäsongen), så hon har varit lite besviken då den inte mer är där. Nu fick ändå både hon och Inika gunga så mycket de ville, de kunde knappt vänta med att äta glassen först. J

Tandlös stolt tjej

På kvällen åkte vi alla till Bishnudidi på middagsbjudning. Anila ville absolut ta med sin nya ask. Tur var det, för då hon bet i en morot, så lossnade tanden! Då vi kom hem på kvällen lade vi tanden i ett glas vatten till tandfén, och Anila skrev en prydlig lapp åt tandfén ”Snäla snäla tandfe, läg tanden tilbaka i burken tak” och så visade hon ännu för säkerhets skull med pilar vad hon menade. Pilen som pekar på sedeln visar att hon önskar sig sedlar och inte slantar av tandfén. Här finns bara 1 och 2 rupee mynt nämligen, och de är värda mindre än 1 och 2 cent. Till sist ritade och klippte hon ännu ett mynt åt tandfén som betalning för hennes tand. Nu gäller det bara för mig (eller tandfén alltså) att vara vaken i natt före hon vaknar för att fixa allt ;-).

Meddelande till tandfén

Lycka är en egen hund

Idag var det något slags liten hinduhögtid, vet inte helt vad eller varför. I praktiken betydde det att alla Rajus systrar med sina familjer kom hit för att få tika av Ama och Bua, och sedan åt vi god mat. Bishnudidi kom först och flickorna lekte hemlek Nepalistyle med lilla Yuki och deras nanny/hemhjälpsflicka Bimla. Bimla klädde dem i ”sari” gjort av sjalarna från mina nepalikläder. I övrigt fungerade det som vilken hemlek som helst.

Då Shantadidi en stund senare anlände blev det däremot annat liv i luckan. Hon hade nämligen Anilas efterlängtade hund med sig. Hunden hade fått något slags medicin mot löss och fästingar, som borde ha fått dem att dö och falla av. Den behövde genast en ordentlig dusch för att vi skulle se om medicinen haft effekt. Bimla och Raju duschade den, och stackars Leo såg så liten och ynklig ut då pälsen var helt våt. Eftersom det ännu fanns en massa levande fästingar eller annan ohyra i pälsen efter duschen så satt jag sedan och plockade ohyra med pincett den följande timmen eller så. Det fanns väldigt mycket av dem och det hela kändes ganska hopplöst i början, men till sist var Leo fri från småkryp. Sedan lekte Anila och Leo hela eftermiddagen. På eftermiddagen åkte Inika iväg med Londonkusinerna i Uttams bil till templet på kullen (samma som vi klättrade upp till med mamma o-ch pappa senaste resa, man kommer upp hela vägen fram med bil bakvägen om man inte vill gå). Inte ens den utflykten frestade Anila, då hon hade en hund att leka med, så hon stannade hemma.

 

På kvällen gnydde Leo ynkligt och ville säkert hem, och Anila var olycklig att den var så ledsen och sade att hon kanske inte ändå vill ha en hund för hon står inte ut att höra den gråta. Den fick sova i trappuppgången, den, liksom nepalesiska hundar överlag, är inte tränad att vara rumsren, så att ha den inomhus är uteslutet. Det kan hända att den får åka tillbaka hem om n¨gra dagar då Anila hoppeligen tröttnat på den, men än så länge stannar den här vad jag förstod. Inika är som sagt livrädd för hundar, också Leo, men till och med hon vågade röra den lite försiktigt i slutet av dagen.

En vanlig dag

Kusinerna var borta över natten igen, den här gången hos Bishnudidi (och lilla Yuki, och de stora kusinerna Ajay och Ankur). Dagen började som vilken dag som helst. Mira vaknade först, vid 8-tiden. Hon kissade och kackade på badrumsgolvet medan jag tvättade tänderna och ansiktet. Hon vägrar av någon anledning fortfarande sitta på pottan. Däremot älskar hon att leka med vatten medan hon gör sina bestyr. Det räcker att jag ropar ”Mira, kommer du och leka med vatten?” så kommer hon glatt  kutande. När Inika och Anila vaknat gick vi ner till köket för att koka gröt. Vi har ännu 1/3 kvar av Elovenapaketet, sedan får vi hitta någon lokal motsvarighet. Flickorna äter alla tre alltid först en portion Elovena, sedan en liten portion Nestlés chokoflingor med mjölk. På förmiddagen brukar jag sedan tvätta lite kläder, och sedan är det dags för lunch. Flickorna plaskar ofta i poolen medan jag tvättar kläder. Då det regnat på natten, som i natt, är poolen alltid helt överfull på morgonen. Så full att man kan åka runt sittande i simring i den. Roligt!

Utan Londonkusinerna blev flickorna uttråkade redan på morgonen. De hittade inte på annat att göra än gräla om småsaker och reta varandra, så jag beslöt att ta dem ut en sväng så fort vi ätit lunch. Raju brukar vara med sina kompisar mest hela dagen, han kommer hem för att äta lunch eller byta kläder eller leka med flickorna nu och då, men annars är han mest någon annanstans. Vi gick till ”fiskrestaurangen” igen, och åt deras utsökta pannkakor och drack limu. Anila hade på sig sin nya klänning som hon passade på att tjata till sig i går då hon märkte att jag var på givmilt humör ;-)

På vägen tillbaka kom Anila på att hon absolut måste ha en lite indisk glitter- och spegeldekorerad ask för sin tand, som redan länge varit fem före att tappas. Vi försökte hitta en sådan till rätt pris och i rätt färg. Vi hade sett en dagen innan, men kom inte mera ihåg var. Till sist gav vi upp och gick hem, så nu kan hon inte tappa tanden före vi hittat till butiken som sålde den lilla rosa glitterburken hon vet att finns där ute någonstans ;-)

På eftermiddagen/kvällen brukar vi läsa böcker, pussla, leka, kanske simma lite så länge det ännu är dagsljus. Middag äter nepaleser alltid ganska sent, ungefär 20-tiden, ibland ännu lite senare. Efter det är det genast läggdags.

Långpromenad med flickorna

Idag ville flickorna ut och gå igen, och vi tyckte vi kunde unna oss lite lyx igen (tack mamma J), så en stund efter lunchen packade vi kärran och gav oss iväg. Anila ville till ”fiskrestaurangen” igen, alltså den vi var till förra gången. Själv ville jag hellre prova på något nytt, och hade bongat en ny restaurang som hade ett äkta flygplan som dekor, även den på sjösidan och kanske en halv kilometer närmare hem än fiskrestaurangen. Då töserna såg planet var det inte mera så svårt att övertala dem att gå dit istället.

Själva restaurangen var ganska dyr och där fanns inte riktigt något som frestade särskilt mycket på menyn. Flygplanet var däremot supercoolt. Man kunde gå in i det också. Cockpiten var helt i ursprungligt skick men inne i planet hade de lagt in tre låga bord där man kunde äta om man ville. Där luktade lite unket och flygplanigt (superäckligt tyckte Anila, därför visar hon tummen ner på bilden). Töserna nöjde sig därför med att ta en snabb titt där inne, sedan satt vi på terrassen brevid planet istället och åt våra portioner överprissatta franskisar med cokis.

Utanför yllebutiken.

Efteråt tog vi strandpromenaden tillbaka hemåt, men flickorna ville inte alls gå hem, så vi fortsatte längs Lakesides huvudgata förbi kungens gamla Pokharapalats (som nu har någon annan funktion, men fortfarande är lika strängt bevakat och oåtkomligt bakom höga, fula betongmurar). Nära palatsmuren har det så länge jag kan komma ihåg funnits en liten butik som säljer mysiga produkter i tovad ull. Den var ännu där, och Anila var helt i extas bara av att titta på ylleportmonnäerna, babytofflorna och hårsmyckena de hade liggande på trappan utanför. Vi gick in och jag var för en gångs skull snäll och lät dem köpa en sak per man. (Anila klagar alltid att det inte är kul att shoppa med mig, för jag aldrig köper något för ”allt är så svinigt dyrt” medan pappa alltid köper någon leksak eller choko). Inika var egentligen inte så intresserad av något alls, men Anila valde en turkos portmonnä med blomdekorationer. Sedan insisterade Anila att Mira också måste ha något, så hon fick en tovad pingvin-nyckelringsprydnad. Egentligen skulle hon kanske hellre velat ha pannunderlagen som var staplade i ett torn vid ingången, som hon femtielva gånger slängde hit och dit i butiken medan vi var där...

Mmm...italiensk chokoglass...

Följande pitstop var mitt favoritcafé, Café Concerto, som också funnits här redan då jag var här första gången år 2001. Mamma och pappa: det var här vi var på pizza efter er vandringsfärd. Det här Caféet har hela Pokharas, om inte hela Nepals, godaste italienska gelatoglass, och dessutom gott specialkaffe. Jag drack min första cappucino sedan vi lämnade Finland. Ahhh... Och så åt vi choko och citronglass. Mira viftade med en tesked och försökte stjäla glass från min skål och systrarnas strutar. Kanske inte den mest avslappnande stund jag haft på caféet, men gott var det åtminstone. Vi gick hem genom ett lite mindre turistigt område, längs den där nyasfalterade vägen jag nämnde tidigare. Att gå runt med kärra och tre barn är fortfarande ganska uppseendeväckande här, märkte vi. Överallt tittade folk efter oss och talade till varandra eller rakt till oss att ”oho, TRE barn!”, eller, då Inika emellanåt ville sitta och Mira ville gå, ”nå men titta, den stora är i kärran och lillan får gå!”, eller då Inika satt med Mira i famnen i kärran ”kolla, TVÅ barn i en kärra!”. Vi var säkert det mest spännande många såg på hela dagen, om inte hela veckan, verkade det som. J