Middagsbjudning hos Shantadidi

Efter lunchen igår reparerade och tvättade jag färdigt kärran. Mira sov och töserna hade åkt till Rajus syster Shivas hus med Raju och sina Londonkusiner. Lugnt och skönt (men hett – var är regnet?!?). På kvällen åkte vi sedan allihopa på middag till Shantadidi. Uttam, Shivas man, kom igår hem från Indien där han varit för att få ordentlig vård och diagnos till sin sjuka mamma. Nu då han var tillbaka var hela familjen samlad för första gången kanske någonsin: Rajus föräldrar, Raju och jag, Rajus 4 systrar och deras män samt våra och Rajus systrars totalt 13 barn i åldrar mellan 1 och ca 25 år. Det var en orsak att fira, tyckte vi J Bua kom trots allt inte med på festen, han tyckte sådant är för ungdomar så han stannade hemma för att vakta huset istället.

Anila kommer kanske att få låna hunden Leo något tag.
 Hoppas hon själv åtminstone (inte Inika däremot, som är
 livrädd för alla hundar, också den här).

Maten var god och middagsbjudningen helt skön och avslappnad. Tills just före vi skulle gå hem, då vi hörde någon ropa att låset inte fungerar inifrån en av toaletterna. Det var Raju som var där, och låset hade på något sätt gått i baklås, så han kom inte ut. Efter att försökt vrida och vända på dörrhandtaget/låset i alla tänkbara vinklar bestämde Shantadidis man att det är hopplöst, så han plockade helt enkelt isär hela dörrhandtaget/låset och bröt upp dörren. Töserna var lite chockade att Raju varit instängd för ”han kan ju döööö där inne utan mat!” och glada att han kom ut. Shiva, Rajus alltid lite retsamma lillasyster, skrek kommentarer genom dörren som ”hördu brorsan, ta fast ett lugnande bad nu då du har chans!” (badrummet han var instängd i är husets enda med badkar).

Operation Rädda Raju

Töserna hade tidigare på dagen tillsammans med Shivas familj och Londonkusinerna gjort en utflykt till Begnas Tal, en sjö utanför Pokhara. De var ganska trötta efter dagens alla äventyr och somnade sedan gott i taxin på väg hem. Vi kom hem vid midnatt och nu ligger de ännu och sover båda två, klockan är 8 och bara Mira och jag är vakna ännu.

Ps. Internet är mer än lovligt trögt här, därför postar jag inläggen ganska oregelbunder fast jag skriver dem varje dag på word. Ofta hinner jag typ bara checka mailen eller facebook före nätet hänger upp sig igen. Annat som är trögt är min finska telefor som jag idag fick höra att inte kommer att hitta nätverk alls här, eftersom DNA inte är kompis med något av de lokala nätverken här. Så skicka alltså inga meddelande till min telefon och försök inte ringa, jag kan varken ta emot meddelanden eller svara i telefon på hela resan. Raju har redan skaffat lokalt Nepalesiskt abonnemang, så hans finska nummer fungerar inte heller. Jag tror inte jag tänker skaffa lokalt abonnemang, så skicka meddelanden till min gmail eller facebook istället om ni vill mig något.

Lakeside, växer som ett barn

Det är alltid lika fascinerande att se hur mycket nytt som byggts här i Lakeside mellan våra resor. Någon gång för över 10 år sedan då jag var här första gången så var 5-våningar höga Hotel Stupa på vår gata ett landmärke som alla visste var det låg. Nu ser det ut som vilket hotell som helst där det ligger mellan de 7- och 8-våningar höga hotellen som rest sig på bägge sidor. Precis som alla barn här blivit ett huvud längre sedan senast så verkar det som om de flesta hus fått en våning till eller två. Vårt nya hus är också två våningar högre än hotellet där vi tidigare bodde. Granne med oss är ett litet ruckel (Anilas Cheese ball shop, bekant från förra resan), men om jag förstod rätt ska de riva det och bygga ett 6-våningar högt hus dit istället. Just nu ser man bra från våra balkonger hur vardagen ser ut på den gården, det har inte tidigare varit möjligt, eftersom de har en mur runt hela tomten. Våra grannars grannar byggde för ca 10 år sedan stolta ett 3-våningar högt hus med pengar de tjänat i Japan. Nu har deras grannar byggt ett dubbelt så högt hus vägg i vägg med deras. På andra sidan gatan från vår gård finns ett halvfärdigt kråkslott i ungefär 5 våningar. Någon byggde på det redan förra gången vi var här, och någon bygger fortfarande på det, men vem det än är verkar den ha samma byggnadsideologi som den där gubben som ”rustar upp” sin gamla trävilla i Fågelsången i Helsingfors. Mossan växer snabbare än projektet framskrider.

Världsrekord i långsamt bygge? Kråkslottet mitt emot oss.

Tur nog är vårt nya hus alltså högre, annars skulle vi inte alls kunna se varken sjön eller bergen mera. Nu syns de skymta mellan hustaken från takterrassen (och Machapuchhare, Mt. Fishtail syns faktiskt från vårt fönster också, om det är klart väder). På tal om sjön så talades det för 3 och 6 år sedan om att alla hus närmare än 30 meter eller så från stranden ska rivas för att de är olagliga. Vi tog en kvällspromenad längs strandpromenaden för några dagar sedan. Till min stora förvåning var en stor del av strandpromenaden nu kantad av en massa nya små skjul där det såldes juice och frukt och det hade kommit en hel del helt nya restaurangbyggnader nästan helt fast i strandpromenaden också. På det området har det tidigare varit bara en lerig gräsmatta där vattenbufflarna har betat, så matställena gjorde egentligen promenaden mycket mysigare.

Utsikt från vår övre takterrass i riktining nordväst, mot bergen och sjön.

Utsikt från vår övre takterrass mot sydväst: sjön med den lilla ön
 skymtande och i bakgrunden kullarna med Peace pagodan. 

Någonstans hamrar någon nästan hela tiden, någonstans nära eller fjärran hörs hela tiden surret från någon cirkelsåg eller svets. Jag frågade Raju om det faktiskt finns turister att fylla alla rum, men enligt honom håller kinesiska, indiska och rika nepalesiska turister att hitta till Pokhara, och dem finns det ju en hel del miljoner av trots allt.

Utsikt från vår lägre takterrass. Halvfärdiga huset i rödtegel
är nytt, likaså det stora gråa huset med röda balkonger
(bredvid det lilla gråa som husägarna byggde
med pengar de tjänat i Japan).

Utsikt från vår nedre takterrass mot gatan och sjön.
Hotellet mittemot har ny fasad, annars är det mesta
som förr åt det här hållet.

De håller också på att förbättra vägen utanför vårt hus. Om jag förstod rätt ska den asfalteras snart. En annan gata här i närheten är nyligen asfalterad. Där har de t.o.m. målat övergångsställen för fotgängare och mittlinjemarkeringar, men det verkar nog mest vara dekorationer för att vägen ska se coolare och modernare ut, folk gör och går där de har lust ändå.

Utsikt från vårt fönster mot norr. Något så sällsynt som en plätt land med djungel mellan hotelltomterna!

Utsikt från vårt fönster mot Himalaya och Ama och Buas hotell,
som nu är uthyrt. Ser ganska litet ut från den här vinkeln.

Idag har jag fått kärran tvättad och ihopmonterad och så har jag reparerat hål som någon hungrig gnagare tuggat i tyget. I morgon ska vi ta kärran och gå på en promenad för att titta på husen lite längre från vår gård också.

Plaskigt värre

Vi pumpade upp poolen som vi tog med från Finland igår på eftermiddagen, så igår och idag har flickorna plaskat där. Det har inte regnat på ett par dagar, så det är väldigt hett och säkert skönt i det åtminstone en aning svalkande vattnet. Idag hittade de också vattenballongerna och vattenpistolerna vi köpte i Finland. Kusinerna, både de äldre Londonkusinerna, Shivas äldre dotter Pretchya och senare på kvällen också lilla Yuki kom med som plasksällskap.

Jag håller på att rusta upp vagnen i hopp om att kunna ta flickorna på promenad snart. Yuki har haft den då vi var borta, men det senaste året eller så har metalldelarna varit förvarade på att ställe och tygdelarna på ett annat. Jag har nu fått tag på alla delar och ska försöka tvätta och putsa dem och få dem att passa ihop igen.

Där vi en gång gått...

Töserna kollar in vårt gamla rum

Det mest spännande vi gjort idag, förutom att shoppa diverse tråkiga shampoon etc i Mahendrapul, är att ta en titt på rummet där vi bodde förra resan. Vi har mest hållit till på nya husets terrasser och i rummen, vi har faktiskt inte alls varit ute i trädgården på hela tiden vi varit här ännu. Gården hör ju egentligen till hotellet, som är uthyrt nu (men vi har nog lov att vara där hur mycket vi vill ändå). Anila kände igen vårt gamla rum, och kom ihåg hur det var inrett (kommenterade att klädskåpet var borta, det är i Ama och Buas gästrum nu).

Vårt nya hus, det gamla ligger ca 20 meter
bakom ryggen på fotografen.

Vårt nya rum ligger då alltså högst uppe, rakt ovanför Ama och Buas rum och kusinernas rum. Bakom de stora svarta fönstren på mellanvåningen ligger glasverandan, från den går man in till kök och vardagsrum. Den vita Kuplafolkkaren hör till hotellet, inte oss.

Tvättdag

Idag sken solen igen. Jag har jag varit på tumanhand med Mira en stor del av dagen, för töserna var med Raju och kusinerna nere vid sjön Phewa nästan hela eftermiddagen. Kusinerna testade att paddla kajak, töserna tittade på fiskar och annat. Lite besvikna var de att de inte fått paddla eller alls vara i någon båt, men de hinner någon annan gång. Själv hann jag skriva blogg och tvätta lite kläder. Tvättmaskinen, som senast fungerade ganska dåligt men ändå lite grann, är nu helt sönder så vi måste tvätta allt för hand. Ama tyckte jag ska ta kläderna till tvättservice eller ge dem till vår hemhjälp att tvättas, men jag tycker hemhjälpen har helt tillräckligt sjå med att göra mat åt oss alla 14 personer varje dag, och jag har inga pengar för tvättservice (eller annan lyx heller för den delen), däremot gott om tid att tvätta, så jag tvättar själv. Mira tyckte tydligen ändå att jag behövde hjälp J

Godisdag och städdag

Vi vaknade sent dagen efter pujan. Konstaterade att huset var så gott som tomt, inte ens Raju var hemma och Bua syntes inte heller till. Vi kokade Elovenagröt på spisen och medan vi åt började sömniga festare komma hem igen. De flesta låg mest och degade någonstans hela dagen, själv var jag pigg och full av iver att städa rummet, något jag inte hunnit med alls sedan vi kom. Vi har ett klädskåp i rummet och så fyra lådor under dubbelsängen och divanen och två mindre lådor vid sidan av sängen. Dessa tömde jag nu på allt skräp de haft i sig (de flesta var nog mer eller mindre tomma) och fyllde med våra grejer. Allt rymdes perfekt, och ännu perfektare då jag hittade på att använda en smal planka som jag hittade i ett hörn av rummet som extra klädhängare på sidorna av klädskåpet (se bild). Ikeas lektält passade också precis in i vrån mellan klädskåpet och dubbelsängen. Sedan var det bara att ta ett steg bakåt och beundra rummet. Och konstatera att den mängd leksaker, böcker och kläder vi släpat med oss för den här resan säkert i mängd motsvarade ungefär all lös ägendom Ama och Bua (eller vilken som helst nepales i deras generation) ägt under hela sina liv sammanlagt. Något att ta en liten funderare kring kanske.

Töserna konstaterade att vi glömt äta godis på lördagen, så vi bestämde att måndag fick vara lördag den här veckan. De fick mumsa i sig M&M:s och Twix, en av de få andra godisar som Anila tycker om. Ute öste regnet ner mest hela dagen, men inne hade vi det nog ganska sött och gott.

"Mardrömspuja" för Abishek

Följande dag vaknade vi igen tidigt och duschade. Man måste alltid vara ren då man deltar i en puja. Sedan bar det igen av med taxi till Shantadidis hus. Dagens huvudperson var Shantadidis son Abishek. Själv tyckte han det hela var mer än pinsamt, han gick redan hela dagen före runt och jämrade sig över vilken pinsam mardröm den här dagen kommer att bli för honom. Främsta orsaken till varför han tyckte att det skulle bli så otroligt pinsamt var att Abishek just fyllt 18. Ritualen, pujan, som hölls för honom hålls vanligen för pojkar då de är ca 12 år gamla, som ett steg in i ungdomen. Abisheks föräldrar skulle säkert gärna ha ordnat festen tidigare, men de har bott utomlands och har inte bägge två varit i Nepal samtidigt med Abishek sedan Abishek var ungefär 6 år gammal. Dessutom måste Abisheks fadder och beskyddare Raju också delta i pujan, och han har ju också bott annanstans än i Nepal större delen av Abisheks liv. Abishek hade sina jämnåriga kusiner att dyrt och heligt lova att inte posta bilder på Facebook av honom i de diverse enligt honom superpinsamma kläder han hamnade ha på sig i pujan. Han sade dessutom att man ofta bjuder sina kompisar till sin puja, men att han tyckte det var så pinsamt att han bara bjudit en enda kompis, sin bästa vän som han visste att han kan lita på. Egentligen borde han ha klippt håret skalligt och lämnat en liten tofs i nacken också (och det borde Raju också ha gjort), men det bestämde de sig unisont för att strunta i.

Då vi kom till Shantadidi hade pujan redan börjat. Brahminerna satt på sin pujaplatform på gården och läste rytmiskt upp hinduiska böner eller texter, brände rökelse, skvätte med olja, blev nu och då komppade av trummor och hornfanfarer, helt som dagen innan. Brevid i gräset var en ring av kanske 10 pojkar i ca 12-årsåldern, iklädda vita skjortor, gula tygpåsar som byxor och gula sjalar, som hade sin lärare med sig och visst var något slags brahminlärlingar (eller något helt annat, jag frågade faktiskt aldrig någon om vad de var för några). Pojkarna läste också något ur heliga skrifter. Huset var som dagen innan fullt av gäster, några bekanta för mig, de flesta obekanta. På granngården förberedde cateringfirman lunchen till alla, delvis av maten som tillretts dagen innan.

Abishek och Raju skulle inte ha någon aktiv roll i början av pujan, och folk överlag tog det ganska lugnt i början. Kusinerna från London, som är sådär omkring 20 år gamla, klädde sig i sina nya saris och tyckte de också att det var pinsamt och hemskt i början. Ingen av dem hade haft sari på sig tidigare och de var ovana och obekväma med den mängd hud som en sari blottar runt midjan och på ryggen. De sade dagen innan att de nog bara går klädda i sari högst en timme eller två, men sist och slutligen gick de klädda i sari hela dagen, säkert uppmuntrade av alla kommentarer om hur strålande vackra de var (vilket de verkligen var). Jag klädde mig också i sari och flickorna fick sina nya kläder från sömmerskan, som de var väldigt förtjusta i och väldigt snygga i dessutom. Anila såg så Nepalesisk ut att då somliga människor jag inte kände på festen frågade mig vilka mina barn är och jag presenterade Anila, Inika och Mira så såg de förbryllade ut och frågade pånytt att vilka av flickorna är alltså MINA barn.

Efter en stund var det Rajus och Abisheks tur att dra showen. Abishek fick klä sig i inget annat än en senapsgul duk och ta en tiggarkäpp och en tiggarkorg. Sedan fick han, ledsagad av Raju, gå runt och tigga på gården. Först skulle han knacka på dörren till Shantadidis hus och alla kvinnor som var nära släkt, också jag och töserna, skulle öppna dörren och ge honom tre nävar okokt ris per man i hans tiggarkorg. Det blev minsann trängsel i dörröppningen då vi alla fixade ris åt honom! Sedan gick han runt huset och tiggde ris av alla andra gäster på festen. Det här var den delen av pujan han fasat sig mest för.

Följande steg var ganska tvärtom. Abishek kläddes nu i fin kostym och med en sådan grön och glittrig krans runt halsen, som brudgummen har på bröllop i Nepal. Sedan fick han sitta i en fin röd länsstol som mest liknade en tron och så kom alla gäster och gav tika och pengar åt honom. Det fanns säkert någon djupare symbolik i denna Abisheks metamorfos från tiggare till prins, men jag kom mig inte för att fråga någon (har tänkt googla och kolla bara jag kommer ihåg nåt tag då nätet fungerar). Efteråt var pujan över, gästerna började dra sig till cateringtältet på granngården och därifrån hem. Abishek och Praketi räknade begeistrade alla pengar, om jag förstod rätt fick han runt omkring 47.000 rupees, vilket blir sådär ca 450 euro (ungefär, medger att jag inte alls kollat kursen ännu, kan kasta med sådär 50 euro hit eller dit). Dessutom fick han en hel del kläder och andra gåvor.

På kvällen var främst närmaste familjen och släkten kvar, och det ordnades dans igen. Töserna var trötta så vi åkte ganska tidigt hem (eller tja, klockan var nog över 22 igen), Raju och hans systrar och Abishek och kusinerna stannade däremot uppe hela eller större delen av natten!

Denna kille spelade gitarr hellre än bra, men var ganska
söt då han i bästa trubadurstil hittade på sånger
 bl.a. om Inika och anila (tyvärr på Engelska, så de förstod
 inte orden)

Och ja, en rolig incident då vi kom hem: jag trodde att nycklarna till vårt rum låg i min väska, Raju frågade ännu före han satt oss i taxin från festen, att visst har jag väl dem där. Jo sade jag, utan att kolla (jag visste att jag inte rört dem). När vi kom hem och jag skulle öppna dörren grävde jag i väskan. Inga nycklar. Jag tömde väskan upp och ner på golvet på terrassen framför vår dörr. Inga nycklar. Jag funderade på om jag borde gå till Bua (som var den enda andra som var hemma) och be honom ringa efter nycklarna, eller helt enkelt spendera natten i någons annans kanske eventuellt olåsta rum. Eller – kanske våra myggnätsfönster gick att få upp utifrån? Det gick de. Så töserna klättrade in från terrassen genom fönstret till divanen i vår rum, lyfte Mira och slängde mitt väskinnehåll efter och då allt och alla var inne hittade jag låset och nycklarna på fönsterbrädan! Raju hade varit hemma tidigare på kvällen men tydligen glömt bort att han lämnade rummet olåst. Och jag var så säker att det var låst att jag inte ens kollat att inte hänglåset hängde där då jag panikerade om nycklarna. Sedan skrattade vi alla gott och gick och lade oss.

Pujadag ett hos Shantadidi

Vi klämde in oss i en taxi och åkte till Shantadidis hus genast efter morgonmålet. Där hade männen redan föregående dag byggt upp en färggrann festport vid infarten till gänden där de bor. En sådan där prålig port av en metallkonstruktion beklädd med guldglittrande tyger. Nepaleser riggar upp sådana vid varje större fest, t.ex. bröllop. Inne i huset var det den här dagen kvinnornas tur att arbeta; festmaten måste lagas. Jag måste erkänna att jag nog inte deltog alls i matlagandet. Först sprang jag efter Mira som tyckte det roligaste i världen var antingen att krypa upp och ner för stentrapporna eller försöka klättra över balkongräcket (och protestera högt och ljudligt om hon blev avbruten). Sedan, då hon äntligen somnade, var det mesta redan tillrett så jag kunde bara sätta mig ner med en kopp te och lite nytillredd mat och slappna av. Töserna lekte med sina mest jämnåriga kusiner hela dagen, 12 åriga Praketi (Shivas yngre dotter) och 3-åriga Yuki (även kallad Ashika, Bishnudidis yngsta dotter). Dessutom var där några andra nästan jämnåriga barn, ett par pojkar i kanske 10-årsåldern och en flicka som var kanske 5 år, tror de var Bishnudidis mans brorsbarn (?).

 På eftermiddagen kom det en massa gäster och brahminerna satt igång med pujan, till ära för Shantadidis hus och familj. De hade fått en egen liten pujaplatform uppriggad i ett hörn på gården där de brände rökelse och heliga eldar och citerade heliga skrifter och spelade trummor och blåste i horn så det ekade i hela grannskapet. Vi andra åt och såg på eller gjorde vad vi nu gjorde. Det var ganska trångt nere på gården för där var så många gäster, och hett dessutom, för solen gassade på och hela gården hade fått ett tak av presenningar, ifall det skulle börja regna. Jag var därför nästan inte alls där, utan mest bara uppe i Shantadidis rum med barnen (eller i trapporna, då Mira vaknade och igen ville ränna upp och ner i dem).

Då det blivit mörkt på kvällen tände de en liten eld och började dansa i takt med trumslag och någon hinduistisk ramsa de upprepade igen och igen och igen i det oändliga. Ett par tanter som jag sett förut på någon fest (några avlägsna släktingar till oss kanske?) gick som vanligt in i trance av dansen, och de andra filmade och fotograferade som vanligt dem och diskuterade om ifall de fejkar eller inte. Fejk eller inte så gick de helt in i musiken, dansade och skakade med stängda ögon och lät sig falla och ”svimma” mellan andras famnar, ibland med sina saris fladdrande farigt nära eldstaden på marken. Vid tiotiden på kvällen tröttnade barnen på all hulabaloo och vi åkte hem.

Ps. Fick förresten mitt pass tillbaka idag av Rajus kompis som kom från Kathmandu. Jag har nu ett Study Visa som räcker till 29.10, inte ett Marriage visa till 30.10., men de lär ha sagt att det är enklare så och duger lika bra?!? Huh huh med nepalesisk byråkrati...

Holy shit!

På morgonen väcktes vi av Ama som bad oss duscha och komma ner, för Brahminen skulle komma och göra namngivnings-”puja” (hinduistisk religiös ceremoni) till Mira. Om jag lite hade tänkt skulle jag ha kunnat räkna ut att det skulle ske idag, eftersom Mira är ”oren” ända tills det, och den stora pujan och festen hos Shantadidi skulle börja följande dag (där det alltså inte passade sig att hon skulle vara oren). Regnet öste ner ute, sådär som jag tänkt mig att det gör då det är monsun. Den stora inglasade balkongterrassen var som gjord för ceremonin, dit rymdes brahminen med alla pujautrustning omkring sig i regnskydd men ändå så ute att han kunde tända upp en liten eld, som hör till pujan. Vår gamla bekanta hem-brahmin har flyttat utomlands, så det var en ny brahmin som gjorde den här pujan. Han verkade mer strikt, bister och torr än vår förra, som var en glad och fördomsfri man med sinne för humor. Själva pujan var ändå ganska lika Anilas och Inikas. Till pujautrustningen hörde som vanligt olika fat gjorda av bananblad, fyllda med bl.a. ris, blommor och frukt. Som vanligt fanns också ett fat med koskit från en helig ko (ok, vilken ko som helst antar jag, eftersom de alla är heliga). Olyckligtvis nog var just det fatet placerat närmast mattan där Raju och Mira skulle sitta. Mira kunde koncentrera sig på att sitta kanske en minut högst, sedan kravlade hon sig ur Rajus famn och stampade rakt i koskiten. Jag tvättade av hennes fot, lade ner henne på golvet och sköljde mina händer. Bråkdelen av en sekund senare hade hon lyckats hitta Anilas sandal (gjord delvis av läder, kanhända koläder) och slängt den i koskiten. Det var säkert en stor förolämpning mot koskiten, eftersom skor och sandaler av hinduer räknas till något av det lägsta och smutsigaste och oheligaste som finns och kossor och deras avföring till det högsta och finaste. Brahminen snörpte lite irriterat på munnen men sade inget. Jag tvättade av sandalen och Raju och brahminen tyckte att Mira säkert kan vara någon annanstans tills hon behövs i pujan. En stund senare behövde de Miras exakta födelsetid. Jag kunde inte för mitt liv minnas den, och funderade först hur jag skulle få reda på den, när det slog mig att den säkert finns i telefonen, i det meddelande jag skickade till kompisar och släktingar från BB då hon föddes. Medan jag stod vid pujaplatsen med Mira i famnen och bläddrade bland gamla meddelanden grabbade hon tag i telefonen och kastade den rakt i – säkert inte så svårt att gissa vad – koskiten. Jep jep. Jag hittade nog sedan födelsetiden också och hon fick sin tika, sitt bomullstrådshalsband och sitt namn blåst i ansiktet på sig genom ett ihoprullat blad och allt annat som hör till och sedan var det hela äntligen över och koskiten och allt annat städades undan.

På eftermiddagen åkte töserna, Londonkusinerna och Rajus två systrar till Mahendrapul och shoppade kläder till Anila, Inika och kusinerna för Abisheks pujafest. Anila och Inika fick nepalesiska festdräkter i sina favoritfärger, Inika grön och Anila ljusröd, med matchande nepalesiska metallarmband till. De var båda mycket nöjda och stolta. Vi lämnade kläderna till sömmerskan sedan, som enligt tösernas önskemål skulle sy 3/4-långa ärmar på dräkterna och passande blusar till tygen som kusinerna köpte till sina i London införskaffade saris.

Svettig, skumpig resa till Pokhara

På förmiddagen började killarna langa upp våra och Rajus systers familjs kappsäckar på taket till den minibuss vi hyrt för att komma vidare till Pokhara. Töserna tittade storögt på medan de knaprade på Anilas efterlängtade delikatess ”Nacho Nacho Cheese balls” som hon förälskat sig i förra resan. Nu döpte hon om dem till bara Cheese balls, som de heter på riktigt (som Inika uttalar”skit-boll” ;-) ). Sedan skulle vi åka och på vägen träffa Rajus kompis som skulle plocka upp mitt pass som inte blivit färdigt föregående dag pga Internetproblem i hela den där kontorsbyggnaden. Suck. Det visade sig att han inte hade fått passet, för de ville att jag och Raju skulle lösa ut det. I det skedet vi fick höra det här hade vi just knagglat oss igenom över en timme Kathmandu trafikkaos och var nästan på stadsgränsen, så det kändes otänkbart att åka tillbaka. En sådan tur då att detta är Nepal, ett telefonsamtal senare hette det istället att jag kunde e-posta fullmakt till Rajus kompis så han kunde plocka upp passet. Vi kunde alltså lugnt åka vidare.

Töserna bjuder cheese balls till Mira.

Vi har inte tidigare varit i Nepal under monsunen, juni-augusti, och jag hade föreställt mig att monsunen skulle innebära regn minst varje dag. Hela dagen vi reste till Pokhara var ändå regnfri och solig. Det var så klart att t.o.m. de snöklädda bergstopparna syntes i fjärran. Det var ju nog skönt att det inte regnade så att vägen sköljdes ner i floden eller stenblock och lera föll ner på körbanan, men däremot olidligt svettigt och hett i minibussen, som ju så klart saknade luftkonditionering. I skymningen nådde vi så äntligen Pokhara och fick träffa Ama, Bua, Rajus systrar och deras barn och en del nyfikna grannar. Flickorna var nöjda att inte behöva sitta i bussen mera, men lite besvärade av all uppmärksamhet. Dessutom var de ivriga att komma in och se det nya huset.

Sagostund i minibussen.

Vi har tillsammans med Rajus syster hjälpt Ama och Bua att finansiera ett nytt hus på gården. Det blev nödvändigt då de för ungefär dryga två år sedan bestämde att hyra ut hotellet. Ama och Bua hade dessutom ingen egen wc eller dusch i sitt förra hus, utan de använde hotellbyggnadens. Det nya huset är verkligen fint. På botenvåningen, med öppen vägg mot gatan, är ett rum som är uthyrt till någon som har något slags turistinfo och resebyrå där. På gårdssidan finns två rum till på bottenvåningen, ett gästrum och ett kontorsrum. Dessa är också egentligen uthyrda, men nu när både vår familj och Rajus systers familj är på besök så sover vår hemhjälp i det ena och Rajus syster och hennes man i det andra. En våning upp finns Ama och Buas rum, hemhjälpens rum (där Rajus systers barn nu bor) och så ett fint stort kök och vardagsrum och en inglasad balkong/innerterrass med en soffgrupp. En våning upp är vårt rum, ett stort och fint sovrum med gott om plats för oss alla fem. På vår våning är också en takterrass där man tvättar och torkar byke. En våning upp är en liten takterrass där solpanelerna och vattentunnorna finns, och dessutom byksnören och någon liten odling, gurka tror jag. Alla sovrum har eget badrum med dusch och wc. Lyx!

Nervig flygresa

Tre töser, en docka och en telefon på väg på resa.

Vi brukar alltid vara i sista minuten med alla reseförberedelser (och mycket annat också) och ofta blir det något vi inte alls hinner med som vi egentligen tänkt göra. Den här gången hade vi väskorna nästan helt packade över en vecka i förväg, lägenheten storstädad, blommorna på matbordet och balkongsblommorna på syrrans gård, bibbaböckerna returnerade, telefon- och elavtal ändrade och en massa annat fixat i god tid. Jag var riktigt stolt över oss. Det ironiska är, att då vi för första gången någonsin anlände till flygfältet över 2 timmar före flyget skulle avgå, och dessutom tog oss genom security checken genast efter att vi checkat in väskorna (över 80 kg checked in och drygt 40 kg handbaggage...) så kunde vi efter security checken nästan genast läsa på skärmarna, att Finnairs flyg till Delhi blir försenat. Första infon var att planet avgår 21.30 (istället för 20.10). En kort stund senare byttes det till det mer nervpinande ”tekniska problem, ny info kl. 21.30”. Nervpinande, eftersom vi bara skulle ha haft dryga tre timmar tid på oss att byta flyg i Delhi om Finnairs plan avgått då det skulle. Det är inte en särskilt lång tid då man måste hinna gå genom evighetslånga korridorer, vänta i tröga köer vid transitdesken och gärna vill hinna ta en titt i Indira Gandhi airports nya fräsha T3 terminals många butiker. Ok, Butikerna kan man skippa, men incheckningen till förbindelseflyget vid transitdesken måste ju utan ursäkter ske senast en timme före avfärd. För att vi skulle ha någon chans alls att hinna måste Finnair alltså avgå senast klockan 22. Och det visade sig vara precis vad det sedan gjorde, tur nog! Sedan var det bara att hoppas att flygningen skulle gå problemfritt och kvickt. Ja snelade med jämna mellanrum på den beräknade ankomsttiden för att se om vi hölls i tidtabellen. Vi landade i Delhi klockan 7.00 lokal tid, 35 minuter före check in till vårt förbindelseflyg stängde. Gissa om vi sprang och klämde oss fram, med alla tre barn och 40 kg handbaggage dessutom. Vid transitdesken trodde de inte att vårt baggage skulle hinna med samma plan, utan först med eftermiddagsflyget. Det fick väl duga tänkte vi, men just före vi skulle in i flyget meddelade de att de ändå hinner få med väskorna. Perfekt!

Flygningen var alltså nervig för oss vuxna, barnen uppfattade inte riktigt orsaken. Istället var de båda nervösa och lite rädda eller förväntansfulla, för de trodde de skulle se Jesus uppe i himlen. När vi sedan landade i Delhi vaknade Anila och konstaterade genast då hon öppnade ögonen besviket att ”mamma, du hade väl rätt då ändå, att Jesus inte finns”. Hon lät så ledsen att jag kände mig tvungen att mot min övertygelse föreslå att han kanske bara inte syntes då det var så mörkt eller för att hon sovit. Hon verkade nöjd med det.

En annan sak Anila var nöjd med: den nya älva-klisterbildsboken som hon fick av momi och morfar.

I Kathmandu åkte vi genast till hotellet där flickornas kusiner och Rajus syster och man väntade. De hade kommit från London föregående dag. Flickorna blev genast kompisar med kusinerna. På eftermiddagen åkte sedan Raju och hand kompis till immigrationskontoret för att fixa äktenskapsvisum till mig. En stund senare kom de tillbaka för att jag också måste gå dit och underteckna något. Mira följde med, Anila och Inika åkte till ”aphuset” dvs. det buddhistiska templet Swayambhunath med sina kusiner.

Immigrationskontoret låg i en ståtlig fin flervåningsbyggnad, som inuti däremot såg ut som vilken sketen kontorsbyggnad som helst i Nepal: dammig, söndriga, slitna möbler, dålig belysning, och med en nästan total avsaknad av elektronik och effektivitet. Det gick aldrig riktigt upp för mig vad de behövde mig till, jag kan knappt minas att jag ens skrev mitt namn någonstans. Raju diskuterade med byråkraterna, Mira blev uttråkade på direkten i väntrummet och gjorde sitt allt för att klättra på borden, upp i trapporna eller springa in i kontorsrummen. Jag kämpade med att hålla mig vaken efter nattens flygning. Efter kanske en timme meddelade de att Mira och jag nog kan åka iväg igen. Jag drömde om att hinna vila en stund i hotellet, men i samma stund vi kom så kom också flickorna och kusinerna hem från aphuset och så var jag då mitt i aphuset igen ;-)

Snart är det dags igen!

I förrgår började jag packa flickornas kläder för vår nästa resa. Töserna hittade en reseväska på lopptorg för ett par veckor sedan, här provkör de den i olika vinklar:

Inika berättar för Mira hur flygplanet flyger omkring

Mira älskar att sitta och dingla med benen på kappsäckkanten

Inika bestämde sig att packa in sig själv :)

Jag har tur nog gjort packningslistor från de förra resorna, med kommentarer om vad som varit bra och vad som varit onödigt. Det underlättar packandet en hel del.

Nu ska vi till butiken och köpa bl.a. Minigrip-påsar och Elovenaflingor till resan (havre finns nog också i Nepal, men märkte senast att det är en lyxprodukt som kostar mellan 5-10 euro/kg, därför tar vi lite med härifrån).

Hemresan och lite till

Vår superba nät-operator fick vårt nät kopplat redan i går och inte om två veckor :) Tänkte därför kommentera hemresan, medan jag ännu kommer ihåg den.

Vi skulle alltså flyga från Pokhara till Kathmandu för att vinna lite tid. Eftersom morgonflygen vi tidigare åkt med alltid varit 2-4 timmar försenade pga morgondimma hade vi tänkt taktisera och flyga mitt på dagen istället. Det skulle kanske ha lyckats. Planet anlände till Pokhara från Kathmandu ca 1 ½ timme försenat. Vanligen tar det bara typ en kvart för dem att lasta ur passagerare och baggage och fylla planet startklart igen, men men....nu visade det sig att planet hade något fel på ett hjul, så vi hamnade vänta på följande flygplan från Kathmandu. Det blev nästan 3 timmar extra i ett litet tråkigt väntrum (vi hade redan checkat in och gått genom säkerhetskontrollen till gaten då vi fick veta om problemet) :-/ Själva flygturen gick sedan snabbt, när planet äntligen kom.

Inikas favvissysselsättning: leka telefon med en söndrig datormus

I Kathmandu shoppade vi mest, åt på vår favoritrestaurang (sydindiska Nandan vid New Road) och packade väskorna. Vi hade 75 kg i baggaget på flyget mellan Pokhara och Kathmandu (vilket vi hamnade betala ca 3 euro i överviktsstraff för ;-)). I Kathmandu packade jag allt tugnt i handbaggaget. Trots att vi köpte en massa, och dessutom ju packade ner vårt blombord i trä, så vägde väskorna vi checkade in bara ganska exakt 70 kg då vi checkade in för vårt Delhi-flyg. 20+20+20+10 kg fick vi ha med oss, så det var sällsynt exakt ;-) Tur att ingen checkade vad handbaggaget vägde...

Inikas andra favvissysselsättning: krypa runt med Anilas crocks på händerna ;-)

I Delhi hade vi tänkt bo på flygfältshotellet, dit vi trodde att vi snabbt skulle kunna checka in. Vårt plan anlände vid 16.30-tiden på eftermiddagen. Vi vuxna hade inte ätit annat än ett stadigt morgonmål vid 11-tiden den dagen, hade tänkt äta mer på flygfältet/hotellet. Men men... vid transitdesken meddelade de att de inte kunde ge oss tillstånd att gå in i terminalen utan boardingpass, och dessa kunde vi bara få från Finnairs office, som var stängd fram till 6 följande morgon. I utrymmena vi hade tillgång till fanns ingen mat, bara en maskin där man fick köpa dricka och chips. Raju försökte flera gånger övertala personalen att handskriva provisoriska boardingpass till oss, förgäves. De ringde hit och dit till sina chefer och chefers chefer, men alla bara beklagade situationen och menade att de inte kunde göra något åt saken. Tillsist gick de med på att ringa till den man som är ansvarig för säkerheten på hela flygfältet, och denna högt uppsatta man menade först per telefon att han inte heller kunde göra något åt saken. Någon timme senare, när vi väntat i transitrummet i omkring 6 timmar, kom säkerhetsansvarsmannen dit för att träffa oss face to face. Han var hur trevlig som helst. Han såg på Inika och Anila som jagade uppdruckna mangojuiceflaskor av och an på det lutande, heltäckandemattaintäckta golvet, lyssnade på vårt önskemål om att inte behöva tillbringa hela natten i det där samma rummet utan mat, och så utbrast han bara att "varför har ingen tidigare förklarat situationen som den är, att vi inte har ätit och har små barn" och så helt plötsligt drog personalen fram en hel bunt tomma finnair-boardingpass, handskrev dem vi behövde på nolltid och så fick vi äntligen äntligen checka in på hotellet :) Vid ungefär midnatt åt vi sedan middag (eller lunch, för att vara exakt) på indiska McDonald's (Anilas önskemål). Så gott har nog aldrig en McSpicy Paneer smakat tidigare (inte för att jag tidigare ätit sådana cottagecheeseburgare...) :)

Inika och Ashika busar i vagnen tillsammans med Bishnudidis hemhjälpsflicka.

Hotellet var helt toppen (men smakar det så kostar det...) och hemresan med Finnair gick enligt planerna. Finland ser ut som då vi åkte (regnigt), men typ 10 grader kallare. Inte precis vad jag hoppats på. Men det är ju kul att träffa vänner och familj igen såklart.

Det bästa med resan var nog att Anila lärde sig tala nepalesiska helt flytande, och det har hon fortsatt med här hemma också. Så var det också skönt att ingen hade några värre magsjukor, inte ens Inika som åt allt som kom i hennes väg (bådefrån marken och tallriken...), eller Anila, som åt lösglass nästan varje dag. Här i Finland är det fantastiskt med varmt, rinnande vatten, att kranvattnet är drickbart, att det finns en fungerande tvättmaskin.  I Nepal var det å andra sidan skönt att få maten tillredd och serverad varje dag, så att det bara var barnens mat jag behövde fixa med. Den tid jag förlorade på handtvätt av kläder och blöjor vann jag nog nästan helt tillbaka på att vår hushållerska skötte matlagningen. Här i Finland diggar jag också att ha tillgång till bil och till kollektivtraffik som det går att transportera barnvagnen i, så att jag självständigt kan åka in till stan eller varthelst jag vill.

Bua poserar coolt till fotograf Anila

I Nepal var det skönt att bara vara, liksom frånkopplad från alla planer och omvärlden. Här har jag på nolltid igen lyckats fylla kalendern med allt möjligt program, och spenderar tid på nyhetssidor, tv-nyheter och med dagstidningen i famnen. Det fascinerar mig hur jag bara kan vara där i Nepal, sitta hemma i flera dagar utan att egentligen ha något annat program än att typ tvätta kläder och laga mat och sköta barnen, och ändå inte bli helt tokig. Här känns det som om jag bara inte kan ha en tom vecka i kalendern, jag blir frustrerad och känner mig onyttig, oduglig, lat och får angst av att bara vara hemma. Så mer eller midre omedvetet bokar jag alltid in en massa tillställningar, besök till vänner/släktingar, resor till bibliotek, butiker etc etc, tills jag har så mycket att göra att jag knappt hinner med ens det nödvändiga städandet och matlagandet hemma. Hmm.

Hemma igen

Vi är nu, sedan i går kväll, hemma igen. Resan gick helt ok. Skriver mer då jag får nätet igång hemma (om ca 2 veckor, menade operatören), jag hade tydligen sagt upp vår nätförbindelse innan vi reste...

God Jul!

Packning och diverse fester

Har sådär smått börjat packa idag. Har packat en hel kappsäck (den största) full redan, ändå ser man typ ingen skillnad då man tittar i vårt rum… Vi har inte köpt så väldigt mycket saker den här resan, däremot förde vi väldigt mycket saker hit, så det borde inte vara något problem att få allt att rymmas. Inte ens det ihopfällbara lilla bord som vi har väntande på oss i hotellets förvaringsrum i Kathmandu… Vi bestämde oss att flyga till Kathmandu igen, det är så mycket skönare än att åka buss. Raju ville dessutom inte åka förrän på fredag, jag hade velat åka redan på torsdag för att hinna shoppa utan stress. Att flyga borde vara en kompromiss (förutsatt att det inte är dimma och planet är extremförsenat eller helt annullerat). Vi flyger på fredag vid 11-tiden på dagen från Pokhara, landar i Kathmandu 25 minuter senare. Vårt flyg till Finland via Delhi avgår på söndag eftermiddag, så vi har ca 2 dagar tid i Kathmandu.

Anilas födelsedag gick förresten fint. Skräddaren lyckades fixa mina byxor. Inte helt lika som jag beställt, men tillräckligt bra ändå. Vad gäller Anila så torkade hon bort alla tikas genast när hon fick dem, helt som hon sade att hon skulle göra, men ingen tog problem av det. Födelsedagskakan (choko-gräddtårta) vägrade hon smaka på, men hon beundrade Spiderman-motivet ovanpå kakan ;-). Bästa presenten var en bomullsjacka med fleecefodring som hon gått klädd i typ varje dag sedan dess. Vi har också läst ”busiga apan rymmer” nästan varje kväll.

Bröllopssäsongen började ungefär samma dag som Anilas födelsedag. I Nepal gifter man sig bara vissa tider om året, för att få så lyckligt äktenskap som möjligt. Bua och/eller Ama har varit på 3 eller 4 bröllop den senaste veckan, Raju och jag var också på en bröllopsfest. Inbjudningarna har kommit som mest 5 dagar i förväg, en inbjudan kom dagen före bröllopet! Det finns inget fungerande postväsende i Nepal. Istället har någon av brudparets familjer anställd kurir personligen hämtat inbjudningskorten hit hem till oss.

Nepalesiska bröllop firas i dagarna de tre. Första dagen firas bröllopsceremonin, då det unga paret gifter sig. Följande dagar firas bröllopet för olika gäster. Vi var bjudna på festen för dag 3, Raju var dessutom bjuden till männens fest dag 2. Eftersom vi var bjudna som gäster från brudgummens sida (vi känner hans bror, som var i Australien samtidigt som vi) så kunde vi komma dit och äta och ta för oss utan att ens ge någon present. Om vi skulle ha varit bjudna som gäster från brudens sida skulle vi ha förväntats ge någon gåva som ett bidrag till hemgiften. Festen var en kvällsfest. Enligt inbjudningskortet var den från klockan 5 till 8, men vi for därifrån typ kvart över 8 för att lägga barnen (som inte var med oss) och då var nog större delen av de kanske 200 gästerna ännu där. Festen var på innergården av ett hotell, som ägs av brudgummens familj. All träd och buskar på hela den stora gården var dekorerade med olika ljusserier (typ julbelysning) i olika färger. Där fanns en otrolig mängd mat, och en DJ som spelade diverse musik, allt från eurotechno till Nepalesiska folkvisor. Killen som vi kände i Australien har för några år sedan startat ett mejeri i Nepal, och mejeriets cheddarost och paneer-ost (typ bondost) var något av det godaste jag någonsin ätit (eller så berodde det på min god ost-abstinens…). Jag åt garanterat flera hundra gram ost, kunde ha ätit mera också om vi stannat längre.

Inika tigger mat av Bua

På tal om mat så har Anila sedan i går äntligen börjat äta också linssoppa. Bättre sent än aldrig ;-)

Jag har varit upptagen med att fixa på boken ”Inikas resa till Nepal”, som jag måste laminera i morgon för att få den med före vi reser. Efter flera dagars (och sena kvällars) arbete på högvarv är jag nu så gott som färdig.

Vår kamera (den mindre av dem) sade förresten upp kontraktet. Den tar bara lila bilder, och hur mycket jag än diggar den färgen, så blev jag inte särskilt lycklig över saken :P Vår stora systemkamera vägrar samarbeta med USB-sladden, vet inte om felet är i kameran eller i sladden. Hur som helst kan jag alltså tyvärr inte adda några nya bilder hit, men ska gräva fram något ur arkivet som ni inte ännu har sett, så det här inlägget inte ser så tråkigt ut.

Inika och Ashika vill båda ha en tom glassbägare ;-)

Det var meningen att vi skulle göra en utfärd till en hög kulle i närheten förra lördagen. Den blev inställd för att Shivas familj måste delta i en Lions-picknick (Shivas man har någon viktig roll inom Lions Pokhara-avdelning). Istället kommer Anilas kusiner och fastrar hit på middag i morgon. Istället för att laga mat har vi tänkt beställa pizza, så jag får äta något annat än ris i morgon kväll J

Skriver kanske, kanske inte mer före vi kommer tillbaka till Finland. Beror på hur jag hinner.