Inika flyger och far(med far)!

Idag har Inika haft lite tumistid med Raju då de tillsammans med Binod (som är en av de som hyr Amas och Buas hotell) hoppade ner från Sarangkot med paraglidig-fallskärm! Flickorna testade att gunga i en sådan fallskärmsutrustning här om dagen, och talade om att de vill hoppa sedan då de blir tillräckligt gamla (vi trodde det var åldersgräns på det).

Så råkade vi samma dag träffa Prem, som har sysslat med paragliding redan i flera år (det var med honom jag hoppade 2014), och frågade på skoj vad åldersgränsen är. Han berättade att den är 4 år (!), eftersom de har en småbarns-del som de kan lägga fast i famnen på föräldern så att tandemhoppet med instruktören blir ett trippelhopp. Wow! Sedan dess har hon talat om att hon vill testa, och i morse var det rätt väderförhållanden så de åkte bil upp på kullen och hoppade ner. Hon var väldigt stolt och hade tyckt väldigt mycket om det, klagade bara att det tog så kort tid att komma ner, hon hade velat flyga mycket längre tid. Anila vill nu också flyga, så jag hoppar väl med henne någon vacker dag i nära framtid (själv vill jag också gärna flyga pånytt, så det passar mig fint). Mira däremot får nog antagligen vänta till nästa resa.

På eftermiddagen gick flickorna och jag på långpromenad, eftersom det för en gångs skull var molnigt och inte stekhett. Vi följde huvudgatan som går längs sjön söderut kanske 1-2 km, sedan vek vi in på en sidogata på måfå för att ta en genväg hem.

Efter att ha gått ett tag utan att veta riktigt var vi var märkte vi plötsligt att vi stod några hundra meter från Bishnudidis och Yukis hem. Flickorna ville dit, så vi gjorde en surprise-visit som varade hela kvällen. Anila övade sig göra chapati-bröd för middagen.

Anila provar Yukis skoluniform.

Pizza och några ord om byggboomen

I dag, efter att kusinerna, som blivit över natten, åkt hem, gick vi ner på gården. Där finns nuförtiden en hängmatta, en gunga gjord av gammal paragliding-utrustning och så samma blommor och buskar som var där redan då jag bodde där alla resor 2001-2011. Helt mysigt visserligen, men så var där också klibbigt hett och dessutom fanns där väldigt många myggor eller andra småkryp, så att jag och flickorna efter kanske en halvtimmme var så bitna att vi måste bort, upp till våra skapligt småkrypsfria högre våningar. Hur har vi någonsin kunnat bo där nere?

Sedan vårt nya hus bygdes 2012 eller 2013 har en massa nya hus byggts på granntomterna. Bland annat ett 6-våningars hus som reser sig rakt framför våra balkonger. Det, samt ett annat nästan lika högt hus vägg i vägg med hotellets vänstra kortsida, skymmer nu helt utsikten av ”kullen” Sarankots (ca 1500m) ena sida och det vackra snöklädda Dhaulagiri (tror jag, eller Annapurna), som vi tidigare brukade se från våra balkonger. Eftersom de ännu bygger på huset hör vi också diverse svets- och cirkelsågsljud från morgon till kväll.

2017

2014

Dessa ljud kommer också från tomten på andra sidan vägen, där en stor 3 våningars restaurang håller på att resa sig. Resa sig i rekordfart dessutom. Vad jag förstod har de inte egentligen byggnadslov, så de bygger upp ett billigt hus som består av metallramkonstruktion med några plattor i något annat material som väggar. Detta för att hinna gå på vinst ifall de skulle tvingas riva huset om några år igen. Vad jag tidigare hört är det egentligen inte heller tillåtet att bygga högre hus än 3 våningar, så ganska många tar ganska stora risker med sina byggprojekt.

På tomterna brevid restaurangen på andra sidan gatan från vårt hus har det byggts mindre, låga butiker. Anilas nudelbutik har flyttat över gatan dit, och så finns där en paraglidingfirma och så det där kafeet där jag köpte cappucino för ett tag sedan.

Längs vår väg (som förresten har bytt namn från Sammiko Path till engelska Middle Path) ett par tomter norrut har det rest sig ett nytt 7-vångingars hotell. Men, ännu finns den där plätten nästan orörd djungel mitt mellan vår tomt och granntomterna. Så helt överbyggt är här inte (ännu).

Vårt gamla hus i förgrunden och vårt nya i bakgrunden. Vårt fönster är på tredje våningen, bakom trädkronan.

Lite liknande construction zone- situation är det överallt annanstans i Lakeside. Minns inte ens när byggboomen började, var det kanske redan efter fredsavtalet efter gerillakriget 2006, eller var det då landet blev republik 2008? Länge har den hållit på åtminstone, och verkar inte ännu alls vara på väg att sluta. Det är visserligen delvis helt kiva med fina nya hus, typ vårt eget, och så det vi var och åt pizza i med Raju idag (nytt ställe, och pizzan var absolut himmelsk), men jag är lite rädd att det snart inte alls finns kvar grön mark här, och allt man ser är höghusväggar vart man än tittar...

Godis, byktvätt och kusiner och tv

Godisdag igen, och den här gången köpte vi inte bara Haribo, utan också lite Indisk-tillverkade choko-toffen, så vi fick lite mera för pengarna. Lite Haribo blev det nog också, för Anila hittade sin favoritgodis i en butik.

Inika utökade sin samling av Real-juice med ananas och äpple.

Vi tvättade lite byke, Inika och Mira hjälpte till med sköljningen riktigt duktigt.

Sedan kom Yuki, och kusinerna plaskade i poolen en stund. Sedan tyckte både Yukis nanny Bimla och jag att vattnet såg helt för vidrigt smutsigt ut (man såg knappt bottnet, trots att jag försökt torka bort alger från bottnet nästan varje dag). Så vi tömde den. Bara för att upptäcka att bottnen var full av små eller större hål och repor (endel kom säkert medan vi tömde poolen). Dessa fixade jag sedan med jesustejp (eller borde den kanske heta typ Vishnu-tejp i det här landet) efter bästa förmåga. Var lite skeptisk, men det verkar ha fungerat åtminstone för en tid. Kusinerna plaskade sedan lite till, köpte glass tillsammans (som Yuki inte egentligen får äta, eftersom ”barn får flunssa av kall mat och kalla drycker” men hon åt ändå (mina barn skulle vara dödssjuka vid det här laget om det skulle stämma)). Plaska i halvljummet poolvatten är väl kanske också på no-no-listan, men eftersom det bara var ca 16-åriga nannyn Bimla som vaktade hennes förehavanden fick hon plaska på.

Senare på kvällen kom de ännu mera efterlängtade kusinerna, så då blev det dags för Uno-kortspel och mys i soffan framför Britain got Talent och Indiska vhr-musikkanalen. Musikkanalen spelar för övrigt ganska samma musik som radiokanalen Loop i Finland, som är tösenas favorit (förutom att de byter kanal om det kommer något på finska, så på det sättet är vhr ännu bättre). Nackdelen med vhr är den stränga censuren av alla ”olämpliga” ord, så att vissa rap-låtar blir väldigt hackiga och nästan obegripliga, då typ en tredjedel av orden tystats ner. Så beundrar jag också indiska bryggeriers förmåga att kringgå förbud på ölreklamer (vet inte om det råder ett sådant, men antar att det gör, varför skulle de annars göra vad de gör). Alla kända bryggerier typ Budweiser, Carlsberg, Tuborg etc. har mineralvatten eller alkoholfri öl som de säljer i ölflaskaliknande flaskor. Sedan gör de ölreklamliknande reklamer för dessa på tv. Själva dryckerna har jag aldrig sett i butiken, bara i tvreklamerna (i butikerna har jag bara sett de alkoholhaltiga ölflaskorna), men kanske jag bara inte tittat efter ordentligt.

Köksförbud ett par dagar framöver

Här i Nepal, åtminstone i hindufamiljer, anses kvinnor med mens orena och de kan därför inte laga mat eller ens gå in i köket de tre första dagarna av menstruationen. Det här har inte angått mig de senaste tre resorna hit, eftersom någon av flickorna alltid varit så baby att jag inte haft mens, men den här resan visste jag ju att det skulle hända förr eller senare. Att inte kunna använda köket krånglar delvis till vardagen för mig (måste be andra typ hämta vatten eller fixa mellanmål och mat åt flickorna), dels är det ju ganska skönt att bara kunna sitta och bli uppassad. Anila och Inika, som hela våren följt svenska yles ungdomsprogram Hajbo på youtube och därigenom blivit väldigt upplysta om pubertala fenomen, förstod genast vad det var frågan om och accepterade det genast. För Mira har det varit svårare att förstå varför jag inte kan gå och hämta vatten eller ett äpple eller en portion chokoflingor till från köket genast då hon ber om det. Varför kan pappa gå i köket? (han är man) Och varför småflickor? (de har inte blivit ungdomar ännu) Varför kan kökshjälpen? (hon råkar inte just nu ha köksförbud) Varför kan Ama gå i köket? (hon är för gammal för att få barn) Och så vidare, många knepiga frågor och svar för en fyraåring att grubbla på...

I går funderade Raju att det skulle vara bra att anställa en timlärare i Nepali till töserna, typ 2 timmar per dag, för att de ska lära sig nepali bättre. Därpå följde en predikan från mitt håll om att det är totalt onödigt och att han istället själv skulle kunna satsa på att vara hemma med dem två timmar per dag och under de två timmarna prata nepali och inte svenska-ish med dem. Han har ju inte varit särskilt mycket här med oss, kommer och går korta stunder under dagen, äter här och sover här, men övrig tid är han mest med sina kompisar någonstans här i närheten nog, men inte hemma. Idag hamnade han pga min kökssituation servera morgonmål och lunch åt dem, och så insisterade jag att han skulle ta dem till glasskiosken istället för jag, och utan min närvaro, så att de får 100 % möjlighet att umgås på nepali med varandra. Bra har det gått, och kanske han snart träffat alla de viktigaste kompisarna och har mer tid för töserna igen.

Själv satt jag hemma och gick igenom fotografier på datorn från år 2014, för att göra den Ifolorbok om barnen jag aldrig hunnit göra om det året (eller år 2015 eller 2016 heller, för den delen). Om ni har fina bilder av flickorna från något av dessa år är det bara att maila dem till mig :)

Jag har idag också läst färdigt romanen ”Först sålde de pianot” av Merete Mazzarella, en av många böcker jag samlade åt mig då vi tömde min momis lägenhet för snart två år sedan. Underhållande och fascinernade skildring av en svunnen tid. Tycker om socialhistoria och skildringar av livsöden, så visst tilltalade den mig (trots att mitt intresse kanske alltid varit mera socialrealism typ Dickens än denna societetshistoria). Den var hur som helst första romanen jag hunnit läsa på säkert tre år! ”Att spela sitt liv” av Mazzarella blir följande, och sedan alltså Fagerholms ”Glitterscenen”, som jag nämnde redan tidigare.

Dagens bild föreställer vår morgonvy från rummet, tyvärr allt mer störd av diverse nya byggnader som fortfarande kommer upp som svampar ur marken. Mer om byggboomen i något senare inlägg...

Strömavbrott och internetproblem

Problemen med Internet bara fortsätter. I går efter att jag skrivit började det plötsligt åska och regna och så blev det strömavbrott som räckte ända till läggdags nästan. Vi har ju visserligen nog backup-batteri i huset som gör att de viktigaste lamporna i huset lyser också under strömavbrotten, men t.ex. datorn, kameran, telefonerna kan inte laddas under strömavbrotten och takfläkterna fungerar inte. Att ladda telefoner är annars också ett problem, eftersom vi bara har tre euro-plug uttag i vårt rum (varav två är i badrummet, why?) och fyra telefoner och en dator som behöver regelbunden laddning. Rummet har två andra konstiga eluttag som skulle fungera med adapter, men den glömde jag mitt nöt så klart i Finland. Sedan har vi också en kinesisk förgrenar-förlängningssladd, som det går att plugga i 3 st all slags olika stickproppar i, lite väl många tydligen, eftersom hålen är så stora att åtminstone europluggar sitter så löst att man knappt kan andas i närheten utan att de hoppar ur. Vid tillfälle ska jag försöka hitta någon bättre i någon butik, men sådana butiker finns inte här i närheten, utan bara i Pokhara centrum.

Här är ett regnigt foto av gården, taget från "mellanrummet", dvs rummet som består av en inglasad balkongdel med soffgrupp och ligger mellan vardagsrummet och balkongen som leder till Ama och Buas och hemhjälpen Dolmas rum. På bilden syns Ama och Buas hotell (tidigare brukade vi bo i rummet nere till höger) och den låga byggnaden där Ama och Bua bodde och där köket och vardagsrummet var (och där vi också bodde i ett rum, före barnen föddes).

Dagar av värme, poolplask och litchi

Igår fick jag av någon anledning inte ordentlig kontakt med internet på hela dagen. Vanligen fungerar vårt eget eller grannens wifi riktigt bra, så töserna har kunnat whatsappa med sina kompisar i Finland och posta music.ly videon eller kolla youtube videon från morgon till kväll helt som vanligt ;-)

Här är fortsättningsvis väldigt hett trots ett kraftigt åskväder i förrgår natt. Enligt min väderapp borde här just nu åska och spöregna, men kan inte se annat än strålande sol och något fluffigt vitt sommarmoln.

Vi fick vår nya madrass, så jag har nu sovit två nätter utan att vakna upp stel som en pinne. Den nya skumgummimadrassen är också i hårdaste laget, att sova obekvämt verkar vara en dygd för Nepalin, men den är ändå bra mycket bättre än sin föregångare.

Igår var vi och shoppade mat till det stora varuhuset Bhat Bhateni i Pokharas centrum. Flickorna äter som sagt var inte ris och linssoppa, så tänkte köpa något annat, men väldigt mycket annat fanns inte där heller. Köpte makaroni, frukostflingor, juice och kex av olika slag. Här finns ett fruktjuicemärke som heter Real, som säljs antingen i liters-tölkar eller i små ”tripsaft”-storleks små tetror. Inika har som projekt att prova sig igenom alla deras smaker (det finns väldigt många). Hittills har hon testat litchi, mango och någon underlig men ganska god citrusfrukt jag aldrig hört talas om och inte just nu minns namnet på. På tal om litchi är det säsong för dem nu, och vi har ett enormt träd mitt på gården, så vi har ätit en massa goda färska litchin, eller det vill säga Inika, Raju och jag har ätit. Mira och Anila tycker inte om dem. På bilden är det Binod, en av killarna som hyr Ama och Buas hotell på gården, som klättrar i trädet för att plocka litchi åt oss.

Annars fortsätter vardagen som vanligt med plask i bassängen, promenader till glasskiosken, äta sova, leka och spela. Lugnt och skönt men börjar bli lite enformigt snart. Ska köpa senaste upplagan av Lonely Planet’s guide to Nepal och lite resedrömma igen, här finns säkert något lämpligt resemål i närheten vi inte ännu upptäckt.

Hett värre!

Idag har varit en väldigt het dag, enligt min telefon 34 grader/ feels like 40, vet inte om det stämmer, men väldigt hett har det åtminstone verkat. Mira och Inika var en stund i poolen. Inte längre, eftersom jag inte stod ut att badvakta längre än typ en halv timme, eftersom det var den tiden på dagen då hela takterrassen badar i solsken och där var olidligt hett (att gå där utan sandaler då ger nästan brännskador på fötterna).

På eftermiddagen gick vi först efter en glass till det där nya stället nära KFC. Upptäckte hemligheten bakom deras himmelskt goda glassvåfflor – de steker dem själva i ett glassvåffeljärn och rullar dem i form och låter dem svalna just innan de lägger glassen i dem. Därför är de så ljuvligt krispigt goda!

Lite senare gick vi till Godfather’s Pizza, ett av våra favoritställen förra resan. Flickorna har inte ätit just något alls sedan vi kom, de kan inte tåla dal bhat (eller dal mat, som Mira säger), som är typ det enda som serveras. Framförallt Anila börjar bli ganska irriterad på bristen på annan mat, men idag fick de alltså kycklingpizza. Vi fick bordet bredvid jättefläkten dessutom, så hade det svalare och skönare än på hela dagen dittills!

Skön kusindag hemma

Idag har töserna och jag varit hemma hela dagen. Jag hade klädtvättsdag hela förmiddagen (allt vi hittills smutsat, och allting för hand, såklart). Blev just passligt färdig före 12.30, då solen börjar lysa rakt på hörnet av terrassen där tvättbaljorna och vattentunnorna står och gör allt kroppsligt arbete till en svettig olidlig plåga. Töserna har lekt med kusinerna och plaskat i poolen, så fort kusinerna gått hem på kvällen vågade Anila sig också i vattnet.

Jag var av och an utanför huset och köpte en cappucino i det nya caféet som öppnat på andra sidan gatan – riktigt god var den. Vi har inte haft kaffepulver här hittills den här resan (Raju köpte först idag, då han var och handlade förnödenheter i Mahendrapul), så jag har överlevt på bara te och inget kaffe sedan i onsdags (egen dumhet visserligen att jag inte tidigare köpt från caféet). Raju beställde också en skumgummimadrass till min och flickornas säng, den vi har nu är av något hårt madrassodugligt material och gör att jag är styv som en pinne och har ont i precis alla leder varje morgon. Senaste resan plågade jag mig igenom 4 månader så – hade inte pengar heller att fixa saken då. Nu har jag lite mer pengar att röra mig med och tänkte därför försäkra mig om att kunna röra mig hela semestern, inte ligga ylande i ledkramp och plågor.😝

Vår middag på KFC sköts förresten upp från fredag kväll till lördag kväll, eftersom kusinerna kom så sent på fredag. Riktigt goda franskisar och kycklingdrumsticks och –wings hade de där (lite mer spicy än vad de tillreder på sina restauranger i Australien eller Europa), härlig utsikt över sjön och så en glasskiosk med mycket bättre (och aningen billigare) glassar än Baskin’ Robbins. Dit ska vi minsann gå flera gånger. Bilderna är därifrån, utom glassbilden som är från vår vardagsrumsbalkong efter att vi kommit hem med glassarna. På bilderna syns också tydligt vem som är vems favoritkusin - Inika trivs bäst med ca 18 år gamla Prexchya, Anila med ca 15 år gamla Praketi. Och så trivs Inika nog med Yuki också, men deras lekar är på lite annan (barnsligare) nivå.

Snask och plask och lite pyssel och pussel

Töserna har lekt med kusinerna hela dagen idag – målat Top Model bilder och pratat och tittat på tv tillsammans. Dessutom har vi spelat Halliklack (som är ett superkul spel, rekommenderar varmt till barn och vuxna i alla åldrar).

 

Jag lade lite pussel med Yuki, hennes barnflicka Bimla (som är kanske 17 år gammal nu, men ser i det stora hela likadan ut som senast, då hon alltså var kanske 14 år gammal?). Det var helt tydligt första gången Bimla lade pussel (eller kanske andra, vill minnas att hon gjorde ett försök senast vi var här också). Först förstod hon inte alls hur man skulle göra, försökte med våld kombinera bitar som varken färg- eller formmässigt omöjligen kunde gå ihop. Sedan, med lite hjälp från Mira och mig, snajade hon hur man skulle göra. Det var härligt att se glädjen och stoltheten i hennes ögon då hon lyckats kombinera rätt bitar! Det första pusslet vi gjorde tillsammans var ett 150 bitars Nalle Puh pussel. Större delen byggde såklart Mira och jag. Sedan fick hon och Mira tillsammans bygga Miras 20 bitars Muminpussel. De var mer på hennes nivå, och gav stor ”jag har lärt mig något nytt”-tillfredsställelse.

Så är det ju lördag så vi gick en promenad och köpte så mycket godis man fick för 10 euro – inte särkilt mycket, bara ca 300 g Haribo nallar och sura snören och så en mellanstor påse marchmallows och 100 g choklad. Det ger ett kilopris på över 15 euro! Godis är minsann en lyxprodukt här, främst unnad de rika och turisterna.

I övrigt fick vi simbassängen fylld med vatten och invigd av Inika och Mira. Anila ville inte åtminstone idag simma och Yuki, som talat mycket om att hon ville ha den fylld, ville sen ändå inte hoppa i. Men Inika och Mira hade roligt i vattnet. Jag är lite skeptisk på simbassängens kvalitet, tyckte inte vår förra blev så geléaktig och svullen till konsistensen som vattenfylld. Hoppas den håller hela semestern ändå.

 

Så började det regna lite, så jag måste hitta ett ställe under tak att torka simkläderna och de andra vattenstänkta kläderna. Mitt gamla bykrep från 2014 hängde ännu kvardinglande från gaveln i ändan av vår balkong. Det hade gått av, men jag hittade ett snöre att skarva med. Så fäste jag byksnöret som tidigare, i övre takterrassens räcke, men produktutvecklade med ett stödrep i mitten på byksnöret, så det inte töjer och hänger ner och blockerar vår dörr då det är fullhängt. Jag kan inte förstå hur det i detta land med plötsliga regnskurar flera månader om året samt nattdagg  inte saknats ett byksnöre under tak. Nå, nu hänger det där så länge vi stannar åtminstone. :)

Jag pysslade ihop hängande korgar för tösernas underkläder i klädskåpet också. Är nöjd att så maximalt lyckats utnyttja det i övrigt otympligt utrustade klädskåpet. Klädskåpet är alltså ett standard metallskåp med spegel på ena dörren, låsbar dörr och kassaskåp med lås inuti samt hyllor som inte går att flytta alls och två stänger för hängande kläder. Hittas i typ varenda sovrum i varenda nepalesiskt hem, även här (men ingen annanstans lika smart ordnat) ;-)

Lite regn och snart dags för plask

Idag har vi pumpat upp simbassängen (läs: jag har blåst upp den med lungkraft, eftersom det såg ut att börja regna och jag därför inte hade tålamod att vänta att Raju skulle hämta vår gamla pump från sin syster). Sista luften fick han sedan blåsa i med pumpen, klarade inte av att få den helt fylld själv. Det  började mycket riktigt regna och bassängen är nu där på terrassen och samlar vatten. Jag försökte köpa likadan som tidigare, men tror den blev aningen mindre (1,68 cm i diameter), men med lite högre kanter (46 cm). (Skrev måtten främst för att själv kunna kolla dem om jag igen någon gång behöver köpa en ny hit då den här blivit uppäten av någon råtta eller kackerlacka).

På tal om regn så är här inte helt full monsunsäsong, alltså regntid, ännu. Det har regnat lite de flesta dagar, men ibland bara några droppar och aldrig längre tid än en timme. Tog på skoj en screenshot på forecas Pokhara väderprognos igår. Som ni ser varierar det väldigt lite från dag till dag. Prognosen är visserligen delvis fel, här är sol också varje dag. Ändå stor kontrast till Finland den här våren, där det från dag till dag ju växlat mellan soligt +20 och snöigt +2.

I kväll kommer kusinerna på besök. Vi tänkte gå på middag till KFC, som öpppnat snabbmatsrestaurang här i Lakeside ganska nyligen. Flickorna ser minst lika mycket fram emot att kusinerna kommer som att få äta något annat än dal bhat (ris och linssoppa).

Packa, städa och glass vid stranden

Idag har jag fortsatt packa upp och städa. Rajus lillasyster Shiva kom på kvickt besök på morgonsidan. Hennes man och äldsta dotter Prexchya träffade vi förresten snabbt utanför flygfältet i Kathmandu, eftersom de var i Kathmandu för att ansöka om visum till henne. Hon vill börja studera sjukvård i Australien. Kursen börjar om tio dagar så hon börjar få bråttom att fixa med allt.

Här är vårt rum, då jag fått allt ordnat. Flickorna och jag sover i stora sängen, Raju i lilla brevid och den sista lilla sängen är oanvänd, eftersom flickorna ännu alla vill sova med mig. Mira står på bordet för hon var sur och ville inte låta mig fotografera. Väggarna målade Bishnudidis son Ajay för några veckor sedan turkosa och vinröda enligt våra önskemål. Soffgrupppen har någon hittat på att lägga hit efter att vi var här senast. Den skulle jag nästan hellre bli av med, tycker här är lite för mycket möbler.

 

På eftermiddagen tog flickorna och jag en promenad i Lakeside. Vi gick från vårt hus ner till huvudgatan, norrut längs den ända till flygplansrestaurangen (som är gjord inne i ett riktigt flygplan, jag har nämnt den i något inlägg från 2014). Därifrån ner till strandpromenadvägen och så följde vi stranden kanske en dryg kilometer tillbaka söderut. Vi stannade och tittade på två vattenbufflar som simmade och dök på vägen, det liknade flodhästar.



Sedan kom vi äntligen till det som flickorna egentligen hela tiden ville till allra helst: Baskin’ Robbin’s glasskiosk. Vi satt oss ner vid kanten av strandpromenadstigen med glassarna. Mums! Miras glass var klarblå och färgade hennes tunga lika blå!

 

Därifrån gick vi tillbaka till huvudgatan och hem igen. Det har byggts en massa nya hus sedan vi var här senast, öppnats nya restauranger och butiker, men också många gamla bekanta företag är kvar. T.ex. våra båda favoritpizzaställen, smyckesbutiken där expediten är som en hök och hatar barn, caféet som säljer Baskin' Robbin’s glass (och ett par till som också börjat sälja det märket), två härliga gamla bekanta klädbutiker där jag alltid köper allt möjligt (och en ny som verkade superbra den också).  Ser fram emot att bekanta mig med dem på våra följande promenader.

Maratonlång resedag

Nu har vi äntligen kommit fram till Pokhara. Resan gick fint men var olidligt lång från tisdag morgon till onsdag eftermiddag nonstop.

Först dryga 3 timmar flyg till Istanbul, sedan knappa 5 timmar väntan på flygfältet. Det var stort och modernt och vi åt nuggets- och franskis-picknick på golvet (Burger Kings matsal var helt fullproppad). 

 

Inika hittade som vanligt lämpliga platser att gymnastisera på – golvet och bänkarna i boarding gate rummet.

Sedan drygt 7 timmars nattflygning till Kathmandu. Jag försökte titta på film på flyget. Det fanns mängder bra filmer att välja mellan, men det misslyckades ändå. Dels för att hörlurarna var så skräp att man knappt hörde något (så bara filmer textade till engelska var njutbara) och dessutom för att det hela tiden var någon tös som ville något så jag måste byta plats stup i kvarten för att sitta brevid just henne. Å andra sidan skulle jag säkert ändå ha somnat mitt i filmen.

Från Kathmandu åkte vi ännu tillsammans med vårt baggage och en trevlig chaufför den dryga 7 timmar långa vägen i bil till Pokhara. Flickorna och jag sov större delen av resan i en formlös klump på baksätet.

 

  

Här hemma välkomnades vi av Ama, Bua, deras hemhjälp, Bishal (som hyr Ama och Buas hotell tillsammans med Prem nuförtiden) och Bishnudidi, hennes äldsta son Ajay och hennes dotter Yuki som är jämngammal med Inika. Yuki och flickorna bekantade sig med varandra, först försökte jag på (pinsamt dålig) nepali förklara reglerna till Uno och Halliklack till henne, så vi kunde spela tillsammans. Sedan lekte de med barbien tillsammans och blev redan goda vänner. Jag spenderade större delen av eftermiddagen med att städa skåpen och rada in kläder och saker. Hur vårt rum ser ut nuförtiden berättar jag en annan gång.

Snart åker vi igen!

Väskorna är packade, vi har checkat in och printat boardingpass, städat... Några småsaker kvar att göra bara, sen är vi klara för avfärd. Flickorna ser väldigt fram emot resan, fast Mira ju inte helt vet vad hon ska se fram emot... Vi har (på flickornas begäran) läst "Miras resa till Nepal" och "Busiga apans äventyr" och de andra böckerna jag gjort om våra tidigare resor till nattsaga den här veckan, de frågar hela tiden när vi far och så har de så klart fått vara med och packa.

Det gick förvånansvärt smärtfritt att packa deras saker. Asketen Inika ville inte ha just någonting alls med. Anila packade sina grejer i sin skolväska, har väldigt liten insyn i vad hon tog med, men tillräckligt lite för att hon orkar bära den (ganska många mjukisar är min gissning). Mira tog Paw Patrol hundarna hon fick till födelsedagen och sin nya polisbil och brandbil. Sedan tog vi några brädspel och 7 bilderböcker var till Inika och Mira och ett antal kapitelböcker till Anila. Jag tog ett par böcker till mig också, bl.a. Monika Fagerholms Glitterscenen, som jag längtat efter att läsa i flera år redan. Den ska bli skön att njuta av i hängmattan (som vi också har med), som vi hänger upp på takterrassen någonstans nära simbassängen (1,68m i diameter plaskbassäng, hade liknande senast också, men måste köpa ny då vi fick höra att någon råtta bitit sönder den gamla i förvaringen). Så har vi också ca 40 kg kläder, skor, täcken, en pekplatta, en telefon och annat som ska som gåvor till släkt och vänner. Det är absolut härligt att få ha 30 kg/pers i baggaget + handbaggage istället för bara 20 kg, som på tidigare resor! Dessutom underlättar det massor att Mira nu har egen biljett och full baggagekvot hon också. Ca 120 kg packade vi i reseväskorna och därtill kommer handbaggage, den här gången bara två trolleyväskor, en sportbag, min handväska och Anilas egen ryggsäck. Inga babyn i bärsele. Inga lass av jackor och kameror och annat krafs som inte rymts in annanstans och därför måsta draperas runt halsen eller under armen. Ingenting annat. Helt otroligt, men sant. :)

Vi ska resa via Istanbul till Kathmandu. Vi kommer fram till Kathmandu ca 6 på morgonen lokal tid. Där kommer en hyrbil och plockar upp oss och väskorna rakt från flygfältet och tar oss rakt till Pokhara. Så vi borde vara framme i Pokhara senast tidig eftermiddag på onsdag. Skriver mera sedan!