Sista stunderna i Nepal

Skriver från ett hotellrum i Kathmandu. Flickorna äter hotellrumspicnic för sista gången. Den här gången runt ett riktigt bord, eftersom vi tog in på ett annat hotell än vanligt, här har vi både vardagsrum och sovrum. På sjunde våningen, utan hiss liksom överallt i Nepal. Stackars hotellarbetarna hamnade bära upp våra tre jättetunga resväskor och fem mindre men tunga andra väskor hit upp (och ner igen i morgon 5 på morgonen).

I Pokhara tog vi avsked av kusinerna, fastrarna, Ama och Bua och många andra, som kom hem till oss för en sista måltid med oss kvällen innan vi reste. 

Vår hemhjälp Dolma och Bishnudidis hemhjälp/nanny Bimla. Goda vänner med Anila och Inika båda två. Bimla och Dolma är klasskamrater på nian i den lokala skolan.

Flickorna och jag gick också med kusin Yuki till glasskiosken för en sista Creambell eller Baskien Robbins glass och hem via sjön för en sista titt på den. Glassen blev förresten sen heller inte den sista, vi åt Cream Bell glass här i Kathmandu igår också, de har kiosk vid KFC här också. 😉

Inika gick över vägen till kiosken för att köpa nudlar för sista gången, en av hennes favoritsysslor. 

Raju tömde vår takpool. Vi hann förresten äntligen med det utlovade besöket till den större simbassängen på torsdag, Rajus kompis kunde inte komma, men flickorna hade roligt i flera timmar ändå. Enda minuset var en massa grodägg, som låg i trådar här och var på grunda bassängens botten.

Jag hann få färdigt mitt tavelprojekt i vardagsrummet, där finns nu 7 bilder från Barcelona, 7från Finland, ett nytt från Nepal och många äldre samt ett par från London. Mycket nöjd. 😊

Här i Kathmandu ska vi ännu shoppa sista sakerna, äta Masala dosa på min favorit restaurang Nandan vid New Road, sedan bara packa och sova. Inika hittade förresten de sista smakerna som saknades i hennes real fruit juice samling, persika och tomat. Tomat saknas fortfarande eftersom ingen av oss kände sig hågad att dricka en liter tomatjuice. 😝

En lekpark!

Eftersom vi inte idag heller av någon för mig okänd anledning kunde fara och simma till den där badinrättningen med Rajus kompis och hans familj, bestämde vi oss att gå till Basundhara park istället, eftersom Bishnudidi påstod att det finns en lekpark där. Och efter det på glass och pizza till Inikas favorit café Caffe concerto i närheten.

En vacker ko (ok, tjur) som promenerade emot oss på trottoaren.

Vi gick först en gång genom parken, ett stort område där lokala ungdomar hängde, folk spelade fotboll, joggade eller rastade sina hundar. Sjön var vacker från denna lite annorlunda vinkel. Någon lekpark hittade vi inte.

Parken fortsatte på andra sidan en liten väg. I den delen fanns ett stort Shivatempel jag aldrig besökt eller ens vetat om förut. Vi kollade in det. Annat fanns där inte. Flickornas pizzahunger började pressa på och vi misströsta och tänkte att Bishnudidi kanske hade annan uppfattning om vad en lekpark är, eller att den förfallit och tagits bort.


Vi började gå tillbaka i riktning Caffe Concerto. Då såg jag en halvt söndrig karta på en skylt. Med texten lekpark i indexet, var den fanns gick inte tydligt att se eftersom den biten av kartan saknades, men vi luskade ut ungefär i vilken riktning ändå. Och där var den! En sådan glädje att efter 2 månader äntligen få rutscha igen, och hänga upp och ner! Gungorna var sönder, men rutschkanan och klätterställningen höll dem underhållna länge.

Så såg vi några fina insekter också, och bär som liknade små söta meloner.

Sedan blev det pizza och glass för hela slanten. Lika god som jag mindes den och med säkert Nepals vänligaste service (så att Anila på skämt funderade om de med sin översvallande vänlighet försöker dölja att de typ förgiftat maten). Men ingen spydde ingen dog utan vi gick mätta och belåtna hem. Där alla var oroliga att vi varit så länge borta fast jag noga förklarat för Ama att vi skulle till Basundhara park och äta pizza på Inikas favorit café i närheten och blir borta 3 timmar eller mer. Tänkte att Raju genast med den beskrivningen skulle fatta var vi var, men Ama hade bara kommit ihåg Basundhara och översatt pizza till sandwich och missat "bli borta 3 timmar" totalt, så det hade ju inte gått att tyda var vi var från det meddelandet alls. 😝

Lycklig Inika väntar på pizza. 

Lite om vädret

Har konstaterat att det måste vara lätt att vara meteorolog här. Vad man än förutspår för Pokhara så stämmer det i någon del av Pokhara, eftersom här finns så många kullar och dalar som gör regnskurarna väldigtlokala. Dessutom är prognosen för det mesta är så tvetydig att typ alla slags väder utom snöfall ryms med.

Här är prognosen för tiden då vi kom:

Och här för ett par dagar sedan:



Mycket har det alltså inte ändrat. Igår på eftermiddagen växlade vädret från strålande gassande sol tillihållande regn, som ännu, 24 timmar senare, fortsätter. Annars tycker jag det har regnat mindre än det brukar den här tiden på året, men bra så. Fast regn är nog också skönt, det renar luften och gör det mindre tryckande hett, framförallt på natten.

Som en ö bland molnen (en av kullarna sedd från vårt hus)

Hemresa om 9 dagar

Anila och Inika har för en dryg vecka sedan gjort var sin krysstabell över hur många dagar det är kvar tills vi reser. 9 rutor är det kvar att kryssa för i dag. 9 dagar. För 7 år sedan gjorde vi en 8 dagars semesterresa till Kreta. Hyrbil, över 900 km körda, 6 olika hotell och ännu flera olika städer vi upptäckte. Kändes som om vad som helst rymdes in i de semesterdagarna. Men i det här sammanhanget känns 9 dagar som en försvinnande kort tid. Ångestfullt kort, så att man har lust att bara lägga sig ner och stirra i taket för man hinner ändå inte göra något vettigt, liksom. Vad det nu ännu är som vi borde göra vet jag inte heller riktigt. En shoppingtur till Mahendrapul för att köpa alldagliga saker som permanent tusch, superlim, lite kryddor, godis, glittertejp och sådant som man får betydligt billigare här eller som inte finns i Finland. Köpa något smått ännu här i Lakeside. En sedan länge utlovad utfärd till någon simanläggning här i Pokhara med Rajus kompis och hans söner. Kusintid (det har de idag). Rama in resten av bilderna jag förstorat och göra ett par till förstorningar av t.ex. utfärden med Ama och Yuki till World peace stupan (har väntat förgäves flera veckor på att Raju ska köpa ramar åt mig). Kanske en utfärd till ett buddhistkloster och en grotta här i Pokhara. Och så klart tid att umgås med Rajus föräldrar här hemma. Nästa lördag en heldag för att resa till Kathmandu, följande dag göra något i Kathmandu, sedan avfärd till Finland tidigt på morgonen. Så inga omöjliga planer alls, egentligen. Måste bara ta tag i det och få något gjort. Är nästan rädd att jag har tappat förmågan att ta tag i saker och få dem gjorda.

Funderar också på hur annorlunda den här sommaren har varit jämfört med alla andra somrar. Att vara här som i en helt annan dimension, oändligt långt borta från vanliga vardags- eller semesterrutiner, från prestationskrav både utifrån och egna, fullpackad kalender. Att liksom bara vara, utan att alltid ens veta vad det är för veckodag. Kanske lite dåligt samvete för att i två månaders tid inte egenligen få något uträttat (pga. söndrig dator inte ens bildböckerna jag tänkt göra)? Men måste man alltid uträtta något hela tiden? Och kanske ta det lugnt med en bok också uträttar något, fast det inte syns utanpå? Och väldig ångest för att om 10 dagar grymt dimpa tillbaka i ekorrhjulet, med allt jag älskar, men också med allt som är så annorlunda och med ett så totalt mycket snabbare tempo än här, så mycket mera shemalagt, planerat, överenskommet. Att snart inte mera bara kunna driva framåt som på en flotte på en stilla flod, utan att komma ut på havet och vara tvungen att ta så otroligt mycket mera ansvar om i vilken riktning färden bär...

Ormfestival och kusindag

Skriver från telefonens nät idag, eftersom datorn som sagt är närmast obrukbar. Därför kanske avvikande layout.

Idag är det nag panchami, dvs. ormfestival. Då tillber man någon ormgud för att skydda sig och sitt hus mot onda andar eller något sådant. I praktiken har det inneburit att Rajus systrar och deras familjer är på besök, alla har fått tika (sådan där röd smörja i pannan som välsignelse) av Bua, och dessutom ett armband av snöre lindat runt handleden av familjens brahmin, som var på besök i dag morse. I går kväll, då vi vid 22-tiden åkte hem från Bishnudidi såg vi förresten också en gatuparad av dansande och spelande nepalesiska ungdomar/unga vuxna fuxna, två av dem klädda som något slags monster med stor, röd ansiktsmask. Kanske något att göra med festivalen, vet inte och Raju visste inte heller, men det var coolt att se.

Flickorna har lekt hemlek och andra lekar med Yuki hela dagen. Mira är nöjd då hon får vara med som hund. Praketi har inte velat vara med, hon känner sig väl för gammal för småflickornas lekar och lite vilsen utan sin storasyster, som ju är i Sydney nu.

 

Jag gick en sväng till glasskiosken och ner via sjön och utsiktsplattformen med Yuki och flickorna också. Vattnet var för en gångs skull så lågt att det gick att gå till plattformen utan att väta annat än fötterna, så vi gick dit. Alla tidigare gånger vi gått förbi har vattnet varit nästan knähögt för flickorna, så vi har struntat i att vada dit.

Själv har jag tittat på Finlandbilder med Ama och Rajus systrar (som aldrig slutar fascineras av att man kan vara så blond som syrrans barn) och dessutom börjat läsa den sista av romanerna jag tog med mig från Finland. Boken, "Ingen lycklig kärlek" av Inga-Britt Wik, verkar vara av snabbläst sort. Måste akta mig att jag inte läser ut den innan buss- och flygresan hem om en dryg vecka. 

Om tandkräm

Här har vi inte gjort något särskilt på ett tag, så detta inlägg blir om tandkräm. Min finska Colgate tandkräm tar slut typ i morgon eller övermorgon, så det skulle vara dags att köpa ny, vilket jag inbillade mig var enkelt. Men tji fick jag. Tydligen har jag aldrig kollat fluorhalten i den Indientillverkade Colgaten, för den är låg, väldigt låg. Bara 1000 av den där viktenheten som borde vara åtminstone 1400 i tandkräm för folk med permanenta tänder. T.o.m. Mira har alltså mer fluor i sin tandkräm! Så jag får tydligen använda hennes då min tar slut.

Det som också irriterar mig med tandkräm, särskilt efter denna upptäckt, är tandkrämsreklamerna här. Framförallt en Colgate reklam som är som följande:

Mamma sitter i soffan, ca 7-årig flicka kommer och visar sitt matematikprov med fulla poäng till henne. Mamman belönar med choklad. Flickan tackar, springer bort och kommer tillbaka med tre andra prov med berömliga resultat. Mamman stannar upp, får en bekymrad, drömmande min och säger ut i luften ”but, caries”. Varpå det plötsligt sitter en tandläkare i vit rock i deras soffa bredvid dem och förklarar, att om man använder colgate tandkräm är man skyddad från karies. Mamman ser lättad ut och ger choklad åt sin dotter. Varpå flickans lillabror kommer springande med ett prov och får choklad han också. Därpå följer Colgates indiska reklamslogan ”Colgate – for sweets craving India”.

Får lust att skrika bullshit varje gång jag ser den. Övriga tandkräms reklamer har helt samma budskap – det är ok att äta hur mycket godis som helst hela tiden varje dag bara man tvättar tänderna med tandkräm.

Idag ska vi till Bishnudidi på middag, så slutar nu. Dessutom har den här datorn nu börjat göra blinkande blåa sträck också på vit bakgrund, så att verhuvudtaget arbeta med den gör mig så irriterad att jag inte har lust att öppna den alls. Macken och brorsan, om ni läser detta och har lust får ni gärna kolla vilken laptop som skullle vara vettig att köpa för att ersätta den här med då vi kommer hem.

Illustrerar med bilder från World Peace Stupan, som vi besökte med Ama och Yuki någon dag innan vi åkte till Kathmandu för några veckor sedan.

Båttur på sjön

Idag var vi flera timmar på och runt sjön med en båttyp och hans motorbåt (el-motor, totalt ljudlös, härligt!) som Raju fixat fram. Dagens höjdpunkter var:

- att se en rovfågel fånga (och tappa) en ål

- ringa i klockor vid Barahi teplet på den lilla ön i sjön (Mira och Inika ringde i varenda en)

- undersöka vattenfall i djungeln (och se vackra fjärilar, som jag dessvärre aldrig hann fotografera)

- ha picknick på taket till huset som våra finsk-nepalesiska kompisar Mohan och Mahesh har köpt på andra sidan sjön (som nu var helt öde).

- att glida runt på vattnet. Det var en ganska jämngrå men ändå regnfri dag, så det blev inte ens för hett.

 

 

Då vi kommit i land igen träffade vi Ama och hennes pensionärsklubb, eller dvs. ett gäng väninnor i 60-70-årsåldern (pensionärer anser de sig ändå knappast vara, eftersom de samtliga säkert varit hemmafruar eller –mammor sedan övre tonåren, aldrig yrkesarbetande). Dessa damer i färgglada saris stannade en stund och pratade, och kommenterade flickorna med just de kommentarer Anila inte kan tåla, dvs att Anila ”ser ut precis som sin pappa” och Inika ”är precis som sin mamma”.

Kusinkul, shopping och museumbesök

På lördag var det som vanligt igen kusindag, den här gången med Yuki. Hon kom redan genast efter hennes lunch, dvs. vårt morgonmål (nepaleser äter sitt första mål dal bhat, dvs ris och grönsaksstuvning med linssoppa, redan vid 10-11-tiden, dvs samtidigt flickorna och jag just har vaknat, tagit oss ner i köket och hällt upp våra morgonmålsflingor eller kokat gröt). Sedan lekte de hemlekar och gjorde videon och allt möjligt sådant som jag tydligen inte hade deras lov att titta på, för min närvaro störde leken. Jag var mer än nöjd över det, satt själv som klistrad vid Monika Fagerholms ”Glitterscenen”, som jag senare på kvällen läste färdig (älskar, älskar hennes berättarstil, språkanvändning och hela berättelsen var fascinerande, likt någon film av David Lynch (honom citerade hon förresten också i början av boken)). Den kommer definitivt med hem igen, ska inte säljas till lokala bokhandeln här.

 

Kusinerna lekte också i nya hängmattan, som jag tog med från Finland, men först nyligen hittade på ett sätt att vettigt hänga upp här. Gjorde rep av Rajus gamla söndriga jeans, som jag hittade när jag städade ett skåp i nedre våningen. Helt hängmatta blev den ju inte, men gunga, och den är skön att läsa i också, halvt bakåtlutad i indianställning. Jag är väldigt nöjd att få den upp nu äntligen, jag köpte ju faktiskt hela 3 hängmattor bara för att få den här ena. Först en från tori.fi som var fin färg, men som jag först då den kom hemskickad märkte att hade 140 cm långa stadiga trästödpinnar i vardera ändan (!). Inte möjlig att få in i en kappsäck alltså. Sedan försökte jag kvickt hitta andra förmånliga före vår resa, och hittade på tori eller huuto någon som sålde två för priset av en, dvs de här jag köpte. Den andra lämnade jag i Finland.

Sedan fick Yuki till tösernas glädje äntligen lov att stanna över natten. Tidigare har hon inte fått för ”hon blir förkyld av att sova med fläkten på”, vilket vi alltid gör i vårt sovrum. Vet inte varrför det plötsligt inte var ett problem längre. Hon blir förresten förkyld av att simma i kallt vatten, äta glass eller dricka kalla drycker också, vilka hon alla råkade ut för under denna övernattning här, men vad jag hört har hon inte ännu åtminstone blivit sjuk. På söndag morgon måste hon tidigt till skolan ändå, så hon hade gått redan då flickorna vaknade.

Ama, Bishnudidi, flickorna och jag åkte istället iväg till International mountaineering museum och efter det till Mahendrapul för att shoppa. Museumet är ganska nytt, stort och välutrustat. Intressantast tyckte jag var bilder som jämförde bergsfolk i Europa för ca 70-50 år sedan med bilder av samma saker från Nepal. Den enda skillnad man såg var faktiskt hudfärgen och kläderna. Arbetsredskapen, sättet att bära saker i korgar på ryggen, eller bundet rakt på ryggen, sätt att laga mat etc. var så gott som identiska! Det hade jag aldrig trott, då jag själv blev helt ställd när Bishnudidis man för några veckor sedan frågade mig vad som är lika här och i Finland och jag inte just då kom på en enda sak, utom typ att folk sover på natten och går till jobb och skola på dagen. Annat intressant på museet var bilder från Pokhara och Kathmandu från 50-talet framåt. Första flygen till Pokhara kom då, bilar och landsvägen faktiskt först tiotal år senare. Gillade också flygfoton från Bodnath stupa i Kathmandu från 50-talet, 90-talet och 2001 och 2013, där man väldigt åskådligt ser hur Bodnath stupan, från att ha varit mitt på åkern på 50-talet nu är mitt inne i ett väldigt tätt bebyggt bostadsområde. Flygfoton från Pokhara Lakeside från 90-talet, 2001 och 2013 visade också väldigt tydligt vad jag så många gånger kommenterat, att här är en väldig byggboom på gång. Töserna tyckte det roligaste var att bestiga en miniatyr av något berg (Mt. Manaslu?) som fanns på gården utanför museet. Observationer av Yetin väckte mest intresse inne i själva museet.

  

I Mahendrapul kollade vi kläder till töserna och mig, Bishnu vill ge någonting som gåva. Mira meddelade bestämt upprepade gånger med många sura ”nej!” att hon inget ville ha. Anila hittade som vanligt en massa, och Inika hittade något hon också. Själv valde jag tyg till en ny bommulls-nepalidräkt för vardagsbruk, mina gamla börjar vara ganska slitna. De äldsta är ju faktiskt från min första resa här, hösten 2001! Vi hann inte ännu till sömmerskan för att lämna in beställningen, så jag har bara tygerna ännu, men den ska bli ärmlös med ganska urringad rygg och i knälängd hade jag tänkt, och med ganska lösa byxor till. Vi ska göra återbesök i Mahendrapul om några dagar för att shoppa färdigt.