Död padda och moccachino

Idag har vi haft en i stort sätt vanlig hemmadag igen. Dagens mest makabra händelse var en död, uppsvullen jättestor padda som hamnat under stuprännan i portgången till vår gård. Rolig att peta på med en pinne, tyckte Mira. Urk.

På eftermiddagen tog Raju Inika och Mira med sig på utfärd till fattenfallet Devi’s fall. Jag och Anila gick på promenad till Caffe concerto för italiensk glass och en väldigt vacker och god moccachino. Dessutom ville hon dregla lite över den snygga men dyra väskan i butiken i närheten. Och så försökte vi resultatlöst hitta nya örhängen till henne eftersom hon tappade sina sista i lördags, men alla var hutlöst dyra (sökte örhängen av äkta silver men strass-sten, här finns tydligen bara med äkta silver och äkta sten, och med tanke på hur lätt hon tappar örhängen så vill jag inte betala 30-40 euro för ett par...).

På kvällen fyllde vi simbassängen, som jag tömt och tvättat kvällen innan. Den hade fått ett antal nya små hål i bottnen, som jag tänkte var så små att de inte behövde åtgärdas. Tji fick jag. Efter att fyllt den med 600-700 liter vatten (med ämbar, för att inte få smutsavlagringar från slangen i vattnet) började vattnet sakta med säkert läcka ut, samlas på terrassgolvet och genom röret som leder rakt ut över gatan från takterrassen sedan dripp-droppa ner på trottoaren under, så att det garanterat stör den paragliding-firma som hyr lokalen på gatuplan i vårt hus. Argh. Att tömma, torka, reparera och fylla igen frestar inte alls. Få se i morgon hur läget är, just nu spöregnar det, så tommare blir poolen åtminstone inte... Om ni tänker köpa uppblåsbar pool i sommar, köp INTE den här intex-modellen, med sällsynt dålig kvalitet på bottenplasten!

Bandipur

I går kväll kom  vi hem från en övernattningsresa till Bandipur, en söt liten by ca 2-3 timmar med bil längs ”motor”vägen till Kathmandu (typ 70 km härifrån alltså). Rajus kompis Dharam-dai (som var på besök i Finland hos oss i början av året) följde med, och det var hans bil vi åkte i.

Bandipur ligger på åsen mellan två höga kullar. Dess centrum, längs en bred gågata, består av fint restaurerade flerhundraåriga vackra traditionella newari-arkitektur-byggnader (newari är en etnisk grupp som bor bl.a. i Kathmandu, Pokhara och städerna mellan dem) med vackra utsnidade träfönstergaller och träkonstruktioner under taken på husen. I byggnaderna finns numera mest hotell och restauranger. Bara några kvarter ifrån bor ändå mest lokalbefolkning, så byn känns ganska äkta trots koncentrationen av hotell i centrum, inte som något museum alls. Vi kollade in ett par hotell i de traditionella husen, men töserna tyckte illa om omoderna duschar, små, mörka rum och låga tak. Tur nog hittade vi ett hotell som förutom sitt traditionella hus vid centrumtorget hade byggt ett litet ”radhus” av moderna hotellrum på bakgården, med utsikt över dalen. Perfekt tyckte vi alla!

På kvällen klättrade vi upp för en lång trappa till ett tempel på en kulle. Det är en av Bandipurs huvudattraktioner, främst för utsikten. Eftersom det är regntid nu så är det molnigt nästan hela tiden i bergen. Vi såg således inte en skymt av Himalayas höga toppar, men dalen och kullarna omkring var otroligt vackra de också. Töserna roade sig med att ta ”flygbilder” av sig hoppande från diverse bänkar och andra höjder, och Raju roade sig med att placera töserna i tur och ordning i ett träd.

Tung promenad upp...

Men vi klarade det!

Utsikt söderut

Utsikt norrut. Här skulle Himalayas toppar synas om inte molnen var i vägen.

På morgonen beundrade vi utsikten från hotellrummen, lite berg skymtade bland molnen.

Sedan körde vi iväg till Bandipurs andra stora sevärdhet, Nepals största grotta Siddha gufa. Man kan egentligen också promenera dit från Bandipur, men det är kortare att köra till byn under berget där grottan finns. Därifrån leder en brant väg med (enligt någon nätsida) 1188 trappsteg upp till grottan. Att gå 1188 trappsteg i gassande sol och typ 30 graders värme är ganska tungt ska jag säga. Tror jag inte någonsin har svettats så mycket som under den vandringen! Töserna orkade ändå bra, och på vägen såg vi en och annan apa, några insekter och fåglar och annat att hålla uppe deras intresse med.

 

En kanske dryg timme senare var vi framme vid grottan. Från grottöppningen flödade härligt sval luft. Grottan är i den högsta salen nästan 50 meter hög och totalt kan man gå över 400 meter in i den. För att gå mellan salarna måste man ibland klättra över leriga, hala stenbumlingar och längs grottväggarna. I taket högt ovanför fanns välldigt många fladdermöss, som vaknade och flaxade runt då man lyste på dem med ficklampa. Mira var i extas, hon har sedan i vintras allt emellanåt på dagis lekt att hon är fladdermus (med en duk knuten som vingar på ryggen) och har lekt samma lek med en handduk här i Nepal. Nu fick hon äntligen se fladdermöss på riktigt. Vi gick inte ända in till den sista salen, eftersom man hamnade klättra ner dit längs en ranglig stege, men många hundra meter in kom vi ändå. Vägen ner tillbaka för de 1188 trappstegen var betydligt lättare än vägen upp.

 
På väg tillbaka till Pokhara stannade vi vid ett tempel där det föds upp (heliga?) fiskar och ålar. Många mystiskt missbildade, liksom sneda (men det var det ingen som gjorde något nummer av). I en restaurang i byn åt vi bl.a. majs.

Kusindag i hotell Barahis simbassäng

Lördag betyder som sagt kusindag, eftersom kusinerna alla andra dagar i veckan går i skola. Den här lördagen åkte vi till en utesimbassäng här i närheten, som hör till ett lite finare hotell. Praketi och hennes ungefär jämnåriga kusin Supriya (som bor hos dem, så flickorna bekantade sig med henne redan kvällan innan) följde med, Shiva och Uttam (men de kom inte med i bassängen) och dessutom Yuki, eftersom hennes mamma droppat in henne för barnvaktning hos Ama och Bua tidigare samma dag utan att veta om våra utfärdsplaner. Prechya kom inte med, hon skulle ta farväl av sina kompisar före Australienresan.

Bassängen var ju inte särskilt märkvärdig, en fyrkantig pool bara, ca 2 m djup i ena ändan och kanske 1 meter djup i andra. Så fanns där också en miniliten barnbassäng. Bägge, framförallt den lilla, med nästan obekvämt varmt vatten. Detta höll ändå kusinerna underhållna i nästan 3 timmar; de tog undervattensvideon och fotografier (Supriya hade vattentät påse till sin telefon), bandade musical.ly-videon och plaskade och stojade. Inika övade att simma (som hon lärde sig i Finland i våras) och Mira plaskade omkring med simringen eller på min rygg eller i barnpoolen (då Yuki, som inte ännu kan simma, ville låna simringen). Sedan tyckte vi vuxna det var dags att gå och äta, och tur det, för mina axlar skulle definitivt inte ha klarat mera sol (det blev redan helt för mycket).

 
.

Avskedsfest och midsommarafton

Idag fick Inikas favoritkusin Prechya veta att hon beviljats visum till Australien. Vi blev således bjudna på avskedsfest hem till dem (Prechya, Praketi, Rajus lillasyster Shiva och hennes man Uttam, samt Uttams mamma, bror, brors fru och brors tonåriga dotter Supriya som bor i samma hus) i andra ändan av Pokhara. Jag har alltid trivats i deras hem, atmosfären är varm och hjärtlig och huset är hemtrevligt. Liksom även i kväll.

Efter att ha ätit oss mätta på god mat (också franskisar, momos och glass, så flickorna blev för en gångs skull också nöjda med serveringen) tog vi en taxi hem. Klockan var nästan halv elva. Hemma plockade flickorna 7 sorters blommor att ha under kudden. Så gick vi till sängs, nästan vid midnatt, som på en riktig midsommarkväll. Den ljusa kvällen saknades bara, här blir mörkt redan vid sju-åttatiden på kvällen. Glad midsommar!

Långpromenad med Anila

Idag på dagen for Inika, Mira och Raju iväg utan att säga på förhand och utan att berätta vart de skulle gå. Anila och jag tog tillfället i akt och gick iväg på långpromenad. Vädret var lite kvalmigt men inte stekhett ändå. Först gick vi till Caffe Concerto, en av våra favoritresturanger, speciellt känd för sin italienska gelatoglass. Lika gott som alltid förr.

Anila skulle vilja köpa någon sorts liten ryggsäck av hampa eller annat tyg, så vi tittade in i alla butiker längs vägen som  verkade sålja sådana. Till sist hittade vi en som hon tyckte om, men den kostade hela 25 euro (!) så det var liksom ganska kraftigt över budgeten (men visst var den snygg, verkade av god kvalitet och påstod sig dessutom vara fair trade). Sedan gick vi vidare ända till sista butiken längs huvudgatan. Därifrån sneddade vi igen tillbaka hem genom bostadsområdena. Totalt blev det ca 4 km, mätte vi på kartan efteråt. Vi såg ett hus med helt sjuka mängder krukväxter på balkongerna (terrassodlingar ;-)) på vägen.

Inika och Mira var hemma då vi kom hem. De hade ätit franskisar på någon restaurang med Raju, så de var nöjda med sin eftermiddag de också.

Regndag hemma, kolla bilduppdateringar

Idag har det regnat och åskat så gott som hela dagen. Flickorna har lekt modeller (ett av favoritprogrammen på tv här är ”Australian next top model”), i övrigt har vi suttit inne och pusslat och spelat brädspel, telefonspel och kortspel. Kolla bilduppdateringarna till förrgårdagens och gårdagens inlägg, jag hann äntligen bildbehandla och ladda upp alla bilder jag tänkt lägga dit.

Inika flyger och far(med far)!

Idag har Inika haft lite tumistid med Raju då de tillsammans med Binod (som är en av de som hyr Amas och Buas hotell) hoppade ner från Sarangkot med paraglidig-fallskärm! Flickorna testade att gunga i en sådan fallskärmsutrustning här om dagen, och talade om att de vill hoppa sedan då de blir tillräckligt gamla (vi trodde det var åldersgräns på det).

Så råkade vi samma dag träffa Prem, som har sysslat med paragliding redan i flera år (det var med honom jag hoppade 2014), och frågade på skoj vad åldersgränsen är. Han berättade att den är 4 år (!), eftersom de har en småbarns-del som de kan lägga fast i famnen på föräldern så att tandemhoppet med instruktören blir ett trippelhopp. Wow! Sedan dess har hon talat om att hon vill testa, och i morse var det rätt väderförhållanden så de åkte bil upp på kullen och hoppade ner. Hon var väldigt stolt och hade tyckt väldigt mycket om det, klagade bara att det tog så kort tid att komma ner, hon hade velat flyga mycket längre tid. Anila vill nu också flyga, så jag hoppar väl med henne någon vacker dag i nära framtid (själv vill jag också gärna flyga pånytt, så det passar mig fint). Mira däremot får nog antagligen vänta till nästa resa.

På eftermiddagen gick flickorna och jag på långpromenad, eftersom det för en gångs skull var molnigt och inte stekhett. Vi följde huvudgatan som går längs sjön söderut kanske 1-2 km, sedan vek vi in på en sidogata på måfå för att ta en genväg hem.

Efter att ha gått ett tag utan att veta riktigt var vi var märkte vi plötsligt att vi stod några hundra meter från Bishnudidis och Yukis hem. Flickorna ville dit, så vi gjorde en surprise-visit som varade hela kvällen. Anila övade sig göra chapati-bröd för middagen.

Anila provar Yukis skoluniform.

Pizza och några ord om byggboomen

I dag, efter att kusinerna, som blivit över natten, åkt hem, gick vi ner på gården. Där finns nuförtiden en hängmatta, en gunga gjord av gammal paragliding-utrustning och så samma blommor och buskar som var där redan då jag bodde där alla resor 2001-2011. Helt mysigt visserligen, men så var där också klibbigt hett och dessutom fanns där väldigt många myggor eller andra småkryp, så att jag och flickorna efter kanske en halvtimmme var så bitna att vi måste bort, upp till våra skapligt småkrypsfria högre våningar. Hur har vi någonsin kunnat bo där nere?

Sedan vårt nya hus bygdes 2012 eller 2013 har en massa nya hus byggts på granntomterna. Bland annat ett 6-våningars hus som reser sig rakt framför våra balkonger. Det, samt ett annat nästan lika högt hus vägg i vägg med hotellets vänstra kortsida, skymmer nu helt utsikten av ”kullen” Sarankots (ca 1500m) ena sida och det vackra snöklädda Dhaulagiri (tror jag, eller Annapurna), som vi tidigare brukade se från våra balkonger. Eftersom de ännu bygger på huset hör vi också diverse svets- och cirkelsågsljud från morgon till kväll.

2017

2014

Dessa ljud kommer också från tomten på andra sidan vägen, där en stor 3 våningars restaurang håller på att resa sig. Resa sig i rekordfart dessutom. Vad jag förstod har de inte egentligen byggnadslov, så de bygger upp ett billigt hus som består av metallramkonstruktion med några plattor i något annat material som väggar. Detta för att hinna gå på vinst ifall de skulle tvingas riva huset om några år igen. Vad jag tidigare hört är det egentligen inte heller tillåtet att bygga högre hus än 3 våningar, så ganska många tar ganska stora risker med sina byggprojekt.

På tomterna brevid restaurangen på andra sidan gatan från vårt hus har det byggts mindre, låga butiker. Anilas nudelbutik har flyttat över gatan dit, och så finns där en paraglidingfirma och så det där kafeet där jag köpte cappucino för ett tag sedan.

Längs vår väg (som förresten har bytt namn från Sammiko Path till engelska Middle Path) ett par tomter norrut har det rest sig ett nytt 7-vångingars hotell. Men, ännu finns den där plätten nästan orörd djungel mitt mellan vår tomt och granntomterna. Så helt överbyggt är här inte (ännu).

Vårt gamla hus i förgrunden och vårt nya i bakgrunden. Vårt fönster är på tredje våningen, bakom trädkronan.

Lite liknande construction zone- situation är det överallt annanstans i Lakeside. Minns inte ens när byggboomen började, var det kanske redan efter fredsavtalet efter gerillakriget 2006, eller var det då landet blev republik 2008? Länge har den hållit på åtminstone, och verkar inte ännu alls vara på väg att sluta. Det är visserligen delvis helt kiva med fina nya hus, typ vårt eget, och så det vi var och åt pizza i med Raju idag (nytt ställe, och pizzan var absolut himmelsk), men jag är lite rädd att det snart inte alls finns kvar grön mark här, och allt man ser är höghusväggar vart man än tittar...

Godis, byktvätt och kusiner och tv

Godisdag igen, och den här gången köpte vi inte bara Haribo, utan också lite Indisk-tillverkade choko-toffen, så vi fick lite mera för pengarna. Lite Haribo blev det nog också, för Anila hittade sin favoritgodis i en butik.

Inika utökade sin samling av Real-juice med ananas och äpple.

Vi tvättade lite byke, Inika och Mira hjälpte till med sköljningen riktigt duktigt.

Sedan kom Yuki, och kusinerna plaskade i poolen en stund. Sedan tyckte både Yukis nanny Bimla och jag att vattnet såg helt för vidrigt smutsigt ut (man såg knappt bottnet, trots att jag försökt torka bort alger från bottnet nästan varje dag). Så vi tömde den. Bara för att upptäcka att bottnen var full av små eller större hål och repor (endel kom säkert medan vi tömde poolen). Dessa fixade jag sedan med jesustejp (eller borde den kanske heta typ Vishnu-tejp i det här landet) efter bästa förmåga. Var lite skeptisk, men det verkar ha fungerat åtminstone för en tid. Kusinerna plaskade sedan lite till, köpte glass tillsammans (som Yuki inte egentligen får äta, eftersom ”barn får flunssa av kall mat och kalla drycker” men hon åt ändå (mina barn skulle vara dödssjuka vid det här laget om det skulle stämma)). Plaska i halvljummet poolvatten är väl kanske också på no-no-listan, men eftersom det bara var ca 16-åriga nannyn Bimla som vaktade hennes förehavanden fick hon plaska på.

Senare på kvällen kom de ännu mera efterlängtade kusinerna, så då blev det dags för Uno-kortspel och mys i soffan framför Britain got Talent och Indiska vhr-musikkanalen. Musikkanalen spelar för övrigt ganska samma musik som radiokanalen Loop i Finland, som är tösenas favorit (förutom att de byter kanal om det kommer något på finska, så på det sättet är vhr ännu bättre). Nackdelen med vhr är den stränga censuren av alla ”olämpliga” ord, så att vissa rap-låtar blir väldigt hackiga och nästan obegripliga, då typ en tredjedel av orden tystats ner. Så beundrar jag också indiska bryggeriers förmåga att kringgå förbud på ölreklamer (vet inte om det råder ett sådant, men antar att det gör, varför skulle de annars göra vad de gör). Alla kända bryggerier typ Budweiser, Carlsberg, Tuborg etc. har mineralvatten eller alkoholfri öl som de säljer i ölflaskaliknande flaskor. Sedan gör de ölreklamliknande reklamer för dessa på tv. Själva dryckerna har jag aldrig sett i butiken, bara i tvreklamerna (i butikerna har jag bara sett de alkoholhaltiga ölflaskorna), men kanske jag bara inte tittat efter ordentligt.