Sedan ätit blå glass från Baskin Robbins vid stranden. Jag har tittat ut över vattnet på kullarna som försvinner i skikt av dis en sista gång. Nu känns det som om jag är redo att åka. Jag behövde de här stunderna av ordentligt avsked. Efter skilsmässan kändes det osannolikt att jag någonsin skulle komma tillbaka hit. Samtidigt kändes det som om en del av mig blivit kvar här. Jag hade vant mig att alltid återvända vart tredje år. Insikten att jag inte mera skulle återvända var en stor sorg som alltid nu och då kom i mina tankar. Men nu, nu känns det som om jag kan gå vidare, det här kapitlet är slut. Jag älskar fortfarande Phewa Tal och Nepal, men sjön och landet har nu en speciell plats i mina minnen och mitt hjärta och det räcker för mig. Och kanske jag kommer tillbaka någon gång, vem vet? Det känns inte omöjligt det heller nu mera, alla här är positiva till mig och jag känner att jag nog alltid är välkommen. Det känns tryggt och bra att veta, för det kändes i många år faktiskt inte heller som någon självklarhet.
PS. Donerade nästan alla mina nepalikläder till välgörenhet (flickornas faster sade hon kunde fixa det). Så gav jag den norska och den svenska bok jag läst färdigt här till bokhandlaren som mindes mig och flickorna. Han köpte inte längre in icke-engelska böcker av turister, det lönar sig tydligen inte mera, men tog glad emot donationen till butikens 2nd hand bokhylla. 😊
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar