Djur och djungel

I går började vi dagen med morgonmål i Butwal. Sedan klämde vi oss in i en el-rickshaw mot busstationen för att hitta en buss.

Minibussarna står i de flesta städer med stora landsvägar radade vid vägen nära busstationen. Bussarna har en biljettförsäljare/ funktionär vars uppgift är att skrika ut vart bussen är på väg så att han kan sälja biljetter. Eller så kan man själv gå från buss till buss och fråga och förhandla sig fram till ett bra biljettpris. Det var vad flickornas pappa gjorde, och så fick vi plats i en minibuss till Sauraha i Chitwan. Resan tog kanske 3 timmar, bussens air-conditioning fungerade utmärkt och de spelade bara ibland nepalesisk musik öronbedövande högt och förstod att lägga tystare då man vad om det (i bussen till Butwal spelade de musik i över en timme och vred alltid ljudet långsamt tillbaka upp till max en stund efter att man bett att få det tystare 😆).

Vi checkade in på hotellet och åt lunch i hotellets restaurang vid floden.

 Vi hann inte sitta länge förrän en noshörning kom promenerande genom gräset på andra sidan floden och ner i vattnet. Där satt den sedan och badade hela tiden vi åt. En påfågel promenerade också omkring där. Hade inte min ordentliga kamera med så här är bara bild av ett annat bord vid floden senare på kvällen.

Efter maten åkte vi på Jeep safari i skogen i utkanten av nationalparken för att se mera vildmark och djur. Nationalparken har sommarpaus under monsunen och släpper inte in turister för att djuren och naturen ska hinna vila och återhämta sig. Vi satt på stolar på safari bilens flak, under ett sol- och regntak. På väg mot djungeln började det ösregna och till det hjälpte taket väldigt lite, regnet piskade på oss lodrätt från alla håll och framförallt Inika och Anila på frambänken blev plaskvåta. Några minuter senare sken solen igen och just då kom vi fram till porten till djungeln.

Under monsunen är det så mycket växtlighet att det är svårt att se djur, och vattnet i floden är högt att krokodilerna söker sig annanstans, då de inte kan slöa på ständerna. Vi såg därför inga krokodiler, men istället några roliga fåglar och väldigt många hjortar och ett par elefanter i arbete promenerade också förbi bärande på lass av gräs.

Överraskande stannade vi också vid en övergiven stugby mitt i djungeln, det hade varit kungens representationsvillor för länge sedan, dit han bjudit internationella gäster för safari. Kungen blev störtad 2008 och ett par år senare förbjöds alla hotellanläggningar i parken av ekologiska skäl, så den här och många andra liknande övergavs. Djungeln och fukten tar över byggnader bra mycket fortare här än i Finland, skulle inte ha gissat att byn varit övergiven bara dryga 15 år! Jag tog snabbt många bilder och kunde ha tagit många fler, men måste gå vidare för att inte bli lämnad ensam kvar i djungeln då de andra gick vidare. 😅

Efter safarin fick vi skjuts av safaribilen till elefantuppfödnings och -tränings stationen utanför staden. Där fanns som vanligt söta elefantungar och deras mammor. Men jag hade inget minne av att de brukade vara fastkedjade med så korta kedjor runt frambenen! De kunde knappt ens röra sig, gjorde ont att titta på. 😪

Vi stannade inte länge utan åt en glass och tog en rikshaw tillbaka (körd av glass caféets ägare, hans hund Simba åkte också med 😅). 

I hotellet testade vi simbassängen, det svalkade skönt efter fukten i djungeln! Inga bilder av det heller, men här är en av en hjord vattenbufflar som simmar över floden vid elefantplatsen (eller sveps med av den såg det mer ut som).

Middagen hade vi tänkt äta i solnedgången vid floden. Antingen vid vårt hotell eller längre bort, där solen och floden syns bättre. Det blev lite sent och flickorna var trötta, men vi promenerade ändå iväg till restaurangerna på platsen längre bort. Fina vyer. Hjortarna samlades för att vila på stranden mittemot.

 Det åskade långt borta, inget hördes men blixtarna lyste upp de molnen bakifrån på den mörka natthimlen. Vackert! Servicen däremot var trög, maten inte så toppen och flickorna var sura och inåtvända över att vi inte stannade och åt på hotellet.

 Till sist, just då vi ätit färdigt, började det ösregna, så vi tog en el rickshaw till hotellet, de slapp alltså promenera tillbaka.

Buddhas födelseplats

Vi kom fram till Butwal sent på eftermiddagen, lite mosiga efter 7 timmar i en skumpig buss, trots de mjuka bänkarna som gick att luta nästan vågrätt bakåt.

I Butwal möttes vi av flickornas pappas kompis som bor i Finland men nu är en längre tid här hos sin mamma som är svårt sjuk. Han körde oss raka vägen till Lumbini. Där finns platsen där Buddha föddes och runt den ett stort parkområde med buddhistiska tempel som olika länders buddhistiska organisationer har låtit bygga dit. Alla väldigt utsmyckade och vackra.

Vi bekantade oss med en del av dem. Vi åkte motordriven riksha mellan dem för att orka i hettan.

Vid solnedgången blev det svalare och just då kom vi till huvudattraktionen, en trädgård med ett hus som är byggt som ett monument ovanpå den exakta platsen för Buddhas födelse, en bassäng anlagd på platsen där Buddhas mamma tog ett rituellt bad i en källa efter förlossningen och ett stort träd som hon lutade sig mot då värkarna började.

Här fick man inte åka riksha och inte ens ha skorna på, så det var bra att det inte var så varmt mera. 😅

Långs vägen såg vi söta apor och i bassängen fanns sköldpaddor (som jag inte fick på bild) och en liten orm (totalt ogiftig och ofarlig, kollade på Google).

Sedan tog vi farväl av Buddhatemplen och statyerna (några gav Kim Simonsson vibes 😅) och återvände till Butwal för middag och hotellövernattning.

Resa söderut

Tidigt i morse tog vi farväl av flickornas farmor och tog en taxi till busstationen. Där åt vi en bulle och packade in oss i vår buss söderut.

Nepal är inte bara berg och kullar som här runt Pokhara och Kathmandu, utan hela södra Nepal består av åkrar och platta fält. Det här ville flickornas pappa visa, och därför drar vi på två dagars resa söderut före vi lämnar landet. Vi var här senast senhösten 2014, i Buddhas födelseplats Lumbini och i Chitwan National Park. Jag minns det som varmt men vackert, och barnen tyckte om templen och noshörningarna. Nu mitt i sommaren känns det som om det kanske kommer att bli snäppet för varmt (kolla skillnaderna i "feels like" temperaturerna en vanlig kväll ungefär klockan elva, fast temperaturen i grader är nästan samma som i Pokhara! 😯). Vi får se, kanske man kan anpassa sig. Hotellet borde ha air conditioning åtminstone. 👍

Farväl av Pokhara

Vår sista dag i Pokhara går mot sitt slut. Flickorna och jag har idag shoppat lite och ätit lunch på en av deras barndoms favoritrestauranger Caffe Concerto.

Sedan ätit blå glass från Baskin Robbins vid stranden. Jag har tittat ut över vattnet på kullarna som försvinner i skikt av dis en sista gång. Nu känns det som om jag är redo att åka. Jag behövde de här stunderna av ordentligt avsked. Efter skilsmässan kändes det osannolikt att jag någonsin skulle komma tillbaka hit. Samtidigt kändes det som om en del av mig blivit kvar här. Jag hade vant mig att alltid återvända vart tredje år. Insikten att jag inte mera skulle återvända var en stor sorg som alltid nu och då kom i mina tankar. Men nu, nu känns det som om jag kan gå vidare, det här kapitlet är slut. Jag älskar fortfarande Phewa Tal och Nepal, men sjön och landet har nu en speciell plats i mina minnen och mitt hjärta och det räcker för mig. Och kanske jag kommer tillbaka någon gång, vem vet? Det känns inte omöjligt det heller nu mera, alla här är positiva till mig och jag känner att jag nog alltid är välkommen. Det känns tryggt och bra att veta, för det kändes i många år faktiskt inte heller som någon självklarhet.

PS. Donerade nästan alla mina nepalikläder till välgörenhet (flickornas faster sade hon kunde fixa det). Så gav jag den norska och den svenska bok jag läst färdigt här till bokhandlaren som mindes mig och flickorna. Han köpte inte längre in icke-engelska böcker av turister, det lönar sig tydligen inte mera, men tog glad emot donationen till butikens 2nd hand bokhylla. 😊

Flygtur och annat

Min dag i bilder, börjar med en stor underlig skalbagge som jag nästan trampade på på morgonen.

Vi tog farväl av flickornas kusin från London och flickornas kusin från USA, de flög hem via Kathmandu idag, sedan åkte vi också iväg på flygtur 😉

Eftersom det regnat i tre dagar och man inte kan papaglida då det regnar, så var det fullt av folk på startplatsen uppe på Sarangkot-kullen.

Vi måste köa ett bra tag. Man kan hoppa bara då vindförhållanden är rätta, så det gick långa tider då inget hände på startplatsen följda av korta stunder med rätta vindförhållanden då folk hoppade så tätt det bara var möjligt utan att trassla in fallskärmarna i varandra.

Min pilot var Prem, som år 2011 var mina föräldrars vandringsguide då de vandrade till Poon Hill här nära Pokhara. Mira flyger i bakgrunden med sin pilot Binod.

Prem är skojig och vi hade kul 😆

Landningen gick bra (förutom att både Inika och jag landade i en våt åker lite i utkanten av landningsbanan så skorna blev plaskvåta). Vi återförenades i landningsbanans café och åkte hem.

Jag och flickornas pappa och deras fasters jurist-man åkte sedan rakt till rätten för att fixa färdigt skilsmässoärendet och få domarens beslut om saken. Medan vi väntade på vår tur att använda klippa-klistra bordet underhöll jag mig med lite urbexfotografi och tog ett smygfoto av en av byggnaderna där. Den ligger mittemot högarna av rostiga bilvrak jag tidigare beskrev. Den här byggnaden på området är inte i användning mera eftersom den blev brandskadad under generation Z- protesterna förra hösten (unga protesterade häftigt mot korruption och censur, resulterade till sist i ny regering).

På kvällen gick flickorna på efterlängtad manikyr.

Och Mira skaffade sin dröm väska.

Sedan firade vi naglar och girlpower på den där samma pizza-pasta restaurangen vi var på för två dagar sedan.

Den här gången kom jag ihåg att fotografera deras gudomliga pizza. 😋

På väg hem ösregnade det. Jag hade inte paraply så jag blev plaskblöt.

Avslutar med en bild av en supergullig minigecko här på balkongräcket i mitt hotell. 😍