Har äntligen tagit mig i kragen för att skriva ett meddelande om att vi kommit hem igen. Det blev så bråttom att hinna skriva under våra sista dagar i Nepal att det inte blev av, och här i Finland har bloggen känts så avlägsen och irrelevant. Den tillhör liksom en dimension där jag inte längre är.
Men - till saken. Vi reste från Pokhara på morgonen den 1.12., dagen efter Anilas födelsedag finsk tid, och två dagar efter Anilas födelsedag enligt nepalesisk tideräkning. De har alltså annan kalender än den västerländska. Eftersom längden på deras månader varierar från år till år, så motsvarar de nepalesiska datumen inte varje år samma västerländska datum. Vi firade Anilas födelsedag båda dagarna. På hennes nepalesiska födelsedag hade vi en stor fest med omkring 30 gäster. Festen hade tre födelsedagsbarn: Anila, Pretcha 6 år och så sonen till Bishnus mans lillabror, som bor i samma hus som dem, och fyllde, hmm, kanske 5, jag har glömt.
Festen inleddes med en ceremoni där Rajus mamma, jag och mammorna till de andra födelsedagsbarnen brände rökelse och offrade till gudarna för att ge barnen ett fint nytt år. Sedan fick barnen sitta på var sin stol medan alla gäster i tur och ordning kom för att ge tika och presenter eller pengar till dem. Anila vrålade redan efter första tikan, och efter ungefär tredje tikan bestämde vi att hon nog säkert får ett lika lyckligt nytt år även utan tikas, och framförallt en lyckligare födelsedag. Så sedan fick hon bara presenter av gästerna. ;-) När alla paket var utdelade blav det dags för kakan, som också stått framme på offerbordet. Barnen hade en kaka per man, och fick i äkta västerländsk stil lika många ljus på dem som åren de fyllde. Barnen fick själv skära upp första biten av sin kaka, medan gästerna tittade på lite som på ett västerländskt bröllop. Sedan åts resten av gästerna. Efter kakan blev det middag i äkta nepalesisk stil, dvs MYCKET mat av alla möjliga olika slag. Som det ofta är på nepalesiska fester så satt männen skilt och åt och drack sin whisky helt öppet, kvinnorna satt i en cirkel med barnen en bit från männens cirkel och drack sin whisky utspädd med cokis från cokisflaskor. Vaddå hypokritiskt? ;-)
Följande dag, Anilas födelsedag enligt finländsk tideräkning, öppnade hon paketen hon fått kvällen innan. Hon fick kramdjur och leksaker och kläder, ganska samma typs presenter som barn brukar få i Finland också. Resten av dagen spenderade jag med att packa våra kappsäckar, och Anila med att packa upp allt vad hon bara hann och kom åt. ;-)
Eftersom vi verkade ha så flippat mycket baggage tog vi med oss Binod till Kathmandu, så han skulle kunna ordna med cargo eller annat ifall vi inte skulle lyckas få med alla väskor på flyget. Vi visste då ännu inte vad de vägde, eftersom vi inte hade någon våg, men insåg att de var mycket tyngre än det tillåtna 20+20+10 kg checked in och 7+7+7 kg handbaggage. Vi hade först tänkt skicka typ 20 kg med cargo direkt, men så kom Raju på att hans kompis som har turistbyrå kanske har några kontakter som kunde hjälpa oss. Det hade han: han kände en av de största återförsäljarna av flygbiljetter til det bolaget vi skulle flyga med, och de lovade att fixa så vi får ta med omkring 20 kg extra baggage gratis. Väl framme vid vågen i check-in visade det sig att vårt checked-in baggage vägde 90 kg toltalt, dvs 40 kg mer än vad vi skulle få ta med oss enligt våra biljetter! :O Efter en stunds diskussion med personalen lyckades Raju övertala dem att det nog var helt ok ändå, och de släppte ombord våra väskor utan protester och utan överviktskostnader :)
Utöver våra 90 kg checked-in hade vi fem handbaggageväskor, i vika de tyngsta föremålen så klart var packade. Men inte heller de vållade problem :) Lägger med en bild från Münchens flygfält där vi bytte plan och Anila roade sig med att åka av och an på baggagekärran (som alltså bara har vårt handbaggage på sig!).
Och hur har det att komma tillbaka hit då? Hmm, både si och så. Det fina är att jag ju har hela mitt sociala kontaktnätverk här, med alla vänner och släktingar och familj, som hållit mina dagar fyllda med program sedan vi kom tillbaka. Och oj, vad det är skönt med disk- och tvättmaskin! Dessutom tycker jag om att själv kunna hoppa på buss eller tåg till stan och inte alltid vara beroende av Raju och motorcykeln. Det dåliga är att här är mörkt, kallt, Raju är på jobbet större delen av tiden, saker i butikerna kostar så mycket att man inte kan köpa allt man tycker om och jag måste sköta om en massa tråkiga ansvarsuppgifter (typ räkningar, dagisarrangemang, olika ansökningar hit och dit och bla bla blaa). Och så saknar jag att vara omgiven av frivilliga barnvakter hela tiden, som kan ta hand om Anila då jag vill på wc, i duschen etc etc. Dessutom visade det sig att annat än tomtar krupit fram ur vrårna här hemma: vi hade mjölbaggar precis överallt, till och med i badrummet och kylskåpet :( De första dagarna här led vi nog hela familjen, också Anila, av någon sorts mörkerdepression kombinerad jetlag, och slöade i sängen till halva dagen, egentligen helt ovilliga att stiga upp alls. Nu, nästan en månad senare känns resan redan ganska avlägsen och vi har lärt oss njuta av livet här igen. Anila har också fått tillbaka sitt goda morgonhumör. Vi har till och med nästan lyckats utrota våra mjölbaggar. :)Ska ännu lägga in ett sista inlägg, om att resa med barn i Nepal. Men det får bli till en annan dag, klockan är över midnatt redan och jag ska sova nu.
God natt och lite försenad God Jul till alla läsare! :) 
