Kärt barn har många namn

I Nepal anses det ofta bättre att kalla folk något annat än vad de heter på riktigt. Det gäller framförallt när man tilltalar eller syftar till personer som är högre i rang eller äldre än man själv, men också annars. Det finns därför namn på nästan alla släktskapsband, och då man inte är säker på sin relation till någon eller helt enkelt inte är släkt kan man alltid använda de universala "dai" (storabror) eller "didi" (storasyster) för så gott som vem som helst (utom markant yngre människor, som istället blir "bhai" (lillabror) eller "bahini" (lillasyster)). Anila har därför så många smeknamn redan, att jag tänker lägga en lista på dem hit. Dels också för att själv få koll på vilka de är ;-) Uttala dem som om ni skulle läsa finsk text (utom ch/sh-ljuden som ska vara som på svenska).

Saano maanche: Betyder "liten människa". Används främst av äldre människor, eller av främlingar på stan.
Babu: betyder egentligen pojkbaby på nepalesiska, men det är inte helt fel att använda det på flickbabysar heller. Anila kallas främst Babu av främmande människor på stan som inte vet om hon är pojke eller flicka
Naani eller Naanu: Kommer antagligen från nepalesiskans ord "saano" (som alltså betyder "liten"). Används bara för flickbabyn. Anila kallas Naani eller Naanu av dem som vet att hon är flicka (att kalla en pojkbaby flicknamn skulle vara förolämpande här, medan tvärtom är ok). Främlingar på stan frågar mig ofta om Anila är "Babu ki Naani?" (alltså: "pojke eller flicka?").
Tshoori: betyder dotter på nepalesiska. Används av Raju.
Kaantchii: Betyder typ "den yngsta sötnosen" om flickor, "kaantchaa" är motsvarigheten för små pojkar. Används främst av Purnima och Rajus mamma, ibland av Rajus pappa eller syskon.
Natini: Betyder flickbarnbarn. Används av Rajus föräldrar, men de använder nog oftare andra smeknamn.
Luuri: Betyder ungefär "smalis". Används främst av Rajus systrar och mamma, ibland också av mera avlägsna släktingar/vänner.
Bunti: Betyder ungefär "liten flicka". Används främst av Raju, men också av hans pappa och ibland också andra.
Dollii: Betyder "liten flicka". Används främst av AbiShek, men också av andra.
Bahini: Betyder lillasyster. Används av Anilas kusiner och hemhjälparna och diverse andra, men oftare när de talar om Anila i tredje person än när de tilltalar henne.

Följande smeknamn brukar jag kalla Anila:
Anila-vännen
Gulle
Grisen
Grynet
Sötnos
Rumptroll
Starvey Marvey (alltså som den där undernärda afrikanska killen i South Park)
Prawnie (hänger ännu kvar från graviditets-/nyfödingtiden)
Raju och många andra här brukar apa efter de svenska smeknamnen också (men det blir mera typ "Anila-benne, golle osv). De härmar förresten också fraser som "titta", "kom hit", "vaaar e Anila? - dääär e Anila" och allt möjligt annat också, fast jag försökt få folk att förstå att jag föredrar att de håller sig till nepalesiska.

Själv kallas jag "Maidju" ("morbrors fru") av Anilas kusiner (och av någon anledning också av Binod), "Baudju" ("storabrors fru") av hemhjälparna och av alla Rajus yngre eller jämngamla vänner, "Buhaari" ("lillabrors fru") av alla Rajus markant äldre vänner och av Rajus föräldrars vänner och "didi" eller "bahini" av de flesta andra.Så där annas har här inte hänt något särskilt. Anila blev frisk från sin diarre, men har ännu ganska dålig aptit. Hon har spenderat sina dagar mest med att öva sig att gå. På kvällarna har hon fått massage av Rajus mamma med varm senapsolja framför en öppen brasa på gården. Folk här tror att att varm senapsoljemassage på benen och lederna gör att barnen blir starka och lär sig gå snabbare. Själv har jag mest fotograferat. Dels bilder till en bok om Anilas resa till Nepal som jag ska ge som julklapp till Anila, dels en massa arty-farty bilder av blommor här i trädgården. Lägger med några hit så får ni se. På tal om blommor i trädgården så har jag sett dem med helt andra ögon nu när jag vet lite mer om blommor. Tidigare var de alla bara "blommor" för mig. Nu, när jag har spenderat sommaren i Plantagen och Bauhaus och diverse butikers grönavdelningar för att inreda vårt hem och vår balkong vet jag så mycket mer om dem. Här finns (somliga namn kan jag bara på finska) bl.a. vildväxande Peikonlehti, Viirivehka, Tagetes, flitiga lisa, rosor, ihmepensas, två olika sorters porslinsblommor och en hel del till blommor som jag vet att jag sett i butiken i Finland men inte minns vad de heter. Gemensamt för alla är att de är STORA, inte fjuttiga 20-30 cm plantor som i Finland utan upp till 2 meter höga buskar. ;-) Och så finns här ju dessutom en hel del som inte hittas i finska butiker, typ bananpalmer, papayaträd och cannabis hampa.

Babyfest

Beklagar att det igen blivit lång paus och nu en klump med inlägg. :-/ Ska försöka bättra mig...
Idag har vi varit och hälsat på grannens grannes baby, som fyllde 13 dagar idag, och därför hade namngivningsceremoni idag på morgonen och tillhörande fest för vänner och bekanta efteråt. Den lilla pojken var 2,6 kg vid födseln och ännu sååå liten och söt och spinkig. Jag tycker att hans fötter var om möjligt ännu mindre än Anilas och hans ben såg ännu spinkigare ut än hennes, men kanske jag bara har glömt hur liten hon var eftersom det är så länge sedan. Det är tradition här att ge pengar till babysar när man ser dem första gången, så den lilla killen fick en massa sedlar instuckna i sina små vantar och under mössan och i filten han var insvept i. På festen var också en del andra babysar. Bland annat en 6 månader gammal pojke som också hade en tutt, men hans tutt hade hans mamma gjort ett litet hål i och fyllt med honung (!). Hon tittade på mig som om jag var lite konstig eller rentav grym när hon frågade vad jag har i Anilas tutt och jag svarade att "ingenting, bara plast" ;-). Samma 6 månader gamla pojke sög dessutom på slickesticka alltid då han inte hade sin honungstutt i munnen (!!!).

Vi stannade inte så länge på festen ändå, för både Anila och jag har varit lite sjuka. Anila spydde flera gånger på tisdag, och har sedan tisdag kväll haft diarré. Själv spydde jag ett par gånger på onsdag morgon, hade lite feber och var totalt död hela onsdagen. Jag tror inte jag någonsin tidigare har blivit så utmattad av magsjuka. På onsdag eftermiddag släpade jag ändå iväg mig med Raju och hans pappa till läkare med Anila för att kolla att hon inte har någon bakterie- eller parasitrelaterad diarré som kräver antibiotika. Det hade hon ändå inte, så läkaren menade att vi bara ska se till att hon dricker ordentligt och att det nog går över inom ett par dagar, och om inte kan vi komma på återbesök. Hittills har det inte ännu lättat, förutom att det ju kommer mindre kakka eftersom hon (än en gång) vägrar äta annat än mjölk och vatten. Sådär annars verkar hon helt oberörd av diarrén, förutom att hon har sovit lite mer än vanligt.

Diverse små djur

I går kväll var det elavbrott igen. Här är elavbrott extremt ofta, främst för att staten i Nepal sparar på ström genom att helt enkelt stänga av elektriciteten i olika stadsdelar vid vissa bestämda tidpunkter varje dag, vanligen 2-3 timmar per gång 1-2 gånger per dag. Utöver de här elavbrotten är det dessutom titt som tätt också andra, oplanerade elavbrott. Hur som helst var det i går elavbrott under Anilas läggdagstid. Jag låg därför och godnattammade henne på sängen, i ljuset av en minimal liten halogenficklampa. Plötsligt hörde jag något som definitivt lät som när en mus knaprar på något. Vårt rum är bara typ 3 X 4 meter stort, och både sängen och divanen som vi har här är byggda med en stomme med byrålådor undertill, så att det inte är möjligt att gå under dem. Det borde med andra ord vara ganska svårt för ett djur att gömma sig i rummet. Jag lät ficklampans lilla ljuskägla svepa över golvet i rummet - ingenting. Sedan kollade jag mellan väggen och sängen. Där fanns ingen mus, men ljusskenet träffade istället en hårig, svart spindel, som med benen medräknade var lika stor som min handflata. Den satt helt stilla på väggen och såg visserligen inte mysig ut, men verkade inte benägen att knapra heller. Jag tittade på den ett tag - den hölls helt stilla och ljudlös. Så jag återgick till amningen. Det räckte inte länge förrän ljudet började igen. Jag flög upp och kollade på spindeln, som ännu var lika hårig och stor men också ännu helt lika stilla och ljudlös. Just medan jag undrade hur jag skulle bli av med spindeln sprang något mörkt förbi på golvet under den. En stor mus! Eller liten råtta. Eller något däremellan. Tur nog kilade den in genom den halvöppna badrumsdörren, så jag kunde lätt låsa in den där. Under vår förra Nepalresa vaknade jag faktiskt vid två olika tillfällen av att en mus sprang över mitt ansikte. Den här gången tänkte jag försöka slippa den upplevelsen. En stund efter att jag låst in musen kom Raju till rummet för att gå på wc. Jag berättade om mini-råttan/mega-musen, men Raju tyckte att möss är harmlösa. Han valde därför att gå på wc ändå, och jag stängde kvickt dörren bakom honom så att musen inte skulle rymma. Genom dörren kunde jag sedan höra honom kommentera att "gee, it's reeeaaaallllly huge" och när han en stund senare kvickt kom ut igen tyckte han att vi nog måste kalla på Purnima för att bli av med kräket. En stund senare hoppade alltså Purnima in i vår wc, beväpnad med en hink och ett pappersark (att ha som handske). Sedan hörde man en stund Purnima flämta och fnissa och musen tjuta stressat (yep, tjuta. "Tyst som en mus" var den minsann inte). Typ tre minuter senare kom hon ut med gnagaren fångad i hinken, och kastade ut djuret över muren till grannens åker. Medan hon ännu jagade råttan runt vår wc lyckades Mira, Raju och jag tillsammans skrämma ut spindeln ur vrån, fånga den i ett papper och kasta ut den också. Så var det äventyret över, och Anila, vid det laget ganska uppspelt och förundrad, kunde få sin sista slurk godnattmjölk. ;-)

Anilas favoritsmådjur här är nattödlorna. Ingen aning vad de heter på riktigt, men vi kallar dem nattödlor, eftersom de kommer fram bara då det är mörkt. Ödlorna är blekgröna, nästan genomskinliga. De är ungefär lika stora som vanliga finska ödlor, men mera gecko-aktiga till formen (bredare nos, större huvud och sugkoppar i ändan på tårna). De sitter mest på lur fastklibbade i taket på terassen utanför hotellets sidobyggnad, så Anila typ vrider nacken av sig när hon försöker titta på dem. ;-) Vi har en massa ödlor i trädgården också, men de flesta av dem ser inte ut som geckoödlor, utan istället som minimala iguaner (också de ödlorna är ungeför lika stora som vanliga finska ödlor).

Förutom ödlorna i trädgården har Anila tyckt om att undersöka sniglarna. Vi hade för någon vecka sedan ännu mängder av sniglar i trädgården. De hade alla hus på ryggen och fanns i alla storlekar mellan liten som en vanlig finsk trädgårdssnigel och nästan lika stora som min knytnäve. Nu har det inte regnat på över tre veckor, så sniglarna börjar så småningom försvinna. Anila har också bekantat sig med en massa olika stora, färgsprakande fjärilar som trivs bland blommorna i trädgården. För ett par veckor sedan tyckte hon också om att titta på två spinkiga små kattungar som brukade gå omkring och jama högljutt här, men de har varit som bortblåsta den närmaste veckan åtminstone.

Vårt eget lilla djur, alltså Anila, har gjort massiva framsteg de senaste dagarna. På sin 11-månadersdag på fredag klarade hon för första gången av att gå en serie med fler än 5 steg + stanna mitt i + fortsätta gå minst 5 steg till och sedan helt kontrollerat och utan att falla sätta sig ner på knä eller kyykky (vad heter den ställningen på svenska???). Tidigare har hennes gående främst gått ut på att halvrusa upp till typ 8 steg från någon människa till en möbel eller till en annan person. På lördag lärde hon sig ändra riktning när hon går, alltså gå i kurva utan att falla. I dag tog hon för första gången själv initiativet till att promenera iväg från en möbel till en människa som stod längre än 5 steg från möbeln. Tidigare har hon bara promenerat kortare sträckor (typ 2 steg) mellan möbler på eget initiativ. Längre sträckor har hon tidigare bara gått om man "skickat iväg" henne. Hon har helt från början varit jätteduktig på att inte falla och slå sig. Istället har hon landat (mer eller mindre) mjukt på knäna, eller i krypställning (knäna har visserligen ibland sagt "klonk" mot marken så högt att det låtit som om hon skulle behöva knäskydd, men hon har inte själv brukat röra en min ändå). Men nu har hon alltså flera gånger klarat av att undvika till och med det där "klonk":et. :)

Jag ska sluta nu, så det inte igen blir ett evighetslångt inlägg. Om ni förresten har frågor, kommentarer eller önskemål om något särskilt ni skulle vilja veta mera om, så kan ni antingen lägga dem som "comments" hit i bloggen (lättast om ni har gmail-konto), eller skicka dem per mail, facebook eller som PM på mammapappa. Jag checkar alla de platserna varje gång jag är online, men det är inte så ofta, så bli inte sura om det tar tid förrän jag svarar. Festivalerna tog slut nu och skolorna har börjat idag. Det kommer med andra ord att bli mycket lugnare här från och med nu, så jag kommer att ha tid för att beskriva alla möjliga små vardagliga fenomen istället.

Bhai Tika - mera om festivalen

Ursäkta att det förra inlägget blev avklippt mitt i. Här kommer fortsättningen och några bilder. Som jag skrev i förra inlägget så deltog alltså alla i familjen och några till i ceremonin. Rajus föräldrar var de enda som inte deltog, för det trodde att de var rituellt förorenade för att någon fötts eller dött i hembyn. Dagen efter Bhai Tika ringde Rajus pappas syster däremot och berättade att ingen varken fötts eller dött, de kände sig bara för gamla och sjuka för att promenera ner till Pokhara från byn de bor i, som ligger på en kulle (läs: typ 1500 meters höjd) ovanför Pokhara. Det tycker jag var lite svagt av dem, med tanke på att Rajus farmor tidigare brukade promenera ner hit varje år till Dashainfestivalen, ända tills hon dog som långt över 90 år gammal. På dashainfestivalen kom de däremot inte hit eftersom en baby fötts i byn (alla i byn är mer eller mindre släkt med Rajus pappa). Men nog om dem nu, och tillbaka till Bhai Tika festivaldagen. Systrarna ger alltså gåvor till bröderna. Gåvorna består traditionellt av kläder eller tyger, samt något gott att äta. Raju fick två par svart byxor att ha på jobbet i Finland, helt enligt vad han önskat sig. Han fick också, förutom de traditionella blomstergirlanderna, en yllehalsduk runt halsen "för det är kallt i Finland". ;-) Dessutom fick han, och alla andra bröder också, en bricka full av bananer, äppel, olika nötter, russin, nepalesiska och indiska sötsaker (översöta mjuka saker vanligen huvudsakligen gjorda av mjölk och socker), seu-roti och sådana där riskaka-struvor som jag nämnde nåt tag tidigare också. När alla bröder fått sina gåvor blev det systrarnas/kvinnornas tur. Rajus systrar gav tika åt mig och Anila, Purnima och Rima gav till varandra, Rajus systrar gav till varandra och Pretcha gav till sin lillasyster Praketi och Praketi gav, men sin mammas hjälp för hon är bara 6 år gammal, till storasyster Pretcha. Rajus systrars gåva till mig var den sari jag redan fått i förskott för att ha på mig på festen, men de gav dessutom också mig en halsduk "för att det är kallt i Finland". Anila fick också en omgång kläder, för en gångs skull inte helt förkastligt strykfula. Hon var däremot klädd i en vit, fluffig gräddkaka-klänning, som hon vid ett tidigare tillfälle fått av Rajus syster (nästan likadan som den där andra fruktansvärda prinsess-kreationen som hon hade på sig på Dashainfestivalen). Anila svängde på huvudet så mycket då Rajus systrar fixade hennes tika att den närmast såg ut som en krumelur och inte ett rakt streck. :P

Efter att alla fått sina tikas och gåvor och sådant åt vi god mat och tog en massa familjeporträtt i olika konstellationer i trädgården. Nedan är en bild av oss allihopa (utom hemhjälparna). På bakre raden är Jag, Shiva, Raju, AbiShek, Binod och Bishnu och på främre raden Anila, Rajus föräldrar och Shivas döttrar Praketi och Pretcha.

Senare på kvällen kom en hel del sådana där grupper av utklädda barn och ungdomar till gården, som jag tidigare skrev att hör till festivalen. De sjöng och dansade och hade show. Många av ungdomarna var Purnimas skolkamrater, de bjöd därför med henne i dansuppvisningarna.

På tal om hemhjälparna så har Purnima igen gått med på att laga mat. Hon vågade väl inte annat när hennes bror var här på besök. I morgon på morgonen åker han tillbaka till sin hemby någonstans i södra Nepal nära Nepalganj. Purnima lär i något skede ha sagt att hon också tänker följa med, men hon ändrade sig väl nog. Det skulle säkert vara ganska chock för henne att bo där - för det första för att hon inte har varit där sedan hon var 4 år gammal, för det andra för att hon överhuvudtaget inte sedan hon var 4 år gammal har levt någonstans utan rinnande vatten, elektricitet och andra bekvämligheter. Å andra sidan kan jag förstå att hon är nyfiken på sina rötter. Antagligen också nyfiken på hur det känns att på riktigt vara medlem i en familj. För fastän Rajus pappa ofta har talat om henne att "hon är som en dotter för honom" så är det nog inte riktigt sant. Purmina och AbiShek är nämligen nästan jämngamla, och har båda vuxit upp här i Lakeside med Rajus föräldrar. Skulle hon på riktigt "vara som en dotter för honom" skulle hon nog också ha fått leka och stoja med AbiShek och kusinerna, och inte som bara 10-åring först tvingats diska färdigt alla skitiga kastruller, sopa golven, rensa ogräs och sedan gå och leka, om leken med god tur ännu pågick.

Bhai Tika - brödernas festivaldag

Jag verkar tydligen aldrig få en chans att skicka iväg det här snart evighetslånga inlägget, så jag delar in det i flera inlägg så det blir läsligare. Börja med att läsa det äldsta (Tiharfestivalen, hushållsarbete...) så ni får dem i kronologisk ordning. Här har varit en hel del att göra hemma, dessutom festival och dessutom elavbrott eller brist på barnvakt typ alltid då jag annars skulle haft tid att gå online.
I dag har vi firat brorsornas festivaldag. Meningen med den högtidsdagen är att alla systrar ska ge tika och gåvor till sina bröder för att välsigna dem och ge dem ett långt liv. De som inte har några systrar kan låna någon kusin eller annan släkting, eller i nödfall icke-släkting, för att få tika ändå. Ingen nepalesisk man vill gå utan tika den här dagen. I vissa etniska grupper och familjer i Nepal, bl.a. Rajus familj, ger systrarna också tika till varandra och till alla andra kvinnor efter att bröderna fått sina tikas och gåvor. Det hela utförs i en ceremoni som ska börja någon viss tid på dagen för att fungera bäst. Det finns alltså en grupp av gurun i Nepal som genom att kolla hur himlakropparna rör sig kan räkna ut dessa optimala tidpunkter för olika religiösa ceremonier. Dessa mest lyckobringande klockslag meddelas sedan till folket via tidningar, TV och Internet, så att alla ska veta när ceremonierna ska utföras. Bästa tidpunkten för Bhai tika-ceremonin var i år klockan 11.40.
Klockan 11.40 satt sig därför vår familjs alla bröder på smala mattor placerade runt en offerplats med alla vanliga gudagåvor (frukt, rökelse, vatten, blommor, matolja, oljelampor, mat...ni börjar säkert kunna det redan;-)). Vår familjs bröder var idag Raju och AbiShek, Purnimas och Rimas storebror som var här på besök och Binod, som inte har några systrar. Rajus pappa kunde/ville inte delta eftersom hans syster och bror inte kom på besök från deras hemby. Vanligen brukar de komma, men i år hade antagligen något hänt i hembyn som gjorde att de blev rituellt förorenade och inte kunde delta i ceremonin. T.ex. om någon dör eller får barn blir dens släktingar rituellt förorenade i tretton dagar efter att det hänt. Detta gäller också mycket avlägsna släktingar, men bara om man vet om födseln/dödsfallet. Rajus pappas syskon hade därför den goda smaken att inte ringa och berätta vad som hänt (och därmed också förstöra festen för oss släktingar här i Pokhara), utan de bara helt enkelt inte kom. I morgon ringer de säkert och berättar vem som dött eller fötts eller vad som hänt.
Ceremonin började med att Rajus systrar (Shiva och Bishnu) gick runt alla och hällde ut en strimma vatten och matolja runt dem. Sedan kom de andra systrarna, dvs barnen, till hjälp för att ge tika till bröderna. Shivas äldsta dotter agerade syster till både sin kusin Abishek och till Binod. Systrarna smetade först matolja i sina bröders öron och hår. Sedan började de måla tikan i pannan på dem. På Bhai-tikadagen gör man multifärgade tikas istället för enfärgat röda eller gula. Bhai-tikadagens specialtika innehåller dessutom inget okokt ris. Den består istället av ett tunt streck av vit smörja av yoghurt och mjöl som man med topsypinne placerar prickar av olika färgers färgpulver i. Systrarna ger också vanlig röd tika med okokt ris inuti till sina bröder. Den placeras ovanför specialtikan. Efter att systrarna målat färdigt lägger de en blomkrans runt halsen på sina bröder, klär bröderna i traditionell nepalesisk hatt och kastar blomblad över huvudet på dem. Sedan är det dags för gåvorna från systrarna till bröderna, och brödernas tack i form av ett kuvert med pengar.
Skriver mer senare och lägger till några bilder, jag måste rusa iväg och skicka det här nu medan jag äntligen har chans. ;-)

Deepawali - ljusets festival

Idag har vi firat ljusets festival. Som jag skrev tidigare firade alla andra deepawali redan i går, medan vi gjorde det först idag eftersom det var årsdagen för Rajus farfars död i går. Den tredje dagen av Tihar är alltså ljusets festival. Den kallas Deepawali eller Laxmi puja i Nepal (i Indien heter den Diwali). Meningen med ljusets festival är att blidka rikedomens gudinna Laxmi, som tros komma på besök till alla hem den natten. För att välkomna henne ska man städa sitt hem i tiptop skick och tända ljus och lysa upp en väg kantad med ljus eller oljelampor längs som leder till huset och utanför alla dörrar och på alla balkonger och terrasser, för att Laxmi ska hitta rätt. Varje hem har dessutom offergåvor (frukt, rökelse, ris etc.) utplacerade till gudinnan. I det moderna Nepal köper och tänder folk dessutom inte bara ljus och oljelampor, utan all slags färggranna eller enfärgade små eller större serier av elektiska lampor, typ sådana julljusserier som man har i fönstret, i julgranen eller på balkongen i Finland. Många hus i Nepal har dessutom färggranna lampor i taket på balkongerna och terrasserna. Dessa lampor brinner också under ljusets festival.

Vår offerplats för Laxmi var placerad på gården utanför köket och Rajus föräldrars sovrum. Från ett altare till Laxmi som var placerat i Rajus föräldrars rum till offerplatsen målades en typ 15 cm bred väg på golvet med blekröd (vattenlöslig) färg. För att Laxmi säkert skulle hitta rätt målade Rajus föräldrar Anilas fötter röda med en blandning av mörkrött färgpulver och vatten och använde henne som "stämpel" för att göra små fotsteg hela vägen längs den röda målade vägen. Offerplatsen på gården bestod av en liten tavla med en bild av Laxmi, rökelsestickor, frukter, rismjölsstruvor (de ser alltså ut som struvor, men smakar närmast som sådana där runda kakor av puffat ris som t.ex. Friggs tillverkar), blommor (lila små klöverliknande blommor och orange stora tagetes, bågge typiska blommor för festivalbruk), koskit placerat på ett stort blad, oljelampor, stearinljus och ett par brons- och mässingskärl med vatten. Under allt det här var en cirkel med en stjärna innuti ritad på marken. Jag gick en sväng med Anila längs huvudgatan i Lakeside idag, och tittade på resterna av alla andras offerplatser på trottoarerna utanför alla de små butikerna och konstaterade att det säkert varit mycket vackert på stan i går kväll.

Men tillbaka till vår fest. Vid offerplatsen bad Rajus mamma länge och väl till Laxmi, medan hon svepte med rökelsestickor i luften och lyfte olika förmål från offerplatsen till sitt huvud och tillbaka till marken. Längs med vägen som leder från grinden till hotellet var små stearinljus utplacerade med typ 40 cm mellanrum på båda sidorna av vägen. Stearinljus lyste också ovanpå räcket på terassen utanför alla hotellrum på andra våningen och också på takterassens balkongräcke. Shiva var här med sina flickor och de och Abishek och Mira hjälptes åt att tända eller byta ut ljusen anefter de slocknade eller brann slut. På bottenvåningen av hotellet var små oljelampor istället utplacerade, bestående av små runda lerskålar med en liten bomullstråd som veke och matolja som bränsle. Gården är långsmal, bara ca 20-30 meter bred på det bredaste stället (längst inne, vid hotellbyggnaden) men omkring 100 meter lång från hotellet till grinden. Vägen med stearinljus var därför lång och såg mäktigt vacker ut med alla ljus. Det råkade dessutom bli elavbrott just då vi tände ljusen, så inte ens grannhotellens utebelysning störde. Våra nyinskaffade blinkande multifärgade julljusslinga fungerade däremot inte heller, vilket å andra sidan inte alls störde mig, jag tycker det var romantiskare utan dem. Senare på kvällen kom strömmen tillbaka, så vi fick beundra bling-bling- julljusen också. Det hela varade kanske en timme eller högst två, sedan lät vi ljusen och oljelamporna självdö och tände de vanliga lamprna i rummen istället.

Till Tiharfestivalen hör det också till att barnen och ungdomarna smäller bomber och andra smällare (alltså sådana man smäller på nyår i Finland), bränner sprakastickor, skjuter små raketer och andra små fyrverkeripjäser. Barnen och ungdomarna samlas också i större grupper och går från gård till gård och sjunger, dansar och spelar musik. Ofta är de också utklädda till äldre människor, eller klädda i traditionella folkdräkter. Grupperna får sedan lite pengar, frukt, godis eller något annat roligt från gårdarna de besöker. Traditionen liknar lite Finlands påskhäx-virvon-varvon-tradition. Vi har haft besök av en hel del barngrupper här idag, och Anilas kusiner har smällt diverse olika sorters smällare och skjutit raketer här på gården. Det finns alltså saker som påminner om nästan alla större festdagar i Finland inom Tiharfestivalen: första maj, påsk, nyår och jul.

I morgon är det sista och viktigaste dagen av Tiharfestivalen: brödernas festivaldag. Mer om den senare.

Babymat och sådant

Vår lilla "Starvey Marvey" har nu äntligen börjat äta vettiga mängder mat igen. Vad som helst går ändå inte ner i henne ännu. Hennes favoritmat för tillfället är kokt ägg. Hon skulle kunna äta hur mycket som helst verkar det som, det ägg vi ger till lunch äter hon alltid rubb och stubb. Annan favoritmat är kött av alla slag (!), kex av alla slag (som hon låååångsamt knaprar i sig med sina två tänder), Hipp grötpulver (som vi bara har ett paket kvar av nu), banan och kokta potatis klyftor (som hon vill äta helt själv med händerna). Framförallt ägg hör till sådant man aldrig ger till småbarn här. Rajus föräldrar var därför ganska förfärade i början, men eftersom ägg och kött är det enda hon verkligen vill ha, så har de fått ge med sig. Annat som man ger till babysar i Finland men aldrig här är kalla produkter, så som rå frukt och grönsaker eller yoghurt. Här tror folk att baysar blir sjuka av att äta kall mat. Rå frukt och grönsaker doppar man i hett vatten först, så att de ska bli varmare. Frukt som inte kan doppas i hett vatten (typ banan) ger man sällan, och mat som inte går att värma upp (typ yoghurt) ger man aldrig. Anilas förkärlek för ägg, banan och ouppvärmda kex har därför förorsakat en del huvudbry för Rajus föräldrar. Yoghurt har jag därför gett henne bara i smyg när vi var i Kathmandu. ;-)
Vi tog en titt i Pokharas andra stora supermarket då vi var i Mahendrapul i går, och hittade faktiskt en del babymat där. Ingen burkmat, men olika slags grötpulver gjorda av Nestle och två olika indiska firmor. Det fascinerande med Nestles pulver var att det innehöll precis allt som rådgivningen i Finland säger att man inte ska ge till sina småttingar: gröt med honung eller appelsin/jorbgubbe eller spenat för 8 mån+ babyn. Andra smaker fanns faktiskt inte (!). Vi tog de finska matrekommendationerna med en stor nypa salt, som vi gjort hittills annars också, och köpte ett paket apelsin-jordgubbsgröt, men har inte hunnit testa det ännu. Redan tidigare hämtade Rajus syster ett paket indisk babymat för barn i åldern 5 mån+, bestående av grötpulver gjort av 30% sojabönor, 20% majs, 10% jordnötter och 5 % socker och resten vete, kashewnötter och något till som jag inte minns just nu. Det skulle säkert ha varit en proteinrik och bra blandning för vår Starvey Marvey, men hon totalvägrade äta den. Efter att ha smakat själv förstod jag nog varför: smörjan var sträv och bitter och helt fruktansvärt vidrig. Jag förstår inte hur indiska babysar får ner den (om ens de gör det). Vi har också testat Nestles risgrötpulver som vi hittade i en annan butik här. Det smakade visserligen sött och gott, men konsistensen var så klistrigt tjock hur man än spädde ut den, att den nog inte var någon hit för Anila.
Förutom olika babymatpulver finns också hela arsenalen av olika Johnson-Johnson babyprodukter (de som heter Natusan i Finland) i nästan vilken liten pluttbutik som helst här. Typ babypulver, shampoo, olika oljor, krämer etc etc. Till min förvåning hittade jag också våtservetter. De kostade visserligen precis lika som i Finland, men det är ändå skönt att slippa släpa med dem nästa gång vi kommer. Babytandborstar har jag ännu inte hittat. Eftersom vi glömde vår hemma i Finland, och glömde köpa i London, så får Anila lov att leva otandborstad tills vi kommer till Finland igen. Tuttar har jag inte heller hittat i butikerna här. På tal om det hörde vi följande komiska samtal i Kathmandu: Två nepalesiska män tittar på tuttsugande Anila. Den ena: "vad är det där som alla västerlänningar klämmer i munnen på sina babyn nuförtiden?. Den andra: "jag har hört att det är något sags luftkonditionering, bayn suger ut och in luft genom den där för att inte bli för het". Den ena: "ahaa...va fiffigt!". :D :D

Tiharfestivalen, hushållsarbete och annat aktuellt

Nu har Tihar satt igång på allvar. Tihar är, som jag skrev tidigare, Nepals nästviktigaste religiösa högtid, eller festival, som det kallas här. Festival är också ett mer passande namn, för högtid låter helt för stelt för något som firas med musik, dans, ljus, färger, raketer och offergåvor i form av främst frukter, blommor och rökelse. Tihar pågår i fem dagar. Den första dagen, som var på söndag, är tillägnad kråkorna. Den dagen ska man sätta ut mat på gården för kråkorna. Kråkor anses vara utsända av dödens gud som budbärare. På festivaldag två firas hundarna. Hundarna får god mat och dessutom röd tika i pannan och en blomkrans runt halsen. Hundarna är enligt hinduismen de som för själen över dödens flod i livet efter döden. På den tredje dagen är det kossornas tur att få röd tika i pannan och blomsterkrans runt halsen. Somliga kossor blir också målade med färggranna mönster över hela kroppen, eller får sina horn färgade. Korna är heliga djur bl.a. eftersom de ger mjölk, och mjölk är det som får människan att leva (jag har hört andra teorier om varför de är heliga också, för liksom många andra traditioner så accepterar folk dem utan att någonsin riktigt reflektera över varför de finns till). Idag har det alltså varit kossornas festivaldag. Anila, Raju och jag åkte till Mahendrapul bl.a. för att hämta en sari som jag låtit sy upp i ilfart i går för att ha på mig på festivalens huvuddag på torsdag. På vägen dit och tillbaka såg vi en hel del skojigt dekorerade kossor och också några hundar som hade kvar bitar av torkade blomkransar runt halsen. Anila verkade däremot inte bry sig dess mer om dem. Dels för att hon sov halva vägen dit och tillbaka och helt enkelt inte såg kossorna och hundarna, dels för att hon antaligen inte ännu vet hur en ko eller hund borde se ut, så hon tycker väl inte att konstigt färgade kossor är konstigare än normalt färgade kossor.

Den tredje dagen av festivalen är förutom att vara kossornas dag också ljusets festival. Vi kommer däremot att fira Deepawali först i morgon, onsdag. Idag har det nämligen varit årsdag för Rajus farfars död, och sådana dagar får man enligt hinduismen inte utföra glädjefester. Istället var familjens brahmin här på besök i dag morse och höll en puja (helig ceremoni) för Rajus pappa till Rajus farfars ära. I slutet av ceremonin fick vi alla en tika av brahminen, men inte röd utan ljusgul. Röd är glädjens färg i hinduismen och vitt och andra riktigt ljusa färger är sorgefärger. Brudens bröllopskläder är därför röda, medan änkor och andra sörjande klär sig i helvitt. Änkor förväntas också avstå från att klä sig i rött hela resten av sitt liv, men får nog klä sig i andra färger än vitt om de vill. Rajus pappa var klädd i ett vitt skynke runt höfterna under denna ceremoni. Rajus pappa och mamma måste dessutom fasta hela dagen idag. Någon total fasta var det ändå inte frågan om, men de fick inte äta annat än mjölk och gröt på hela dagen, och för risälskande nepaleser är det helt jämförbart med total fasta ;-) Vi andra fick äta normalt, förutom att maten inte fick innehålla lök eller vitlök.

På tal om mat så har jag tillrett maten här de senaste dagarna. Orsaken är att hemhjälpen Purmina först var på klassresa, sedan över natten hos någon kompis flera nätter i rad och vägrade komma hem, och sedan hon kom hem för tre dagar sedan har hon vägrat laga mat. Hemhjälpen Manju skulle annars kunna ta över köket, men hon meddelade i sin tur förra veckan att hon är gravid och inte orkar jobba mera, så hon sade upp sig och flyttade hem till sin man (och hans kompis som han bor med). Kvar blev allstå bara 11-åriga Mira som är för ung för att laga mat, Rajus mamma, som nog har lagat en och annan maträtt nu och då, men egentligen anser sig vara för gammal för att stå i köket på heltid, och så jag, som därför alltså huvudsakligen har skött köket. Med tanke på att jag under tidigare besök i Nepal ofta har skött köket hela tiden har det ju varit ganska lyxigt för mig att jag fram till nu inte nästan alls har behövt befatta mig med annat än Anilas matlagning. Ibland till och med lite för lyxigt, så på det sättet har det varit ganska roligt att göra någon konkret nytta här. Å andra sidan tar matlagningen flera timmar per dag, vilket ger mig mindre tid för andra sysslor som måste göra (typ klädtvätt) och ännu mindre tid för sådant jag verkligen skulle vilja göra (typ leka med Anila och gå på promenad). Nepaleser äter nämligen två varma mål per dag, bestående av ris, linssoppa, starkt kryddad pickles av något slag, grönsaksstuvning och någon gång också stekt spenat eller kött. Allt det här ska tillredas från scratch före varje mål. Idag har jag t.ex. gjort grönsaksstuvning av rädisor, potatis, blomkål, tomat, hackad ingefära och ärter. Framförallt mat med ärter tar tid här: man måste först peta ut ärterna ur ärtskidorna, och sedan separera det yttre ärtskideskalet från det inre. "Ärtskideskal ?!?" undrar ni säkert. Yep, ärtskideskal. I Nepal äter man inte bara ärterna, utan också skidorna, men bara den mjuka, yttre delen av dem, inte den tjockare, hårda hinnan på insidan. Hinnan separeras från skalet genom att man försiktigt viker skalet, en halva i gången, och drar bort hinnan, så att den antingen lossnar, eller går sönder och sönder och sönder och man perklar och svär och lovar sig själv att aldrig mer köpa ärter. :-/ Nå, högst antagligen kommer Purnima snart att börja laga mat igen, hon lär ha "gått i strejk" flera gånger tidigare, och det hela har tidigare gått över på ungefär en vecka eller två. Hon är trots allt bara ca 15 år gammal och jobbar i princip från 6 på morgonen till 9 på kvällen nonstop sju dagar i veckan, förutom då hon äter, gör läxor eller är i skolan. Med sådana arbetspass skulle väl vem som helst strejka, så jag unnar henne gärna lite semester. Rajus mamma funderar däremot på att anställa någon annan för att ersätta Manju, men vet inte ännu vad för typs människa hon vill ha hit, eftersom "äldre kvinnor dricker för mycket te, är lata och tar för mycket betalt, medan unga flickor arbetar nästan gratis men inte har tillräckligt med erfarenhet, så man måste lära dem allt från början, och dessutom kan var olydiga och obstinata, vilket är jobbigt". Jag gissar att hon inte lyckas bestämma sig förrän vi redan rest tillbaka till Finland, så fram till det är det stackars Mira, 11 år gammal, som får sköta massiva lass med byke, disk och städning, med Purnimas hjälp så fort hon bestämt sig vara samarbetsvillig igen. Ram, som tidigare jobbat här som trekkingguide till våra hotellgäster har därför hoppat in och hjälpt till med att städa gården och hotellrummen, och också Raju har städat ett och annat rum nu och då.

Tillbaka till festivalen så är alltså tredje dagen ljusets och kossornas dag, fjärde dagen är koskit- och oxdagen (och för oss som sagt också ljusets festivaldag) och den femte dagen är brödernas festivaldag. Brödernas festivaldag är den viktigaste av alla dessa dagar i Nepal (i Indien är ljusets festivaldag viktigast, de firar syskondag annan tid på året istället). På brödernas dag ska systrarna ge tika och gåvor till sina bröder i en ceremoni, och bröderna tacka genom att ge pengar. Eftersom Raju inte vill ha några "billiga nepalesiska kläder" så tycker hans systrar om att ge gåvor till mig istället. Därför var jag alltså och shoppa med dem och Rajus mamma i går, då vi köpte en fuxia-röd/lila sari till mig som jag ska ha på mig på festen på torsdag. Det var alltså fållen, underkjolen och blusen till den som jag måste få snabbt sydda enligt mina mått, och som Raju och jag hämtade i dag. Jag skriver mera om ljusets festival och de andra festivaldagarna om några dagar.

Lägger hit bilder av Anila, Raju Binod och mig, tagna för några dagar sedan då vi hyrde en roddbåt och paddlade över till andra sidan sjön och besökte templet som ligger på en ö mitt i sundet.

Kathmandu - intensiv shoppingresa

Anila blev frisk och vi åkte iväg till Kathmandu förra fredagen, som vi planerat. Kathmandu var som vanligt: förorenad, kaotisk (dock inte riktigt lika mycket som senast) samt full med kiva butiker och restauranger och vackra tempel. Vi shoppade från morgon till kväll så gott som alla dagar vi var där. En dag åkte vi till Bhaktapur, en mysig stad en timmes bilväg utanför Kathmandu. Hela staden Bhaktapur är UNESCO värdsarv-objekt. Det gör att det är jättestrikt bestämt hur man får bygga hus där och var man får köra bil och motorcykel, för att staden ska behålla sin gammaldags charm. Till skillnad från Kathmandu är därför luften i Bhaktapur därför (åtminstone nästan) utan föroreningar, husen är charmiga tegelbyggnader med skickligt utsnidade fönsterkarmar i mörkt trä, folk lever "som förr" och torkar kryddor och spanmål på gator och torg, vilket är fullt möjligt, eftersom större delen av staden är fotgängarområde, man behöver därför inte hela tiden veja undan motorcyklar och bilar. Bhaktapur är känd som hantverkarstad. Där tillverkas främst föremål i lera och skickligt utsnidade träföremål. Det var närmast träföremålen vi var ute efter. Vi köpte en massa fotoramar och andra prydnader att hänga på väggarna hemma i Finland. Vi hade tänkt köpa väggfasta hyllor också, men det visade sig vara svårare än vi tänkt oss - inte en enda snickarverkstad eller butik sålde färdiga hyllor, och fastän många erbjöd sig tillverka hyllor om vi gav måtten, så var vi lite skeptiska, då de flesta inte ens riktigt verkade veta vad en väggfast hylla är. Vi lämnade alltså hyllprojektet till något senare tillfälle. Kanske köper vi dem i Finland istället. Vi hade egentligen tänkt stanna över natten i Bhaktapur i ett hotell som ägs av någon av Rajus kompisar, men eftersom han inte lyckades få tag på denna kompis per telefon så valde vi att bo alla nätter i Kathmandu istället.

En annan dag åkte vi på en utfärd till Patan, en stad som ligger så nära Kathmandu att det är svårt att säga var Kathmandu slutar och Patan börjar. Patan är känt för sina många tempel, och dessutom för sina hantverk i brons, koppar och mässing. Vi tittade på templen ett tag och tog en del bilder, och köpte en liten buddhastaty att ha på en av de hyllorna som vi alltså inte lyckades köpa i Bhaktapur. Bilderna blev dessvärre inte så lyckade, eftersom någon (antagligen någon av Anilas kusiner) ställt in vår ena kamera på ASA 800, och vår andra kamera på EV +2, och jag var för trög för att genast inse varför bilderna blev så överexponerade... :-/ Dessutom är det inte världens lättaste sak att ta lyckade bilder med en kameraintresserad, klåfingrig tös hängande på ens mage ;-)

De övriga dagarna shoppade vi kläder och julklappar i Thamel (turistområdet), New Road och Bag Bazaar. I Bag Bazaar specialiserar de sig på kläder för nepaleser. Både Raju och jag lät sy upp kläder till oss där. Raju köpte en kostym och två kostymbyxor, jag köpte två nepalesiska "kurta salwar" dräkter. De består av byxor, tunika och sjal och finns att få i mängder olika färger och designer. Min ena är turkos och den andra lila/beige. Jag lät sy upp båda mina med ganska kort tunika (längden brukar variera allt från ner till halva vaderna och upp till övre halvan av låren) och ganska raka byxor (byxorna finns att få både som tighta, pösigt lösa och raka).

Anila trivdes som vanligt i Kathmandu. Hon bestämde sig till och med att börja äta igen (!). Problemet var närmast att hitta något som hon kunde äta. Mest blev det bara bröd, bananer, potatisbiffar, ägg, yoghurt och någon enstaka gång fick hon också kokta grönsaker. Det visade sig att vår favoritrestaurang i Thamel (Kathmandus turistområde) hade en avdelning med idealiska bord för att äta middag med en sovande baby: låga bord med dynor runt omkring istället för stolar. Vi åt därför ett par kvällar där, medan Anila sov gott, nerbäddad bland dynorna. :) Bild från restaurangen, efter att hon vaknat:Hotellet vi bodde i hade också en fin övre takterrass med tvättlinor där Anilas blöjor torkade på nolltid. Hotellet var annars också mysigt och lugnt, så vi tänker bo där igen när vi åker till Kathmandu nästa gång, dvs för vi flyger tillbaka till Finland.

Mitt i all shoppingyra kändes det ännu sämre än vanligt att se alla som inte har möjlighet att gå på shoppingrunda, eller ens köpa sin dagliga mat. Speciellt minns jag en ca tio år gammal gatubarnspojke som med trött, suddig blick stod och tiggde utanför en glasögonbutik där vi var för att köpa glasögon till Raju. Pojken sträckte ut sin ena hand mot oss och höll en smutsig plastpåse (för limsniffning) i andra handen. Anila, som vid det laget redan tröttnat på att shoppa glasögon och ville ut och leka, sträckte ut sin hand mot pojken och ville absolut gå till honom. Och jag kände min kluven: dels ville jag skydda henne från alla eventuella sjukdomar och löss som han kanske hade, dels ville jag inte göra något som kunde tolkas som om jag tyckte att han var motbjudande och av lägre rang än vi. Men jag valde nog att hålla tillbaka Anila ändå, fast det samtidigt fick mig att skämmas.

Vi kom tillbaka till Pokhara på onsdag eftermiddag. På torsdag tvättade jag kläder precis hela dagen (eller så kändes det åtminstone). På kvällen var vi sedan bjudna på festmiddag till Shiva. Shivas mans lillasyster Kalpana och hennes man var också där på besök. Kalpana är lika gammal som jag och har bott i Sydney i drygt fyra år. Hon och jag brukade trivas tillsammans redan för länge sedan, före hon flyttade till Australien. Nu hade vi ännu mer gemensamt att diskutera. Festen fortsatte så länge hos Shiva att vi stannade där över natten. Shiva och hennes familj har köpt en lägenhet ca 5 min promenad från det hus där de brukade bo tidigare, tillsammans med Shivas mans föräldrar och hans två bröder och deras familjer. Shivas familj brukar fortfarande spendera större delen av tiden i sitt gamla hus eftersom där är mera folk och lekkamrater till barnen. Det är dessutom delvis hennes uppgift att sköta sin mans föräldrars hushåll. Den nya lägenheten använder de därför främst för att sova i, samt förvara sina saker i. Tidigare sov de alla fyra inklämda i ett rum, nu har de 2 stora sovrum och ett vardagsrum i nya lägenheten. Deras gamla rum i gamla huset har gjorts om till matsal. Festen hölls nu i gamla huset, men vi sov över natten i nya lägenheten.

Nästa vecka börjar Nepals nästviktigaste högtid: Depawali och Tihar. Mer om dem i nästa inlägg.

Hemma fortfarande... + personbeskrivningar

Bild av Anila och jag som tuppat av. Unikko-imitationen vi har som lakan hittade vi i Kathmandu. Inte precis min favoritfärg, men vi tyckte lakanet var sa kul att vi köpte det ändå. :-) Den andra filten med de "vackra bladen" är Rajus föräldrars. ;-)

Anila fick feber på måndag kväll, och var febrig ännu på tisdag, så vi bestämde oss att skjuta upp vår Kathmanduresa från onsdag till fredag. På onsdag var Anila feberfri hela dagen. Hon hostar visserligen ännu lite, men vi satsar på att det också hinner gå om förrän vi reser i morgon. Vi kommer att komma till Kathmandu på fredag kväll, vilket gör att vi missar kommunalvalet med minsta möjliga marginal (om inte ambassaden är öppen på lördag också, men vi har så mycket annat att göra att jag inte ids kolla). Det skulle ha varit Rajus första finska val och mitt tredje kommunalval utomlands (yep, jag har varit bortrest varenda gång sedan jag fyllde 18!). Ingen av oss har däremot haft inspiration att bekanta sig med kandidaterna eller ens med de hetaste valfrågorna via Internet, så vi litar på att någon annan än vi väljer in de bästa kandidaterna istället ;-)

Jag har hållit på att bli prillig av att bara sitta hemma hela tiden, så i går kväll lät jag Raju passa Anila medan jag gick på en 45 minuters promenad. Även om det bara var till matbutiken via en bokhandel och en hantverksaffär så kände jag mig mycket fräschare efter det. Eftersom det inte har hänt nästan något alls värt att berätta de senaste dagarna passar jag på att skriva lite utförligare vem som bor här och vilka vi brukar umgås med. Så slipper jag förklara pånytt vem som är vem hela tiden, ni kan använda det här inlägget som referens istället.

Vår familj:
Anila, Raju och jag: kräver knappast närmare beskrivning
Rajus mamma och pappa: ett drygt 60 år gammalt nepalesiskt par, som båda kommer från byar lite utanför Pokhara, men som har bott i Pokhara de senaste 30 åren, ungefär. Det 8 rum stora hotellet New Future Way Guest House har de haft sedan Raju var ungefär 10 år gammal, dvs ca 25 år.
AbiShek: Rajus storasyster Shantas ca 15-åriga son. Har bott hos Rajus föräldrar sedan hans föräldrar (dvs Shanta och hennes man) flyttade till Europa sommaren 2002.

Andra som bor hos oss:
Purnima: ca 15 år gammal flicka som jobbat som hembiträde och går i skola. Purnimas huvuduppgift är att sköta köket och laga mat, men hon brukar också hjälpa till att städa och fixa hotellrummen. Purnima kommer från en fattig familj i södra Nepal. Hennes familj valde därför att sälja henne som hembiträde till Rajus föräldrar när hon var 4 år gammal. Det är ganska vanligt att medelklassfamiljer har fattiga landsbygdsflickor jobbande hos sig. På ett sätt är det ganska grymt, men å andra sidan får dessa flickor (om familjen de jobbar hos behandlar dem bra) mat, kläder och skolgång, något de inte skulle få om de skulle jobba på en avstjälpningsplats, ett tegelbruk eller en mattvävningsfabrik, vilka är andra vanliga utnyttjare av barnarbetskraft. Purnimas lillasyster Rima jobbar sedan ett par år tillbaka hos Rajus storasyster Bishnu.
Manju: ca 20-25 år (?) gammalt hembiträde. Manjus uppgift här brukar vara att tvätta hotellets lakan och Rajus föräldrars byke, samt sopa och städa huset och gården. Manju är gift med en gammal man (ser ut att vara kanske 40 år gammal!) som brukar komma hit och prata med henne ett par gånger i veckan. Han jobbar också någonstans, men de har så låga inkomster att de inte har råd att bo tillsammans ännu, utan mannen bor tillsammans med någon vän på hyra och Manju bor här.
Mira: ca 10 år gammal flicka som kom hit ungefär samtidigt som vi, dvs för ett par veckor sedan. Miras mamma gifte sig med en annan man då hon var gravid med Mira, och fastän mannen visste att han inte var pappan gick han med om äktenskap. Nu hade mamman däremot farit iväg med en tredje man, så Miras styvfar orkade inte mera ta hand om Mira. Via sina bekanta fick han reda på att Rajus föräldrar kanske skulle kunna hjälpa henne, så därför kom hon hit. Mira går inte i skola (men börjar kanske då nästa skolår börjar i april). Hennes uppgifter här hemma är att diska och hjälpa Manju att tvätta kläder, samt göra alla möjliga andra små hushållsarbeten.

Andra vi umgås med ofta:
Binod: Trevlig ca 20-25 årig kille som jobbar med att försöka locka folk hit till hotellet, samt ge de turister som redan bor här service och hjälp med researrangemang etc. Är avlägsen släkting till oss.
Bishnu: Rajus storasyster som bor här nära. Bishnus man bodde 10 år i Japan och kom tillbaka till Nepal för ett par år sedan. Bishnu själv bodde också nästan 5 år i Japan. Hon kom tillbaka till Nepal för under ett år sedan. Medan de båda var borta bodde deras söner hos Rajus föräldrar.
Ankur: Bishnus son, ca 14 år gammal
Ajay: Bishnus son, ca 16 år gammal
Shiva: Rajus lillasyster. Bor i andra ändan av Pokhara med sin man Uttam och deras två flickor. De bodde tidigare med Uttams föräldrar och storabror med familj. Nuförtiden har de egen lägenhet ett stycke därifrån, men vistas ändå större delen av tiden i sitt gamla hem.
Pretscha: Shivas dotter, ca 11 år gammal
Praketi: Shivas dotter, ca 6 år gammal.

Dessutom brukar granntanten komma in på en kopp te nästan varje kväll, Rajus mammas storasyster besöker oss nu och då och Binods lillabror hänger här ibland. Och en hel del andra. Utöver det finns här som mest 14 turister i hotellet (om alla rum utom det där vi bor är fulla).

Födelsedagsfest

I går var det Rajus födelsedag. Han tycker egentligen inte om att fira den, men ungarna övertalade honom att det här året bjuda alla hit på middag och kaka. Alla betyder alltså Rajus storasyster Bishnu, hennes två tonårspojkar och deras hembiträde (som är lillasyster till en av våra hemhjälpsflickor), Rajus lillasyster Shiva, hennes man och deras två flickor (11 och 6 år gamla), och så så klart alla de som redan bor här, dvs Anila, jag Raju själv, Rajus föräldrar, Rajus andra storasysters tonåriga son och våra tre hemhjälpsflickor. Dessutom deltog Binod, en kul ca 20-25 år gammal kille som jobbar här på hotellet och som dessutom är avlägsen släkting till oss. Vi bjöd på pizza och chokokaka från ett bageri här i närheten (vi har ingen ugn, annars kunde vi ha tillrett egen). Shiva lagade dessutom en massa nepalesisk mat tillsammans med mig, hemhjälparna och Raju själv. Det var en lyckad fest som höll på ända till halv elva på kvällen (vilket är sent i ett land där folk vanligen går till sängs vid niotiden).

Idag har vi bara slöat hemma allihopa. Shiva stannade här över natten med sina flickor. Bishnu, som bor på promenadavstånd härifrån, kom hit med sina pojkar idag igen. Trädgården har alltså varit full med barn som har lekt med Anila mest hela dagen igen. Hennes främsta bedrift idag har varit att ta sitt livs första serie med fler än tre steg! Hon promenerade av och an mellan mig och Purnima (hemhjälpen) i säkert en timme på eftermiddagen, och vad som i början var bara 3-4 steg helt i misstag, blev till sist upp till 6-7 steg som verkade vara betydligt med välöverlagda. Hon har också börjat lita allt mer på att hon kan stå på egen hand. Tidigare klamrade hon sig alltid fast vid något stöd och vägrade släppa. Ända tricket att få henne att stå själv tidigare var att lura henne att hålla i någon leksak eller annat föremål. På det sättet kunde hon stå ganska långa stunder, typ tills hon märkte att hon stod utan stöd ;-) Men nu verkar hon alltså våga mera själv. Vi får se om hon ännu minns det i morgon.

Vi bestämde att fara till Kathmandu på onsdag istället för nästa vecka, som vi först tänkt. Vi har redan bokat bussbiljetter, men Anila har lite hosta, så om den inte går om eller blir bättre skjuter vi upp resan. Det är sådant projekt att ta sig till Kathmandu härifrån att vi inte vill riskera att hon är sjuk under resan, så att vi hamnar åka dit flera gånger. I Kathmandu ska vi shoppa diverse inredningsprylar, julklappar och kläder till oss själva. Eftersom olika sorters produkter tillverkas i olika stadsdelar så blir det automatiskt en hel del sightseeing också. Men jag har ju nog sett det mesta redan tidigare.

Lägger med ett svartvitt foto av Mount Fishtail, taget från taket av vårt hotell i går då det var klart väder.

Dashain, tikadagen

På torsdag var det dags för Dashain-festivalens huvuddag. Den kallas tika-dagen, eftersom man ger och får tikas av varandra då. Som jag skrev tidigare består en tika av en smet av okokt ris, yoghurt och rött färgpulver som som man fäster i pannan på varandra som välsignelse. I Nepal ger och får man tikas vid alla möjliga olika tillfällen, t.ex. religiösa ceremonier (som Anilas namngivning), tempelbesök (då man kan ge tika åt gudastatyer/bilder och få från prästen vid templet), privat bön hemma (då man kan ge åt gudastaty/bild av gud och inte får någon i utbyte) och en massa andra tillfällen. Den dag då flest tikas delas ut i Nepal är garanterat Dashainfestivalens tika-dag. På den dagen ger man förutom tika också pengar och gröna vetegroddar, och den som får tika tackar genom att hälsa på nepalesiskt vid (handflatorna ihop på samma sätt som i t.ex. Japan), och om man är gäst hos någon tackar man också genom att ge gåvor i form av seu-roti-bröd, frukt, sötsaker eller nötter. På tika-dagen ger de äldre tikas till de yngre. Ju äldre människa man får tika av, desto mera lyckobringande anses det. Folk reser också omkring för att ge och få tikas av sina släktingar. Vissa etniska grupper i Nepal som bor mer kringspridda i svårtillgängliga trakter har tika-dag en hel vecka för att hinna besöka alla. Urbana nepaleser som har större delen av släkten i samma stad, så som vi, firar bara en dag.

Den yngsta i familjen får tika först av de äldsta. I vårt fall var det Anila och Rajus föräldrar. Vi lade Anilas tutt vid brickan med tika-smeten, och så fick hon själv krypa fram för att få tika av dem ;-) Sedan fick resten ge och få tikas i olika omgångar. Barn ger inte tikas åt varandra, men Raju och jag gav åt alla de av Anilas kusiner som bor i Nepal, och fick av Rajus äldre systrar, och föräldrar här hemma. Dessutom gick vi, alltså Anila, Raju, Rajus systerson Abi Shek och hemhjälpsflickan Purnima på promenad till Rajus mammas storasyster som bor här i närheten och hennes släktingar som bor på samma tomt.

Anila var klädd i en persikofärgad gräddkaka-fluffig klänning med tre lager underkjolar som hon fått av Rajus syster. I mitt tycke såg den helt förskräcklig ut, och hon såg helt bortkommen ut i den. Alla andra tyckte däremot att hon var söt. Just sådana klänningar klär de sina småttingari här när det är fest. Å andra sidan blir de kläder man har på sig på tika-dagen vanligen så klottade av röd tika-smet att de knappt är användbara mer efter det, så på det sättet störde det inte att hon hade en ful klänning på sig. Själv hade jag på mig en röd sari. Jag fick låna den av Rajus mamma. Jag har visserligen en egen röd sari, men jag har haft den på mig så många gånger att jag hellre ville ha någon annan som omväxling. Den här var fin, men ganska tung, så det var jobbigt att få den att sitta snyggt. Hemhjälpsflickan Purnima kom därför och rättade till den alltid nu och då. Det kändes ibland lite som om jag var en brud och hon min brudfrämma ;-) Senare på dagen besökte vi också vår brahmin, alltså samma som förrättat Anilas namngivningsceremoni. Och fick en massa gäster hit hem. Jag tycker det kom ännu fler än vanligt, kanske Anilas förtjänst?

På fredag var det igen en helt vanlig dag. Anilas kusiner Ankur och Ajay, två killar i yngre tonåren, var på besök och lekte med henne flera timmar på eftermiddagen. De körde tillsammans med Abi Shek Anila av och an i kärran, gungade med henne och gjorde annat skoj. De verkade stornjuta allihopa. :)

Idag, lördag, ska jag till Mahendrapul och kolla lite tyger och smycken med Rajus mamma och storasyster. På kvällen ska Anila, Raju och jag på middag till Rajus kompis. Ganska många av de skolkamrater han inte sett på typ 10-15 år för att de flyttat utomands råkar vara här i Nepal på besök det här året. Han har därför haft fullt upp med att träffa dem på dagarna.

Promenad i Lakeside

På söndag var det som sagt lite svalare efter nattens åskväder. Jag tog därför ut Anila på promenad med kärran för första gången. Jag tänkte att vi skulle gå till en restaurang vid sjön ca 1,5-2 km härifrån och sedan tillbaka. För flera år sedan brukade jag jogga dit och tillbaka på morgonen. Vi tittade på allt möjligt på vägen; en färggrann fjäril, några hundar, kossor, vattenbufflar, kalvar och så förstås en mängd färggranna föremål i alla butiker vi passerade. Vi promenerade längs huvudgatan i Lakeside, så det fanns ganska många olika butiker att titta på. Lakeside är alltså Pokharas "turistghetto", eller vad man nu ska kalla det. "Tourist zone - drive slowly" står det faktiskt på en vägskylt när man närmar sig Lakeside. ;-) Stadsdelen Lakeside ligger, som namnet anger, vid sjön Phewa Tal. Husen i Lakeside består huvudsakligen av restauranger, hotell, butiker och annat som riktar sig till turister. Eftersom de flesta är små familjeföretag så bor här också en hel del lokalbefolkning. Det är nämligen vanligt här att öppna sin butik eller turistbyrå i bottenvåningen av sitt eget hus. Så gott som alla mindre hotell drivs också liksom Rajus föräldrars hotell på samma gård, eller i samma hus som ägarna bor. Här finns nog också hus som inte alls har något med turismen att göra, men de är faktiskt ganska få, åtminstone längs huvudgatorna. Framförallt den huvudgata som följer stranden och går igenom hela Lakesidedistriktet från väst till nordost är packad av företag som riktar sig till västerlänningar: klädbutiker som säljer hippie-kläder och väskor, bokhandlar med utländsk litteratur och brevpapper av naturmaterial, butiker som säljer vandringsutrustning, buddhistiska thangka-målningar, tibetanska smycken och hantverk och en uppsjö av valutaväxlare, internetcaféer, turistbyråer och såklart mängder av matställen. Längs den här huvudvägen promenerade alltså Anila och jag.

När vi kommit nästan ända fram till restaurangen jag tänkt ha som slutmål hände däremot något oväntat: en äldre kvinna bad mig stanna, sa att hon skulle få ta en titt på Anila. Det var visserligen inget oväntat med det, vi hade fått ganska mycket uppmärksamhet redan på vägen dit. Dels för att butiksägarna hälsar på alla som går förbi, dels för att alla älskar att gullas med eller vinka till småbarn och också för att kärran väckte uppmärksamhet. Denna kvinna nöjde sig däremot inte med att bara titta på Anila, hon ville skuffa kärran också. Vilket jag lät henne göra. När vi kom till restaurangen (som visade sig vara stängd) bad jag henne stanna och låta mig få Anila att kissa (hon var utan blöja). När Anila hade kissat ville tanten sedan hålla Anila i famnen, och då hon fick det började hon bära iväg med henne! Jag promenerade efter med kärran. Kanske 400 meter senare vek hon av på en sidoväg som var så gropig och stenig att jag inte mer ville följa med med kärran, så jag bad att få tillbaka Anila. Det fick jag såklart genast, och kvinnan såg lite besviken ut. Jag kan tänka mig att hon skulle ha bjudit oss hem till sig på te om vi fortsatt vidare med henne, eller så skulle hon ha visat upp oss för någon väninna. Språkmuren gjorde tyvärr att jag aldrig lyckades lista ut vad hon skulle ha velat göra med Anila.

Vi vände om och började gå hemåt när vinkat hejdå till tanten. På vägen stannade vi och ammade, och lite senare igen för att kissa. Medan Anila kissade kom en ännu bisarrare kvinna fram till oss. Den här vad mycket äldre, kanske 70 år gammal. Först log hon åt Anila och sedan ville hon ha Anila i famnen. Det vägrade Anila däremot gå med på, så gumman nöjde sig med att peta på Anila där hon satt i kärran. Hon rörde Anilas händer och fötter och rörde flera gånger sin panna med Anilas fötter, och satte sin hand mellan benen på Anila (ovanpå kläderna alltså) och förde efter det sin hand till sin panna. Jag misstänker att hon trodde att Anila var en pojke, och hon försökte få någon sorts välsignelse (?), men har faktiskt ingen aning, och inte Raju heller.

På måndag var vi på besök hos Rajus lillasyster Shiva och hennes familj. På kvällen köpte Rajus pappa också familjens get. Det hör till att slakta och äta en get under Dashain-högtiden. Bild av Raju och Anila som bekantar sig med geten:

På tisdag var Rajus storasyster här och hjälpa till med att laga seu-roti, dvs runda, bröd gjorda av smör, mjölk, socker och krossade riskorn. De ska fritteras i olja genom att man häller ut smeten i en ring i den heta oljan, lite på samma sätt som munkar. Seu-roti hör till den kommande högtiden. Jag försökte mig också på att laga seu-roti, men de blev inga perfekta runda ringar utan ojämt stora, gropiga saker som närmast såg ut som tjocktarmar. :P Lite senare försökte också Raju göra seu-roti, men hans såg precis lika patetiska ut som mina. ;-)

Idag har vi just slaktat geten och männen håller på att skinna den och skära upp den i bitar. Urrrk och blää. :P I morgon är det tika-dagen, dvs festivalens höjdpunkt. Skriver mer om den nästa gång.

Anilas namngivningsceremoni

På lördag morgon kom familjens brahmin, alltså präst, hit och höll en ceremoni för Anila. Detta borde egentligen ha gjorts när hon vara 13 dagar gammal, men då var vi ju ännu i Finland. Meningen med ceremonin var att prästen, med hjälp av sin kunskap om astrologi, skulle ge ett så lyckobringande namn som möjligt till Anila, utgående från hur stjärnorna och planeterna var placerade då hon föddes. Detta namn ska hon sedan använda i olika hindu-religiösa sammanhang, typ om hon gifter sig i Nepal eller i framtiden håller liknande ceremoni för sina egna barn. Ibland väljer nepalesiska föräldrar att också ha detta ceremoniella namn som tilltalsnamn till sina barn. Anilas ceremoniella namn blev Dåll-Komaari Thapa (om man stavar det så som man uttalar det på svenska). Vi fick veta hennes hindunamn redan då hon var dryga tretton dagar gammal, men eftersom både Raju och jag tyckte att Dåll-Komaari inte är särskilt vackert, så valde vi alltså att ge henne tilltalsnamnet Anila istället. Hon heter däremot nog Kumari (så stavas det på riktigt) till tredje namn.

Ceremonin hölls alltså av familjens brahmin (alla familjer har egen "hem-präst" här) och skedde här hemma på gården. Före den började hade Rajus mamma gjort i ordning diverse heliga saker och samlat dem där ceremonin skulle ta plats. Där var bl.a. frukter, blommor, olja, rökelse, ko-skit (yep :P), yoghurt, okokt ris blandat med rött färgpulver och yoghurt, vatten, okokt ris, frön och allt möjligt annat också. I mitten av allt detta var en stjärna ritad på marken med rött pulver, och ovanpå den tändes en eld. Sedan kunde det hela börja. Brahminen satt på en sida av det hela, Rajus pappa på den andra. Egentligen borde det ha varit Anilas pappa och inte farfar som satt där, men Raju är inte riktigt en ceremonityp. Brahminen började sedan läsa upp hinduiska skrifter och ge goda råd eller inte vet jag riktigt vad han predikade, men det verkade ha ungefär samma innehåll som predikan på något kristet dop. Allt emellanåt kallades sedan Anila, Raju eller jag in för att delta i en del av ceremonin. Brahminen stänkte till exempel heligt vatten på oss, gav tika åt oss (en blandning av okokt ris, yoghurt och rött färgpulver som man ger som välsignelse åt andra genom att smeta det i pannan på den man ger välsignelsen åt). Sedan blåste han Anilas namn på henne genom ett ihoprullat löv. Anila, Raju och jag fick också röd, helig tråd knuten runt vår högra handled som del av ceremonin. Till sist kom Rajus föräldrar och gav tika åt Anila och lät hennes fötter röra vid deras huvuden. Här anses fötter smutsiga, och huvudet heligt och rent. Att låta någons fötter röra vid sitt huvud gör man därför mycket sällan, om man vill visa att man verkligen högaktar och respekterar någon, typ för att säga "mitt huvud är mindre värt än dina smutsiga fötter". Sedan var det hela över, brahminen bjöds på yoghurt med frukt (tydligen vanlig prästmat här) och Anila fick gå och leka med sitt namnlöv och förundrat dra i den heliga tråden hon fått runt handleden. ;-)

Nu börjar det (igen) åska, så jag måste stänga datorn. Här åskade hela natten också, vilket är skönt, för här är mycket svalare nu. Skickar iväg detta så fort det slutar åska och det finns elektricitet.

Edit: det fortsatte hela kvällen, men idag är vädret klart och fint och luften sval och skön.

Lugnt familjeliv hemma

Skrev detta i går, men så blev det elavbrott, sa jag postar det först nu:

Strömmen av babybesökare verkar ha saktat av nu, idag har här bara varit en enda besökare (!). Istället för att umgås med gäster har vi därför haft tid att bara slappa. Raju och jag åkte dessutom till Mahendrapul (där de flesta större butiker finns, ca 3 km härifrån) för att shoppa shampoo och annat vi inte släpat med från Finland. Det var skönt att se sig omkring lite. Jag har faktiskt suttit hemma hela tiden sedan vi kom hit. Det har helt enkelt varit helt för hett att gå ut på promenad med kärran (och dessutom har vi som sagt haft gäster), och dessutom har jag haft en hel del annat att göra, typ tvätta kläder och packa upp och organisera rummet där vi bor. Vi bor i ett av hotellrummen, eftersom vi ville ha nära till wc. De andra bor i en liten sidobyggnad till hotellet, med wc tvärs över gården. Där har vi tidigare också bott, men vi skulle nog inte rymmas i sidobyggnaden mera, vårt rum där var ganska litet. Dessutom har Rajus föräldrar nuförtiden tre anställda hemhjälpare, som alla bor i vårt gamla rum.

Anila har trivts jättebra här, här är så mycket att se och göra hela tiden. I går fick hon till exempel ett skönt varmt bad och oljemassage av Rajus syster. Anila har sovit gott på nätterna fast det varit hett. Maten har också gått helt ok ner i henne. Hon är ju inte direkt något matvrak annars heller, och då hon var sjuk i London åt hon typ ingenting (annat än mjölk). Här har jag kokat olika kombinationer av potatis, morot, ärter, tomat, bönor och blomkål åt henne. Maten har vi sedan lurat i henne medan Rajus mamma klappat i händerna, hemhjälpsflickan Purnima har sjungit, barnen har visat miner etc etc. You need a whole village to raise a child, eller hur det nu heter ;-)

Utöver den mat jag tillrett har hon också smakat på ris, linssoppa och allt möjligt annat från våra tallrikar. Hon har dessutom druckit mjölk, både från mig, komjölk från mejeri och så bröstmjölk från en annan kvinna (!). Det där sista tyckte jag var lite konstigt, till och med lite motbjudande, men ingen annan verkade tycka det var annat än skoj. Den här kvinnan var alltså en av de gäster som var här i går, någon avlägsen släkting tror jag visst hon var. Hon hade sin 2-åriga pojke med sig, och efter att hon ammat honom sträckte hon fram bröstet till Anila och sprutade ut lite mjölk i ansiktet på henne. Anila såg lite förbryllad ut, men grabbade sedan tag i tantens bröst och tog en slurk. Att amma andras ungar är å andra sidan inte så ovanligt här, eftersom det inte har funnits ersättning på marknaden så värst länge. Det är också gammal tradition att någon annan än egna mamman ger första mjölken till nyfödda, fram tills mammans mjölk har stigit. Den som gett den första mjölken till en baby får sedan en speciell relation till barnet, blir lite som en gudmor men omvänt, dvs det är huvudsakligen barnet som ska komma ihåg denna människa och ge gåvor och sådant, så länge hon lever. Den kvinna som gav första mjölken åt Raju är ännu vid liv, så hon ska i år få lite kläder som gåva av Raju (jag tycker inte att han tidigare gett något, så det är kanske kopplat till att han fått egna barn? Måste fråga närmare).

Anila har förresten varit blöjfri här, förutom på nätterna. Det har gått sisådär. Jag måste nog ännu jobba med att känna igen hennes kisi-signaler. Hon har lyckats kissa i både Rajus och hans mammas famn redan, och en gång i byxorna då hon inte varit i någons famn. I dag när vi vek rena kläder tillsammans lyckades hon dessutom kacka ut från byxbenet helt utan att varna så att hälften kom på mattan och andra hälften på hennes nytvättade pyamas. :-/ Men, trots vissa små olyckor är det nog mycket skönare så här för både henne och oss: lättare att snabbt få henne på pottan (dvs wc-byttan eller någon buske i trädgården) och skönare för henne att inte behöva vara inpackad i en blöja i hettan.

Ska försöka hinna få iväg det här nu före det blir strömavbrott igen. De kommer titt som tätt och varar ibland flera timmar. Om jag hinner lägger jag några bilder till det här och några tidigare inlägg också, men vår Internetconnection är så långsam här att jag inte vet om jag lyckas (senast jag försökte bara dog den mitt i) :-/

Ha det bra!