Vår lilla nattödla och Miras bästiskråka

Här i vårt sovrum, under plattan som fäster vägglampan vid väggen, har sedan kanske en månad tillbaka bott en nattödla. Den föddes i vårt rum tillsammans med sin tvillingsyster/bror, som sökte sig till något annat revir. Före de föddes bodde i kanske en vecka en stor nattödla här, deras mamma, som kväkte sitt skrattande läte på nätterna. Nattödlan är  vår lilla gullegris, flickorna blir alltid lika glada då den kryper fram ur sitt gömställe, och att se den fånga småflugor i taket upphör aldrig att fascinera. I början var den så pytteliten och klen att man fick lust att själv fånga flugor, mosa dem och mata den för att den skulle klara sig. Men helt själv har den lärt sig att fånga sina flugor, och lite har den nog vuxit också, fast den ännu är bara kanske 5 cm lång (de vuxna nattödlorna kan bli typ 10-15 cm långa). Ödlearten heter ju inte på riktigt nattödla, det är bara så vi alltid kallat dem. På riktigt är de något slags geckon kanske, nästan färglösa små ödlor som är aktivast på natten då de fångar flugor i taket i de flesta nepalesiska hus. Vår lilla söta nattödla är inte någon linslus direkt, har inte lyckats få en enda vettig bild av den trots envetna försök. Kvickt som en vessla kilar den alltid tillbaka in bakom lampan med sin gulliga lilla svans viftande av och an så fort att man inte ens kan se den, genast då jag plockar fram kameran. Här är de bästa bilderna jag lyckats få av den, på bilden i mitten gömmer den sig i sitt bo under lampan:

Ett annat djur vi håller koll på, framförallt Mira, är kråkan, eller egentligen kråkparet, som håller till på takterrassen och vår balkong. De har för någon vecka sedan byggt bo i trädet utanför vårt fönster. Tyvärr på bortre sidan av trädkronan, så att man knappt får syn på det genom grenarna och lövverket. Kråkorna brukar komma och titta på när vi tvättar kläder, och Mira brukar jaga dem eller försöka närma sig dem och prata med dem. Hon kallar den ”min bästiskråka och dens kompis”. Vilken av dem som är bästiskråkan och vilken är dess kompis spelar ingen roll. Inga bilder av den heller, eller kanske, för jag illustrerar med en motsvarande (eller samma) kråka som höll till här för tre år sedan.

Flyga med Anila och resan i Kathmandu valley

I går på eftermiddagen kom vi tillbaka hem från vår resa till Kathmandu och några byar i Kathmandu dalen. Tillbakaresan gick ganska smooth, vi åkte i en stor och luftkonditionerad buss och lyckades undvika rusning eller olyckor eller annat dröjsmål på landsvägen, så den 200 km långa resan tog bara 8 timmar, inklusive bl.a. lunchpaus vid den här fina floden.

Jag delar in det här inlägget i flera dagar och fejkar postningsdatumen, så det blir lättare att läsa. Och lägger till mera bilder i morgon eller senare, om datorn går med på att samarbeta (den har som sagt blivit väldigt opålitlig och väldigt lilarandig tidvis, omöjligt att hantera bildmaterial då den flippar).

Idag har jag och Anila äntligen fått paraglida ner från Sarangkot. Vädret och ”piloternas” tidtabell har inte tillåtit det tidigare, men idag flög vi tandem med Binod och hans kompis/paraglidepilotkollega. En lång och härlig flygtur, och fick nu äntligen göra lite luftakrobatik också, lite gungande av och an och spiralcirklande i luften alltså, så det blev lite mer nöjespark/adrenalinkickfeelis över det hela än för tre år sedan då jag senast flög. Är väldigt nöjd, och det var Anila också. Under en timme efter att vi landat bytte vädret om totalt då ett åskväder svepte över dalen, så vår flygtur var otroligt bra timad.

Kathmandus sevärdheter

På måndag fick vi igen låna Nirmals bil och samma chaufför, men efter söndagens eskapader var alla ense om att vi inte ville sitta längre än nödvändigt i bil. Efter ett gott morgonmål på Helena’s takterrass (på 7:e våningen, bland de högsta i Thamel), åkte vi därför till Swayambhunath, även kallat aptemplet, som ligger kanske 2 km från Thamel. Hur i hela fridens namn det ändå lyckades ta vår chaufför nästan 30 min att ta oss dit är ett mysterium för mig, det var inte ens rusningstrafik. Vi snurrade på praying wheels och beundrade templet och stupan en stund, och aporna. Flickorna tyckte aporna var roligast, men flickorna var å andra sidan också ganska rädda för dem (för vi hade förmanat dem att inte gå för nära för aporna kan ha rabies, så de verkade förvänta sig att alla apor var i beredskap till blodig attack när som helst). Söta apungar tittade vi ändå på en del, dem fanns det gott om.

Morgonmål deluxe med stekt banan och croissant och fin utsikt.

Den här ap-mamman verkar mer intresserad av sin manikyr än sin unge.

Dagdrömmande mamma-apa.

Här är däremot äkta moderskärlek i luften.

Till näst åkte vi till Buddhanilkantha, där det finns en berömd liggande ca 5 meter lång Vishnustaty i en vattenbassäng och ett par tempel runt omkring. Ingen typisk turistattraktion, så där var istället ganska stämningsfullt med mycket rökelse, ortsbor som offrade frukt, blommor och sådant och bad vid templen, bönebjällror och –klockor som ringde. En helt annan atmosfär än omkring Swayambhunath, där var och varannan försöker pracka på en något krimskrams.

Som icke-hindu fick man inte gå in i inhägnaden runt bassängen med statyn. Fotografi var visst inte heller tillåtet egentligen, åtminstone inte innanför staketet (detta diskret fotat med telefonen då jag väntade på mina hindu-familjemedlemmar).

Följande pitstop var Nepals heligaste hindutempel Pashupatinath, dit inga icke-hindun får gå in. Ingen annan av oss hade heller lust att gå in, eftersom det råkade vara någon sådan dag i månaden att det var extra heligt eller lyckosamt att gå dit, så köerna ringlade sig långa vägar utanför tempelmurarna (över 20.000 människor hade varit där den dagen läste vi i tidningen efteråt). Vi följde därför bara muren ner till floden, gick över bron förbi ett begravningsfölje som höll på att förbereda en närstående för kremation på kremeringsplatåerna vid floden. Sedan satt vi oss uppe på andra sidan floden och tittade på templet (och begravningsföljet), så mycket man nu lyckas se av templet över murarna. Samt diskuterade vidare frågor om liv och död och kremering och begravning och pånyttfödelse och duvan som drunknat dagen innan och, ja, sådant.

Efter det bekantade sig Mira och Raju med några Sadhus (heliga män), som det finns en hel del av i och omkring Pashupatinath. De vandrar omkring eller hänger vid templen, har gett upp all sin materiella ägendom och livnär sig på att tigga och sysselsätter sig med att tillbe Shiva. Och tydligen också med att fixa sin ”outfit of the day”, speciellt make-up och hår, konstaterade jag och Anila (och undrade om det tar dem längre eller kortare än 3 timmar, som enligt Anila är vad Kim Kardashian lägger ner per dag på sitt utseende). Mira tyckte de var ganska skrämmande.

Därifrån åkte vi vidare till stupan i Bodhnath, den största i Nepal.

Inika såg genast dess potential för hjulning.

Mira var mest intresserad av att mata duvorna runt själva stupan, men praying wheels dög också som sysselsättning (fast hon var i kortaste laget för de flesta snurrorna).

  

Anila blev salig då hon märkte att hennes favorit-pizzarestaurang the Roadhouse Cafe hade en branch i ett av husen runt stupan. Till hennes glädje valde vi att äta där. I nedervåningen fanns en thanka artschool, där man kunde gå in och se elever måla på thankamålningar, sådana där extremt finpetiga tibetansk-buddhistiska konstverk. Imponerande det också, tyckte töserna.

Från Bodhnath bar det av till Kathmandu Durbar square, gamla stadens hjärta i Kathmandu alltså. Den blev allvarligt skadad i jordbävningen 2015, många av de finaste templen föll helt i bitar och samtliga som ännu var kvar var uppstakade med stödbalkar och andra stödkonstruktioner. Ett av de få hus som ännu var kvar och var beboeliga var den levande gudinnans, kumarins, hus Kumari Bahal. Dit gick vi en sväng i hopp om att få syn på henne, men hon ville inte just då visa sig. Jag beundrade mina egna gudinnor istället (varav en t.o.m. heter Kumari till tredje namn), samt de vackra fönstren på innergården.

Åsynen av vad som var kvar av många andra vackra hus var sorglig, väldigt sorglig. Det verkade som om inte just något alls gjorts sedan april 2015 för att restaurera, förutom då att forsla bort bråte och lägga till stödbalkarna. Undrar om de någonsin lyckas bygga upp platsen att bli vad den en gång var? Där om någonsin slog det mig hur mäktiga krafter det finns i en jordbävning (i Pokhara ser man ju inga spår alls av den).

Här saknas de stora templen som brukade stå högst på platformerna med tegeltrapporna i mitten och till höger. Kumari Bahal är huset längst till vänster.

Sprucken och utputande vägg, det massiva huset ännu obeboeligt.

Glasspaus vid Shiva-Parvatitemplet, som inte rasat.

Allt var ändå inte helt förlorat, i norra ändan av Durbar square fanns ännu en del tempel, och längre bort på de vindlande gatorna i gamla stans bostadskvarter verkade livet gå på som alltid förr. Vi promenerade tillbaka till Thamel den vägen, hittade för en gångs skull rätt väg genast, och kom just i tid före en av de butikerna jag alltid besöker i Thamel skulle stänga. Jag shoppade lite i andra butiker också.

Den här gatan är faktiskt ganska bred för att vara i KTM gamla stad. Här gasar dessutom inte ens en enda motorcykel förbi just nu då jag tog bilden.

Sedan avslutade vi igen dagen med fast food picknick på hotellgolvet. Engångskärlen var tillverkade av blad som torkats i form – älskar konceptet, både charmigt och miljövänligt.

Panauti och Namobuddha

Nirmal lånade oss sin bil och en chaufför. Efter morgonmålet körde vi därför österut, förbi Bhaktapur (en annan berömd vacker stad nära Kathmandu) till den mysiga, medeltida byn Panauti. Chauffören körde alla världens konstiga kringelikrokvägar för att ta oss ut från Kathmandu (eller så försökte han undvika trafikkaos på huvudvägen, så kanske det var smart ändå). Resan dit tog hur som helst flera timmar fast avståndet är bara typ 30-40 km.

Panauti var snygg med söta medeltida tempel på en udde mellan två floder. I hinduismen anses ställen där två floder möts heliga, därför var de byggda just dit. Då vi tittade på templen flög en duva förbi och landade i vattnet i en vattenränna som ledde ut till floden. Den plaskade lite runt och såg först ut att simma, men sedan drevs den ut i floden med strömmen, plaskade febrilt under och  över ytan, men kom inte upp. Till sist drunknade den, medan vi stod hjälplösa och tittade på den från stranden. Stackare. Det hela var från början till slut väldigt märkligt, den landade så målmedvetet i vattnet som om den med flit kastat sig i floden. Den här incidenten var sedan så klart det som flickorna mindes bäst från Panauti, och talade om resten av dagen (och ännu nästa dag).

Från Panauti skulle vi vidare till buddhist klostret i Namobuddha, max 10 kilometer bort. Vi körde först längs en väg, men den blev till sist så stenig och gropig att den skulle ha varit svår att komma fram på ens med traktor, och vi åkte vanlig personbil. Vi hamnade alltså vända och köra tillbaka. Några ortsbor menade att bästa vägen till Namobuddha gick längs en annan gropig väg. Den blev också så hopplös att vi nästan gav upp, men just när vi nästan vände om (ok, att vända om skulle också ha varit ett svårt eller omöjligt alternativ, så smal som den var med stup och berg på bägge sidorna), kom den ut till landsvägen till Namobuddha. Må så vara att det här var kortaste vägen, men ca 5-10 km i max 10 km/h hastighet tar enligt min matematik längre tid än ca 15 km i 50 km/h. Bra mycket mindre frustrerande åtminstone skulle det ha varit att åka kvickt på en bra väg än sitta och vara rädd att bilen går sönder eller att vägen blir så dålig att man hamnar vända om. Nå, hursomhelst, fram kom vi ju ändå.

Namobuddha her ett väldigt vackert kloster med för tibetanska buddhismen typiska fina färggranna bilder på väggar och tak, gyllene statyer och massor av praying wheels att snurra på längs yttre väggarna och lite här och var annanstans också. Vi råkade komma till stora salen mitt i munkarnas kvällsbönestund, så de slog på stora trummorna, mässade mantran och blåste i långa blåsinstrument. Väldigt högljutt och väldigt speciellt, stämningsfullt. Lite för högljutt, tyckte Inika och Mira och höll för öronen. Fotografiförbud där inne, så inga bilder av det. På området fanns också den gamla stupan som funnits där redan innan klostret byggdes, en av de viktigaste vallfärdsorterna i Nepal för tibetanska buddhister vid sidan av Swayambhunath och Bouddha. Den har jag inga bilder av faktiskt, var ganska anspråkslös, men böneflaggorna som fladdrade i tusental i träden runt omkring var en mäktig syn.

Klostret, mitt ute i ingenstans, högt uppe på en kulle.

Inika i meditationsgrottan.

En av många gyllene Buddhastatyer.

Anila bland böneflaggorna.

Mira leker flygplan.

Flaggpromenad längs trapporna.

Här torkas växtdelar för att göra bönehalsband.

Praying wheels

Mira gick också runt och fotograferade.

En annan mäktig syn var den nästan 45 meter höga Shiva-statyn i guldfärgad cement (eller liknande) som byggts på en kulle i en by vi passerade på vägen tillbaka. Största Shivastatyn i världen (men knappast vackrast). Vi stannade kvickt längs landsvägen och tog några bilder.

På hemvägen hade vi tänkt stanna i Bhaktapur, en av mina favoritstäder i Nepal, där jag inte varit sedan 2011 (däremot två gånger det året). Klockan var däremot redan över 18 när vi kom så långt, så ingen, inte ens jag, hade någon lust med mera sightseeing då mera, utan alla ville bara hem till hotellet. Väl hemma var klockan nästan 20, så vi gick nästan rakt till Helena’s restaurang för att äta moussaka. De hade däremot ändrat menyn och plockat bort moussakan, så det fick bli sizzler istället, vilket inte gjorde något, för de har alltid gjort utmärkta sizzlers.

Zoo och Lalitpur

Rajus kompis Nirmal, som bor i Kathmandus grannstad Lalitpur (eller Patan, som staden också kallas, som förresten liggen lika nära Kathmandu som Esbo eller Vanda ligger nära Helsigfors), bjöd på lunch hemma hos sig. Hans hus är väldigt nära flygfältet, så vi kollade in landande och startande plan på nära håll från hans takterrass en stund. Sedan körde han oss till zoo.

Vi tittade på djuren ett par timmar och så red vi på elefanten. Samma som för tre år sedan alltså, men nu var det fullproppat med nepalesiska familjer där eftersom det var lördag. Det verkade inte störa töserna ändå, de var glada över att titta på bl.a. flodhästen, strutsen, tigern, garial-krokodilerna, aporna och björnarna (som gick omkring på två ben och brottades med varandra). Själv tyckte jag zoo verkade mindre välskött än senast, djurens burar på något sätt kalare och trängre, helt som om de skulle ha avgränsat dem och förminska dem för att man ska få syn på djuren lättare. Eller så bara inbillade jag mig.

Efter zoo åt vi middag på en restaurang i närheten där alla (ok, nästan alla) anställda är döva. Nirmal kom med dit. Sedan åkte vi till Lalitpurs gamla stad, där torget, Lalitpur Durbar square, och templen vid det hört till de vackraste i Nepal. Efter jordbävningen 2015 var de ännu vackra, men många var skadade eller helt borta. Sorgligt.

Jag hann sedan vi kommit tillbaka till hotellet i Thamel ännu med en dryg halvtimme shopping ensam i mina favoritbutiker nära hotellet, hittade till och med en del kiva att köpa. Dagen avslutades med pizzapicknick på hotellgolvet.

En dag på landsvägen

Fredag gick till att resa. Vi startade 9.30 från Pokhara i en paketbil/minibuss som tagit morgontidningarna från Kathmandu till Pokhara och sedan tjänade extra på att ta oss tillbaka till Kathmandu på väg tillbaka dit för att hämta nästa dags tidningar. Framme i Kathmandu var vi först 18.30, traffiken var extremt grötig de sista två timmarna av resan och på vägen före det var det ett antal trafikstockningar, en gång för att stenar fallit på vägen av veckans regnvatten och de inte hunnit fixa det ännu, en gång för en traktor fällt släpet tvärs över vägen. Jag hade föreslagit för Raju att vi skulle flyga, men dels kostar det ca 200 euro för hela familjen, dels hade det regnat i två dagar och flygen gått oregelbundet om ens alls. Därför tyckte vi att vi skulle åka längs landsvägen istället. På morgonen, efter att ha kört typ 30 min såg vi däremot första morgonflyget flyga förbi på väg till Kathmandu på den klarblåa molnfria himlen. 6 timmar senare, då vi ännu grötade oss fram på Prithvi Highway i stekande solsken började min hjärna envist spela upp en reklamslogan från Finland på repeat i mitt huvud: ”Lentäen olisit jo perillä” (med flyg skulle du vara framme redan). Att sådant.

Väl framme, klockan nästan 19, var det redan på väg att bli mörkt. Vi promenerade därför bara ett varv runt i Thamel där hotellet var (samma hotell som senast vi var i Kathmandu, Karma travellers home, rekommenderar varmt), och åt dagens första och sista varma mål på en italiensk-mexikansk restaurang, sedan var det dags att sova.

Anila väntar på mat, lycklig att äntligen vara framme.

Pysslighet

I lördags läste både Yuki och Praketi på prov som de hade på söndag och måndag, så de hade inte tid att träffas. Från och med idag har Yuki däremot ledigt från skolan resten av veckan, och vi är bjudna hem till Shiva på middag i kväll (Rajus lillasyster/Praketis mamma alltså). Just nu är Yuki här och flickorna leker skola tillsammans i vårt sovrum, själv blev jag utkörd så jag sitter och skriver i nedre våningen. Jag försökte sortera fotografier också, men datorn fick något underligt fel så att hela skärmen blev lilarandig, framförallt i mitten av skärmen, och hur mycket jag än tycker om lila så var det i det sammanhanget inte så trevligt. Vita färger var de enda som hölls vanliga, därför går det bra att skriva på Word (dessutom är skärmen just nu åtminstone tillfälligt helt normal, men den blinkar till lilarandigt allt emellanåt ännu, misstänker hardware problem, den är trots allt ca 6 år gammal och omstart gjorde inte saken bättre alls). Tur att jag glömde bort att ta ut mina sparpengar från kontot i Finland förrän vi åkte, så jag har kvar något till en ny dator (att betala överpris för varje gång jag lyfter cash från automaterna här är mindre kul visserligen...).

Sådär annars har vi haft ett par lugna hemmadagar här, vädret har varit mulet och duggregnigt på dagarna och ösregnigt på nätterna. Som det brukar vara nu under monsunens regnigaste månad, i en av Nepals regnigaste städer.

I går hade jag en pysseldag här hemma. Först klippte jag av en långklänning jag köpt till att bli kort tunika och sydde upp fållen. Sedan hängde jag upp fotoförstorningar i vardagsrummet  jag låtit göra av bl.a. bilder från när Ama och Bua var i Finland sommaren 2015. Fotoramarna här har en skruv i varje hörn som måste öppnas och stängas då man lägger in bilder, så det var ett evinnerligt skruvande innan jag fick alla 5 bilder upphängda. Ama och Bishnudidi, som var på besök, satt och tittade på medan jag sydde upp dräkten och fixade med ramarna. Imponerade av att jag är så händig. Man behöver inte vara särskilt händig för att anses händig här, då handarbete eller slöjd eller ens vanligt papperspyssel inte just alls ingår i skolans eller dagis läroplan och folk därför överlag bara kan det deras föräldrar lärt dem. Föräldrarna i sin tur kan överlag bara det som deras kast/yrke gett dem färdighet till, dvs. är de av sömmerska/skräddarekastet kan de sy, är de av skomakarkastet kan de reparera skor, hör de till slaktarekastet kan de slakta. Lite håller det ju på att förändras nu, framförallt i städerna, då dagens unga går i yrkesskola och lär sig andra yrken än de är ”födda att göra”. Men eftersom det bara kostar t.ex. under en euro att få en klänning uppfållad hos en sömmerska så är det egentligen ganska make no sense att sitta över en timme och peta med det själv. Rajus familjs kast är förresten chetri, krigare/byråkrater, så ganska tummen mitt i hand är de födda vad gäller pysslighet eller händighet.

Efter att ha pysslat färdigt i vardagsrummet hann jag just tömma bassängen och förnya jesustejparna innan det började regna igen. Jag hittade förresten på ett nytt sätt att tömma bassängen utan att vattnet droppar ner på gatan. Jag klämde in ett campingliggunderlag under bassängbottnen vid bassängens bottenventil och böjde den till en ränna riktad mot öppningen till stuprännan i andra ändan av takterrassen (den enda stupränna som går ända ner till marken och inte bara rakt ut i luften från huset så att vattnet plaskar ner och väter folk på marken tre våningar under). För att hindra sidoläckage hamnade jag däremot stå i bassängen och trycka ner bassängbottnen mot vardera kanten av liggunderlaget med mina fötter. Tråkigt värre, det tog ett bra tag för ca 700 liter vatten att rinna ut... därför fick jag inte heller chans att fotografera mitt arrangemang. Före jag fixade bassängen gjorde jag förresten också ett misslyckat försök att fixa Inikas söndriga fidget spinner med superglue, med resultat att jag klottade lim på fel delar så att den inte snurrade alls efter det. Så Raju köpte en ny åt henne, och dessutom en till Mira. Kiva kvalitet på dem alltså! Jag avslutade min pysseldag med att tejpa guldfärgade glittertejpränder en bit från yttre kanten av vingarna i vår takfläkt så att det blir en kiva gyllene cirkel av dem då fläkten snurrar.

I övrigt fick jag Raju övertalad att åka till Kathmandu nu i mitten av semestern också, vi åker på fredag och blir borta ett par nätter! Så om jag inte skriver före det så hörs vi pånytt i början av nästa vecka. Försöker däremot posta på Instagram eller Facebook från Kathmandu.

Nu ska vi iväg till Shiva på middag, så jag postar detta utan bilder, addar kanske några senare idag.

Fidget spinners!

I fredags hämtade Raju hem en fidget spinner, lånad av en kompis. Flickorna var eld och lågor. De har ibland velat tillbaka hem till Finland bl.a. just därför: för att köpa sig sådana tvinniga mojänger. Idag blev det äntligen söndag, butiken var öppen igen (lördag är ledig dag här), så de kunde gå och köpa egna, en gul och en röd (färgsortimentet lär inte ha varit så stort, med i brist på bättre dög dessa också). Resten av dagen har de suttit och bokstavligen spunnit.

Nu har vi varit här ungefär en månad redan, hälften av semestern alltså. Jag frågade flickorna vad de tyckt bäst och sämst om och vad de ännu vill göra här. Bäst var enligt Anila resan till Bandipur, sämst maten och önskemål att ännu göra var paragliding och någon annan övernattningsutfärd till någon kiva stad. Inika tyckte sämst om spindlarna i Bandipur (som det fanns många och stora av i vårt rum och utanför på terrassen, tror inte jag nämnde dem tidigare) och maten, bäst om att paraglidea, och önskade att vi skulle fara på någon resa ännu inom Nepal. Mira ville inte svara, men för hennes del kan jag gissa att bäst varit att plaska i simbassängen, sämst antagligen alla smådjur som hon är paniskt rädd för (t.o.m. fjärilar om de kommer för nära) och att äta. Miras önskemål kunde vara, tja, att få plaska ännu mer i poolen kanske. Själv har jag tyckt bäst om Bandipur utfärden, och dessutom att ha i det stora hela gränslös fritid. Sämst, tja, inget irriterar egentligen nämnvärt mycket, men det skulle vara kiva med större utbud i butikerna och ugn i köket, så man kunde variera maten lite (men stort plus är det att slippa tillreda maten själv, annat än något lite extra till töserna). Mina önskemål är liksom flickornas att åka på någon par dagars utfärd någonstans, t.ex. Kathmandu/Bhaktapur, samt att i lugn och ro hinna shoppa lite i turiststadsdelen Thamel i Kathmandu, för butikerna här i Pokhara är sist och slutligen ganska tråkiga och har dåligt utbud, och jag vet en massa bra butiker i Thamel jag skulle vilja besöka. Raju tycker däremot att vi inte ska åka till Kathmandu förrän i samband med att vi helt lämnar landet (och visst förstår jag pointen att 6-9 timmar x 2 i buss inte är så kul att göra i onödan).

Återbesök till ”fiskrestaurangen”

Idag övertalade jag äntligen flickorna att promenera norrut längs standen, till ”fiskrestaurangen” där vi var väldigt ofta och åt plättar förra resan. Det finns ingen glass eller så många butiker ditåt, därför har de tidigare varit ovilliga att gå. Restaurangen heter egentligen the Freedom Café, den är en ganska hippie café/restaurang/guesthouse vid sjön i norra Lakeside. För tre år sedan var en del av borden byggda på en träkonstruktion med olika runda platformer över en ganska skitig damm med ett par guldfiskar och ibland en stor groda och annan fisk (därav smeknamnet). Mera om hur den var dåförtiden här: https://nepalresa2011.blogspot.com/2014/07/promenad-med-toserna-antligen.html 

Nu har de byggt om, så att scenen för deras live music-uppträdanden ligger på en metallkonstruktion nedsänkt i fiskdammgropen men ändå just över fiskdammens yta, som de dessutom hade tvättat och lagt mycket flera fiskar i. De har dessutom byggt en ny våning med låga bord med sittdynor över sitt snooker-rum. Dit gick vi nu. Beställde plättar med citron och socker som vanligt. Sedan fick vi sällskap av en liten och mager svart katt som jamade högt och hade ett lite djävulskt utseende i ansiktet. Vi matade den med lite plättar för att hålla den lugn och på avstånd.

Vi kollar in fiskarna från den nya metallplatformen över dammen. Den gyllene statyn/ön är också ny. I bakgrunden skymtar trappan till den nya restaurangbordsvåningen.

Plättar och coke, mums!

Katten. Adda ett högljutt jamande, vassa tänder, klor som dras in och ut och ett väldigt påträngande beteende till dessa intensiva ögon så förstår ni varför töserna  ser skraja ut.

Sköna sjön Phewa Tal - alltid lika vacker!

På kvällen var vi bjudna till Bishnudidi och Yuki på middag. Vi promenerade ett stycke längs stranden och beundrade utsikten, sen tog vi en taxi rakt till Bishnudidi. Eftersom jag inte hade karta med och inte mindes hennes address, måste jag dirigera taxin enligt den enda väg jag med säkerhet kunde till Bishnudidi. Inte den kortaste, så taxichauffören undrade säkert varför han hamnade köra skumpiga sidovägar, då hon egentligen bor väldigt nära huvudvägen (jag vet bara inte vid vilket avtag man ska svänga till henne därifrån).

Mira diggar Bishnudidis hönor som bor på taket.

Vår gamla pomp-boll är också populär.