Inika kan cykla!

Vi har övat lite nästan varje dag på den lilla cykeln som Anila förra resan lärde sig cykla på (Praketis gamla cykel). Inika har varit väldigt ivrig och närmast krävt att jag ska släppa taget om handtaget bak på sitsen, trots att hon inte helt klarat av att styra och trampa och titta framåt samtidigt. Hela veckan har hon cyklat någon meter utan att jag håller i, men idag skedde det stora genombrottet: Hon cyklade hela vägen från porten till hotellbyggnaden helt själv, och lyckades till och med stanna utan att falla! Hon var nog lite stolt, men ändå på något sätt väldigt oberörd av det hela. Framförallt jämfört med Anila som verkligen kämpat med sig själv för att våga cykla utan stöd då för tre år sedan och som var stolt så det sken milsvida omkring då hon sedan äntligen lärt sig det. Det var nästan vi andra som gjorde mera nummer av det hela. Inika själv tog det hela med en axelryckning. Det verkade mera liksom som om hon tänkt att ”jaha, nu kan jag cykla, det är väl inte så underligt, det har jag ju vetat att jag kan hela tiden”.

Jag försöker posta videomaterial som bevis, få se om videon laddar upp inom rimlig tid, min kamera har så stora videofiler...

Teej

De senaste dagarna har jag inte haft möjlighet att skriva eftersom datorn hela tiden har varit antingen upptagen eller utan laddning i batterierna. Det som har hänt sedan senast är att festivalen Teej, kvinnornas festival, har kommit och gått. Den var en ganska lugn hemmafest i det här hushållet. Första dagen, onsdag, kom Rajus systrar och deras barn hit och också Parvati och hennes son (trubadurpojken). Vi gjorde inget särskilt den dagen. På kvällen hade vi lite tjejfest, vi vakade och åt lite snacks hela kvällen och drack till och med lite vin. Vid midnatt kokade Ama rispudding åt oss alla. Då vi ätit den gick vi och lade oss.

Följande dag, torsdag, var fastedag för alla kvinnor. Gifta kvinnor fastar för att ge sina män ett långt och hälsosamt liv. Ogifta kvinnor fastar för att få män med långt och hälsosamt liv. Någon gång för länge sedan har fastan inneburit 48 timmar utan både mat och vatten. Nuförtiden är det bara de mest strikt troende som praktiserar sådant. I det här hushållet var det ok att dricka vad som helst och också att äta frukt och yoghurt. Det var en väldigt varm och solig dag och personligen tycker jag det var mer än skönt att ersätta dagens ris + linssoppa + grönsaksstuvning med frukt och juice och yoghurt. Jag kunde göra sådant mycket oftare än bara en gång i året J

Fastan i detta hushåll, och de flesta andra också, varade bara från midnatt till kvällsmålet, alltså till ungefär 8-tiden på kvällen. Under dagen brukar ofta kvinnor gå ut och festa och dansa. Tidigare år har det ordnats dans på en gräsplan här helt nära, men där var ingenting det här året. Rajus lillasyster Shiva åkte iväg med sina kompisar till en fest i andra ändan av Pokhara, men Rajus storasyster och jag tyckte att det skulle vara för krångligt att vara där i folkvimlet och hettan med alla barn så vi stannade hemma istället. Om det skulle ha ordnats här nära skulle jag gärna ha varit där en stund. Nu satt vi alltså istället bara hemma och småpratade och hällde i oss juice och youghurt medan barnen lekte. Skönt det också, men inte så festligt, ju.

Sista dagen, fredag, går man i duschen för att tvätta bort alla synder och kanske tar en sväng till templet också. Vi skippade templet (Ama och Rajus systrar ber ju ändå varje morgon och kväll vid Amas hemaltare i övre ändan av trappuppgången). Sedan var det en helt vanlig dag. Barnen lekte hemma, och vi gick en sväng till sjön och köpte glass. Mer än så har här inte egentligen hänt på sistone.

Idag är det lördag, som igen blivit vår godisdag, eftersom barnen insåg att de inte hinner äta så mycket godis på fredagarna nu när Anila har skola halva dagen. Vi har mumsat i oss amerikansk söt lakrits som Inika och jag hittade i en butik här i Lakeside (svindyrt, ganska smaklöst, men bättre än inget). Nästa vecka ska Abishek och Sudesh tillbaka till London/Barcelona. Vi hade tänkt följa dem till Kathmandu, men nu blir det antagligen så att Bua reser med dem, och vi reser dit genast då Bua kommer tillbaka. Senare i september ska vi sedan högst antagligen till nationalparken Bardia i västra Nepal, tillsammans med Anisha.

Veckopengsshopping

Idag har det varit tösernas veckopengsdag. Dessutom fick de pengar då de fick tika av Bua i går på farsdag, så de hade dubbelt så mycket pengar som vanligt att slösa bort (nästan 2 euro per man, wow...). Eftersom vi måste köpa en mängd grejer från supermarketen Bhat Bhateni i Mahendrapul bestämde vi att töserna får köpa sina saker därifrån istället för från sina två favoritbutiker i Lakeside, ”yllebutiken” (med varor av tovat ull) och bokhandeln (jag tycker att det liksom finns en gräns på hur många pennor och blockstämplar samt hårlänkar och spännen med dekorationer av tovat ull som en flicka behöver, fast de själva inte erkänner någon sådan gräns...).

Jag hade inte tidigare varit annat än i matavdelningen och klädavdelningen av Bhat Bhateni. Nu gick vi till mellersta våningen där de har husgeråd och annat i glas och plast. Till exempel leksaker. Deras leksaksavdelning såg vid första anblick ut som vilken leksaksavdelning som helst i någon Prisma eller CM i Finland. Tittade man närmare såg man däremot att det mesta var fejk kinesiska produkter, eller leksaker från någo restlager av saker som skulle till olika håll i världen. Det gällde för de andra avdelningarna också, och hela Nepal egentligen. I matavdelningen hittade jag till min förvåning bl.a.”cocktailtikkuja/cocktailpinnar tillverkade för Natura/Tampere (Natura var firman som försåg Tiimari med krimskrams, right?). I leksaksavdelningen var största utmaningen att övertyga töserna att en My Little Pony för 2,50 euro omöjligt kan vara äkta utan antagligen faller i bitar före man ens hinner öppna förpackningen, eller så innehåller den en massa förbjudna kemikalier och miljögifter.

Till sist hittade Anila ändå en disney-mini-påklädningsprinsessa som hon ville ha (samma serie som en Cinderella hon redan har, antagligen fejk, men väldigt skickligt gjord fejk). Inika köpte ett spel. Det hela tog kanske en timme och hela tiden tvingades vi lyssna på Mariah Carey’s ”All I Want For X-mas” som de av någon oförklarlig anledning spelade på repeat i högtalarna :P Nästa tisdag blir det kanske yllebutiken eller bokhandeln igen, trots allt ;-)

Bild ur arkivet: prinsessan Anila och Anisha på
utfärden till Manakamanatemplet

Teej och mera åska och skyfall

Har inte haft tid att skriva på ett tag, det har varit så mycket annat på gång. Just nu pågår kvinnofestivalen Teej, ungefär 10 dagar med fester för kvinnor. Män ska bjuda hem sina kvinnliga släktingar och frus väninnor på middag/lunch, gifta kvinnor reser för att besöka sitt "maitighar" dvs sina föräldrars hem. Det hela avslutas efter tre dagar med att kvinnor går ut och festar och dansar och lämnar alla hushållssysslor till sina män för en dag. Sedan fastar kvinnorna och badar till sist av sig alla synder i ett rituellt bad. Ungefär. Vet inte helt hur det hela kommer att gå till i praktiken.

Hur som helst var vi i Amas maitighar i förrgår, dagen innan var vi bjudna på middag och dans till Bishal. Mer om det senare.

Idag är det farsdag i Nepal, som vad jag vet är på ett bestämt datum varje år som igår råkar infalla mitt under Teej-festivalen. Töserna håller på att rita kort till Bua och Raju just nu (teckningslektion för Anila). Senare idag ska Rajus systrar komma på lunch, och så blir det tika också till någon, vet inte av vem eller till vem, men såg tikafatet på bordet i dag morse.

Det som hela Pokhara talar om är däremot inte farsdag, utan ett lerskred som hände i natt efter att det åskat och regnat helt galet mycket ända sedan 8-tiden i går kväll. En restaurang på andra sidan sjön blev begravd under lermassorna som spolades ner ända från World Peace Stupan högst uppe på kullen. Mamma och pappa, ni minns säkert stället där vi tog i land med roddbåtarna och gick på en stig för att kolla en bäck med ett litet vattenfall? Det lilla vattenfallet spolade alltså bort ett helt stort hus med 4 människor inuti i natt, huset som låg vid stranden där man tar i land med roddbåtarna.

Mer om det här. Man ser ungefär samma sorgliga scener då man tittar mot restaurangen från vårt högsta soltak också (det stod folk på nästan alla tak och tittade ditåt i dag morse, då nyheten börjat spridas).:

http://www.myrepublica.com/portal/index.php?action=news_details&news_id=81676

För vår del gjorde regnet inget annat än att det fyllde tösernas 481 liters simbassäng till hälften med vatten, vilket var helt utmärkt eftersom jag tömde och tvättade den i går kväll.

Utfärd till Amas maitighar

Lång och så gungig att man nästan blev sjösjuk...

Till Teejfestivalen, kvinnornas festival, hör att kvinnor reser hem till sitt Maitighar, alltså sina föräldrars hem. Eftersom kvinnor upptas i sina mäns släkter och hushåll då de gifter sig, har de ofta inte så mycket kontakt med sina föräldrars hem efter att de gift sig. Framförallt inte om deras föräldrahem ligger långt borta eller om det inte finns telefon/internet där de bor. Men det finns vissa tillfällen då kvinnor förväntas besöka föräldrahemmet (vilket de också för det mesta gärna gör, i mannens hushåll är deras uppgift att passa upp mannen och hans föräldrar, i föräldrahemmet kan de njuta och ta det lugnt). Ett sådant är i samband med förlossningar, ett annat är under Teej-festivalen. Här i Pokhara med omnejd är det såklart lite modernare och annorlunda och Rajus systrar kommer som sagt ofta på besök hit och de har annars också ofta kontakt med Ama och Bua per telefon. Ama däremot besöker inte ofta sin hemby. Den ligger ett stycke utanför Pokhara. Förr i tiden har det varit mycket besvärligare att ta sig dit från Pokhara, för en djup floddal med en strid flod skiljer kullen med Amas hemby från Pokhara. Sedan ett par tiotal år tillbaka har en lång och gungig bro förenat byn med Pokhara, så nu är det ganska lätt att komma dit. Jag hade ändå inte varit där tidigare. Då mamma och pappa var här för tre år sedan åkte vi för att titta på den långa bron, men eftersom Anila och Inika båda somnade i min famn i bilen satt jag med dem där medan mamma och pappa kollade in bron. Jag hade alltså inte ens sett den tidigare.

Vi, alltså Ama, flickorna och jag och hemhjälpen Ramkumari, och så Anisha, Sudesh och Abishek, åkte iväg på morgonen genast efter morgonmålet. Vi var alla representativt klädda i våra bästa kläder. Jag hade min nya röd-svarta sari på mig, och ett guldigt halsband som Bishnudidi lånat. Flickorna hade sina ”nepaldräkter” på sig. Vi åkte taxi till bron och promenerade därifrån till byn, som låg kanske en halv kilometer från bron på andra sidan floddalen, upp för en brant trappa och längs en lerig väg.

Värden dansar runt med Mira. Hon är mer
 än lite skeptisk.

Folk kollar in de som dansar.

Min nya sari. Ärmarnas design
 bongade jag in en modetidning
 hos sömmerskan. De gjorde succé,
 ingen hade sett sådana tidigare
 och många kom och undrade
 var jag låtit sy den och
 varifrån jag fått idén och om
 de fick låta sy upp likadana själva.

Hemma hos Amas släktingar var festen redan i full gång. De hade en megastor stereoanläggning (som såg helt malplacerad ut på terrassen av det traditionellt nepalesiska och väldigt asketiska huset). Den dundrade på så den hördes nästan ända till Pokhara. Amas lillebrors son hade dansshow medan andra tittade på eller småpratade med varandra (så gott det nu gick med musiken dånande i bakgrunden...). Efter ett tag fick vi mat, dal bhat tarkari såklart, alltså ris med linssoppa och olika grönsaksstuvningar och pickles. Höna och getkött och stekt ägg dessutom. Sedan fortsatte dansen, och hela tiden strömmade det till mera människor, som åt och dansade.

På väg hemåt.

Töserna blev dödligt uttråkade efter ett tag, så vi smet iväg och undersökte gården. Där fanns en vattenbuffel i ett skjul på bakgården och i ett annat skjul bodde det getter och killingar. De höll töserna underhållna ett tag, sedan blev de rastlösa igen.

Töserna bekantar sig med vattenbuffeln.

Uttråkad Inika dansar runt ett träd.

Dans. Vår hemhjälp var väldigt bra på att dansa (till vänster i rödgrön sari).

Värdinna med sina getter.

Risfälten runt byn.

Grodyngelsjakt.

Anila och killarna.

Då tog någon släkting oss och några killar från festen med på promenad till fälten i närheten. Där hittade killarna fiskar på ett risfält. Fiskarna visade sig vara grodyngel, och där fanns också vackert grönspräckliga grodor. Släktingen hjälpte killarna att samla grodyngel i en plastpåse. Sedan gick vi tillbaka och kort därefter började vi gå hemåt igen. Killarna släppte ut sina grodyngel från bron och tänkte att de skulle få ett gott nytt liv efter att de plaskat ner i floden typ 100 meter längre ner... Gott nytt liv fick de kanske, men kanske inte som grodyngel och kanske inte i just den floden...

Syster mys i taxin.

Vi åkte hem i ett par taxin, i vår satt Anila, Mira och jag på frambänken och 4 vuxna och Inika på bakbänken. Ganska tight, men som ni ser på bilden hade åtminstone Anila och Mira väldigt roligt J.

Skola och skyfall

Oj, jag insåg just när jag läste Anilas lärares brev lite noggrannare, att det är den här veckan vi borde ha hållit på med A, inte förra veckan. L-vecka borde vi ha först nästa vecka...ehh... Vi är alltså en vecka i förtid med modersmålsundervisningen och säkert alla andra ämnen också. Detta trots att jag bestämde mig att stryka ett par timmar modersmål och lite matematik från vårt schema, eftersom Anila ju hinner göra mer på kortare tid på tumis med mig jämfört med en elev i en stor klass. Vi har alltså skrivit berättelser, hittat på sånger och gjort allt möjligt annat överlopps roligt program, och ändå är vi i förtid! Hmm...vad i hela fridens namn sysselsatte sig månne barnen i Finland med hela den där första veckan medan Anila jobbade med bokstaven A och första kapitlen i matematikboken?!? Å andra sidan kommer vi säkert att vara en vecka borta i Kathmandu och annanstans om några veckor, så det är ju bättre att vi är i förtid än för sena med skoluppgifterna. Med god tur ska de också göra en bild av ett lamm nästa vecka som vi gjort den här veckan. Gör de en Lada eller en loppa eller ett lamadjur får vi väl hoppa tillbaka till bokstaven L igen ett slag för att Anila ska få ha samma bild som de andra... Men summa summarum skulle jag alltså inte behöva fundera så mycket på läseordningen, eftersom jag alltså faktiskt har fått veta ungefär vad de ska jobba med i förväg och inte på efterhand (jag min tröghjärna förstod bara inte vilka datum som ingår i vecka 34...).

Idag har vi varit hemma hela dagen. På eftermiddagen kom Cheeseball-kioskens döttrar, som alltså är våra grannar, hit och lekte en stund på gården. De är 10 och 14 år gamla, och Anila brukade leka med dem ibland förra gången vi var i Nepal också. De här gången har hon varit för blyg att bjuda hit dem eller gå dit, men de har vinkat till varandra över staketet ibland (vi ser in på deras gård från våra balkonger). Och så har vi såklart köpt godis, kex, cokis och framförallt cheeseballs från deras kiosk ett otal antal gånger. Idag ritade de tillsammans med våra gatukritor och så dansade de runt med varandra i en vilt snurrig ringdans. Sedan petade de på diverse sniglar med skräck- och äckelblandad förtjusning.

Här har småduggat och regnat hela dagen idag, utom en kort stund på eftermiddagen då solen verkade vara på väg att titta fram och jag började tvätta kläder, som jag sedan hängde upp på tork med regnet droppande i nacken på mig då solen plötsligt bestämt sig för att inte ändå alls titta fram. I går missbedömde jag också vädret. Då verkade det vara på väg att komma en liten skur. Eftersom töserna ville ha glass eller bulle, och dessutom gå till bokhandeln för att köpa något med sina veckopengar (tisdag är städnings- och veckopengsdag), bestämde vi oss att inte låta lite vatten störa så vi gick iväg ändå. Det duggade när vi gick, ösregnade då vi var framme vid bageriet och fortsatte spöregna medan vi gick till bokhandeln. Medan vi var där fortsatte regnet och dessutom började det åska. Vi var först där ganska länge för att välja vad vi ville köpa (eller inte vi egentligen, utan bara Anila. Inika somnade på väg dit med sin chokodonits i handen och Mira och jag sysselsatte oss närmast med att plocka produkter ner från hyllorna eller upp igen...). Efter att Anila valt vad hon ville ha stannade vi ännu ett tag för att vänta att regnet skulle ta slut, men efter kanske en kvart gav vi upp och tänkte att vi skulle kunna gå de typ 500 m vi hade kvar hem oberoende av väder. På samma sida av gatan som bokhandeln gick det helt ok, men när vi kom till korsningen där vi skulle över vägen och upp till den gata där vi bor var hela gatan helt totalt översvämmad. Jag hamnade därför stänga paraplyet för att klara av att knuffa upp kärran motströms över vägen och upp för vår kullersteniga gata, som inte är särskilt brant, men kändes som en tung uppförbacke med allt regnvatten forsande kring vaderna och omkring och över hjulen på kärran. Vaderna på mig dessutom, stackars Anila hade vatten ända upp till knäna nästan! Åskan bullrade till ett par gånger medan vi gick dessutom, inte särskilt nära, men det ekar och smäller ordentligt här ändå mellan stenhusen och kullarna. Anila var livrädd för åskan och vi var båda våtare än dränkta katter dessutom. Inte så lyckat. Därför har vi stannat hemma idag. Anila ville inte ta risken att råka ut för en till promenad i ösregn och åska.

I brist på illustrerande bilder addar jag en bild från kusinernas arkiv: Anila simmar i Udayas famn på utfärden till fiskodlingsstället förra månaden.

Sju pennor är flera än två mjukisdjur

Anilas skolgång har gett nytt innehåll i våra dagar och nya rutiner, framförallt för Anila och mig. Inika leker ibland fladdu, men hon orkar för det mesta inte sitta still mer än högst en lektion, sedan gör hon något annat med Raju och Mira (ganska ofta spelar hon på telefonen, till Anilas stora irritation och frustration...). Anila har inte haft några problem hittills med att lra sig det hon borde i skolan, snarast tvärtom. Däremot har hon ibland lite svårt att ta att det är jag som dikterar hur hon ska göra något och inte hon själv som bestämmer. Typ idag, när vi hade teckning och jag tyckte hon skulle göra en bild av ett lamm (veckans bokstav är L) genom att riva ut bitar från tidningar och limma dem på papperet, och hon själv hellre velat rita hela bilden med krita. Riktigt fint blev det sedan, då hon gav upp med att sura och protestera. Att skriva snygga bokstäver i häftet i långa rader är också dödstråkigt tycker hon, men vem tycker väl inte det? Idag hade vi matematik och talade om mindre än, större än och lika med. Vi gjorde en praktisk övning med diverse föremål från rummet, typ ”här är några böcker, räkna dem och leta fram lika många klossar” eller ”här är några byxor, leta fram färre vattenflaskor”. Det var roligt. Jag har fortfarande inte fått Anilas läseordning, så hennes skolgång är ännu ganska långt baserat på mina gissningar om vad de sysslar med i Finland och så improvisation. Jag försöker få det att bli rätt antal timmar av de olika ämnen totalt i veckan, det står på skolans hemsidor hur mycket det borde vara. 

Fyra böcker är mindre än sju kritor...

På eftermiddagarna går vi på café eller så äter vi något mellanmål hemma, beroende på vädret och vad vi har lust med. Vi leker ofta en stund på gården också, eller i poolen. Inika är på god väg att lära sig cykla utan stödhjul, hon är väldigt ivrig och ropar glatt ”Släpp mamma, släpp taget!”, men glömmer sedan ofta bort att trampa eller titta framåt eller styra rakt, och så faller hon eller vinglar till om jag lyckas fånga henne i fallet. Min gissning är att hon lär sig helt själv före utgången av augusti, om vi över lite varje dag och om hon inte faller så illa att hon blir rädd före det.

Klapplekar nere på gården. Inika och Abishek.

Här är det Mira som åker - hon absolut
älskar det!

På kvällarna/nätterna, efter att barnen somnat, borde jag så småningom börja skriva på ”Miras resa till Nepal”, som barnen förväntar sig att jag ska göra till Mira, då de också fått sådana böcker. Jag borde dessutom hitta på någon fiktiv bok till Anila och Inika. Förra gången skrev jag en till Anila om hur Anila och Inika jagar en busig apa runt omkring i Nepal. Den här gången har jag huvudet helt tomt på idéer. Någonting som jag kan använda egna fotografier till och som tar upp olika saker som har med Nepal att göra borde det vara. Och så måste boken ju också engagera och inte vara för lik de jag tidigare skrivit. Om jag hinner tänkte jag börja sortera fotografier till julens Ifolorböcker också. Det finns liksom alltid mer man skulle vilja göra än vad det finns tid för eller vad man orkar hålla sig vaken för...

Glass och makeup

Det godaste som har hänt här i Lakeside sedan vi var här senast är att två restauranger har börjat sälja äkta Baskin Robbins glass. Det är vad jag vet en amerikansk firma som finns lite här och där i världen, vilket visserligen inte sådär etiskt känns lika bra som att köpa indiskägd eller annan lokalare glass, men oj vad mycket bättre det smakar! De har faktiskt helt fantastisk glass, väldigt många olika smaker och goda ”äkta” strutar. Det enda som smakar bättre (och dessutom känns etikst korrektare) är den hemgjorda gelatoglassen de har på Café Concerto, men dit är ganska lång väg att gå och dessutom har de inte lika många smaker.

Idag har vi ätit BR glass och i övrigt haft en lugn och skön hemmadag. Kusinerna Prechya och Praketi och deras kusin Supriya var här på övernattningsbesök förra natten. Ungdomarna har varit någon annanstans än hemma mestadelen av tiden, 12 åriga Praketi har lekt lite med flickorna (och varit fly förbannat arg och sur och ledsen då ungdomarna i går kväll gick ut och roade sig efter middagen och inte lät henne följa med. Flickorna hade väldigt lätt att relatera incidenten till Inikas favorit i flerfaldig repris nattsaga ”Listigt Alfons Åberg” där Alfons är för liten för sina stora kusiners kortspel.) Då Praketi lugnat sig lekte hon med flickorna tills de somnade. Hon lade ögonmakeup på båda och läppstift på Inika, klädde Anila i sari (Inika somnade före det hann bli hennes tur), dansade runt med båda och läste lite böcker med Anila efter att Inika somnat. Nagellack hade de båda redan, det har de haft nästan hela tiden sedan vi kom hit. Kvinnor ska försöka vara så vackra och utsmyckade som möjligt, helst hela tiden, enligt hinduistiskt tänkande. Det gäller kvinnor och flickor i alla åldrar. Här i Nepal är det därför inte alls ovanligt att småflickor går runt i puffiga fluffiga volangfestklänningar fast det inte alls är fest. Det är inte heller ovanligt att lägga ögonmakeup på småbarn, t.o.m. på nästan nyfödda. Ingen tycker heller det är något promiskuöst eller vulgärt eller fel om 8 eller 10-åringar går runt med tjock eyeliner runt ögonen. Om någon kommenterar så är det bara berömmande, uppskattande kommentarer om dessa flickors skönhet. Däremot har jag många gånger fått frågan varför jag inte lägger eyeliner på Mira (eller de andra då de var små). Äger jag ingen eyeliner, vet jag inte hur man gör eller varför sysslar jag inte med det? Folk här tror att barn får vackra mörka ögon av att ha makeup som små, somliga verkar nästan oroliga över tösernas ögons framtid då jag elaka mamma inte lägger makeup på dem...

Har tyvärr ingen bild att illustrera det hela med, addar en gruppbild från Abisheks pujafest då helt i början av vår resa istället.

Bakre raden, vänster till höger: Bua, Asmita, Udaya, Shiva, Sudesh, Prechya, Ama, Ankur, Anisha, Laxmididi, Anu, Bishnudidi, Ajay, Jeevan, Shantadidi.
Nedre raden: Praketi, Abishek, Anila, Inika, jag och Mira, Raju.

Slut på första skolveckan och äntligen solsken!

Det gick nästan fyra dagar med regn av varierande intensitet. Först var det bara skönt med lite svalka efter en lång period nästan helt utan regn. Sedan började det irritera att bara sitta hemma eller gå ut och bli blöt. Till sist blev det nästan kris, för det var omöjligt att tvätta kläder eftersom det inte fanns någon möjlighet att torka dem, så flickorna höll på att bli helt utan rena underkläder.

Rast på takterrassen i ösregn. Plask!

I går kväll klarnade det ändå upp lite och idag morse sken solen. Jag och Ramkumari spenderade därför säkert två timmar på takterrassen med varsitt stort lass smutstvätt i dag på förmiddagen. Jag hade vår familjs kläder och hon alla andras. Hon tvättade på nepalesiskt sätt: knådade in tvål i vart och ett plagg och skrubbade dem rena med mjuk plastborste. Jag tvättade på europeiskt sätt: tvättmedel i en balja, kläderna i, vänta 30 min, gnugga bort eventuella fläckar och skölja, skölja, skölja. Jag tycker det verkar jobbigt att hålla på att knåda och skrubba så mycket (och verkar dessutom slita på kläderna). Hon kunde inte förstå hur det kan bli rent om man bara låter kläderna ligga och sedan lite gnuggar och sköljer. Vi hade båda ungefär lika mycket att tvätta och båda var färdiga ungefär samtidigt och bådas kläder blev ungefär lika rena. Så ingetdera av oss hade större intresse att prova den andras sätt att tvätta i fortsättningen heller. Heh. Men vi hade helt kul tillsammans när vi satt där och tvättade. Medan vi tvättade kläder badade flickorna i sin av regnvattnet överfulla simbassäng. Den ligger ett par meter från klädtvättningsstället på takterrassen. De var nästan brända på ryggen efteråt, trots solkräm och trots att de var väldigt bruna redan från förut.

Eftersom det alltså har regnat i flera dagar har vi inte just alls gått ut. Vi har inte ens ätit mellanmål ute i restaurang, utan jag har lagat pastasås och makaroni hemma (som visserligen var lika populärt som vilken cafésnack som helst). I går åkte vi av och an till Mahendrapul och köpte lite mat och dessutom de där skorna jag i min snålhet inte köpt tidigare, så nu har jag två par bekväma sandaler som fungerar både med finare kläder och i terräng J.

På förmiddagarna har Anila haft ungefär tre lektioner skola varje dag. Första dagarna improviserade jag, nu har jag mailat med läraren och fått lite mera hum om vad de sysslar med i Finland. Vi försöker göra ungefär samma så långt det går. De borde få läseordning snart så blir det ännu lite mera strukturerat och enklare för mig att planera. Google och Youtube har varit till otroligt stor hjälp för mig i den här uppgiften. Därifrån har jag hittat de sånger som de sjungit i skolan som jag aldrig hört tidigare (så nu kan vi dem också), det textade alfabetet så som det lärs ut nuförtiden i Finland med instruktioner och tips om hur man kan lära ut det (jag tror vi kanske borde ha fått en övningsbok med bokstäverna från skolan, men den fick vi i så fall aldrig, försöker ta reda på mera om saken av läraren...), bilder av abborrar som modell för att rita en abborre (som de andra gjort på lektionen i Finland) och allt möjligt annat. Inika har varit fladdu och gjort färgläggningsuppgifter och andra uppgifter ur sina ”fladdubäcker” då Anila gjort matematik eller skrivuppgifter. Så har de tillsammans gjort en hel del, till exempel sökt exempel på levande och livlös natur på takterrassen, hittat föremål som börjar på A i vårt rum, sjungit sånger och haft gymnastiklektion i poolen. Anila har också tyckt om att läsa högt för Inika ur läseboken. Inika har varit en väldigt stolt och nöjd fladdu. Mira har ibland vimsat runt och stört, ibland varit med Raju i nedre våningen. Vi har lite flexat med skolstarten på morgonen, för klockan 9 är det omöjligt att få liv i Raju och dessutom hinner vi sällan äta färdigt morgonmålet så tidigt. Men omkring 9.30 eller 10 har vi vanligen börjat, och så har vi haft lektioner fram till lunch eller ännu efter lunch beroende när vi har börjat och hur långt vi hunnit vid 12-tiden. Roligt har vi haft det hur som helst, åtminstone den här första veckan. J

Monsun

I dag har det regnat nästan hela dagen. I går regnade det också av och till hela dagen och i natt regnade det nästan hela natten. Vår 481 liters simbassäng som jag tömde för några dagar sedan har blivit fylld till randen av bara regnvatten! Det var ett ordentligt åskväder dessutom, för nästan första gången under hela resan. En handfull gånger har det mullrat eller blixtrat lite avlägset i fjärran, men nu var det första gången åskan kom nära Lakeside. Det är också nästan första gången som det regnat eller varit regnsjukt hela dagen. För det mesta har det annars bara regnat på natten, eller möjligen ännu tidigt på morgonen eller sent på kvällen. Vädret under monsunen är väldigt annorlunda än vad jag hade förväntat mig. Det är också väldigt annorlunda än vad det verkar vara om man följer med väderleksprognoser för Pokhara. Enligt dem verkar här regna och åska mest hela tiden! Det är visserligen kanske delvis sant också, för regnskurarna dagstid är så korta och lokala att det bra kan hända att det någonstans i Pokhara regnar och åskar varje dag. Det har bara inte råkat göra det i de delarna av Pokhara där vi bor. Uppe på Sarangkot, den drygt 1500 m höga kullen närmast dalen där vi bor, regnar det däremot ofta, toppen är nästan varje dag åtminstone en del av dagen täckt av ett regnmoln. Det är också mest i bergen det åskar har jag för mig. Jag hade trott att det skulle regna mycket mera och mycket oftare. Mycket regnar det nog visserligen då det regnar, gatorna förväandlas på några ögonblick till floder (som sedan lika snabbt torkar upp efteråt). Jag hade också tänkt mig att här skulle vara varmare. Omkring 25 grader i skuggan känns visserligen ganska hett då här inte blåser alls, men det är ändå inte helt olidligt, så länge man inte behöver utföra något krävande fysiskt arbete. Man svettas visserligen nog ändå så mycket att allas kläder måste tvättas efter högst en dags användning, men det blir inte så farligt mycket tvätt ändå eftersom det är så varmt att tunika och tights räcker bra alla tider på dygnet. Våra långärmade blusar har vi inte alls rört ännu, förutom den där ena kvällen då vi var på övernattningsutflykt i bergsbyn Dhampus.

Det finns en massa fördelar med att vara här under monsunen. En av de största fördelarna tycker jag är att vattnet i duschen alltid är varmt. Till och med vattnet ur kalla kranen är så varmt att det duger att duscha i i nödfall om det varma vattnet råkat ta slut. En annan stor fördel är att det under monsunen är säsong för fler frukter och grönsaker än annan tid på året. Maten är alltså mer varierande. Bland annat mangon är helt underbar. Jag har nog i mitt liv sammanlagt aldrig ätit så många mangon som jag ätit här nu! Här finns också flera blommor och fjärilar och fåglar än annan tid på året. Det är också en fördel att det är så varmt att Mira inte behöver ha annat än småbyxor och klänning på sig, eller hemma ibland bara t-skjorta och småbyxor. Det blir betydligt mindre tvätt på det viset. Hon är nog ganska blöjfri redan, men jag satsar på att få henne helt blöjfri förrän det blir långbyxaväder på morgonen och kvällen i oktober.

Nackdelarna med att vara här under monsunen är att de vackra, höga bergen nästan aldrig syns. Monsunen gör dessutom resor utanför Pokhara jobbiga. Flygen är sena eller åker inte alls, bussen kan också bli sen om regnet sköljt ner vägen i floden eller det fallit stenar och lera ner på den. I djungeln och på slätterna i söder är det för hett och dessutom för mycket myggor för att man skulle vilja resa dit. På vandringsstråken i de lägre bergen omkring Pokhara är det för mycket iglar, ormar och andra otrevliga småkryp. I Kathmandu och Pokhara är det helt ok att vara, och också väldigt mycket högre upp i bergen, men till de höjderna går det däremot inte att ta sig med småbarn så klart ;-) Därför sitter vi nu här i Pokhara till ungefär början av september, då monsunen börjar avta och vi tänkte vi skulle resa någonstans lite längre bort inom Nepal.

Flickornas nya favoritsysselsättning: bygga
kojor i balkongsoffgruppens stolar. Går
lika bra i alla väder :)

Koja med gökursdesign ;-)

Första skoldagen

Idag var dagen som Anila väntat på och sett fram emot: första skoldagen. Som också var första dagen i Fladduna, de äldre barnens grupp, för Inika. Anila ville att vi skulle börja skolan klockan 9 här precis som i Finland. Riktigt 9 blev det inte för vi var lite sena med morgonmålet, men nästan klockan 9 ”ringde” jag in dem. Prrrrrr. Sedan fick Anila sitta vid skrivbordet i vårt sovrum och Fladdun Inika på golvet.

Första lektionen fick de sina böcker och fick skriva namn på dem. Anila har en matematikbok, en miljökunskapbok, en läsebok och en läsförståelsebok. Vi fick dem alla från skolan i maj före vi åkte. Inika har också ”fladduböcker”, en färgläggningsbok och en ABC-bok med uppgifter, båda från bokhandeln här. Följande lektion fick Inika rita en bild av resan och av vad hon ännu vill göra här medan Anila valde ut bilder till brevet hon redan tidigare skrivit färdigt till sin klass i Finland. Sista lektionen fick Inika välja sina bilder till brevet till Fladduna medan Anila ritade. Sedan såg de tillsammans på den tecknade filmen där Alfons Åberg börjar skolan från Youtube. Mellan lektionerna var det ungefär 10 minuter rast på takterrassen. Anila var nöjd med skoldagen men lite besviken att hon inte ännu fått göra uppgifter från böckerna. Jag kommer att få veta först i efterhand vad de sysslat med i Finland, så jag får improvisera hela resten av veckans lektioner också. I morgon börjar vi med alla läsämnen, så Anila får titta närmare på de efterlängtade skolböckerna. :)

Vi firade skolstarten med att gå till Café Concerto och äta deras himmelska men svindyra chokokaka, som är Anilas favorit. Inika ville också ha samma som Anila såklart, men jag beställde en citronmarängkaka som hon sedan bit för bit bytte med min, för hon tycker egentligen bättre om citrusfrukter än choklad (precis som jag själv också gör). Det regnade av och till hela dagen och vi fick om möjligt ännu mer uppmärksamhet med vår regnskyddklädda kärra med två glada tjejer som tittade ut ;-) Allt emellanåt regnade det så mycket att vi stannade i regnskydd i någon butik, och före vi kom hem hade både Anila och Inika fått en ny kjol var och jag en ny tunika. Före vi gick hemifrån hade Anila och Inika tillsammans städat rummet och tjänat sin första veckopeng, 50 rupees till Inika och 100 rupees till Anila (typ 80 cent). Sista butiken vi gick till var bokhandeln där vi fått rabatt någon dag tidigare. Där ville Anila köpa en ask kritor hon spanat in, som hon tyckte att hennes pengar precis skulle räcka till. Det gjorde de, men eftersom jag hamnat låna pengar av Inika för våra sista klädinköp så hade hon inte tillräckligt för den blockstämpel hon velat ha (fast hennes veckopeng egentligen skulle ha räckt till). Vilket fick henne att börja storgråta vid kassan vilket i sin tur fick bokhandelägaren att donera stämpeln till henne helt gratis J. Kanske vi borde kolla vad vi har i plånboken före vi nästa gång går dit och tigger allmosor, börjar bli pinsamt snart annars :P

Shopping

Idag har det varit en festival då brahminen kommer hem och knyter en bomullstråd som armband runt allas handleder. Sedan gav Ama tika och lite tikapengar åt barnen. Bishnudidis familj var här på besök och också Shivas döttrar. Vi hade således bullat upp med massor av goda grönsaksrätter och pickles och yoghurt till lunch. Gott med lite annat än vad vi vanligen äter, men jag börjar drömma om att få lite thaimat eller texmex eller vadsomhelst annat något tag, bara ris varje dag börjar bli ganska tröttsamt.

Efter lunchen åkte Bishnudidi och jag till Mahendrapul för att intensivshoppa. Intensiv, eftersom jag hade ganska mycket jag behövde, men vi ville inte ta barnen med, så det gällde att fort få tag på allt medan Mira sov dagssömn hemma. Jag behövde desperat nya sandaler. Jag har sedan jag kom hit lyckats söndra 3 par sandaler, och de två övriga jag har håller på att falla i bitar när som helst. Orsaken till detta är att jag tog hit bara sådana skor från Finland som redan från början var i ganska dåligt skick, och så också det att gatorna här är ganska steniga och ojämna och inte helt lämpade för skorna i fråga. Det första paret sandaler gick faktiskt sönder redan i bilen på väg till flygfältet i Finland. Klacken helt enkelt lossnade då jag tryckte ner gasen på ring 3:an!

Andra som tycker om shopping: Inika och Yuki vid
försäljningsstånden vid Manakamana för några veckor sedan.

Idag köpte jag ett par nya skor och jag har ett par andra i kikarn (som jag i ett infall av akut snålhet tyckte var för dyra då jag såg dem i en butik för just under 10 euro förra veckan, men nej, 10 euro för ett par skor är ganska lite till och med i Nepal nuförtiden, upptäckte jag idag). Förutom sandaler köpte jag en ny röd-svart-silvrig sari att ha på kvinnornas festival Teej, som är i slutet av augusti. Och en nepalesisk (eller indisk egentligen) sval och skön bommullsdräkt att ha genast, för mina gamla har blivit ganska slitna. Senaste mode är att dräkten ska ha någon cool design på ryggen också, så jag passade på att köpa en som hade det. Sedan köpte jag ännu en tunika av bara farten, och armband att matcha sarin. Och så gav Bishnudidi en grön sari som hon inte själv ville ha till mig, så jag hamnade köpa tyg för underkjol och blus till den också, vi är ganska annorlunda storlek nämligen. Två timmar efter att vi åkt hemifrån stod vi sedan hos sömmerskan och lämnade in våra beställningar (Bishnu passade också på att köpa en dräkt åt sig). Ganska väl gjort i vimlet av butiker! Men jag har märkt att Rajus systrar är lojala till vissa butiker, och nästan bara handlar från dem och ignorerar alla andra butiker. Det gör det betydligt enklare att övervinna kaoset i Mahendrapul, men jag kan inte låta bli att tänka på att man ju KAN gå misste om just den perfektaste dräkten, då man inte tittat runt överallt (ok, det är ganska omöjligt att titta överallt, där finns säkert 200 olika sari/tyg/dräktbutiker att välja mellan, alla med travar av olika så gott som osorterade tyger, som är packade så att man måste be expediten dra fram och öppna paketen för att man ska få någon uppfattning av hur de ser ut...). Tur att vi var färdiga med all shopping då, för jag märkte att fast jag tagit mer pengar med mig än vad jag trodde jag skulle behöva, så använde jag mina sista slantar i armbandsbutiken (och hade dessutom lånat lite till Bishnudidi för att hon skulle kunna köpa dräkten hon ville ha). Jag stressade en stund över vad jag skulle betala taxin hem med, sedan kom jag ihåg flickornas tikapengar som jag i morse stuckit in i min behå. Jag satt sedan försynt på bakbänken och torkade de svettsliddrga sedlarna hela vägen hem och de var faktiskt ganska torra då jag överräckte dem till chauffören. Hehe. Mira hade vaknat medan vi var borta, men hon lekte lugn och glad med sina systrar och Yuki och Bimla, medan barnvakten Raju låg och sov ;-)

Så var det ju vår bröllopsdag också dessutom, vilket vi firade genom att Raju bjöd oss alla på pizza. Från ett tredje pizzaställe som vi inte kollat tidigare, men också väldigt gott. Senare på kvällen gick töserna och jag till en bokhandel för de ville genast köpa något för sina tikapengar (som jag ju använt för taxiresan, men jag hittade några motsvarande sedlar i en väska hemma, så de fick sina pengar ändå). Inika köpte en stämpeldyna för stämpelblocket hon köpte förra gången hon fått pengar, och Anila köpte lite klistermärken. Mira sov och fick ingenting och jag köpte en liten bok till Raju för hennes pengar. Det hela blev totalt dyrare än vad vi egentligen hade pengar för, men här är det ju helt ok att be om lite rabatt, och vi råkade få just exakt så mycket rabatt att pengarna just exakt räckte till utan att vi behövde erkänna att vi inte hade råd med mera. J

Vår balkong

Idag har vi bara varit hemma hela dagen. Det enda vettiga jag gjort var att tömma och tvätta simbassängen. Dagarna här har blivit mycket lugnare och vardagligare nu när hälften har åkt hem till Europa och vi inte är bjudna på lunch och middag stup i kvarten mera. Istället äter vi hemma, ofta på vardagsrummets balkong. Där kan man samtidigt titta på alla som går på gatan under. Kusinerna och flickorna tycker också om att ropa något, typ ”how are you?”eller ”namaste” till folk på gatan och sedan kolla hur de reagerar.

Fågelbon på balkonger tycks förresten förfölja oss, var vi än bor. Ett sådant här finns i ena hörnet av den här balkongens tak. Svalor tror jag de är som byggt det och använder det.

På tal om när folk reser så skrev jag fel avresedatum för både Abishek (till Barcelona) och Sudesh (till London), de reser 5.9. och 6.9. från Kathmandu, inte i mitten av augusti som jag påstod tidigare. Sudesh och de andra Londonkusinernas pappa Udaya reser däremot nästa vecka. Raju passade på att bära upp tv:n som varit i Udayas rum redan idag, men vi har inte ännu fått den att fungera, för vi har bara ett strömuttag i hela rummet (och två i badrummet) och den är antingen upptagen med att ladda datorn, telefonen, någon kamera eller rakapparat eller så har den myggdödaren ikopplad eller så är det strömavbrott.

Samtal från Finland

Idag morse kunde vi äntligen ha ett efterlängtat samtal med momi och morfar i Finland. Flickorna såg fram emot samtalet redan i går, då det först var meningen att vi skulle ringa, men vi hade vissa tekniska problem och andra problem så det blev inte av förrän idag. Töserna var nöjda och glada och visst var det fint att talas vid och se varandra på videochat, då vi hittills bara skrivit meddelanden till varandra. Anila skulle ändå helst vilja att momi och morfar och alla andra kommer hit, så hon får visa allting på riktigt för dem.

Resten av dagen har vi vräkt i oss godis, eftersom flickorna har fått för sig att tiden mellan två fredagar är kortare än tiden mellan två lördagar, och vi därför har flyttat godisdagen från lördag till fredag (”så att man inte behöver vänta så länge”). Anila äter mest bara choklad fortfarande, men upptäckte idag att hon också tycker om gräddkola. Inika har istället som projekt att prova sig igenom typ alla smakers och sorters godisar som här finns (och här finns minsann att välja på!). På eftermiddagen gjorde vi en utflykt till ”fiskrestaurangen” för lite pannkaka och lassi. De känner alla igen oss där redan, och det verkar alla andra i hela Lakeside också göra, men vi är som sagt säkert en syn där vi kommer farande med vår kärra med TVÅ barn i (framförallt det kommenterar folk hela tiden, också sådana som jag vet att redan tidigare kommenterat precis samma sak då vi någon tidigare gång passerat dem). Väldigt skön och lyckad dag har det varit J

Addar några random bilder från kusinernas bildarkiv, har inte tagit egna bilder alls idag.

Inika och Londonkusinerna framför World Peace Stupan, som Inika besökte för ett antal veckor sedan då Anila istället stannade hemma och lekte med hunden Leo.

Utsikt från World Peace Stupan, sjön och hela den del av Pokhara som vi bor i och mycket mer.

Bilskola, annan skola och lite litteratur

Kusinerna har börjat en 2-veckors intensivkurs i bilskola här, de tar körlektioner varje förmiddag på en fotbollsplan i Pokhara. Ja, just det, en fotbollsplan. De kommer inte ännu efter 14 lektioner alls att få köra i trafiken, eftersom det är förbjudet att köra i trafiken i Nepal om man inte har körkort, ens tillsammans med en bilskolelärare!?! Bilskoleläraren brukar dessutom ofta göra så, berättade de, att han kort berättar vad dagens tema är och instruerar lite, sedan går han och dricker te i cafeét med sina kompisar och lämnar Anisha, Abishek och Sudesh ensamma att öva i bilen! Lägg till detta att här egentligen inte finns trafikregler och inte heller t.ex. trafikljus eller andra trafikmärken och jag undrar verkligen hur här inte sker flera trafikolyckor än vad det gör. På tal om trafikljus så fanns det ett par trafikljus i Pokhara förra gången vi var här, men då de gått sönder var det ingen som brydde sig om att reparera dem, så nuförtiden finns det igen inga trafikljus i hela Pokhara, som trots allt har över 200.000 invånare. Kusinerna får alltså närmast lära sig hur bilen fungerar, resten av all kunskap man behöver för att kunna köra tänker de skaffa i USA/England när de kommer hem igen.

Anisha, Abishek och töserna freakar ut i kusinernas rum.

Då kusinerna har varit borta alla förmiddagar har töserna varit lite uttråkade, men tur nog just så uttråkade att de har börjat leka riktigt fiffiga trevliga lekar med varandra. Mira hänger med så gått hon kan hon också.

Här har prillorna klämt in sig mellan vår säng och väggen :)

Medan flickorna lugnt lekt med varandra har jag själv haft tid att läsa skönlitteratur för första gången sedan typ före jag började studera (vilket var före barnen och alltså väldigt länge sedan). Först Truman Capotes ”Frukost på Tiffany’s” (som jag faktiskt hittade på svenska och inte på originalspråket i en bokhandel här). Den var väldigt läsvärd tycker jag. Jag läste den färdigt i dag och ikväll returnerade jag den till bokhandeln, fick halva köpesumman tillbaka och köpte istället ”Animal Farm” av Orwell. Jag tror jag läst den förut någon gång i gymnasiet, men den tål läsas på nytt. Funderade mellan den och Salman Rushdies ”Fury”, kanske jag tar den nästa gång om ingen annan hunnit köpa den redan. Egentligen skulle jag vilja läsa något på finska, typ Sofi Oksanens böcker som jag länge velat bekanta mig med, men det är så gott som omöjligt att hitta finska böcker här.

Så har vi varit på promenader också nästan varje dag. I dag gick vi bara ner till sjön, längs strandpromenaden och tillbaka. Jag försökte låta bli att gå förbi butiker för att flickorna inte ska få för sig att promenad alltid betyder att vi köper något nytt ätbart eller annat. Det nästan lyckades, men så förirrade vi in oss i en bokhandel och de fick nya färgpennor och Inika fick en pysselbok och Mira fick en bok hon också, i rättvisans namn. Svepskälet för dessa inköp är skolstarten nästa tisdag. Anila är väldigt pirrig och nervös, trots att hon alltså ska undervisas här hemma av mig och inget dess underligare. Men hon tar det nog väldigt på allvar och frågade t.ex. här om dagen om hon får kalla mig mamma också då jag är hennes lärare. Vi har tänkt att Inika ska få egna dagisuppgifter att göra under tiden, därför fick hon pysselboken, som hon inte får skriva i annat än då hon är i ”dagis”. Fyra timmar undervisning är det väl ungefär tänkt att förstaklassister ska ägna sig åt varje dag vad jag förstod. Jag väntar själv också med spänning på vidare instruktioner om vad det ska gå ut på här i början. Men mer om det senare!

Kamasutra nattödlor ;-)

Jag har länge tänkt skriva ett inlägg om ”nattödlor” och ikväll hände något som gav mig god orsak. De heter egentligen något helt annat, men vi kallar dessa små geckoliknande varelser som är nästan genomskinligt blekgröna och kryper runt på väggarna och i taket på kvällarna och nätterna för Nattödlor. De kunde också kallas ”skrattödlor” för de kväker på ett sätt som låter som om de skulle gapflabba. På dagarna är det väldigt svårt att få syn på dem, de gömmer sig bra i gardinerna eller andra skrymslen och vråar. Flickorna var livrädda för dem i början och vågade inte gå omkring inomhus utan att hålla mig eller Raju i handen efter skymningen de första dagarna vi var här. Så såg de en gång en nattödla äta en fluga, och efter det vågade de lite mer lita på att, som Inika upprepade gånger konstaterade och förkunnade, likt ett mantra: ”Nattödlor äter flugor. Nattödlor äter inte människor. Bara flugor. Inte människor.” Nuförtiden tycker flickorna mest bara att nattödlorna är söta. ”Jag vågar inte gå upp till rummet/ensam på wc för där kan finnas nattödlor” är numera mest ett svepskäl de använder för att få sällskap. Vi har sedan ett par veckor tillbaka också fått ett par nattödlor bosatta i taket på vårt eget rum, så det är bra att flickorna inte är rädda mera. Då vi kommer in i ett nytt rum på kvällen har flickorna för vana att alltid kolla in var alla eventuella nattödlor sitter. Bäst trivs nattödlorna i taket ovanför soffgruppen på den inglasade delen av balkongen/terrassen utanför vardagsrummet. Där kan man som bäst se upp till 7-8 nattödlor i olika storlekar (5-15 cm långa ungefär) på kvällarna.

De här flugan ska just bli middag.

Snart blir de väl ännu flera, för idag kväll såg vi en fascinerande show i taket. Två nattödlor närmade sig varandra så att den ena verkade bita den andra i nacken. Flickorna undrade om de höll på att äta upp varandra, och det gjorde vi andra nog också, före vi fattade vad de höll på med. Nattödlan ovanpå höll halsen nära nära sin kompis och slog samtidigt rytmiskt och lite ryckigt av och an med svansen. Sedan flyttade den sig rakt ovanpå den andra ödlan och började, ja, ummm, krama den väldigt intimt. Efter det behövde vi inte mera undra om de bråkade eller lekte eller vad de höll på med. De kramades helt enkelt för att de tyckte om varandra, förklarade jag till flickorna ;-) Och länge, länge höll de på, säkert 15 minuter. De stördes inte ens av min kamerablixt. Så snart har vi säkert en gravid ödla i taket och sedan miniminismå ungar (eller lägger de ägg? Nu har jag luckor i mina biologikunskaper igen...).

Turturödlor ;-)

Myggnät är också bra att ha

Raju tycker det är varmt på nätterna, och framförallt då det är elavbrott och fläkten inte fungerar tycker han det är närmast olidligt. Vi andra har inte plågats av värmen, jag tycker det är ganska skönt och svalt på nätterna. För att lite få svalka öppnar därför Raju myggnätet i fönstret, så att det kommer lite mera svalkande vind in. Så ligger han sedan där och läser med lampan på och myggnätet öppet, och vi får in myggor. Inte en mängd, för som jag konstaterade tidigare flyger myggor sällan så högt som tredje våningen. Men det räcker med en eller två myggor för att vi sedan ska bli fulla av myggbett. Vi har en myggiftpatron kopplad i väggen som sprider myggiftångor i rummet, men de tre problemen med den är att 1) den funkar bara då det inte är elavbrott, 2) den funkar bara då Raju, som sover oroligt, inte har sparkat den ur väggen (det enda eluttaget är ovanför hans säng), 3) den funkar inte så efektivt att den genast skulle döda de myggor som kommer in genom fönstret.

Jag har i en månads tid på olika sätt försökt förklara för Raju att han antingen måste sluta öppna myggfönstret eller så behöver vi en krok i taket för vårt Ikea backup-myggnät. Inga som helst resultat. Idag bestämde jag att ta saken i egna händer, så jag klippte den söndriga dragkedjan från en kostympåse jag hittade i ett hörn i rummet och knöt upp den tillsammans med repet som följde med myggnätet tvärs över vår säng, från gardinstången över väskorna vi har på klädskåpet och fast i plankan jag har som extra klädhängare på andra sidan skåpet. Sedan hängde jag nätet dit och sydde dessutom fast små band (som jag klippt från samma söndriga kostympåse) i nätet för att kunna knyta upp det lite bättre än vad de på Ikea tyckt var nödvändigt. Hurra för myggnät, buu för myggnätter! J

Ps. Myggnätet blev också genast en ny koja i flickornas lekar. En av dem kan nu bo i Ikea lektältet/tunneln på golvet och den andra under myggnätet i sängen. Miras förvånade min då hon upptäckte nätet (som jag hängt upp medan hon låg och sov på sängen) var också prisvärd ;-)

Elektricitet är bra att ha

Här brukar vara längre och kortare strömavbrott varje dag, flera gånger om dagen. Idag var ändå rekord hittills. Strömmen gick 6 på morgonen och så var vi utan el fram till 13 på eftermiddagen. Jag hade inte laddat datorn ordentligt kvällen innan, så den dog typ 15 minuter efter att jag knäppt på den på morgonen, hann just nätt och jämnt checka e-post och facebook och editera dagens bilder. Så fort strömmen kom igen lade jag den alltså att laddas, likaså skyndade alla att ladda sina telefoner. Glädjen varade bara två timmar, klockan ungefär 15 blev det strömavbrott igen. Jag gick ut på promenad till ”fiskcaféet” med flickorna för att äta lite lassi och plättar. Hemma var det helt för hett utan takfläkt och internet fungerade dessutom inte.

Inika och Mira väntar på pannkakan och lassin.
 Den här gången valde vi ett av de låga borden i
 båsen som är byggda runt fiskdammen.

Då vi kom hem vid 18-tiden var det fortfarande ingen el. Inte heller klockan 19. Vid 20-tiden började Ama bli orolig att vårt backup-batteri skulle ladda ut totalt. Vi har alltså sedan senhösten 2008 ett laddningsbart batteri som gör att vissa lampor (en i varje rum och varje badrum) kan användas också då det är elavbrott. Det blir således aldrig helt mörkt. Större elapparater som kylskåp, fläktarna och vattenpumpen som pumpar vatten till vattencisternen på taket orkar batteriet ändå inte hålla igång. Då Anila var liten, och före det, levde vi så gott som varje kväll i skenet av stearinljus och ficklampor. Det gick ju an då man inte visste om bättre, men visst är det underbart skönt att inte behöva fumla med ficklampor då man ska byta kläder på barn eller tvätta dem eller natta dem! Nuförtiden har de flesta hus här i Lakeside något slags el-backup, antingen batteri eller så en generator, som är effektivare men också ljudligare (brummar ungefär som en utombordsmotor). För 10 år sedan var det mer sällsynt och här blev faktiskt nästan helt mörkt då det var elavbrott, bara några enstaka finare hotell hade generator. Sedan, då elavbrottet tog slut, ropade hela bygden jublande ”batti ayjo” (lampan kom, direktöversatt) eller andra glädjetjut, kanske också applåder, så man kunde liksom inte missa det. Nuförtiden är det ingen som ropar eller applåderar mera, övergången från elavbrott till el går väldigt diskret, man ser knappt ens skillnad då man tittar sig omkring på gatan heller. Eller lite skillnad, för när ungdomarna, töserna och jag i kväll vid 20-tiden satt uppe på högsta taket (där det var svalast), och Ama redan oroade sig för totalt mörker och Bua gick runt och mumlade om att vattnet snart tar slut, så tändes plötsligt trädgårdsbelysningen till tre hotell i vår närhet precis samtidigt, och det kunde ju bara betyda en sak: elektricitet! För en gångs skull tyckte jag till och med jag hörde ett och annat glädjerop. Sedan gick vi in och åt middag. Med takfläkten snurrande och tv:n på. Och Bua fick vattenpumpen på och vi behövde varken leva i mörker, utan vatten eller utan telefoner och datorer. Sådant här får en att inse hurdan lyx det är att bo i ett land där oavbruten tillgång till el är en självklarhet.