Resa söderut

Tidigt i morse tog vi farväl av flickornas farmor och tog en taxi till busstationen. Där åt vi en bulle och packade in oss i vår buss söderut.

Nepal är inte bara berg och kullar som här runt Pokhara och Kathmandu, utan hela södra Nepal består av åkrar och platta fält. Det här ville flickornas pappa visa, och därför drar vi på två dagars resa söderut före vi lämnar landet. Vi var här senast senhösten 2014, i Buddhas födelseplats Lumbini och i Chitwan National Park. Jag minns det som varmt men vackert, och barnen tyckte om templen och noshörningarna. Nu mitt i sommaren känns det som om det kanske kommer att bli snäppet för varmt (kolla skillnaderna i "feels like" temperaturerna en vanlig kväll ungefär klockan elva, fast temperaturen i grader är nästan samma som i Pokhara! 😯). Vi får se, kanske man kan anpassa sig. Hotellet borde ha air conditioning åtminstone. 👍

Farväl av Pokhara

Vår sista dag i Pokhara går mot sitt slut. Flickorna och jag har idag shoppat lite och ätit lunch på en av deras barndoms favoritrestauranger Caffe Concerto.

Sedan ätit blå glass från Baskin Robbins vid stranden. Jag har tittat ut över vattnet på kullarna som försvinner i skikt av dis en sista gång. Nu känns det som om jag är redo att åka. Jag behövde de här stunderna av ordentligt avsked. Efter skilsmässan kändes det osannolikt att jag någonsin skulle komma tillbaka hit. Samtidigt kändes det som om en del av mig blivit kvar här. Jag hade vant mig att alltid återvända vart tredje år. Insikten att jag inte mera skulle återvända var en stor sorg som alltid nu och då kom i mina tankar. Men nu, nu känns det som om jag kan gå vidare, det här kapitlet är slut. Jag älskar fortfarande Phewa Tal och Nepal, men sjön och landet har nu en speciell plats i mina minnen och mitt hjärta och det räcker för mig. Och kanske jag kommer tillbaka någon gång, vem vet? Det känns inte omöjligt det heller nu mera, alla här är positiva till mig och jag känner att jag nog alltid är välkommen. Det känns tryggt och bra att veta, för det kändes i många år faktiskt inte heller som någon självklarhet.

PS. Donerade nästan alla mina nepalikläder till välgörenhet (flickornas faster sade hon kunde fixa det). Så gav jag den norska och den svenska bok jag läst färdigt här till bokhandlaren som mindes mig och flickorna. Han köpte inte längre in icke-engelska böcker av turister, det lönar sig tydligen inte mera, men tog glad emot donationen till butikens 2nd hand bokhylla. 😊

Flygtur och annat

Min dag i bilder, börjar med en stor underlig skalbagge som jag nästan trampade på på morgonen.

Vi tog farväl av flickornas kusin från London och flickornas kusin från USA, de flög hem via Kathmandu idag, sedan åkte vi också iväg på flygtur 😉

Eftersom det regnat i tre dagar och man inte kan papaglida då det regnar, så var det fullt av folk på startplatsen uppe på Sarangkot-kullen.

Vi måste köa ett bra tag. Man kan hoppa bara då vindförhållanden är rätta, så det gick långa tider då inget hände på startplatsen följda av korta stunder med rätta vindförhållanden då folk hoppade så tätt det bara var möjligt utan att trassla in fallskärmarna i varandra.

Min pilot var Prem, som år 2011 var mina föräldrars vandringsguide då de vandrade till Poon Hill här nära Pokhara. Mira flyger i bakgrunden med sin pilot Binod.

Prem är skojig och vi hade kul 😆

Landningen gick bra (förutom att både Inika och jag landade i en våt åker lite i utkanten av landningsbanan så skorna blev plaskvåta). Vi återförenades i landningsbanans café och åkte hem.

Jag och flickornas pappa och deras fasters jurist-man åkte sedan rakt till rätten för att fixa färdigt skilsmässoärendet och få domarens beslut om saken. Medan vi väntade på vår tur att använda klippa-klistra bordet underhöll jag mig med lite urbexfotografi och tog ett smygfoto av en av byggnaderna där. Den ligger mittemot högarna av rostiga bilvrak jag tidigare beskrev. Den här byggnaden på området är inte i användning mera eftersom den blev brandskadad under generation Z- protesterna förra hösten (unga protesterade häftigt mot korruption och censur, resulterade till sist i ny regering).

På kvällen gick flickorna på efterlängtad manikyr.

Och Mira skaffade sin dröm väska.

Sedan firade vi naglar och girlpower på den där samma pizza-pasta restaurangen vi var på för två dagar sedan.

Den här gången kom jag ihåg att fotografera deras gudomliga pizza. 😋

På väg hem ösregnade det. Jag hade inte paraply så jag blev plaskblöt.

Avslutar med en bild av en supergullig minigecko här på balkongräcket i mitt hotell. 😍

Shopping och café besök igen

Idag skulle vi (igen) paraglide från Sarangkot-kullen, men det blev (igen) inhiberat på grund av dåligt morgonväder. Samma har upprepat sig säkert 5 dagar i rad nu 🙄 Nytt försök i morgon!

Jag spenderade idag också en knapp timme tillsammans med flickornas fasters man (som är jurist) i någon rättsinstans för att få vår skilsmässa officiellt registrerad här i Nepal också, i Finland blev den ju officiell redan 2019. Det har inte varit möjligt att (åtminstone okomplicerat) göra det här utan att jag personligen är här, eftersom jag som hustru personligen måste få uttrycka min åsikt om saken.

Distikträttens byggnader var kanske 5-10 låga hus i en av regnet lerig trädgård. I ett hörn av trädgården låg rostiga skelett av gamla bilar. Offentliga ärenden sköts tydligen ännu ganska lika som mina minnen av liknande processer för 20 eller 15 år sedan: först gå till en lucka, vänta lite, förklara ärendet, skriva namnteckningar här och där, sedan hänvisas till en annan lucka, promenera över den leriga trädgården till följande hus, tala med någon, få ett papper, gå till en tredje lucka i ett tredje hus, sedan tillbaka till den första. Vänta lite igen, sedan lägga namn och fingeravtryck på en massa ställen igen. Till sist skulle man själv pyssla ihop en mapp med sitt ärende. Det fanns kartongpärmar, snöre, pennor och papperslim på ett bord för ändamålet, och där rymdes tre pysslare samtidigt. 😅 I morgon eller övermorgon ska vi ännu både flickornas pappa och jag dit och göra något sista utlåtande om saken, sedan borde allt vara fixat.

Då jag var färdig åkte flickorna och jag till Pokharas motsvarighet till Citymarket eller Prisma, en superstor butik i flera våningar med allt möjligt. Vi var ute efter kryddor och metallkoppar hem, men hittade en hel del  annat också. Vi hade lunchpaus på en mysig restaurang.

På kvällen hängde vi hemma med släktingarna. Kusinerna åker hem till London och USA i morgon.

Roadtrip västerut

Anila talade i början av resan och före resan att hon skulle vilja benjihoppa, en av de många populära turistaktiviteterna här. Därifrån fick flickornas pappa idén att vi skulle åka till Baglung, två timmar västerom Pokhara, för på vägen passerar man byn Kushmi med världens näst högsta benjihopp, 228 meter. Hoppet görs från en plattform mitt på en hängbro mot en flod djupt där nere. Anila har redan flera dagar varit ganska säker att hon inte vill benjihoppa, men vi tänkte att vi kunde resa ändå, i Baglung finns nämligen Nepals tredje längsta hängbro, och det blev lite och störa att vi missade hängbron vid Rupasjön för några dagar sedan.

Det regnade hela natten och långt in på morgonen, men mitt på dagen slutade duggregnet och vi körde iväg med flickornas fasters man i hans bil. Vi stannade och åt på vägen ett par gånger. Flickorna fick getkött, mums tyckte de fast getter är Miras favoritdjur. Vi såg söta levande getter som klättrade upp längs en nästan lodrätt bergvägg också.

I Baglung gick vi över bron. Den var 567 meter lång. Gungade och svajade. Inika hade lite problem med sådant på den minimala hängbron vi var på förra veckan, men här vande hon sig ganska fort vid gungandet och sedan hade hon också riktigt roligt där. Flickornas pappa och fasters man kunde tydligen inte vänja sig vid gungandet för de smet iväg till ett café efter att stelbent bara ha gått några tiotals meter på bron. 😆

Vi gick bara till ungefär två tredjedelar av bron (det skulle ju ha blivit över en kilometer att gå av och an!), sedan sökte vi upp männen på caféet och åt glass. Vädret var svettigt och varmt trots att det var helt mulet.

I Baglung gick vi på ett litet hinduistiska museum som handlade om saligram, alltså ofta knytnävsstora fossiler av snigelsnäckor som finns i de svarta stenarna i floden Kali Gandakis närhet om som anses vara religiöst viktiga. Museumet var byggt inne i en tunnel som var formad som en treuddigt svärd (sådant som hindugudar har). Ingången var genom munnen av en tiger. Museumet i sig var inte särskilt välordnat eller informativt, men de här pikanta detaljerna gjorde det till en ganska excentrisk upplevelse 😂

Vi tog en kvick titt på byn från parkeringen, sedan började vi åka hemåt igen. Då vi kom till Kushma duggregnade det igen och benjihoppstationen var stängd. Men det störde inte, ingen hade mera lust att varken hoppa eller vara i regnet.

Hemvägen därifrån gick lite knaggligt för bilens vindrutetorkare slutade att fungera, så sikten var ganska dålig och vi måste köra långsamt. Men till sist kom vi ändå tryggt  tillbaka till Pokhara. Där gick flickorna och jag på pizza (och pasta) till Roadhouse, den enda restaurangen i Pokhara som på riktigt vet hur man gör pizza. Mums! Glömde ta bild av pizzorna, men här är Inika med en blue lagoon mocktail och sin portion pasta carbonara.

Hemmadag igen, lite shopping och skönhet

Idag hade vi inte något särskilt program, så Inika bokade tid till frisersalongen. Flickorna fick på pedikyr redan förra veckan, manikyr är ännu på checklistan och Inika ville dessutom färga håret. Det hela tog typ 5 timmar och resultatet blev jättefint (fast hon menade att det inte var helt vad hon försökt förklara, men bra ändå). Han ingen bild av resultatet tyvärr, men under tiden gick jag med de två andra på restaurang, här är bild av då vi väntar på maten nära en effektiv fläkt.😅

Annan skönhetssak som hör till här är hemma tatueringar, Inika gjorde fina på sig själv och Mira för någon dag sedan. 

Annat vi gjort idag förutom läst och "titta på telefonen" är att shoppa lite saker till vänner och oss själva från butikerna i Lakeside. Det är lördag idag, så har hela dagen varit massor av folk från hela staden som festar i restaurangern och paddlar i vattnet eller går runt i butikerna. Nepal har nyligen infört 5-dagars vecka för vissa jobb, men för andra är ännu bara lördagen ledig. Är inte helt säker på om skolbarnen också är lediga fredag eller söndag nuförtiden, senast vi var här var det bara lördagsledigt för dem också.

Om man zoomar är man kanske att vattnet längre bort är fullt av folk på sup-board eller i kajak.

Såhär tomt var det på gatan mot stranden i förrgår vid solnedgången. Idag kväll var gatan fullpackad av både motorcyklar och människor.

Två sjöar och en hög kulle

På eftermiddagen plockade flickornas fasters man upp oss med sin bil och så åkte vi till sjöarna Rupa Tal och Bagnas Tal. De ligger nära varandra ungefär en halv timme österom Pokhara Lakeside. Vi började med att köra runt Rupa Tal, den mindre av sjöarna. Där finns en lång och fin hängbro, men vi hittade inte hur man ska ta sig dit. Vi parkerade högt  ovanför den och började gå neråt längs en slingrig trappa, men sedan verkade stigen gå åt helt fel håll så vi vände och gick tillbaka upp. Där uppe fick vi veta att det nog hade varit rätt stig ändå, men i det skede var flickorna redan så varma att de inte ville gå ner igen och försöka pånytt. Utsikten var fin från parkeringen också,men jag hade nog gärna stått på hängbron mitt över sjön.

Vidare längs vägen hittade vi en badplats vid en damm i ändan av sjön. Det verkade vara en populär plats. Nepaleserna badade med kläderna på, men vi ville inte väta bilen så det fick räcka att lite vada omkring.

Vidare till följande sjö, Begnas Tal. Den är större och lite mera bebyggd, där finns en del hotell och restauranger i en vik på ena sidan av sjön och en stor by/förort till Pokhara på andra stranden. Vi åt lunch bestående av momos och grillad fisk (som bara Anila och männen ville smaka). Gott tyckte hon!

På restaurangen fanns också söta minismå katter och ett par hundar.

Vi kollade utsikten från stranden och kände på vattnet, super varmt!

Sedan åkte vi vidare, via ett kvickt besök hos flickornas fasters hem i Pokhara, till kullen Sarankot. Där var de äldre flickorna på utfärd med momi och morfar då de besökte Nepal 2011. Efter det har vi kanske varit där en gång, men inte på länge. Stället var helt förändrat. Där som det tidigare funnits ett ganska asketiskt gästhem och restaurang och några hantverks butiker hade det nu byggts ett massivt utsiktstorn, en gyllene stor staty av en flerhövdad elefantgud Ganesha och två stora tempel. Man behövde inte heller klättra upp för mängder av trappor genom en by på kullens sluttning för att komma hit. Den krokiga och gropiga, men asfalterade, bilvägen gick nuförtiden nästan ända upp.

Vi hann (nästan) helt i tid för solnedgångens eftersken. Det var svalt och lite blåsigt och utsikten var fin. Bästa stället på hela utfärden, tyckte flickorna.

Avslappnande hemmadag

Idag önskade flickorna en vilodag efter alla programspäckade dagar hittills den här resan. Fram till eftermiddagen tog de lugnt hemma i sitt rum och jag läste samtidigt nästan slut min bok i mitt hotellrum. Boken fick jag förresten som bok-stipendium på gymnasiet 1999 för utmärkta kunskaper i och intresse för modersmålet. Varför sådant belönades med en bok på norska vet jag inte, men nu har jag hur som helst nästan läst den. Den är faktiskt ganska bra, och det har inte alls varit jobbigt att förstå den. Tänkte trots allt inte ta med den hem utan tänker försöka byta den mot något annat i någon av bokhandlarna som köper in använda böcker.

På eftermiddagen gick flickorna och jag på en lång promenad. Inte så lång i kilometer, men vi poppade in i väldigt många butiker på vägen och dessutom ett café där det tog dem typ en timme att få ett par portioner momos och tre specialkaffedrinkar och en fruktdrink på bordet. Varje gång de hämtade något beklagade de och sade att följande beställd produkt kommer om 2 minuter, och alltid tid det minst 10 minuter före något hände igen. Tänk om de skulle ha haft alla borden fullsatta, nu var vi tur nog enda kunderna! 🙄 

Deras wc var ofräsch så flickorna kom på besök till mitt hotell efteråt och vi slöade en stund på sängarna.

Vi avslutade med glass och golden hour på en bänk vid sjön.

Senare på kvällen var jag bjuden på middag till flickornas hem. Deras kusin och deras faster som följt flickornas två andra fastrar till Europaflygen i Kathmandu kom tillbaka till flickornas hem hit i Pokhara ikväll. Mumsig mat och trevliga samtal!

Satt i vardagsrummet medan flickorna sysslade med telefonerna och tittade på bilderna av flickornas farföräldrar från deras resor i Finland, London och Barcelona och bilder av dem och deras barnbarn i Nepal. Det finns många sådana bilder på väggarna. Tänkte att flickornas farfar nog hade ett fint liv, fast det slutade så abrupt med sjukdomsattacken förra månaden. Såg förresten att flickornas farmor lagt farfars Ifolor-kopp med bilder av farfar och flickorna under deras Finlandresa 2015 på en hylla och fyllt den med blommor till minne av honom. 🥹