Långpromenad med flickorna

Idag ville flickorna ut och gå igen, och vi tyckte vi kunde unna oss lite lyx igen (tack mamma J), så en stund efter lunchen packade vi kärran och gav oss iväg. Anila ville till ”fiskrestaurangen” igen, alltså den vi var till förra gången. Själv ville jag hellre prova på något nytt, och hade bongat en ny restaurang som hade ett äkta flygplan som dekor, även den på sjösidan och kanske en halv kilometer närmare hem än fiskrestaurangen. Då töserna såg planet var det inte mera så svårt att övertala dem att gå dit istället.

Själva restaurangen var ganska dyr och där fanns inte riktigt något som frestade särskilt mycket på menyn. Flygplanet var däremot supercoolt. Man kunde gå in i det också. Cockpiten var helt i ursprungligt skick men inne i planet hade de lagt in tre låga bord där man kunde äta om man ville. Där luktade lite unket och flygplanigt (superäckligt tyckte Anila, därför visar hon tummen ner på bilden). Töserna nöjde sig därför med att ta en snabb titt där inne, sedan satt vi på terrassen brevid planet istället och åt våra portioner överprissatta franskisar med cokis.

Utanför yllebutiken.

Efteråt tog vi strandpromenaden tillbaka hemåt, men flickorna ville inte alls gå hem, så vi fortsatte längs Lakesides huvudgata förbi kungens gamla Pokharapalats (som nu har någon annan funktion, men fortfarande är lika strängt bevakat och oåtkomligt bakom höga, fula betongmurar). Nära palatsmuren har det så länge jag kan komma ihåg funnits en liten butik som säljer mysiga produkter i tovad ull. Den var ännu där, och Anila var helt i extas bara av att titta på ylleportmonnäerna, babytofflorna och hårsmyckena de hade liggande på trappan utanför. Vi gick in och jag var för en gångs skull snäll och lät dem köpa en sak per man. (Anila klagar alltid att det inte är kul att shoppa med mig, för jag aldrig köper något för ”allt är så svinigt dyrt” medan pappa alltid köper någon leksak eller choko). Inika var egentligen inte så intresserad av något alls, men Anila valde en turkos portmonnä med blomdekorationer. Sedan insisterade Anila att Mira också måste ha något, så hon fick en tovad pingvin-nyckelringsprydnad. Egentligen skulle hon kanske hellre velat ha pannunderlagen som var staplade i ett torn vid ingången, som hon femtielva gånger slängde hit och dit i butiken medan vi var där...

Mmm...italiensk chokoglass...

Följande pitstop var mitt favoritcafé, Café Concerto, som också funnits här redan då jag var här första gången år 2001. Mamma och pappa: det var här vi var på pizza efter er vandringsfärd. Det här Caféet har hela Pokharas, om inte hela Nepals, godaste italienska gelatoglass, och dessutom gott specialkaffe. Jag drack min första cappucino sedan vi lämnade Finland. Ahhh... Och så åt vi choko och citronglass. Mira viftade med en tesked och försökte stjäla glass från min skål och systrarnas strutar. Kanske inte den mest avslappnande stund jag haft på caféet, men gott var det åtminstone. Vi gick hem genom ett lite mindre turistigt område, längs den där nyasfalterade vägen jag nämnde tidigare. Att gå runt med kärra och tre barn är fortfarande ganska uppseendeväckande här, märkte vi. Överallt tittade folk efter oss och talade till varandra eller rakt till oss att ”oho, TRE barn!”, eller, då Inika emellanåt ville sitta och Mira ville gå, ”nå men titta, den stora är i kärran och lillan får gå!”, eller då Inika satt med Mira i famnen i kärran ”kolla, TVÅ barn i en kärra!”. Vi var säkert det mest spännande många såg på hela dagen, om inte hela veckan, verkade det som. J

Simutfärd

Igår gjorde vi inget särskilt, men idag har vi varit på utfärd med de äldre kusinerna till en simbassäng i ett 5-stjärnigt hotell i utkanten av Pokhara. Tja, på vilka grunder hotellet är 5-stjärnigt vet jag inte, det såg ut som om det kanske varit det för sådär 5-10 år sedan och sedan låtits förfalla. Nå, jag är kanske orättvis då jag bedömer utan att ha sett ett enda rum eller något annat inne i själva hotellet. På väg från parkeringen till poolen, eller ”spa” som det stod på skyltarna, passerade vi en golfbanas vattenpöl som var så övergödd och fylld av någo röda alger på ytan att man knappt kunde föreställa sig att det var vatten och inte någon annan smörja i den. Vi gick också förbi en lekplats. Där fanns karusell, gungor, klätterställning och rutschkana. Samtliga dekorerade med stora disneyfigurer i glasfiber, som hade tappat så mycket färg att de såg närmast groteska ut. Det hela påminde mest om det där övergivna nöjesfältet som ibland visas på bilder från Tjernobyl. Töserna och kusinerna stannade ändå en stund och lekte. I det här skedet tog tyvärr mina kamerabatterier slut, så jag har inga bilder att visa från själva poolen.

Poolen låg nästan på kanten av avgrunden, alltså de branta sluttande stupen ner från högslätten till floden Seti. Poolen var byggd så att en kant av den blev ett vattenfall som var i riktning mot stupet. Då man låg i poolen såg det ut som om den skulle vara helt på världens ände, vilket onekligen var coolt. I övrigt var den som vilken simbassäng som helst, ganska liten utan något särskilt i, varken massageapparater, bubbelpooler eller annat extra. Två mindre barnbassänger fanns där ändå och så hade det varit en bar vid poolkanten, med barstolarna sänkta under vattnet, men den verkade inte ha varit öppen på väldigt länge. Vi hade egna snacks med istället som vi åt medan vi simmade. Vi var nästan enda gästerna i bassängen, så vi kunde härja fritt, och det gjorde vi minsann. Kusinerna hoppade pellehopp i bassängen som de filmade i slow motion på sina kameratelefoner. Anila och Inika plaskade i barnbassängerna eller i den grunda delen av stora poolen. Mira stornjöt i vattnet, hennes favoritelement. Jag simmade en del omkring med henne på ryggen, och så lekte vi babysimlekar. Vi stannade där över tre timmar. Sedan skulle vi hem, men då börajde det plötsligt spöregna, så vi fick söka skydd under tak i en stängd restaurang i närheten. Den var byggd på en plattform över stupet, med hisnande utsikt över dalen (som jag tyvärr alltså inte heller kunde fotografera utan kamerabatterier). Då regnet lite minskade gick vi tillbaka till parkeringen och fixade en taxi hem igen.

Promenad med töserna – äntligen!

Igår var ännu en solig och het dag. Det hade regnat lite på natten, men inte efter det. Londonkusinerna åkte med sin familj iväg med minibuss till sin pappas hemby genast efter morgonmålet och skulle stanna där över natten. Vi hämtade hit lilla kusin Yuki istället som leksällskap. Lördag är veckans enda lediga dag för nepalesiska skol- och dagisbarn, Yuki går i dagis alla andra dagar. Flickorna plaskade i poolen tills Ama tyckte att de blir förkylda för att det är så kallt i vattnet. Vattnet är på riktigt inte kallt, det skulle gärna faktiskt få vara kallare för att alls svalka. Jag tror det är mer av princip Ama är lite skeptisk mot poolen, det hör liksom inte till nepalesiska barns normalliv att ligga i blöt halva dagen. Själv tycker jag att det var världens toppenidé att ta med en simbassäng hit.

Vid 5-tiden på kvällen hade Yuki gått hem och det började bli kanske aningen svalare. Vi bestämde att äntligen gå på vår efterlängtade promenad. Vi promenerade norrut längs huvudgatan som följer sjön Phewa. Det hade byggts en massa nya hus i norra Lakeside också, men där fanns många gamla bekanta resteuranger, hotell och butiker kvar också. Vi promenerade norrut ända tills vi kom så långt att bebyggelsen blev så mycket glesare att man kunde se sjön ordentligt mellan husen. Flickorna var lite trötta och jag hade lovat dem glass, så vi gick in i en vagnvänlig restaurang på sjösidan av vägen.

Heh, min dräkt råkade matcha kärrans nya solskärm. ;-)

Restaurangen hade ingen lösglass på menyn, däremot supergoda plättar med citron och socker på (eller bara socker för töserna). Det mest spännande var ändå själva restaurangen, den var byggd runt och delvis också på träplatformer ovanför en stor fiskdamm. I det skitiga vattnet simmade några stora guldfiskar, några tråkiga grå fiskar och så två superstora grodor, typ lika stora som fotbollar nästan. Töserna var imponerade. Vi var nästan de enda kunderna där, så vi kunde testa olika bord. Först satt vi vid ett borde som var byggt på en liten platform över dammen, sedan flyttade vi oss till det stora bordet i mitten av plattformen över dammen. Där fanns ett lågt bord med sittdynor omkring. Spännande!

Töserna tittar ner i vattnet från platformen,
vid vårt första bord.

Töserna dricker limu vid det låga bordet i mitten, som vi
sedan flyttade till.

Stranden av Phewa, några fiskare och roddbåtar.

Promenad längs strandpromenadvägen.

Vi promeneradde tillbaka längs den nya strandpromenaden. Den går ända från ungefär där restaurangen låg i norra Lakeside hela vägen till kungens gamla sommarresidens i mellersta/södra Lakeside, där hamnen för roddbåtarna som går till det lilla templet på den lilla ön finns. Vi promenerade inte riktigt så långt, för det började bli mörkt, utan bara så långt att vi kom hem utan att behöva gå längs bilvägen. Sedan hade jag ju lovat glass också, så vi gick via restaurangen i början av vår gata för en take away lösglassportion före vi kom hem. Flickorna var nöjda och ville göra samma sak varje dag. Det skulle jag gärna unna dem, men vårt lilla äventyr kostade omkring 4 euro. Det är viserligen inte någonting jämfört med vad det skulle kosta i Finland men ändå tyvärr 4 euro mer än vad vi har råd med nu när vi försöker leva på nollbudget så långt som möjligt. :-/

Middagsbjudning hos Shantadidi

Efter lunchen igår reparerade och tvättade jag färdigt kärran. Mira sov och töserna hade åkt till Rajus syster Shivas hus med Raju och sina Londonkusiner. Lugnt och skönt (men hett – var är regnet?!?). På kvällen åkte vi sedan allihopa på middag till Shantadidi. Uttam, Shivas man, kom igår hem från Indien där han varit för att få ordentlig vård och diagnos till sin sjuka mamma. Nu då han var tillbaka var hela familjen samlad för första gången kanske någonsin: Rajus föräldrar, Raju och jag, Rajus 4 systrar och deras män samt våra och Rajus systrars totalt 13 barn i åldrar mellan 1 och ca 25 år. Det var en orsak att fira, tyckte vi J Bua kom trots allt inte med på festen, han tyckte sådant är för ungdomar så han stannade hemma för att vakta huset istället.

Anila kommer kanske att få låna hunden Leo något tag.
 Hoppas hon själv åtminstone (inte Inika däremot, som är
 livrädd för alla hundar, också den här).

Maten var god och middagsbjudningen helt skön och avslappnad. Tills just före vi skulle gå hem, då vi hörde någon ropa att låset inte fungerar inifrån en av toaletterna. Det var Raju som var där, och låset hade på något sätt gått i baklås, så han kom inte ut. Efter att försökt vrida och vända på dörrhandtaget/låset i alla tänkbara vinklar bestämde Shantadidis man att det är hopplöst, så han plockade helt enkelt isär hela dörrhandtaget/låset och bröt upp dörren. Töserna var lite chockade att Raju varit instängd för ”han kan ju döööö där inne utan mat!” och glada att han kom ut. Shiva, Rajus alltid lite retsamma lillasyster, skrek kommentarer genom dörren som ”hördu brorsan, ta fast ett lugnande bad nu då du har chans!” (badrummet han var instängd i är husets enda med badkar).

Operation Rädda Raju

Töserna hade tidigare på dagen tillsammans med Shivas familj och Londonkusinerna gjort en utflykt till Begnas Tal, en sjö utanför Pokhara. De var ganska trötta efter dagens alla äventyr och somnade sedan gott i taxin på väg hem. Vi kom hem vid midnatt och nu ligger de ännu och sover båda två, klockan är 8 och bara Mira och jag är vakna ännu.

Ps. Internet är mer än lovligt trögt här, därför postar jag inläggen ganska oregelbunder fast jag skriver dem varje dag på word. Ofta hinner jag typ bara checka mailen eller facebook före nätet hänger upp sig igen. Annat som är trögt är min finska telefor som jag idag fick höra att inte kommer att hitta nätverk alls här, eftersom DNA inte är kompis med något av de lokala nätverken här. Så skicka alltså inga meddelande till min telefon och försök inte ringa, jag kan varken ta emot meddelanden eller svara i telefon på hela resan. Raju har redan skaffat lokalt Nepalesiskt abonnemang, så hans finska nummer fungerar inte heller. Jag tror inte jag tänker skaffa lokalt abonnemang, så skicka meddelanden till min gmail eller facebook istället om ni vill mig något.

Lakeside, växer som ett barn

Det är alltid lika fascinerande att se hur mycket nytt som byggts här i Lakeside mellan våra resor. Någon gång för över 10 år sedan då jag var här första gången så var 5-våningar höga Hotel Stupa på vår gata ett landmärke som alla visste var det låg. Nu ser det ut som vilket hotell som helst där det ligger mellan de 7- och 8-våningar höga hotellen som rest sig på bägge sidor. Precis som alla barn här blivit ett huvud längre sedan senast så verkar det som om de flesta hus fått en våning till eller två. Vårt nya hus är också två våningar högre än hotellet där vi tidigare bodde. Granne med oss är ett litet ruckel (Anilas Cheese ball shop, bekant från förra resan), men om jag förstod rätt ska de riva det och bygga ett 6-våningar högt hus dit istället. Just nu ser man bra från våra balkonger hur vardagen ser ut på den gården, det har inte tidigare varit möjligt, eftersom de har en mur runt hela tomten. Våra grannars grannar byggde för ca 10 år sedan stolta ett 3-våningar högt hus med pengar de tjänat i Japan. Nu har deras grannar byggt ett dubbelt så högt hus vägg i vägg med deras. På andra sidan gatan från vår gård finns ett halvfärdigt kråkslott i ungefär 5 våningar. Någon byggde på det redan förra gången vi var här, och någon bygger fortfarande på det, men vem det än är verkar den ha samma byggnadsideologi som den där gubben som ”rustar upp” sin gamla trävilla i Fågelsången i Helsingfors. Mossan växer snabbare än projektet framskrider.

Världsrekord i långsamt bygge? Kråkslottet mitt emot oss.

Tur nog är vårt nya hus alltså högre, annars skulle vi inte alls kunna se varken sjön eller bergen mera. Nu syns de skymta mellan hustaken från takterrassen (och Machapuchhare, Mt. Fishtail syns faktiskt från vårt fönster också, om det är klart väder). På tal om sjön så talades det för 3 och 6 år sedan om att alla hus närmare än 30 meter eller så från stranden ska rivas för att de är olagliga. Vi tog en kvällspromenad längs strandpromenaden för några dagar sedan. Till min stora förvåning var en stor del av strandpromenaden nu kantad av en massa nya små skjul där det såldes juice och frukt och det hade kommit en hel del helt nya restaurangbyggnader nästan helt fast i strandpromenaden också. På det området har det tidigare varit bara en lerig gräsmatta där vattenbufflarna har betat, så matställena gjorde egentligen promenaden mycket mysigare.

Utsikt från vår övre takterrass i riktining nordväst, mot bergen och sjön.

Utsikt från vår övre takterrass mot sydväst: sjön med den lilla ön
 skymtande och i bakgrunden kullarna med Peace pagodan. 

Någonstans hamrar någon nästan hela tiden, någonstans nära eller fjärran hörs hela tiden surret från någon cirkelsåg eller svets. Jag frågade Raju om det faktiskt finns turister att fylla alla rum, men enligt honom håller kinesiska, indiska och rika nepalesiska turister att hitta till Pokhara, och dem finns det ju en hel del miljoner av trots allt.

Utsikt från vår lägre takterrass. Halvfärdiga huset i rödtegel
är nytt, likaså det stora gråa huset med röda balkonger
(bredvid det lilla gråa som husägarna byggde
med pengar de tjänat i Japan).

Utsikt från vår nedre takterrass mot gatan och sjön.
Hotellet mittemot har ny fasad, annars är det mesta
som förr åt det här hållet.

De håller också på att förbättra vägen utanför vårt hus. Om jag förstod rätt ska den asfalteras snart. En annan gata här i närheten är nyligen asfalterad. Där har de t.o.m. målat övergångsställen för fotgängare och mittlinjemarkeringar, men det verkar nog mest vara dekorationer för att vägen ska se coolare och modernare ut, folk gör och går där de har lust ändå.

Utsikt från vårt fönster mot norr. Något så sällsynt som en plätt land med djungel mellan hotelltomterna!

Utsikt från vårt fönster mot Himalaya och Ama och Buas hotell,
som nu är uthyrt. Ser ganska litet ut från den här vinkeln.

Idag har jag fått kärran tvättad och ihopmonterad och så har jag reparerat hål som någon hungrig gnagare tuggat i tyget. I morgon ska vi ta kärran och gå på en promenad för att titta på husen lite längre från vår gård också.

Plaskigt värre

Vi pumpade upp poolen som vi tog med från Finland igår på eftermiddagen, så igår och idag har flickorna plaskat där. Det har inte regnat på ett par dagar, så det är väldigt hett och säkert skönt i det åtminstone en aning svalkande vattnet. Idag hittade de också vattenballongerna och vattenpistolerna vi köpte i Finland. Kusinerna, både de äldre Londonkusinerna, Shivas äldre dotter Pretchya och senare på kvällen också lilla Yuki kom med som plasksällskap.

Jag håller på att rusta upp vagnen i hopp om att kunna ta flickorna på promenad snart. Yuki har haft den då vi var borta, men det senaste året eller så har metalldelarna varit förvarade på att ställe och tygdelarna på ett annat. Jag har nu fått tag på alla delar och ska försöka tvätta och putsa dem och få dem att passa ihop igen.

Där vi en gång gått...

Töserna kollar in vårt gamla rum

Det mest spännande vi gjort idag, förutom att shoppa diverse tråkiga shampoon etc i Mahendrapul, är att ta en titt på rummet där vi bodde förra resan. Vi har mest hållit till på nya husets terrasser och i rummen, vi har faktiskt inte alls varit ute i trädgården på hela tiden vi varit här ännu. Gården hör ju egentligen till hotellet, som är uthyrt nu (men vi har nog lov att vara där hur mycket vi vill ändå). Anila kände igen vårt gamla rum, och kom ihåg hur det var inrett (kommenterade att klädskåpet var borta, det är i Ama och Buas gästrum nu).

Vårt nya hus, det gamla ligger ca 20 meter
bakom ryggen på fotografen.

Vårt nya rum ligger då alltså högst uppe, rakt ovanför Ama och Buas rum och kusinernas rum. Bakom de stora svarta fönstren på mellanvåningen ligger glasverandan, från den går man in till kök och vardagsrum. Den vita Kuplafolkkaren hör till hotellet, inte oss.

Tvättdag

Idag sken solen igen. Jag har jag varit på tumanhand med Mira en stor del av dagen, för töserna var med Raju och kusinerna nere vid sjön Phewa nästan hela eftermiddagen. Kusinerna testade att paddla kajak, töserna tittade på fiskar och annat. Lite besvikna var de att de inte fått paddla eller alls vara i någon båt, men de hinner någon annan gång. Själv hann jag skriva blogg och tvätta lite kläder. Tvättmaskinen, som senast fungerade ganska dåligt men ändå lite grann, är nu helt sönder så vi måste tvätta allt för hand. Ama tyckte jag ska ta kläderna till tvättservice eller ge dem till vår hemhjälp att tvättas, men jag tycker hemhjälpen har helt tillräckligt sjå med att göra mat åt oss alla 14 personer varje dag, och jag har inga pengar för tvättservice (eller annan lyx heller för den delen), däremot gott om tid att tvätta, så jag tvättar själv. Mira tyckte tydligen ändå att jag behövde hjälp J

Godisdag och städdag

Vi vaknade sent dagen efter pujan. Konstaterade att huset var så gott som tomt, inte ens Raju var hemma och Bua syntes inte heller till. Vi kokade Elovenagröt på spisen och medan vi åt började sömniga festare komma hem igen. De flesta låg mest och degade någonstans hela dagen, själv var jag pigg och full av iver att städa rummet, något jag inte hunnit med alls sedan vi kom. Vi har ett klädskåp i rummet och så fyra lådor under dubbelsängen och divanen och två mindre lådor vid sidan av sängen. Dessa tömde jag nu på allt skräp de haft i sig (de flesta var nog mer eller mindre tomma) och fyllde med våra grejer. Allt rymdes perfekt, och ännu perfektare då jag hittade på att använda en smal planka som jag hittade i ett hörn av rummet som extra klädhängare på sidorna av klädskåpet (se bild). Ikeas lektält passade också precis in i vrån mellan klädskåpet och dubbelsängen. Sedan var det bara att ta ett steg bakåt och beundra rummet. Och konstatera att den mängd leksaker, böcker och kläder vi släpat med oss för den här resan säkert i mängd motsvarade ungefär all lös ägendom Ama och Bua (eller vilken som helst nepales i deras generation) ägt under hela sina liv sammanlagt. Något att ta en liten funderare kring kanske.

Töserna konstaterade att vi glömt äta godis på lördagen, så vi bestämde att måndag fick vara lördag den här veckan. De fick mumsa i sig M&M:s och Twix, en av de få andra godisar som Anila tycker om. Ute öste regnet ner mest hela dagen, men inne hade vi det nog ganska sött och gott.

"Mardrömspuja" för Abishek

Följande dag vaknade vi igen tidigt och duschade. Man måste alltid vara ren då man deltar i en puja. Sedan bar det igen av med taxi till Shantadidis hus. Dagens huvudperson var Shantadidis son Abishek. Själv tyckte han det hela var mer än pinsamt, han gick redan hela dagen före runt och jämrade sig över vilken pinsam mardröm den här dagen kommer att bli för honom. Främsta orsaken till varför han tyckte att det skulle bli så otroligt pinsamt var att Abishek just fyllt 18. Ritualen, pujan, som hölls för honom hålls vanligen för pojkar då de är ca 12 år gamla, som ett steg in i ungdomen. Abisheks föräldrar skulle säkert gärna ha ordnat festen tidigare, men de har bott utomlands och har inte bägge två varit i Nepal samtidigt med Abishek sedan Abishek var ungefär 6 år gammal. Dessutom måste Abisheks fadder och beskyddare Raju också delta i pujan, och han har ju också bott annanstans än i Nepal större delen av Abisheks liv. Abishek hade sina jämnåriga kusiner att dyrt och heligt lova att inte posta bilder på Facebook av honom i de diverse enligt honom superpinsamma kläder han hamnade ha på sig i pujan. Han sade dessutom att man ofta bjuder sina kompisar till sin puja, men att han tyckte det var så pinsamt att han bara bjudit en enda kompis, sin bästa vän som han visste att han kan lita på. Egentligen borde han ha klippt håret skalligt och lämnat en liten tofs i nacken också (och det borde Raju också ha gjort), men det bestämde de sig unisont för att strunta i.

Då vi kom till Shantadidi hade pujan redan börjat. Brahminerna satt på sin pujaplatform på gården och läste rytmiskt upp hinduiska böner eller texter, brände rökelse, skvätte med olja, blev nu och då komppade av trummor och hornfanfarer, helt som dagen innan. Brevid i gräset var en ring av kanske 10 pojkar i ca 12-årsåldern, iklädda vita skjortor, gula tygpåsar som byxor och gula sjalar, som hade sin lärare med sig och visst var något slags brahminlärlingar (eller något helt annat, jag frågade faktiskt aldrig någon om vad de var för några). Pojkarna läste också något ur heliga skrifter. Huset var som dagen innan fullt av gäster, några bekanta för mig, de flesta obekanta. På granngården förberedde cateringfirman lunchen till alla, delvis av maten som tillretts dagen innan.

Abishek och Raju skulle inte ha någon aktiv roll i början av pujan, och folk överlag tog det ganska lugnt i början. Kusinerna från London, som är sådär omkring 20 år gamla, klädde sig i sina nya saris och tyckte de också att det var pinsamt och hemskt i början. Ingen av dem hade haft sari på sig tidigare och de var ovana och obekväma med den mängd hud som en sari blottar runt midjan och på ryggen. De sade dagen innan att de nog bara går klädda i sari högst en timme eller två, men sist och slutligen gick de klädda i sari hela dagen, säkert uppmuntrade av alla kommentarer om hur strålande vackra de var (vilket de verkligen var). Jag klädde mig också i sari och flickorna fick sina nya kläder från sömmerskan, som de var väldigt förtjusta i och väldigt snygga i dessutom. Anila såg så Nepalesisk ut att då somliga människor jag inte kände på festen frågade mig vilka mina barn är och jag presenterade Anila, Inika och Mira så såg de förbryllade ut och frågade pånytt att vilka av flickorna är alltså MINA barn.

Efter en stund var det Rajus och Abisheks tur att dra showen. Abishek fick klä sig i inget annat än en senapsgul duk och ta en tiggarkäpp och en tiggarkorg. Sedan fick han, ledsagad av Raju, gå runt och tigga på gården. Först skulle han knacka på dörren till Shantadidis hus och alla kvinnor som var nära släkt, också jag och töserna, skulle öppna dörren och ge honom tre nävar okokt ris per man i hans tiggarkorg. Det blev minsann trängsel i dörröppningen då vi alla fixade ris åt honom! Sedan gick han runt huset och tiggde ris av alla andra gäster på festen. Det här var den delen av pujan han fasat sig mest för.

Följande steg var ganska tvärtom. Abishek kläddes nu i fin kostym och med en sådan grön och glittrig krans runt halsen, som brudgummen har på bröllop i Nepal. Sedan fick han sitta i en fin röd länsstol som mest liknade en tron och så kom alla gäster och gav tika och pengar åt honom. Det fanns säkert någon djupare symbolik i denna Abisheks metamorfos från tiggare till prins, men jag kom mig inte för att fråga någon (har tänkt googla och kolla bara jag kommer ihåg nåt tag då nätet fungerar). Efteråt var pujan över, gästerna började dra sig till cateringtältet på granngården och därifrån hem. Abishek och Praketi räknade begeistrade alla pengar, om jag förstod rätt fick han runt omkring 47.000 rupees, vilket blir sådär ca 450 euro (ungefär, medger att jag inte alls kollat kursen ännu, kan kasta med sådär 50 euro hit eller dit). Dessutom fick han en hel del kläder och andra gåvor.

På kvällen var främst närmaste familjen och släkten kvar, och det ordnades dans igen. Töserna var trötta så vi åkte ganska tidigt hem (eller tja, klockan var nog över 22 igen), Raju och hans systrar och Abishek och kusinerna stannade däremot uppe hela eller större delen av natten!

Denna kille spelade gitarr hellre än bra, men var ganska
söt då han i bästa trubadurstil hittade på sånger
 bl.a. om Inika och anila (tyvärr på Engelska, så de förstod
 inte orden)

Och ja, en rolig incident då vi kom hem: jag trodde att nycklarna till vårt rum låg i min väska, Raju frågade ännu före han satt oss i taxin från festen, att visst har jag väl dem där. Jo sade jag, utan att kolla (jag visste att jag inte rört dem). När vi kom hem och jag skulle öppna dörren grävde jag i väskan. Inga nycklar. Jag tömde väskan upp och ner på golvet på terrassen framför vår dörr. Inga nycklar. Jag funderade på om jag borde gå till Bua (som var den enda andra som var hemma) och be honom ringa efter nycklarna, eller helt enkelt spendera natten i någons annans kanske eventuellt olåsta rum. Eller – kanske våra myggnätsfönster gick att få upp utifrån? Det gick de. Så töserna klättrade in från terrassen genom fönstret till divanen i vår rum, lyfte Mira och slängde mitt väskinnehåll efter och då allt och alla var inne hittade jag låset och nycklarna på fönsterbrädan! Raju hade varit hemma tidigare på kvällen men tydligen glömt bort att han lämnade rummet olåst. Och jag var så säker att det var låst att jag inte ens kollat att inte hänglåset hängde där då jag panikerade om nycklarna. Sedan skrattade vi alla gott och gick och lade oss.

Pujadag ett hos Shantadidi

Vi klämde in oss i en taxi och åkte till Shantadidis hus genast efter morgonmålet. Där hade männen redan föregående dag byggt upp en färggrann festport vid infarten till gänden där de bor. En sådan där prålig port av en metallkonstruktion beklädd med guldglittrande tyger. Nepaleser riggar upp sådana vid varje större fest, t.ex. bröllop. Inne i huset var det den här dagen kvinnornas tur att arbeta; festmaten måste lagas. Jag måste erkänna att jag nog inte deltog alls i matlagandet. Först sprang jag efter Mira som tyckte det roligaste i världen var antingen att krypa upp och ner för stentrapporna eller försöka klättra över balkongräcket (och protestera högt och ljudligt om hon blev avbruten). Sedan, då hon äntligen somnade, var det mesta redan tillrett så jag kunde bara sätta mig ner med en kopp te och lite nytillredd mat och slappna av. Töserna lekte med sina mest jämnåriga kusiner hela dagen, 12 åriga Praketi (Shivas yngre dotter) och 3-åriga Yuki (även kallad Ashika, Bishnudidis yngsta dotter). Dessutom var där några andra nästan jämnåriga barn, ett par pojkar i kanske 10-årsåldern och en flicka som var kanske 5 år, tror de var Bishnudidis mans brorsbarn (?).

 På eftermiddagen kom det en massa gäster och brahminerna satt igång med pujan, till ära för Shantadidis hus och familj. De hade fått en egen liten pujaplatform uppriggad i ett hörn på gården där de brände rökelse och heliga eldar och citerade heliga skrifter och spelade trummor och blåste i horn så det ekade i hela grannskapet. Vi andra åt och såg på eller gjorde vad vi nu gjorde. Det var ganska trångt nere på gården för där var så många gäster, och hett dessutom, för solen gassade på och hela gården hade fått ett tak av presenningar, ifall det skulle börja regna. Jag var därför nästan inte alls där, utan mest bara uppe i Shantadidis rum med barnen (eller i trapporna, då Mira vaknade och igen ville ränna upp och ner i dem).

Då det blivit mörkt på kvällen tände de en liten eld och började dansa i takt med trumslag och någon hinduistisk ramsa de upprepade igen och igen och igen i det oändliga. Ett par tanter som jag sett förut på någon fest (några avlägsna släktingar till oss kanske?) gick som vanligt in i trance av dansen, och de andra filmade och fotograferade som vanligt dem och diskuterade om ifall de fejkar eller inte. Fejk eller inte så gick de helt in i musiken, dansade och skakade med stängda ögon och lät sig falla och ”svimma” mellan andras famnar, ibland med sina saris fladdrande farigt nära eldstaden på marken. Vid tiotiden på kvällen tröttnade barnen på all hulabaloo och vi åkte hem.

Ps. Fick förresten mitt pass tillbaka idag av Rajus kompis som kom från Kathmandu. Jag har nu ett Study Visa som räcker till 29.10, inte ett Marriage visa till 30.10., men de lär ha sagt att det är enklare så och duger lika bra?!? Huh huh med nepalesisk byråkrati...

Holy shit!

På morgonen väcktes vi av Ama som bad oss duscha och komma ner, för Brahminen skulle komma och göra namngivnings-”puja” (hinduistisk religiös ceremoni) till Mira. Om jag lite hade tänkt skulle jag ha kunnat räkna ut att det skulle ske idag, eftersom Mira är ”oren” ända tills det, och den stora pujan och festen hos Shantadidi skulle börja följande dag (där det alltså inte passade sig att hon skulle vara oren). Regnet öste ner ute, sådär som jag tänkt mig att det gör då det är monsun. Den stora inglasade balkongterrassen var som gjord för ceremonin, dit rymdes brahminen med alla pujautrustning omkring sig i regnskydd men ändå så ute att han kunde tända upp en liten eld, som hör till pujan. Vår gamla bekanta hem-brahmin har flyttat utomlands, så det var en ny brahmin som gjorde den här pujan. Han verkade mer strikt, bister och torr än vår förra, som var en glad och fördomsfri man med sinne för humor. Själva pujan var ändå ganska lika Anilas och Inikas. Till pujautrustningen hörde som vanligt olika fat gjorda av bananblad, fyllda med bl.a. ris, blommor och frukt. Som vanligt fanns också ett fat med koskit från en helig ko (ok, vilken ko som helst antar jag, eftersom de alla är heliga). Olyckligtvis nog var just det fatet placerat närmast mattan där Raju och Mira skulle sitta. Mira kunde koncentrera sig på att sitta kanske en minut högst, sedan kravlade hon sig ur Rajus famn och stampade rakt i koskiten. Jag tvättade av hennes fot, lade ner henne på golvet och sköljde mina händer. Bråkdelen av en sekund senare hade hon lyckats hitta Anilas sandal (gjord delvis av läder, kanhända koläder) och slängt den i koskiten. Det var säkert en stor förolämpning mot koskiten, eftersom skor och sandaler av hinduer räknas till något av det lägsta och smutsigaste och oheligaste som finns och kossor och deras avföring till det högsta och finaste. Brahminen snörpte lite irriterat på munnen men sade inget. Jag tvättade av sandalen och Raju och brahminen tyckte att Mira säkert kan vara någon annanstans tills hon behövs i pujan. En stund senare behövde de Miras exakta födelsetid. Jag kunde inte för mitt liv minnas den, och funderade först hur jag skulle få reda på den, när det slog mig att den säkert finns i telefonen, i det meddelande jag skickade till kompisar och släktingar från BB då hon föddes. Medan jag stod vid pujaplatsen med Mira i famnen och bläddrade bland gamla meddelanden grabbade hon tag i telefonen och kastade den rakt i – säkert inte så svårt att gissa vad – koskiten. Jep jep. Jag hittade nog sedan födelsetiden också och hon fick sin tika, sitt bomullstrådshalsband och sitt namn blåst i ansiktet på sig genom ett ihoprullat blad och allt annat som hör till och sedan var det hela äntligen över och koskiten och allt annat städades undan.

På eftermiddagen åkte töserna, Londonkusinerna och Rajus två systrar till Mahendrapul och shoppade kläder till Anila, Inika och kusinerna för Abisheks pujafest. Anila och Inika fick nepalesiska festdräkter i sina favoritfärger, Inika grön och Anila ljusröd, med matchande nepalesiska metallarmband till. De var båda mycket nöjda och stolta. Vi lämnade kläderna till sömmerskan sedan, som enligt tösernas önskemål skulle sy 3/4-långa ärmar på dräkterna och passande blusar till tygen som kusinerna köpte till sina i London införskaffade saris.

Svettig, skumpig resa till Pokhara

På förmiddagen började killarna langa upp våra och Rajus systers familjs kappsäckar på taket till den minibuss vi hyrt för att komma vidare till Pokhara. Töserna tittade storögt på medan de knaprade på Anilas efterlängtade delikatess ”Nacho Nacho Cheese balls” som hon förälskat sig i förra resan. Nu döpte hon om dem till bara Cheese balls, som de heter på riktigt (som Inika uttalar”skit-boll” ;-) ). Sedan skulle vi åka och på vägen träffa Rajus kompis som skulle plocka upp mitt pass som inte blivit färdigt föregående dag pga Internetproblem i hela den där kontorsbyggnaden. Suck. Det visade sig att han inte hade fått passet, för de ville att jag och Raju skulle lösa ut det. I det skedet vi fick höra det här hade vi just knagglat oss igenom över en timme Kathmandu trafikkaos och var nästan på stadsgränsen, så det kändes otänkbart att åka tillbaka. En sådan tur då att detta är Nepal, ett telefonsamtal senare hette det istället att jag kunde e-posta fullmakt till Rajus kompis så han kunde plocka upp passet. Vi kunde alltså lugnt åka vidare.

Töserna bjuder cheese balls till Mira.

Vi har inte tidigare varit i Nepal under monsunen, juni-augusti, och jag hade föreställt mig att monsunen skulle innebära regn minst varje dag. Hela dagen vi reste till Pokhara var ändå regnfri och solig. Det var så klart att t.o.m. de snöklädda bergstopparna syntes i fjärran. Det var ju nog skönt att det inte regnade så att vägen sköljdes ner i floden eller stenblock och lera föll ner på körbanan, men däremot olidligt svettigt och hett i minibussen, som ju så klart saknade luftkonditionering. I skymningen nådde vi så äntligen Pokhara och fick träffa Ama, Bua, Rajus systrar och deras barn och en del nyfikna grannar. Flickorna var nöjda att inte behöva sitta i bussen mera, men lite besvärade av all uppmärksamhet. Dessutom var de ivriga att komma in och se det nya huset.

Sagostund i minibussen.

Vi har tillsammans med Rajus syster hjälpt Ama och Bua att finansiera ett nytt hus på gården. Det blev nödvändigt då de för ungefär dryga två år sedan bestämde att hyra ut hotellet. Ama och Bua hade dessutom ingen egen wc eller dusch i sitt förra hus, utan de använde hotellbyggnadens. Det nya huset är verkligen fint. På botenvåningen, med öppen vägg mot gatan, är ett rum som är uthyrt till någon som har något slags turistinfo och resebyrå där. På gårdssidan finns två rum till på bottenvåningen, ett gästrum och ett kontorsrum. Dessa är också egentligen uthyrda, men nu när både vår familj och Rajus systers familj är på besök så sover vår hemhjälp i det ena och Rajus syster och hennes man i det andra. En våning upp finns Ama och Buas rum, hemhjälpens rum (där Rajus systers barn nu bor) och så ett fint stort kök och vardagsrum och en inglasad balkong/innerterrass med en soffgrupp. En våning upp är vårt rum, ett stort och fint sovrum med gott om plats för oss alla fem. På vår våning är också en takterrass där man tvättar och torkar byke. En våning upp är en liten takterrass där solpanelerna och vattentunnorna finns, och dessutom byksnören och någon liten odling, gurka tror jag. Alla sovrum har eget badrum med dusch och wc. Lyx!

Nervig flygresa

Tre töser, en docka och en telefon på väg på resa.

Vi brukar alltid vara i sista minuten med alla reseförberedelser (och mycket annat också) och ofta blir det något vi inte alls hinner med som vi egentligen tänkt göra. Den här gången hade vi väskorna nästan helt packade över en vecka i förväg, lägenheten storstädad, blommorna på matbordet och balkongsblommorna på syrrans gård, bibbaböckerna returnerade, telefon- och elavtal ändrade och en massa annat fixat i god tid. Jag var riktigt stolt över oss. Det ironiska är, att då vi för första gången någonsin anlände till flygfältet över 2 timmar före flyget skulle avgå, och dessutom tog oss genom security checken genast efter att vi checkat in väskorna (över 80 kg checked in och drygt 40 kg handbaggage...) så kunde vi efter security checken nästan genast läsa på skärmarna, att Finnairs flyg till Delhi blir försenat. Första infon var att planet avgår 21.30 (istället för 20.10). En kort stund senare byttes det till det mer nervpinande ”tekniska problem, ny info kl. 21.30”. Nervpinande, eftersom vi bara skulle ha haft dryga tre timmar tid på oss att byta flyg i Delhi om Finnairs plan avgått då det skulle. Det är inte en särskilt lång tid då man måste hinna gå genom evighetslånga korridorer, vänta i tröga köer vid transitdesken och gärna vill hinna ta en titt i Indira Gandhi airports nya fräsha T3 terminals många butiker. Ok, Butikerna kan man skippa, men incheckningen till förbindelseflyget vid transitdesken måste ju utan ursäkter ske senast en timme före avfärd. För att vi skulle ha någon chans alls att hinna måste Finnair alltså avgå senast klockan 22. Och det visade sig vara precis vad det sedan gjorde, tur nog! Sedan var det bara att hoppas att flygningen skulle gå problemfritt och kvickt. Ja snelade med jämna mellanrum på den beräknade ankomsttiden för att se om vi hölls i tidtabellen. Vi landade i Delhi klockan 7.00 lokal tid, 35 minuter före check in till vårt förbindelseflyg stängde. Gissa om vi sprang och klämde oss fram, med alla tre barn och 40 kg handbaggage dessutom. Vid transitdesken trodde de inte att vårt baggage skulle hinna med samma plan, utan först med eftermiddagsflyget. Det fick väl duga tänkte vi, men just före vi skulle in i flyget meddelade de att de ändå hinner få med väskorna. Perfekt!

Flygningen var alltså nervig för oss vuxna, barnen uppfattade inte riktigt orsaken. Istället var de båda nervösa och lite rädda eller förväntansfulla, för de trodde de skulle se Jesus uppe i himlen. När vi sedan landade i Delhi vaknade Anila och konstaterade genast då hon öppnade ögonen besviket att ”mamma, du hade väl rätt då ändå, att Jesus inte finns”. Hon lät så ledsen att jag kände mig tvungen att mot min övertygelse föreslå att han kanske bara inte syntes då det var så mörkt eller för att hon sovit. Hon verkade nöjd med det.

En annan sak Anila var nöjd med: den nya älva-klisterbildsboken som hon fick av momi och morfar.

I Kathmandu åkte vi genast till hotellet där flickornas kusiner och Rajus syster och man väntade. De hade kommit från London föregående dag. Flickorna blev genast kompisar med kusinerna. På eftermiddagen åkte sedan Raju och hand kompis till immigrationskontoret för att fixa äktenskapsvisum till mig. En stund senare kom de tillbaka för att jag också måste gå dit och underteckna något. Mira följde med, Anila och Inika åkte till ”aphuset” dvs. det buddhistiska templet Swayambhunath med sina kusiner.

Immigrationskontoret låg i en ståtlig fin flervåningsbyggnad, som inuti däremot såg ut som vilken sketen kontorsbyggnad som helst i Nepal: dammig, söndriga, slitna möbler, dålig belysning, och med en nästan total avsaknad av elektronik och effektivitet. Det gick aldrig riktigt upp för mig vad de behövde mig till, jag kan knappt minas att jag ens skrev mitt namn någonstans. Raju diskuterade med byråkraterna, Mira blev uttråkade på direkten i väntrummet och gjorde sitt allt för att klättra på borden, upp i trapporna eller springa in i kontorsrummen. Jag kämpade med att hålla mig vaken efter nattens flygning. Efter kanske en timme meddelade de att Mira och jag nog kan åka iväg igen. Jag drömde om att hinna vila en stund i hotellet, men i samma stund vi kom så kom också flickorna och kusinerna hem från aphuset och så var jag då mitt i aphuset igen ;-)

Snart är det dags igen!

I förrgår började jag packa flickornas kläder för vår nästa resa. Töserna hittade en reseväska på lopptorg för ett par veckor sedan, här provkör de den i olika vinklar:

Inika berättar för Mira hur flygplanet flyger omkring

Mira älskar att sitta och dingla med benen på kappsäckkanten

Inika bestämde sig att packa in sig själv :)

Jag har tur nog gjort packningslistor från de förra resorna, med kommentarer om vad som varit bra och vad som varit onödigt. Det underlättar packandet en hel del.

Nu ska vi till butiken och köpa bl.a. Minigrip-påsar och Elovenaflingor till resan (havre finns nog också i Nepal, men märkte senast att det är en lyxprodukt som kostar mellan 5-10 euro/kg, därför tar vi lite med härifrån).