Släktträff i Pokhara

Idag reste vi den 200 km långa resan till Pokhara. Jag hade hört att vägen blivit bred och fin, men trodde inte före jag såg det med egna ögon. Eller, ungefär en tredjedel av vägen var ännu skumpig och smal och trög att köra på, en tredjedel nyrenoverad med 1,5 eller 2 filer i varje riktning och en tredjedel av vägen var helt ok skick, men smal.

Flickorna väntar att chauffören får väskorna spända fast på taket i Kathmandu.

Bra och ny väg:

Mindre bra väg:

Vi fick ett varmt välkomnande i Pokhara, på plats var flickornas farmor, alla fyra fastrar, två av fastrar as män, fyra kusiner och dessutom en av kusinernas flickvän och hennes föräldrar. Vi åt först lite sött och kletigt festris och pickles och getkött (inte jag, jag äter bara vege här) hemma och så gick vi längs stranden hela gruppen. Vi promenerade typ över en kilometer längs strandpromenaden till en restaurang där vi sedan åt middag och pratade i flera timmar.

Sedan kom vi tillbaka hem och gick och lade oss. Jag sover i samma rum som flickorna, ett av de nyrenoverade rummen i gamla hotellbyggnadens andra våning. Fint och fräscht! Det var meningen att jag skulle sova i ett annat hotell, men det var så sent så jag sover här inatt. Min kappsäck är däremot redan i det andra hotellet, så tur nog fanns den väska med nepal-kläder jag packade ner för 9 år sedan här i förvar hos flickornas farmor. 😅