Två sjöar och en hög kulle

På eftermiddagen plockade flickornas fasters man upp oss med sin bil och så åkte vi till sjöarna Rupa Tal och Bagnas Tal. De ligger nära varandra ungefär en halv timme österom Pokhara Lakeside. Vi började med att köra runt Rupa Tal, den mindre av sjöarna. Där finns en lång och fin hängbro, men vi hittade inte hur man ska ta sig dit. Vi parkerade högt  ovanför den och började gå neråt längs en slingrig trappa, men sedan verkade stigen gå åt helt fel håll så vi vände och gick tillbaka upp. Där uppe fick vi veta att det nog hade varit rätt stig ändå, men i det skede var flickorna redan så varma att de inte ville gå ner igen och försöka pånytt. Utsikten var fin från parkeringen också,men jag hade nog gärna stått på hängbron mitt över sjön.

Vidare längs vägen hittade vi en badplats vid en damm i ändan av sjön. Det verkade vara en populär plats. Nepaleserna badade med kläderna på, men vi ville inte väta bilen så det fick räcka att lite vada omkring.

Vidare till följande sjö, Begnas Tal. Den är större och lite mera bebyggd, där finns en del hotell och restauranger i en vik på ena sidan av sjön och en stor by/förort till Pokhara på andra stranden. Vi åt lunch bestående av momos och grillad fisk (som bara Anila och männen ville smaka). Gott tyckte hon!

På restaurangen fanns också söta minismå katter och ett par hundar.

Vi kollade utsikten från stranden och kände på vattnet, super varmt!

Sedan åkte vi vidare, via ett kvickt besök hos flickornas fasters hem i Pokhara, till kullen Sarankot. Där var de äldre flickorna på utfärd med momi och morfar då de besökte Nepal 2011. Efter det har vi kanske varit där en gång, men inte på länge. Stället var helt förändrat. Där som det tidigare funnits ett ganska asketiskt gästhem och restaurang och några hantverks butiker hade det nu byggts ett massivt utsiktstorn, en gyllene stor staty av en flerhövdad elefantgud Ganesha och två stora tempel. Man behövde inte heller klättra upp för mängder av trappor genom en by på kullens sluttning för att komma hit. Den krokiga och gropiga, men asfalterade, bilvägen gick nuförtiden nästan ända upp.

Vi hann (nästan) helt i tid för solnedgångens eftersken. Det var svalt och lite blåsigt och utsikten var fin. Bästa stället på hela utfärden, tyckte flickorna.

Avslappnande hemmadag

Idag önskade flickorna en vilodag efter alla programspäckade dagar hittills den här resan. Fram till eftermiddagen tog de lugnt hemma i sitt rum och jag läste samtidigt nästan slut min bok i mitt hotellrum. Boken fick jag förresten som bok-stipendium på gymnasiet 1999 för utmärkta kunskaper i och intresse för modersmålet. Varför sådant belönades med en bok på norska vet jag inte, men nu har jag hur som helst nästan läst den. Den är faktiskt ganska bra, och det har inte alls varit jobbigt att förstå den. Tänkte trots allt inte ta med den hem utan tänker försöka byta den mot något annat i någon av bokhandlarna som köper in använda böcker.

På eftermiddagen gick flickorna och jag på en lång promenad. Inte så lång i kilometer, men vi poppade in i väldigt många butiker på vägen och dessutom ett café där det tog dem typ en timme att få ett par portioner momos och tre specialkaffedrinkar och en fruktdrink på bordet. Varje gång de hämtade något beklagade de och sade att följande beställd produkt kommer om 2 minuter, och alltid tid det minst 10 minuter före något hände igen. Tänk om de skulle ha haft alla borden fullsatta, nu var vi tur nog enda kunderna! 🙄 

Deras wc var ofräsch så flickorna kom på besök till mitt hotell efteråt och vi slöade en stund på sängarna.

Vi avslutade med glass och golden hour på en bänk vid sjön.

Senare på kvällen var jag bjuden på middag till flickornas hem. Deras kusin och deras faster som följt flickornas två andra fastrar till Europaflygen i Kathmandu kom tillbaka till flickornas hem hit i Pokhara ikväll. Mumsig mat och trevliga samtal!

Satt i vardagsrummet medan flickorna sysslade med telefonerna och tittade på bilderna av flickornas farföräldrar från deras resor i Finland, London och Barcelona och bilder av dem och deras barnbarn i Nepal. Det finns många sådana bilder på väggarna. Tänkte att flickornas farfar nog hade ett fint liv, fast det slutade så abrupt med sjukdomsattacken förra månaden. Såg förresten att flickornas farmor lagt farfars Ifolor-kopp med bilder av farfar och flickorna under deras Finlandresa 2015 på en hylla och fyllt den med blommor till minne av honom. 🥹

Båtutfärd

Det här blir lite mer bildbetonat inlägg idag. Som vanligt hamnar ni svänga huvudet på sned för alla uppstående bilder tagna med systemkamera, eftersom blogger vägrar läsa in metainfon rätt och svänga dem (och nej, det fungerar inte heller att spara dem "på sned", de är ändå bara liggande).

Idag på eftermiddagen åkte vi båtutfärd på sjön. Det var galet hett som vanligt. Och fuktigt. Ute på vattnet svalkande det tur nog lite.

Vi väntade en stund på båten i skuggan av ett träd. Sen kom den, med samma båt kille som för 9 år sedan,men annan modells båt. Senast var vi i en öppen roddbåt driven med elmotor. Nu hyrde vi en katamaran trampbåt.

Mest trampade båt killen och flickornas pappa, men flickorna testade också att trampa. Inte så jobbigt alls tyckte de.

Vi stannade vid södra stranden och promenerade en kort bit i djungeln till ett vattenfall.

stigen gick genom bäcken.

Vi stannade vid en restaurang också och åt momos och annat (flickorna har ätit momos alla dagar utom en ända sedan vi kom till Nepal). På vattnet slappade flickorna på båtens katamaranflytpontoner. 🙂

Till sist besökte vi den lilla ön med Sri Tal Barahi templet.

Där tog vi bilder och matade fiskar. Där simmade en massivt stor catfish med skrämmande mun och långa mustascher. Fick ingen vettig bild av den tyvärr.

Bilder 2017 vs 2026. ❤️

Sedan blåste det upp ordentligt. Jag tror jag sällan har sett så många och stora vågor på den lilla sjön, här brukar dessutom vara typ vindstilla hela sommaren. Vi måste vänta ett bra tag förrän det var möjligt att trampa hem i motvind. Men det var en rolig resa!

Cykeltur och promenad längs minnenas gator

Min dag började med en cykeltur. Jag har fått lov att låna flickornas pappas kompis fina mountainbike fritt när jag vill. Jag tänkte köra till de två skolor jag gjorde frivilligarbete i år 2002. Den första hittade jag enkelt, den ligger bara ett par kvarter härifrån. Där var skoldagen i full gång i klassrummen. Skolan har fått ny port och blivit en våning högre, i övrigt såg den ganska lika ut. Eleverna i skolan var 1-10-klassister från fattigare familjer i kvarteren i närheten. Klasserna var åtminstone på den tiden stora och barnens koncentrationsnivå låg. Kanske främst på mina engelskalektioner, eftersom de visste att jag som europé inte skulle ta fram käppen om de inte betedde sig. Men där fanns också duktiga barn som verkligen ville lära sig. De satt på frambänkarna och ställde relevanta frågor och kunde läxorna och kunde också svara på mina självpåhittade frågor som krävde lite eget tänkande. Det här var lite överkurs, det mesta böckerna instruerade att göra var utantill-läsning. Flickornas kusin  sade att hon bekantat sig med en av  hemhjälparnas böcker då hon reste hit senast och kvaliteten på undervisningen är ännu väldigt låg. Flickornas faster och farföräldrar har hemhjälpar som är tonåriga flickor som bor hos dem och vid sidan av sysslorna hemma går i en sådan där skola. Undervisningsspråket i de här skolorna är nepali. Rikare barn här går i privatskola på engelska längre bort hemifrån. Skolornas egna gula skolbussar hämtar dem på morgonen. Och kvaliteten på undervisningen samt kraven är så höga att de är på gränsen till burnout hela högstadiet, men sedan har goda chanser att få studieplats utomlands. Så här kommenterade flickornas kusin. Hon har själv i tonåren flyttat från Nepal till England och varit förvånad över hur lätt skolan blev där och fritiden växte. Dessutom har hon nu följt med hur kusinen som är i Inikas ålder och har slutexamen framför sig det här året knappast har tid att sova på nätterna för hon bara läser läxor hela tiden och skoldagarna är dessutom upp till 10 timmar långa.

Den andra skolan jag jobbat på 2002 var en yrkesskola för före detta gatubarn eller utsatta barn. Den brukade ligga österom Lakeside, mitt i ett risfält och ganska nära floden. Jag körde av och an i området med hittade varken skolan eller några risfält. Utan wifi fick jag inte upp kartans satellitbilder heller, men det verkade finnas väldigt få fält eller obebyggda områden. Till sist gav jag upp. Tur nog är det alltid lätt att orientera sig och hitta hem även utan karta, det är bara att kolla var kullarna ligger, så förstår man vart norr är och var sjön är. Flickornas pappa tyckte alltid att det är jobbigt att hitta till platser i Europa när man inte har landmärken som ger koll på väderstrecken hela tiden.

Tillbaka i hotellet kollade jag kartan. Skolan jag jobbat på är totalt inbyggd i ett tiotal kvarter hus som byggts upp på risfälten. Jag körde bara några tiotals meter därifrån utan att se den, men den verkade inte enligt Internet mera vara i användning som skola och hade byggts om dessutom.

Istället hittade jag Damside Garden, en skön plats som nog funnits där hur länge som helst, jag hade bara aldrig varit där förut. De klassiska turistpanoramabilderna av Lakeside med julstjärna-blommor i förgrunden och hela bergsmassivet i bakgrunden är tagna därifrån. Det har rests en Pokhara - skylt på stranden mittemot nu, redo för turisters foton av just den utsikten 😉 Bergen syntes inte nu, men jag tittade på några nätfiskare och fjärilar och trollsländor för jag åkte vidare.

Sedan cyklade jag hem och rakt i duschen, via en drickspaus på en bänk vid sjön.

På eftermiddagen gick jag på promenad helt själv, eftersom flickorna hade hunnit iväg till Mahendrapool och shoppa med sin pappa och kusin medan jag var borta. Jag åt lunch i en mysig restaurang med utsikt över sjön. Sedan kom flickorna tillbaka. Deras pappa tog dem först på momos till en liten restaurang eller snarare kokskjul där de alltid brukar äta som barn med honom. Efter det gick jag på promenad med flickorna till butikerna i Lakeside, ända till Caffe Concerto, där vi ofta brukade äta gelato när de var små. Det gjorde vi idag också, lika god var den som alltid 😊

Sup boarding och flickkväll på stan

Utfärden vi åkte på idag var alltså först till en fors som senare blir en flod som flödar in i den västligaste delen av Lake Phewa. Vi började med nepali tea i ett litet kokskjul. Där var hett.

Kokskjulet var helt bredvid forsen och en hängbro. Vi klättrade först ner för att känna på vattnet. Flickorna vadade ut till en klippa med sin pappa.

Vattnet var klart och varmt.

Hängbron var så gungig och hög att somliga nästan hade svårt att våga över. Men fint gick det tillsist!

Sedan var det dags för mat och Sup-boarding vid sjön, så vi körde tillbaka dit från forsen.

Vi, alltså flickorna och jag, hann suppa en stund före maten kom, tur nog, för sedan började det regna och ingen kände för att suppa mera. Men roligt var det!

 

Och maten var god.

Lokala fiskare med paraplyer vände sin båt hemåt i regnet.

När vi kom tillbaka till Lakeside kom flickorna på snabbvisit till mitt hotell, sedan gick vi på shoppingtur bara de och jag. Flickorna hade kollat in några butiker på förhand via sociala media, samt laddat Nepals version av Bolt/uber till telefonen, så vi beställde en sådan taxi till de delar av Pokhara dit nepaleser går för att handla kläder utan hippie-vibes. Vi gick i de två butikerna på listan och många flera, Anila navigerade oss självsäkert med Google maps genom gränderna i människovimlet. De köpte smycken och småsaker. Sedan avslutade vi med "glass från Baskin Robbins som gör tungan blå", som också var ett av deras barndoms-nepalminnen på checklistan. 😅

Promenad i Lakeside, människor och kläder

Sitter vid Phewa och äter en bulle. Vi ska på utfärd senare idag om jag förstod rätt. På väg hit gick jag längs Lakesides huvudgata och tittade in i några butiker. Det mesta känns samma som alltid förut, hippie kläder och vandringskläder och tibetanska hantverk och smycken och bokhandlar med souvenirer och produkter av rispapper. Hittade två klänningar jag kunde tänka mig att köpa men köpte inget ännu. Försökte se så inkognito som möjligt klädd västerländskt men en och annan butiksinnehavare kände igen mig ändå. 😅 Att se ut som turist garanterar å andra sidan inte heller att få ro att vara för sig själv, för kringvandrande försäljare eller inkastare vid butikerna och caféerna försöker hela tiden ta kontakt och sälja tjänster, vatten, smycken och annat, eller bara ropa något typ “hello Madame, liking Nepal? Nice tattoo! Where are you from?” Eller något ditåt, och det känns lika ohyfsat att ignorera som det känns frustrerande att hela tiden måsta interagera med omgivningen. Just nu har jag ändå fått vara ensam och ifred med min bulle och telefon i hela 15 minuter på en bänk vid sjön. Wow.

På tal om kläder så räknade jag att jag hade 13 fina Nepali dräkter i kappsäcken jag lämnat här. Dessutom några saris för festbruk och några dräkter som var så utslitna att jag dissade dem. Jag hade med lite kläder från Finland också, så jag har alltså möjlighet att byta outfit två gånger om dagen om jag vill.😆 Efter resan vet jag inte vad jag ska göra med de där kläderna. En del kan jag ta med mig, kanske 2-3 av mina favoriter, men resten? Känns onödigt att fortsätta förvara dem i flickornas farmors sovrum eftersom jag inte vet om jag någonsin kommer tillbaka. Några 2nd hand shoppar finns här inte att donera dem till. Kasta bort dem känns fel men tror inte att någon har användning för dem heller, de är alla måttbeställda till mig och ingen annan är i min storlek vad jag vet.

Tillbaka i hotellet nu. Illustrerar med en bild från mitt lilla rum.

Vi åkte på utflykt till västra sidan av sjön på eftermiddagen, mer om det i nästa inlägg, men Miras kommentar då de plockade upp mig på eftermiddagen gav mig dagens bästa skratt och passar klädtemat. "Mamma, du ser ut som en vattenmelon!". 😆 Jag älskar den här dräkten men visst, det var inte alls någon långsökt kommentar egentligen och i Europa skulle jag därför inte klä mig såhär. 😅

Utfärd med utsikt

Igår sent på eftermiddagen kom vi till Narayandais fina lyxkomplex uppe på Pumdikot, en av kullarna runt sjön. Flickorna, deras pappa och lillasyster och jag åkte tajt inklämda i en minimal taxi tillsammans med våra väskor, 25 ägg, två stora paket rostbröd och många portioner takeaway-momos. Den krokiga och branta vägen var full av djupa gropar, leriga pölar och stenblock och jag trodde vi aldrig skulle komma fram. Men varje gång jag var övertygad om att bilen inte kommer att klara sig vidare utan att fastna så lyckades vi ändå utan att ens skrapa i botten. Kanske jag är för försiktig på gropiga småvägar med vår mycket större bil, om det tydligen är såhär lätt att ta sig fram? 😅

Väl framme fick alla sina rum. Flickornas och mitt var högst upp i det högsta huset på området. Det här huset var inte ännu byggt då vi var här senast, så det var väldigt nytt och fräscht. Rummet hade sängar för mig och flickorna, ett vardagsrum och en balkong som gick runt hela huset. Utsikten var härlig! Bergstopparna var täckta av moln då vi kom, men sjön och Pokhara syntes bra långt nere på norra sidan av huset och på södra sidan klängde sig små byar med terassodligar längs sidorna av kullarna som verkade fortsätta i det oändliga.

Vi gick en liten promenad längs åsens topp igår kväll just före solnedgången, sedan åt och festade vi vuxna runt långbord i den stora matsalen. Jag hade intressanta diskussioner med flickornas ungefär 30-åriga kusiner och några andra också. Flickorna var inte med, de tog det hellre lugnt i rummet och talade videosamtal med sina kompisar.

Idag vaknade jag tur nog av tuppen 4.40. Satt mig upp i sängen och tittade ut genom fönstret och märkte att hela bergskedjan var fullt synlig, men ännu ganska mörkgråblå, för solen hade inte gått upp ännu. Tänkte jag skulle vänta ett tag på lite solljus, men tio minuter senare började molnen välla upp längs bergsryggen med kraft. Före jag hade väckt flickorna och plockat fram kameran var bergen nästan helt täckta av moln, men vi hann se topparna ändå. Vackert! Släktingarna som lagt väckarklockorna på soluppgångstiden 5.30 fick tji, hela dalen och bergen var täckta av tjock dimma och moln till långt in på morgonen.

När dimman lite lättare såg man en skymt av en av bergstopparna, Pokharas symbol Machhapuchre (Mount Fishtail).

En del av oss, bland annat jag, gick på en kanske dryg timmes promenad till en stor gyllene Buddhastaty på en lite högre del av åsen. Flickorna och deras pappa stannade kvar och lekte med lilla Misa. De verkade ha haft roligt och vi som vandrade såg fina vyer och fantastiska stora fjärilar i alla möjliga färger. Jag talade mycket med flickornas supertrevliga kusin som bor i USA och hans lika trevliga förlovade och hennes föräldrar från Kathmandu.

Senare på dagen, då vi åkt tillbaka till Pokhara igen, gick flickorna på pedikyr och jag flyttade in till det där andra hotellet där jag ska bo. Fick välja rum, här är ganska off-peak och turist-tomt så jag kunde ha fått ett stort med eget kök, men tyckte jag klarar mig med ett mindre rum. Luftkonditioneringen fungerar här och det är huvudsaken. Hade sedan egen tid resten av kvällen. Gick på middag till en liten restaurang vid stranden av Lake Phewa, min happy place i den här staden, och överraskades av en häftig regnskur på väg tillbaka. Blev ganska våt. 😅 Flickorna skickade bilder av att de leker med sin syster och äter middag, de verkade ha det bra.