Pujadag ett hos Shantadidi

Vi klämde in oss i en taxi och åkte till Shantadidis hus genast efter morgonmålet. Där hade männen redan föregående dag byggt upp en färggrann festport vid infarten till gänden där de bor. En sådan där prålig port av en metallkonstruktion beklädd med guldglittrande tyger. Nepaleser riggar upp sådana vid varje större fest, t.ex. bröllop. Inne i huset var det den här dagen kvinnornas tur att arbeta; festmaten måste lagas. Jag måste erkänna att jag nog inte deltog alls i matlagandet. Först sprang jag efter Mira som tyckte det roligaste i världen var antingen att krypa upp och ner för stentrapporna eller försöka klättra över balkongräcket (och protestera högt och ljudligt om hon blev avbruten). Sedan, då hon äntligen somnade, var det mesta redan tillrett så jag kunde bara sätta mig ner med en kopp te och lite nytillredd mat och slappna av. Töserna lekte med sina mest jämnåriga kusiner hela dagen, 12 åriga Praketi (Shivas yngre dotter) och 3-åriga Yuki (även kallad Ashika, Bishnudidis yngsta dotter). Dessutom var där några andra nästan jämnåriga barn, ett par pojkar i kanske 10-årsåldern och en flicka som var kanske 5 år, tror de var Bishnudidis mans brorsbarn (?).

 På eftermiddagen kom det en massa gäster och brahminerna satt igång med pujan, till ära för Shantadidis hus och familj. De hade fått en egen liten pujaplatform uppriggad i ett hörn på gården där de brände rökelse och heliga eldar och citerade heliga skrifter och spelade trummor och blåste i horn så det ekade i hela grannskapet. Vi andra åt och såg på eller gjorde vad vi nu gjorde. Det var ganska trångt nere på gården för där var så många gäster, och hett dessutom, för solen gassade på och hela gården hade fått ett tak av presenningar, ifall det skulle börja regna. Jag var därför nästan inte alls där, utan mest bara uppe i Shantadidis rum med barnen (eller i trapporna, då Mira vaknade och igen ville ränna upp och ner i dem).

Då det blivit mörkt på kvällen tände de en liten eld och började dansa i takt med trumslag och någon hinduistisk ramsa de upprepade igen och igen och igen i det oändliga. Ett par tanter som jag sett förut på någon fest (några avlägsna släktingar till oss kanske?) gick som vanligt in i trance av dansen, och de andra filmade och fotograferade som vanligt dem och diskuterade om ifall de fejkar eller inte. Fejk eller inte så gick de helt in i musiken, dansade och skakade med stängda ögon och lät sig falla och ”svimma” mellan andras famnar, ibland med sina saris fladdrande farigt nära eldstaden på marken. Vid tiotiden på kvällen tröttnade barnen på all hulabaloo och vi åkte hem.

Ps. Fick förresten mitt pass tillbaka idag av Rajus kompis som kom från Kathmandu. Jag har nu ett Study Visa som räcker till 29.10, inte ett Marriage visa till 30.10., men de lär ha sagt att det är enklare så och duger lika bra?!? Huh huh med nepalesisk byråkrati...