Shopping och café besök igen

Idag skulle vi (igen) paraglide från Sarangkot-kullen, men det blev (igen) inhiberat på grund av dåligt morgonväder. Samma har upprepat sig säkert 5 dagar i rad nu 🙄 Nytt försök i morgon!

Jag spenderade idag också en knapp timme tillsammans med flickornas fasters man (som är jurist) i någon rättsinstans för att få vår skilsmässa officiellt registrerad här i Nepal också, i Finland blev den ju officiell redan 2019. Det har inte varit möjligt att (åtminstone okomplicerat) göra det här utan att jag personligen är här, eftersom jag som hustru personligen måste få uttrycka min åsikt om saken.

Distikträttens byggnader var kanske 5-10 låga hus i en av regnet lerig trädgård. I ett hörn av trädgården låg rostiga skelett av gamla bilar. Offentliga ärenden sköts tydligen ännu ganska lika som mina minnen av liknande processer för 20 eller 15 år sedan: först gå till en lucka, vänta lite, förklara ärendet, skriva namnteckningar här och där, sedan hänvisas till en annan lucka, promenera över den leriga trädgården till följande hus, tala med någon, få ett papper, gå till en tredje lucka i ett tredje hus, sedan tillbaka till den första. Vänta lite igen, sedan lägga namn och fingeravtryck på en massa ställen igen. Till sist skulle man själv pyssla ihop en mapp med sitt ärende. Det fanns kartongpärmar, snöre, pennor och papperslim på ett bord för ändamålet, och där rymdes tre pysslare samtidigt. 😅 I morgon eller övermorgon ska vi ännu både flickornas pappa och jag dit och göra något sista utlåtande om saken, sedan borde allt vara fixat.

Då jag var färdig åkte flickorna och jag till Pokharas motsvarighet till Citymarket eller Prisma, en superstor butik i flera våningar med allt möjligt. Vi var ute efter kryddor och metallkoppar hem, men hittade en hel del  annat också. Vi hade lunchpaus på en mysig restaurang.

På kvällen hängde vi hemma med släktingarna. Kusinerna åker hem till London och USA i morgon.

Roadtrip västerut

Anila talade i början av resan och före resan att hon skulle vilja benjihoppa, en av de många populära turistaktiviteterna här. Därifrån fick flickornas pappa idén att vi skulle åka till Baglung, två timmar västerom Pokhara, för på vägen passerar man byn Kushmi med världens näst högsta benjihopp, 228 meter. Hoppet görs från en plattform mitt på en hängbro mot en flod djupt där nere. Anila har redan flera dagar varit ganska säker att hon inte vill benjihoppa, men vi tänkte att vi kunde resa ändå, i Baglung finns nämligen Nepals tredje längsta hängbro, och det blev lite och störa att vi missade hängbron vid Rupasjön för några dagar sedan.

Det regnade hela natten och långt in på morgonen, men mitt på dagen slutade duggregnet och vi körde iväg med flickornas fasters man i hans bil. Vi stannade och åt på vägen ett par gånger. Flickorna fick getkött, mums tyckte de fast getter är Miras favoritdjur. Vi såg söta levande getter som klättrade upp längs en nästan lodrätt bergvägg också.

I Baglung gick vi över bron. Den var 567 meter lång. Gungade och svajade. Inika hade lite problem med sådant på den minimala hängbron vi var på förra veckan, men här vande hon sig ganska fort vid gungandet och sedan hade hon också riktigt roligt där. Flickornas pappa och fasters man kunde tydligen inte vänja sig vid gungandet för de smet iväg till ett café efter att stelbent bara ha gått några tiotals meter på bron. 😆

Vi gick bara till ungefär två tredjedelar av bron (det skulle ju ha blivit över en kilometer att gå av och an!), sedan sökte vi upp männen på caféet och åt glass. Vädret var svettigt och varmt trots att det var helt mulet.

I Baglung gick vi på ett litet hinduistiska museum som handlade om saligram, alltså ofta knytnävsstora fossiler av snigelsnäckor som finns i de svarta stenarna i floden Kali Gandakis närhet om som anses vara religiöst viktiga. Museumet var byggt inne i en tunnel som var formad som en treuddigt svärd (sådant som hindugudar har). Ingången var genom munnen av en tiger. Museumet i sig var inte särskilt välordnat eller informativt, men de här pikanta detaljerna gjorde det till en ganska excentrisk upplevelse 😂

Vi tog en kvick titt på byn från parkeringen, sedan började vi åka hemåt igen. Då vi kom till Kushma duggregnade det igen och benjihoppstationen var stängd. Men det störde inte, ingen hade mera lust att varken hoppa eller vara i regnet.

Hemvägen därifrån gick lite knaggligt för bilens vindrutetorkare slutade att fungera, så sikten var ganska dålig och vi måste köra långsamt. Men till sist kom vi ändå tryggt  tillbaka till Pokhara. Där gick flickorna och jag på pizza (och pasta) till Roadhouse, den enda restaurangen i Pokhara som på riktigt vet hur man gör pizza. Mums! Glömde ta bild av pizzorna, men här är Inika med en blue lagoon mocktail och sin portion pasta carbonara.

Hemmadag igen, lite shopping och skönhet

Idag hade vi inte något särskilt program, så Inika bokade tid till frisersalongen. Flickorna fick på pedikyr redan förra veckan, manikyr är ännu på checklistan och Inika ville dessutom färga håret. Det hela tog typ 5 timmar och resultatet blev jättefint (fast hon menade att det inte var helt vad hon försökt förklara, men bra ändå). Han ingen bild av resultatet tyvärr, men under tiden gick jag med de två andra på restaurang, här är bild av då vi väntar på maten nära en effektiv fläkt.😅

Annan skönhetssak som hör till här är hemma tatueringar, Inika gjorde fina på sig själv och Mira för någon dag sedan. 

Annat vi gjort idag förutom läst och "titta på telefonen" är att shoppa lite saker till vänner och oss själva från butikerna i Lakeside. Det är lördag idag, så har hela dagen varit massor av folk från hela staden som festar i restaurangern och paddlar i vattnet eller går runt i butikerna. Nepal har nyligen infört 5-dagars vecka för vissa jobb, men för andra är ännu bara lördagen ledig. Är inte helt säker på om skolbarnen också är lediga fredag eller söndag nuförtiden, senast vi var här var det bara lördagsledigt för dem också.

Om man zoomar är man kanske att vattnet längre bort är fullt av folk på sup-board eller i kajak.

Såhär tomt var det på gatan mot stranden i förrgår vid solnedgången. Idag kväll var gatan fullpackad av både motorcyklar och människor.

Två sjöar och en hög kulle

På eftermiddagen plockade flickornas fasters man upp oss med sin bil och så åkte vi till sjöarna Rupa Tal och Bagnas Tal. De ligger nära varandra ungefär en halv timme österom Pokhara Lakeside. Vi började med att köra runt Rupa Tal, den mindre av sjöarna. Där finns en lång och fin hängbro, men vi hittade inte hur man ska ta sig dit. Vi parkerade högt  ovanför den och började gå neråt längs en slingrig trappa, men sedan verkade stigen gå åt helt fel håll så vi vände och gick tillbaka upp. Där uppe fick vi veta att det nog hade varit rätt stig ändå, men i det skede var flickorna redan så varma att de inte ville gå ner igen och försöka pånytt. Utsikten var fin från parkeringen också,men jag hade nog gärna stått på hängbron mitt över sjön.

Vidare längs vägen hittade vi en badplats vid en damm i ändan av sjön. Det verkade vara en populär plats. Nepaleserna badade med kläderna på, men vi ville inte väta bilen så det fick räcka att lite vada omkring.

Vidare till följande sjö, Begnas Tal. Den är större och lite mera bebyggd, där finns en del hotell och restauranger i en vik på ena sidan av sjön och en stor by/förort till Pokhara på andra stranden. Vi åt lunch bestående av momos och grillad fisk (som bara Anila och männen ville smaka). Gott tyckte hon!

På restaurangen fanns också söta minismå katter och ett par hundar.

Vi kollade utsikten från stranden och kände på vattnet, super varmt!

Sedan åkte vi vidare, via ett kvickt besök hos flickornas fasters hem i Pokhara, till kullen Sarankot. Där var de äldre flickorna på utfärd med momi och morfar då de besökte Nepal 2011. Efter det har vi kanske varit där en gång, men inte på länge. Stället var helt förändrat. Där som det tidigare funnits ett ganska asketiskt gästhem och restaurang och några hantverks butiker hade det nu byggts ett massivt utsiktstorn, en gyllene stor staty av en flerhövdad elefantgud Ganesha och två stora tempel. Man behövde inte heller klättra upp för mängder av trappor genom en by på kullens sluttning för att komma hit. Den krokiga och gropiga, men asfalterade, bilvägen gick nuförtiden nästan ända upp.

Vi hann (nästan) helt i tid för solnedgångens eftersken. Det var svalt och lite blåsigt och utsikten var fin. Bästa stället på hela utfärden, tyckte flickorna.

Avslappnande hemmadag

Idag önskade flickorna en vilodag efter alla programspäckade dagar hittills den här resan. Fram till eftermiddagen tog de lugnt hemma i sitt rum och jag läste samtidigt nästan slut min bok i mitt hotellrum. Boken fick jag förresten som bok-stipendium på gymnasiet 1999 för utmärkta kunskaper i och intresse för modersmålet. Varför sådant belönades med en bok på norska vet jag inte, men nu har jag hur som helst nästan läst den. Den är faktiskt ganska bra, och det har inte alls varit jobbigt att förstå den. Tänkte trots allt inte ta med den hem utan tänker försöka byta den mot något annat i någon av bokhandlarna som köper in använda böcker.

På eftermiddagen gick flickorna och jag på en lång promenad. Inte så lång i kilometer, men vi poppade in i väldigt många butiker på vägen och dessutom ett café där det tog dem typ en timme att få ett par portioner momos och tre specialkaffedrinkar och en fruktdrink på bordet. Varje gång de hämtade något beklagade de och sade att följande beställd produkt kommer om 2 minuter, och alltid tid det minst 10 minuter före något hände igen. Tänk om de skulle ha haft alla borden fullsatta, nu var vi tur nog enda kunderna! 🙄 

Deras wc var ofräsch så flickorna kom på besök till mitt hotell efteråt och vi slöade en stund på sängarna.

Vi avslutade med glass och golden hour på en bänk vid sjön.

Senare på kvällen var jag bjuden på middag till flickornas hem. Deras kusin och deras faster som följt flickornas två andra fastrar till Europaflygen i Kathmandu kom tillbaka till flickornas hem hit i Pokhara ikväll. Mumsig mat och trevliga samtal!

Satt i vardagsrummet medan flickorna sysslade med telefonerna och tittade på bilderna av flickornas farföräldrar från deras resor i Finland, London och Barcelona och bilder av dem och deras barnbarn i Nepal. Det finns många sådana bilder på väggarna. Tänkte att flickornas farfar nog hade ett fint liv, fast det slutade så abrupt med sjukdomsattacken förra månaden. Såg förresten att flickornas farmor lagt farfars Ifolor-kopp med bilder av farfar och flickorna under deras Finlandresa 2015 på en hylla och fyllt den med blommor till minne av honom. 🥹

Båtutfärd

Det här blir lite mer bildbetonat inlägg idag. Som vanligt hamnar ni svänga huvudet på sned för alla uppstående bilder tagna med systemkamera, eftersom blogger vägrar läsa in metainfon rätt och svänga dem (och nej, det fungerar inte heller att spara dem "på sned", de är ändå bara liggande).

Idag på eftermiddagen åkte vi båtutfärd på sjön. Det var galet hett som vanligt. Och fuktigt. Ute på vattnet svalkande det tur nog lite.

Vi väntade en stund på båten i skuggan av ett träd. Sen kom den, med samma båt kille som för 9 år sedan,men annan modells båt. Senast var vi i en öppen roddbåt driven med elmotor. Nu hyrde vi en katamaran trampbåt.

Mest trampade båt killen och flickornas pappa, men flickorna testade också att trampa. Inte så jobbigt alls tyckte de.

Vi stannade vid södra stranden och promenerade en kort bit i djungeln till ett vattenfall.

stigen gick genom bäcken.

Vi stannade vid en restaurang också och åt momos och annat (flickorna har ätit momos alla dagar utom en ända sedan vi kom till Nepal). På vattnet slappade flickorna på båtens katamaranflytpontoner. 🙂

Till sist besökte vi den lilla ön med Sri Tal Barahi templet.

Där tog vi bilder och matade fiskar. Där simmade en massivt stor catfish med skrämmande mun och långa mustascher. Fick ingen vettig bild av den tyvärr.

Bilder 2017 vs 2026. ❤️

Sedan blåste det upp ordentligt. Jag tror jag sällan har sett så många och stora vågor på den lilla sjön, här brukar dessutom vara typ vindstilla hela sommaren. Vi måste vänta ett bra tag förrän det var möjligt att trampa hem i motvind. Men det var en rolig resa!

Cykeltur och promenad längs minnenas gator

Min dag började med en cykeltur. Jag har fått lov att låna flickornas pappas kompis fina mountainbike fritt när jag vill. Jag tänkte köra till de två skolor jag gjorde frivilligarbete i år 2002. Den första hittade jag enkelt, den ligger bara ett par kvarter härifrån. Där var skoldagen i full gång i klassrummen. Skolan har fått ny port och blivit en våning högre, i övrigt såg den ganska lika ut. Eleverna i skolan var 1-10-klassister från fattigare familjer i kvarteren i närheten. Klasserna var åtminstone på den tiden stora och barnens koncentrationsnivå låg. Kanske främst på mina engelskalektioner, eftersom de visste att jag som europé inte skulle ta fram käppen om de inte betedde sig. Men där fanns också duktiga barn som verkligen ville lära sig. De satt på frambänkarna och ställde relevanta frågor och kunde läxorna och kunde också svara på mina självpåhittade frågor som krävde lite eget tänkande. Det här var lite överkurs, det mesta böckerna instruerade att göra var utantill-läsning. Flickornas kusin  sade att hon bekantat sig med en av  hemhjälparnas böcker då hon reste hit senast och kvaliteten på undervisningen är ännu väldigt låg. Flickornas faster och farföräldrar har hemhjälpar som är tonåriga flickor som bor hos dem och vid sidan av sysslorna hemma går i en sådan där skola. Undervisningsspråket i de här skolorna är nepali. Rikare barn här går i privatskola på engelska längre bort hemifrån. Skolornas egna gula skolbussar hämtar dem på morgonen. Och kvaliteten på undervisningen samt kraven är så höga att de är på gränsen till burnout hela högstadiet, men sedan har goda chanser att få studieplats utomlands. Så här kommenterade flickornas kusin. Hon har själv i tonåren flyttat från Nepal till England och varit förvånad över hur lätt skolan blev där och fritiden växte. Dessutom har hon nu följt med hur kusinen som är i Inikas ålder och har slutexamen framför sig det här året knappast har tid att sova på nätterna för hon bara läser läxor hela tiden och skoldagarna är dessutom upp till 10 timmar långa.

Den andra skolan jag jobbat på 2002 var en yrkesskola för före detta gatubarn eller utsatta barn. Den brukade ligga österom Lakeside, mitt i ett risfält och ganska nära floden. Jag körde av och an i området med hittade varken skolan eller några risfält. Utan wifi fick jag inte upp kartans satellitbilder heller, men det verkade finnas väldigt få fält eller obebyggda områden. Till sist gav jag upp. Tur nog är det alltid lätt att orientera sig och hitta hem även utan karta, det är bara att kolla var kullarna ligger, så förstår man vart norr är och var sjön är. Flickornas pappa tyckte alltid att det är jobbigt att hitta till platser i Europa när man inte har landmärken som ger koll på väderstrecken hela tiden.

Tillbaka i hotellet kollade jag kartan. Skolan jag jobbat på är totalt inbyggd i ett tiotal kvarter hus som byggts upp på risfälten. Jag körde bara några tiotals meter därifrån utan att se den, men den verkade inte enligt Internet mera vara i användning som skola och hade byggts om dessutom.

Istället hittade jag Damside Garden, en skön plats som nog funnits där hur länge som helst, jag hade bara aldrig varit där förut. De klassiska turistpanoramabilderna av Lakeside med julstjärna-blommor i förgrunden och hela bergsmassivet i bakgrunden är tagna därifrån. Det har rests en Pokhara - skylt på stranden mittemot nu, redo för turisters foton av just den utsikten 😉 Bergen syntes inte nu, men jag tittade på några nätfiskare och fjärilar och trollsländor för jag åkte vidare.

Sedan cyklade jag hem och rakt i duschen, via en drickspaus på en bänk vid sjön.

På eftermiddagen gick jag på promenad helt själv, eftersom flickorna hade hunnit iväg till Mahendrapool och shoppa med sin pappa och kusin medan jag var borta. Jag åt lunch i en mysig restaurang med utsikt över sjön. Sedan kom flickorna tillbaka. Deras pappa tog dem först på momos till en liten restaurang eller snarare kokskjul där de alltid brukar äta som barn med honom. Efter det gick jag på promenad med flickorna till butikerna i Lakeside, ända till Caffe Concerto, där vi ofta brukade äta gelato när de var små. Det gjorde vi idag också, lika god var den som alltid 😊

Sup boarding och flickkväll på stan

Utfärden vi åkte på idag var alltså först till en fors som senare blir en flod som flödar in i den västligaste delen av Lake Phewa. Vi började med nepali tea i ett litet kokskjul. Där var hett.

Kokskjulet var helt bredvid forsen och en hängbro. Vi klättrade först ner för att känna på vattnet. Flickorna vadade ut till en klippa med sin pappa.

Vattnet var klart och varmt.

Hängbron var så gungig och hög att somliga nästan hade svårt att våga över. Men fint gick det tillsist!

Sedan var det dags för mat och Sup-boarding vid sjön, så vi körde tillbaka dit från forsen.

Vi, alltså flickorna och jag, hann suppa en stund före maten kom, tur nog, för sedan började det regna och ingen kände för att suppa mera. Men roligt var det!

 

Och maten var god.

Lokala fiskare med paraplyer vände sin båt hemåt i regnet.

När vi kom tillbaka till Lakeside kom flickorna på snabbvisit till mitt hotell, sedan gick vi på shoppingtur bara de och jag. Flickorna hade kollat in några butiker på förhand via sociala media, samt laddat Nepals version av Bolt/uber till telefonen, så vi beställde en sådan taxi till de delar av Pokhara dit nepaleser går för att handla kläder utan hippie-vibes. Vi gick i de två butikerna på listan och många flera, Anila navigerade oss självsäkert med Google maps genom gränderna i människovimlet. De köpte smycken och småsaker. Sedan avslutade vi med "glass från Baskin Robbins som gör tungan blå", som också var ett av deras barndoms-nepalminnen på checklistan. 😅