”Miima” kan själv!

I brist på revolutionerande nyheter eller annat att berätta om tänkte jag reflektera en stund över hur mycket Mira vuxit under resan. Vår lilla baby har till exempel de senaste veckorna blivit helt otroligt intresserad av böcker och att läsa. ”Oo-kaa, ”oo-kaa” säger hon med bok i handen och backar in i famnen på en. Jag är glad att jag kunde förutse det redan då vi packade i Finland, så hon fick samma kvot böcker med som de andra (7 st) trots att hon inte var ett dyft intresserad av böcker då vi reste. Det gör det lite mindre enformigt att läsa för henne, men visst blir det kul att komma till biblioteket i Finland och låna flera böcker. Jag längtar dessutom efter att få börja beta igenom småbarnshyllorna och se vad det kommit ut för nytt i Finland/Sverige sedan Inika var liten (yep, jag är en sann barnboksfreak, nästan galnare i barnböckerna än vad barnen själva är).

Samtidigt som Miras intresse för böcker har vuxit har också hennes ordförråd vuxit. Det växer i rent exponentiell hastighet för tillfället. Hon började för ett par veckor sedan kalla sig själv för ”Miimi” eller ”Miima”. I början sade hon mest ord med bokstaven k (kokka = kossa, kooouua = sko, koukka = flaska eller skruvkork till flaska, kakka = kacka eller kissa, kuku = hund (från nepalesiska khukur)). Mest svenska ord alltså, och något enstaka nepalesiskt. Så är det nog fortfarande, men nu kan hon också andra bokstäver än k, och så säger hon nästan flerordsmeningar, typ: didi (är) dää(r). Hon har också väldigt tydligt börjat visa vad hon vill, t.ex. kan hon ta en i fingret, dra iväg och peka ”titta” (alltså sitta) där hon vill att man ska sitta. Så har hon också lärt sig säga skilt då hon vill kacka eller ”icka” (kissa), men det sistnämnda kan också betyda ”dricka”, så där måste man lite kolla vad hon visar också (vill hon kissa brukar hon peka på byxorna eller lyfta på klänningen samtidigt hon säger det). Hon härmar efter vad andra säger och gör också. Då storasystrarna sjunger sin favortsång ”Let it go” (från Disney´s Frozen) och lyfter på händerna som prinsessan Elsa gör i filmen (musikvideon till låten i fråga är deras favorit i repris på Youtube), skrålar Mira med ”kååå” och snurrar runt med händerna högt i luften. Laddar upp en video där de sjunger, men de bästa showerna gör de såklart alltid då jag inte har kameran framme. :-/

Förutom att prata har hon också övat aktivt på att klä på sig själv. Egna kläder och andras kläder. Egna skor och andras. Av någon fascinerande anledning är hon nästan bättre än Inika på att pricka rätt sko på rätt fot. På tal om skor så vet hon förresten precis vems skor som hör till vem. Hon älskar att dela ut skor till var och envar. Hon tycker liksom att vi borde ha skorna på oss hela tiden, också inomhus, går vi barfota (inomhus) med skorna liggande i skohyllan tycker hon det är ett fel som hon borde korrigera, så hon kommer skringande efter med våra ”kooua” och dimper ner dem framför fötterna på oss. Samma gör hon med diverse kläder, böcker, väskor och annat vi lämnar efter oss; hon har stenhård koll på vem alla ägodelar tillhör. Utom då telefoner, dem delar hon inte ut, utan promenerar istället runt och ropar ”pappa, pappa” i luren (kommer antagligen från det att vi varje kväll brukade ringa godnattsamtal till Raju då vi ännu var i Finland, väldigt många andra än honom har hon egentligen aldrig talat i telefon med).

Anilas leggins på ena benet och Inikas leggins på andra benet ;-)

De hårda stentrapporna här hemma, som jag i början var säker på att hon skulle falla ner för och slå sig fördärvad i, tar hon sig numera galant upp och ner för. För det mesta gående med en fot i taget och ett stadigt grepp om pinnarna i trappräcket. Hon har faktiskt inte fallit en enda gång ännu, men hon har övat något helt otroligt mycket, först krypande och sedan någon vecka tillbaka också gående. Trappuppgångspromenader har helt från början varit en av de saker hon tycker bäst om att göra här hemma (näst efter att sortera och dela ut skor eller leka med vatten).

En dryg månad gammal bild, här går hon ännu på alla fyra i stentrapporna.

Jag märker att en del babyprylar jag packade med som vi hade stor nytta av med Inika här under förra resan nu helt blivit oanvända. T.ex. haklappen (som hon inte nedlåter sig att använda), resematstolen (hon vägrar sitta fastspänd på en stol och bli matad), extra sug-inläggen för blöjorna (hon kvälls- och morgonkissar så duktigt att det sällan kommer mer än en liten skvätt i blöjorna på natten, om ens det) och så alla bodyn (eftersom hon för det mesta har klänning eller kjol och småbyxor, knäppningen som bodyn har mellan benen verkar potentiellt obekväm utan blöja, så har inte ens försökt använda dem på henne). De 15 burkar babymat vi släpade med oss har hon också vägrat röra (storasystrarna åt däremot med god aptit upp några burkar ”pasta med nötkött” som jag hade med till Kathmandu. Visste ni förresten att 15 x 200 g babymat i glasburkar (+lite wellpapp och bubbelplast som förpackningsmaterial) väger ca 6 kg? Jag kunde ha packat med ganska många böcker istället...

Cykla själv? Nej, det lyckas nog inte riktigt ännu...