Cykeltur och promenad längs minnenas gator

Min dag började med en cykeltur. Jag har fått lov att låna flickornas pappas kompis fina mountainbike fritt när jag vill. Jag tänkte köra till de två skolor jag gjorde frivilligarbete i år 2002. Den första hittade jag enkelt, den ligger bara ett par kvarter härifrån. Där var skoldagen i full gång i klassrummen. Skolan har fått ny port och blivit en våning högre, i övrigt såg den ganska lika ut. Eleverna i skolan var 1-10-klassister från fattigare familjer i kvarteren i närheten. Klasserna var åtminstone på den tiden stora och barnens koncentrationsnivå låg. Kanske främst på mina engelskalektioner, eftersom de visste att jag som europé inte skulle ta fram käppen om de inte betedde sig. Men där fanns också duktiga barn som verkligen ville lära sig. De satt på frambänkarna och ställde relevanta frågor och kunde läxorna och kunde också svara på mina självpåhittade frågor som krävde lite eget tänkande. Det här var lite överkurs, det mesta böckerna instruerade att göra var utantill-läsning. Flickornas kusin  sade att hon bekantat sig med en av  hemhjälparnas böcker då hon reste hit senast och kvaliteten på undervisningen är ännu väldigt låg. Flickornas faster och farföräldrar har hemhjälpar som är tonåriga flickor som bor hos dem och vid sidan av sysslorna hemma går i en sådan där skola. Undervisningsspråket i de här skolorna är nepali. Rikare barn här går i privatskola på engelska längre bort hemifrån. Skolornas egna gula skolbussar hämtar dem på morgonen. Och kvaliteten på undervisningen samt kraven är så höga att de är på gränsen till burnout hela högstadiet, men sedan har goda chanser att få studieplats utomlands. Så här kommenterade flickornas kusin. Hon har själv i tonåren flyttat från Nepal till England och varit förvånad över hur lätt skolan blev där och fritiden växte. Dessutom har hon nu följt med hur kusinen som är i Inikas ålder och har slutexamen framför sig det här året knappast har tid att sova på nätterna för hon bara läser läxor hela tiden och skoldagarna är dessutom upp till 10 timmar långa.

Den andra skolan jag jobbat på 2002 var en yrkesskola för före detta gatubarn eller utsatta barn. Den brukade ligga österom Lakeside, mitt i ett risfält och ganska nära floden. Jag körde av och an i området med hittade varken skolan eller några risfält. Utan wifi fick jag inte upp kartans satellitbilder heller, men det verkade finnas väldigt få fält eller obebyggda områden. Till sist gav jag upp. Tur nog är det alltid lätt att orientera sig och hitta hem även utan karta, det är bara att kolla var kullarna ligger, så förstår man vart norr är och var sjön är. Flickornas pappa tyckte alltid att det är jobbigt att hitta till platser i Europa när man inte har landmärken som ger koll på väderstrecken hela tiden.

Tillbaka i hotellet kollade jag kartan. Skolan jag jobbat på är totalt inbyggd i ett tiotal kvarter hus som byggts upp på risfälten. Jag körde bara några tiotals meter därifrån utan att se den, men den verkade inte enligt Internet mera vara i användning som skola och hade byggts om dessutom.

Istället hittade jag Damside Garden, en skön plats som nog funnits där hur länge som helst, jag hade bara aldrig varit där förut. De klassiska turistpanoramabilderna av Lakeside med julstjärna-blommor i förgrunden och hela bergsmassivet i bakgrunden är tagna därifrån. Det har rests en Pokhara - skylt på stranden mittemot nu, redo för turisters foton av just den utsikten 😉 Bergen syntes inte nu, men jag tittade på några nätfiskare och fjärilar och trollsländor för jag åkte vidare.

Sedan cyklade jag hem och rakt i duschen, via en drickspaus på en bänk vid sjön.

På eftermiddagen gick jag på promenad helt själv, eftersom flickorna hade hunnit iväg till Mahendrapool och shoppa med sin pappa och kusin medan jag var borta. Jag åt lunch i en mysig restaurang med utsikt över sjön. Sedan kom flickorna tillbaka. Deras pappa tog dem först på momos till en liten restaurang eller snarare kokskjul där de alltid brukar äta som barn med honom. Efter det gick jag på promenad med flickorna till butikerna i Lakeside, ända till Caffe Concerto, där vi ofta brukade äta gelato när de var små. Det gjorde vi idag också, lika god var den som alltid 😊

Sup boarding och flickkväll på stan

Utfärden vi åkte på idag var alltså först till en fors som senare blir en flod som flödar in i den västligaste delen av Lake Phewa. Vi började med nepali tea i ett litet kokskjul. Där var hett.

Kokskjulet var helt bredvid forsen och en hängbro. Vi klättrade först ner för att känna på vattnet. Flickorna vadade ut till en klippa med sin pappa.

Vattnet var klart och varmt.

Hängbron var så gungig och hög att somliga nästan hade svårt att våga över. Men fint gick det tillsist!

Sedan var det dags för mat och Sup-boarding vid sjön, så vi körde tillbaka dit från forsen.

Vi, alltså flickorna och jag, hann suppa en stund före maten kom, tur nog, för sedan började det regna och ingen kände för att suppa mera. Men roligt var det!

 

Och maten var god.

Lokala fiskare med paraplyer vände sin båt hemåt i regnet.

När vi kom tillbaka till Lakeside kom flickorna på snabbvisit till mitt hotell, sedan gick vi på shoppingtur bara de och jag. Flickorna hade kollat in några butiker på förhand via sociala media, samt laddat Nepals version av Bolt/uber till telefonen, så vi beställde en sådan taxi till de delar av Pokhara dit nepaleser går för att handla kläder utan hippie-vibes. Vi gick i de två butikerna på listan och många flera, Anila navigerade oss självsäkert med Google maps genom gränderna i människovimlet. De köpte smycken och småsaker. Sedan avslutade vi med "glass från Baskin Robbins som gör tungan blå", som också var ett av deras barndoms-nepalminnen på checklistan. 😅

Promenad i Lakeside, människor och kläder

Sitter vid Phewa och äter en bulle. Vi ska på utfärd senare idag om jag förstod rätt. På väg hit gick jag längs Lakesides huvudgata och tittade in i några butiker. Det mesta känns samma som alltid förut, hippie kläder och vandringskläder och tibetanska hantverk och smycken och bokhandlar med souvenirer och produkter av rispapper. Hittade två klänningar jag kunde tänka mig att köpa men köpte inget ännu. Försökte se så inkognito som möjligt klädd västerländskt men en och annan butiksinnehavare kände igen mig ändå. 😅 Att se ut som turist garanterar å andra sidan inte heller att få ro att vara för sig själv, för kringvandrande försäljare eller inkastare vid butikerna och caféerna försöker hela tiden ta kontakt och sälja tjänster, vatten, smycken och annat, eller bara ropa något typ “hello Madame, liking Nepal? Nice tattoo! Where are you from?” Eller något ditåt, och det känns lika ohyfsat att ignorera som det känns frustrerande att hela tiden måsta interagera med omgivningen. Just nu har jag ändå fått vara ensam och ifred med min bulle och telefon i hela 15 minuter på en bänk vid sjön. Wow.

På tal om kläder så räknade jag att jag hade 13 fina Nepali dräkter i kappsäcken jag lämnat här. Dessutom några saris för festbruk och några dräkter som var så utslitna att jag dissade dem. Jag hade med lite kläder från Finland också, så jag har alltså möjlighet att byta outfit två gånger om dagen om jag vill.😆 Efter resan vet jag inte vad jag ska göra med de där kläderna. En del kan jag ta med mig, kanske 2-3 av mina favoriter, men resten? Känns onödigt att fortsätta förvara dem i flickornas farmors sovrum eftersom jag inte vet om jag någonsin kommer tillbaka. Några 2nd hand shoppar finns här inte att donera dem till. Kasta bort dem känns fel men tror inte att någon har användning för dem heller, de är alla måttbeställda till mig och ingen annan är i min storlek vad jag vet.

Tillbaka i hotellet nu. Illustrerar med en bild från mitt lilla rum.

Vi åkte på utflykt till västra sidan av sjön på eftermiddagen, mer om det i nästa inlägg, men Miras kommentar då de plockade upp mig på eftermiddagen gav mig dagens bästa skratt och passar klädtemat. "Mamma, du ser ut som en vattenmelon!". 😆 Jag älskar den här dräkten men visst, det var inte alls någon långsökt kommentar egentligen och i Europa skulle jag därför inte klä mig såhär. 😅

Utfärd med utsikt

Igår sent på eftermiddagen kom vi till Narayandais fina lyxkomplex uppe på Pumdikot, en av kullarna runt sjön. Flickorna, deras pappa och lillasyster och jag åkte tajt inklämda i en minimal taxi tillsammans med våra väskor, 25 ägg, två stora paket rostbröd och många portioner takeaway-momos. Den krokiga och branta vägen var full av djupa gropar, leriga pölar och stenblock och jag trodde vi aldrig skulle komma fram. Men varje gång jag var övertygad om att bilen inte kommer att klara sig vidare utan att fastna så lyckades vi ändå utan att ens skrapa i botten. Kanske jag är för försiktig på gropiga småvägar med vår mycket större bil, om det tydligen är såhär lätt att ta sig fram? 😅

Väl framme fick alla sina rum. Flickornas och mitt var högst upp i det högsta huset på området. Det här huset var inte ännu byggt då vi var här senast, så det var väldigt nytt och fräscht. Rummet hade sängar för mig och flickorna, ett vardagsrum och en balkong som gick runt hela huset. Utsikten var härlig! Bergstopparna var täckta av moln då vi kom, men sjön och Pokhara syntes bra långt nere på norra sidan av huset och på södra sidan klängde sig små byar med terassodligar längs sidorna av kullarna som verkade fortsätta i det oändliga.

Vi gick en liten promenad längs åsens topp igår kväll just före solnedgången, sedan åt och festade vi vuxna runt långbord i den stora matsalen. Jag hade intressanta diskussioner med flickornas ungefär 30-åriga kusiner och några andra också. Flickorna var inte med, de tog det hellre lugnt i rummet och talade videosamtal med sina kompisar.

Idag vaknade jag tur nog av tuppen 4.40. Satt mig upp i sängen och tittade ut genom fönstret och märkte att hela bergskedjan var fullt synlig, men ännu ganska mörkgråblå, för solen hade inte gått upp ännu. Tänkte jag skulle vänta ett tag på lite solljus, men tio minuter senare började molnen välla upp längs bergsryggen med kraft. Före jag hade väckt flickorna och plockat fram kameran var bergen nästan helt täckta av moln, men vi hann se topparna ändå. Vackert! Släktingarna som lagt väckarklockorna på soluppgångstiden 5.30 fick tji, hela dalen och bergen var täckta av tjock dimma och moln till långt in på morgonen.

När dimman lite lättare såg man en skymt av en av bergstopparna, Pokharas symbol Machhapuchre (Mount Fishtail).

En del av oss, bland annat jag, gick på en kanske dryg timmes promenad till en stor gyllene Buddhastaty på en lite högre del av åsen. Flickorna och deras pappa stannade kvar och lekte med lilla Misa. De verkade ha haft roligt och vi som vandrade såg fina vyer och fantastiska stora fjärilar i alla möjliga färger. Jag talade mycket med flickornas supertrevliga kusin som bor i USA och hans lika trevliga förlovade och hennes föräldrar från Kathmandu.

Senare på dagen, då vi åkt tillbaka till Pokhara igen, gick flickorna på pedikyr och jag flyttade in till det där andra hotellet där jag ska bo. Fick välja rum, här är ganska off-peak och turist-tomt så jag kunde ha fått ett stort med eget kök, men tyckte jag klarar mig med ett mindre rum. Luftkonditioneringen fungerar här och det är huvudsaken. Hade sedan egen tid resten av kvällen. Gick på middag till en liten restaurang vid stranden av Lake Phewa, min happy place i den här staden, och överraskades av en häftig regnskur på väg tillbaka. Blev ganska våt. 😅 Flickorna skickade bilder av att de leker med sin syster och äter middag, de verkade ha det bra.

Möte med lillsyrran

På morgonen åkte flickornas pappa och hämta deras minsta syster från byn där hon varit med sin mamma medan vi var i Kathmandu. Hennes mammas syster har varit sjuk så hon har varit där och hjälpa till och stannade där nu också, bara lilla Misa kom med till Pokhara därifrån.

Flickorna gav leksaker till Misa. Hon blev glad och förstod genast hur man bygger brio-tågbanor.  Super gullig är hon tycker vi alla. 🥰

Nu väntar vi på avfärd till en av kullarna runt sjön. Flickornas pappas goda vän Narayan har byggt något slags "sommarstuga" eller kanske närmare sagt hotell eller herrgård åt sig där, med möjlighet att inkvartera oss alla 18 personer tydligen, för vi ska alla bli där över natten. Flickorna och jag och deras pappa var där på dagsutfärd för 9 år sedan också. Då hade byggarbeten just börjat så vi blev inte över natten, men utsikten över sjön var fantastisk!

Släktträff i Pokhara

Idag reste vi den 200 km långa resan till Pokhara. Jag hade hört att vägen blivit bred och fin, men trodde inte före jag såg det med egna ögon. Eller, ungefär en tredjedel av vägen var ännu skumpig och smal och trög att köra på, en tredjedel nyrenoverad med 1,5 eller 2 filer i varje riktning och en tredjedel av vägen var helt ok skick, men smal.

Flickorna väntar att chauffören får väskorna spända fast på taket i Kathmandu.

Bra och ny väg:

Mindre bra väg:

Vi fick ett varmt välkomnande i Pokhara, på plats var flickornas farmor, alla fyra fastrar, två av fastrar as män, fyra kusiner och dessutom en av kusinernas flickvän och hennes föräldrar. Vi åt först lite sött och kletigt festris och pickles och getkött (inte jag, jag äter bara vege här) hemma och så gick vi längs stranden hela gruppen. Vi promenerade typ över en kilometer längs strandpromenaden till en restaurang där vi sedan åt middag och pratade i flera timmar.

Sedan kom vi tillbaka hem och gick och lade oss. Jag sover i samma rum som flickorna, ett av de nyrenoverade rummen i gamla hotellbyggnadens andra våning. Fint och fräscht! Det var meningen att jag skulle sova i ett annat hotell, men det var så sent så jag sover här inatt. Min kappsäck är däremot redan i det andra hotellet, så tur nog fanns den väska med nepal-kläder jag packade ner för 9 år sedan här i förvar hos flickornas farmor. 😅

Trappsteg och tempel och etnisk identitet

Idag vaknade vi tidigare för vår hyrbil kom redan klockan nio. (Nej, om ni undrar som flickorna först: ingen av oss körde den, vi hyrde chaufför också) 😅

Färden drog först till Nagarkot, en av kullarna runt Kathmandu. Där klättrade vi upp i utsiktstornet (skrämmande-spännande för somliga) och så upptäckte jag ett berg med mitt namn 😅 Några berg såg vi däremot inte, det var molnigt.

I trappan på väg ner till bilen gjorde vi omtagning av en bild från 2014. Trappan har byggts om sedan dess. Och någon eller några har lite vuxit 😆

Nästa stopp var i Changu Narayan, en by ett stycke från Kathmandu. Den är en liten och söt traditionell by byggd på en brant sluttning. Istället för an huvudgata finns där en huvudtrappa genom staden. Och ingen bil- eller motorcykel trafik, härligt!

Eftersom beslutet att åka till den byn gjordes extempore så hade jag inte kollat bilderna från vårt besök i 2014. Jag mindes bara att Inika gjorde något tassigt vid en av templets största gudastatyer, så fick gissa mig till vad (och det for fel) 🙈

Vid templet tog vi också alla emot tika i pannan från brahminen, så att flickornas pappas skulle ha lättare att övertyga vakterna i följande stad att vi är Nepali. Samma övertalning har han sysslat med vid diverse museum och områden turister måste betala eller betala tiofaldigt för. Vi har sparat flera hundra euro totalt på det (inträde till Bhaktapur skulle vara nästan 20 euro/person annars, men nu kom vi in gratis) och nepalesiska staten har förlorat lika mycket. Skulle det inte vara en sådan ärosak för deras pappa att kunna övertala vakter så skulle jag gärna betala lite för främjande av kulturarvet, men vill inte bråka om saken.

Hur som helst var flickorna (särskilt den yngsta) inte förtjust i att "ha något kletigt som hela tiden känns i pannan". Men de gjorde inget drama över saken, och vi kom faktiskt in gratis överallt. I bilen funderade vi på att se ut som europé i Nepal och invandrare i Finland. Mer om detta något annat tag.

I den fina gamla staden Bhaktapur åt vi lunch, gjorde om några fotoscener från 2011 med Anila och hennes pappa och kollade templen som många har stora djur statyer utanför på trapporna.

Sedan åkte vi vidare till en flod. På bron ovanför stod en massa människor och tittade och det verkade vara något på gång i vattnet, där var forspaddlare och mycket människor. Vi kollade det dånande vattnet och tog bilder. Tillbaka upp på parkeringen fick vi höra att någon just fallit/ hoppat från bron och de var där från polis och frivilliga för att dragga efter kroppen. Oj, inte kanske lämpligaste beteende av oss att ta soliga turistbilder av "happeningen" 🙈

Godnatt! I morgon ska vi upp tidigt igen för resan till Pokhara. Vi åker i samma bil som idag.

Tempel och djur i Kathmandu Valley

Härligt att vakna utvilad efter en skön lång natt! Min sömn avbröts visserligen från 6 på morgonen med jämna mellanrum av ljudet av folk som ringde i den stora böneklockan på templet här under fönstret. Flickorna sov däremot gott flera timmar till.

Morgonmålet bestod av diverse bageriprodukter och juju-yoghurt, en lokal specialitet. Mums!

Dagens program skulle vara buddistiska stupan Swayambhunath på en kulle över Kathmandu och shopping i turistdistriktet Thamel. Vi bestämde att ändå ta en sväng till Patan först, en av de tre städerna som Kathmandu-stordistriktet består av. Staden är känd för sina tempel och för fina hantverk i mässing och annan metall. Vi besökte Patan museum i en fin byggnad som var fylld av dylika hantverk.

Vi gjorde också en omtagning av en bild av Anila och hennes pappa ursprungligen tagen med henne i bärsele hösten 2008. Han vill inte ha sin bild på nätet, så ingen fullständig bild av det här, men lägger hälften av bilderna hit. 😉 Vi hamnade välja en annan apa för de höll på att restaurera runt den rätta apan (dessutom hade jag inte ursprungliga bilden med mig så ännu, så vi försökte bara minnas hur bilden så ut).

Sedan kollade vi templen. Och hade ett kvickt möte med Patans egen heliga levande gudinna. Hon var kanske 8 år gammal och gav tika till oss. Gravallvarlig, som sig bör. Den mest berömda levande gudinnan bor nära vår apartemento i Kathmandu, henne (eller hennes hus åtminstone) ska vi besöka något annat tag sen här resan.

Dagens lunch var traditionell newari mat. Newarierna är den etniska gruppen som bor i Kathmandu Valley. De äter okokt slaget ris istället för vanligt kokt ris. Gott, men väldigt kryddigt tyckte Inika. Det slagna riset smakade som torra havreflarn kommenterade någon, men det passade bra att dämpa chilismaken. 😅

Till följande hittade flickornas pappas på att ta dem till zoo eftersom de varit så intresserade av alla djur vi sett. Vi hade tur med de flesta djuren, de var vakna och pigga. Särskilt mycket har inte ändrats sedan senast, men de har slutat med elefant-ridning för att främja elefanternas hälsa. Dumt tyckte deras pappa som tänkt ta dem på en ridtur. Helt ok tycker jag och flickorna var helt ok med det också. Kathmandu zoo satsar på djurens välmående, det märkte jag redan senast vi var här (fast burarna kunde nog ännu vara lite större). På zoo gjorde vi också en ungefärlig omtagning av en bild från 2014. 😅

Sedan var det dags för Swayambhunath, aptemplet. Efter gårdagens ap-invasion i Pashupathinath så kändes det inte så fullt av apor som det brukar, men fint var det ändå 🥰 Det har byggts tre nya massiva gyllene buddhastatyer och några tempel där stigen upp på kullen börjar. Min telefon kamera färgade Miras hår rött på bilden jag tog av henne därifrån! 😲

Efter lite momos från ett modernt café (som också hade Oreo frappe på menyn, Miras favorit) fortsatte vi till Thamel för att shoppa. Flickorna behövde bara tänka på att köpa något så kom dit en givmild pappa med plånboken öppen rusande till undsättning. Mira hittade allt möjligt, Inika också men Anila ville ännu söka de perfektaste sakerna och inte bara köpa genast trots upprepade uppmaningar. Smart. 👍

Godnatt godnatt! Äventyret fortsätter i morgon 😊