Hemresan och lite till

Vår superba nät-operator fick vårt nät kopplat redan i går och inte om två veckor :) Tänkte därför kommentera hemresan, medan jag ännu kommer ihåg den.

Vi skulle alltså flyga från Pokhara till Kathmandu för att vinna lite tid. Eftersom morgonflygen vi tidigare åkt med alltid varit 2-4 timmar försenade pga morgondimma hade vi tänkt taktisera och flyga mitt på dagen istället. Det skulle kanske ha lyckats. Planet anlände till Pokhara från Kathmandu ca 1 ½ timme försenat. Vanligen tar det bara typ en kvart för dem att lasta ur passagerare och baggage och fylla planet startklart igen, men men....nu visade det sig att planet hade något fel på ett hjul, så vi hamnade vänta på följande flygplan från Kathmandu. Det blev nästan 3 timmar extra i ett litet tråkigt väntrum (vi hade redan checkat in och gått genom säkerhetskontrollen till gaten då vi fick veta om problemet) :-/ Själva flygturen gick sedan snabbt, när planet äntligen kom.

Inikas favvissysselsättning: leka telefon med en söndrig datormus

I Kathmandu shoppade vi mest, åt på vår favoritrestaurang (sydindiska Nandan vid New Road) och packade väskorna. Vi hade 75 kg i baggaget på flyget mellan Pokhara och Kathmandu (vilket vi hamnade betala ca 3 euro i överviktsstraff för ;-)). I Kathmandu packade jag allt tugnt i handbaggaget. Trots att vi köpte en massa, och dessutom ju packade ner vårt blombord i trä, så vägde väskorna vi checkade in bara ganska exakt 70 kg då vi checkade in för vårt Delhi-flyg. 20+20+20+10 kg fick vi ha med oss, så det var sällsynt exakt ;-) Tur att ingen checkade vad handbaggaget vägde...

Inikas andra favvissysselsättning: krypa runt med Anilas crocks på händerna ;-)

I Delhi hade vi tänkt bo på flygfältshotellet, dit vi trodde att vi snabbt skulle kunna checka in. Vårt plan anlände vid 16.30-tiden på eftermiddagen. Vi vuxna hade inte ätit annat än ett stadigt morgonmål vid 11-tiden den dagen, hade tänkt äta mer på flygfältet/hotellet. Men men... vid transitdesken meddelade de att de inte kunde ge oss tillstånd att gå in i terminalen utan boardingpass, och dessa kunde vi bara få från Finnairs office, som var stängd fram till 6 följande morgon. I utrymmena vi hade tillgång till fanns ingen mat, bara en maskin där man fick köpa dricka och chips. Raju försökte flera gånger övertala personalen att handskriva provisoriska boardingpass till oss, förgäves. De ringde hit och dit till sina chefer och chefers chefer, men alla bara beklagade situationen och menade att de inte kunde göra något åt saken. Tillsist gick de med på att ringa till den man som är ansvarig för säkerheten på hela flygfältet, och denna högt uppsatta man menade först per telefon att han inte heller kunde göra något åt saken. Någon timme senare, när vi väntat i transitrummet i omkring 6 timmar, kom säkerhetsansvarsmannen dit för att träffa oss face to face. Han var hur trevlig som helst. Han såg på Inika och Anila som jagade uppdruckna mangojuiceflaskor av och an på det lutande, heltäckandemattaintäckta golvet, lyssnade på vårt önskemål om att inte behöva tillbringa hela natten i det där samma rummet utan mat, och så utbrast han bara att "varför har ingen tidigare förklarat situationen som den är, att vi inte har ätit och har små barn" och så helt plötsligt drog personalen fram en hel bunt tomma finnair-boardingpass, handskrev dem vi behövde på nolltid och så fick vi äntligen äntligen checka in på hotellet :) Vid ungefär midnatt åt vi sedan middag (eller lunch, för att vara exakt) på indiska McDonald's (Anilas önskemål). Så gott har nog aldrig en McSpicy Paneer smakat tidigare (inte för att jag tidigare ätit sådana cottagecheeseburgare...) :)

Inika och Ashika busar i vagnen tillsammans med Bishnudidis hemhjälpsflicka.

Hotellet var helt toppen (men smakar det så kostar det...) och hemresan med Finnair gick enligt planerna. Finland ser ut som då vi åkte (regnigt), men typ 10 grader kallare. Inte precis vad jag hoppats på. Men det är ju kul att träffa vänner och familj igen såklart.

Det bästa med resan var nog att Anila lärde sig tala nepalesiska helt flytande, och det har hon fortsatt med här hemma också. Så var det också skönt att ingen hade några värre magsjukor, inte ens Inika som åt allt som kom i hennes väg (bådefrån marken och tallriken...), eller Anila, som åt lösglass nästan varje dag. Här i Finland är det fantastiskt med varmt, rinnande vatten, att kranvattnet är drickbart, att det finns en fungerande tvättmaskin.  I Nepal var det å andra sidan skönt att få maten tillredd och serverad varje dag, så att det bara var barnens mat jag behövde fixa med. Den tid jag förlorade på handtvätt av kläder och blöjor vann jag nog nästan helt tillbaka på att vår hushållerska skötte matlagningen. Här i Finland diggar jag också att ha tillgång till bil och till kollektivtraffik som det går att transportera barnvagnen i, så att jag självständigt kan åka in till stan eller varthelst jag vill.

Bua poserar coolt till fotograf Anila

I Nepal var det skönt att bara vara, liksom frånkopplad från alla planer och omvärlden. Här har jag på nolltid igen lyckats fylla kalendern med allt möjligt program, och spenderar tid på nyhetssidor, tv-nyheter och med dagstidningen i famnen. Det fascinerar mig hur jag bara kan vara där i Nepal, sitta hemma i flera dagar utan att egentligen ha något annat program än att typ tvätta kläder och laga mat och sköta barnen, och ändå inte bli helt tokig. Här känns det som om jag bara inte kan ha en tom vecka i kalendern, jag blir frustrerad och känner mig onyttig, oduglig, lat och får angst av att bara vara hemma. Så mer eller midre omedvetet bokar jag alltid in en massa tillställningar, besök till vänner/släktingar, resor till bibliotek, butiker etc etc, tills jag har så mycket att göra att jag knappt hinner med ens det nödvändiga städandet och matlagandet hemma. Hmm.

Hemma igen

Vi är nu, sedan i går kväll, hemma igen. Resan gick helt ok. Skriver mer då jag får nätet igång hemma (om ca 2 veckor, menade operatören), jag hade tydligen sagt upp vår nätförbindelse innan vi reste...

God Jul!

Packning och diverse fester

Har sådär smått börjat packa idag. Har packat en hel kappsäck (den största) full redan, ändå ser man typ ingen skillnad då man tittar i vårt rum… Vi har inte köpt så väldigt mycket saker den här resan, däremot förde vi väldigt mycket saker hit, så det borde inte vara något problem att få allt att rymmas. Inte ens det ihopfällbara lilla bord som vi har väntande på oss i hotellets förvaringsrum i Kathmandu… Vi bestämde oss att flyga till Kathmandu igen, det är så mycket skönare än att åka buss. Raju ville dessutom inte åka förrän på fredag, jag hade velat åka redan på torsdag för att hinna shoppa utan stress. Att flyga borde vara en kompromiss (förutsatt att det inte är dimma och planet är extremförsenat eller helt annullerat). Vi flyger på fredag vid 11-tiden på dagen från Pokhara, landar i Kathmandu 25 minuter senare. Vårt flyg till Finland via Delhi avgår på söndag eftermiddag, så vi har ca 2 dagar tid i Kathmandu.

Anilas födelsedag gick förresten fint. Skräddaren lyckades fixa mina byxor. Inte helt lika som jag beställt, men tillräckligt bra ändå. Vad gäller Anila så torkade hon bort alla tikas genast när hon fick dem, helt som hon sade att hon skulle göra, men ingen tog problem av det. Födelsedagskakan (choko-gräddtårta) vägrade hon smaka på, men hon beundrade Spiderman-motivet ovanpå kakan ;-). Bästa presenten var en bomullsjacka med fleecefodring som hon gått klädd i typ varje dag sedan dess. Vi har också läst ”busiga apan rymmer” nästan varje kväll.

Bröllopssäsongen började ungefär samma dag som Anilas födelsedag. I Nepal gifter man sig bara vissa tider om året, för att få så lyckligt äktenskap som möjligt. Bua och/eller Ama har varit på 3 eller 4 bröllop den senaste veckan, Raju och jag var också på en bröllopsfest. Inbjudningarna har kommit som mest 5 dagar i förväg, en inbjudan kom dagen före bröllopet! Det finns inget fungerande postväsende i Nepal. Istället har någon av brudparets familjer anställd kurir personligen hämtat inbjudningskorten hit hem till oss.

Nepalesiska bröllop firas i dagarna de tre. Första dagen firas bröllopsceremonin, då det unga paret gifter sig. Följande dagar firas bröllopet för olika gäster. Vi var bjudna på festen för dag 3, Raju var dessutom bjuden till männens fest dag 2. Eftersom vi var bjudna som gäster från brudgummens sida (vi känner hans bror, som var i Australien samtidigt som vi) så kunde vi komma dit och äta och ta för oss utan att ens ge någon present. Om vi skulle ha varit bjudna som gäster från brudens sida skulle vi ha förväntats ge någon gåva som ett bidrag till hemgiften. Festen var en kvällsfest. Enligt inbjudningskortet var den från klockan 5 till 8, men vi for därifrån typ kvart över 8 för att lägga barnen (som inte var med oss) och då var nog större delen av de kanske 200 gästerna ännu där. Festen var på innergården av ett hotell, som ägs av brudgummens familj. All träd och buskar på hela den stora gården var dekorerade med olika ljusserier (typ julbelysning) i olika färger. Där fanns en otrolig mängd mat, och en DJ som spelade diverse musik, allt från eurotechno till Nepalesiska folkvisor. Killen som vi kände i Australien har för några år sedan startat ett mejeri i Nepal, och mejeriets cheddarost och paneer-ost (typ bondost) var något av det godaste jag någonsin ätit (eller så berodde det på min god ost-abstinens…). Jag åt garanterat flera hundra gram ost, kunde ha ätit mera också om vi stannat längre.

Inika tigger mat av Bua

På tal om mat så har Anila sedan i går äntligen börjat äta också linssoppa. Bättre sent än aldrig ;-)

Jag har varit upptagen med att fixa på boken ”Inikas resa till Nepal”, som jag måste laminera i morgon för att få den med före vi reser. Efter flera dagars (och sena kvällars) arbete på högvarv är jag nu så gott som färdig.

Vår kamera (den mindre av dem) sade förresten upp kontraktet. Den tar bara lila bilder, och hur mycket jag än diggar den färgen, så blev jag inte särskilt lycklig över saken :P Vår stora systemkamera vägrar samarbeta med USB-sladden, vet inte om felet är i kameran eller i sladden. Hur som helst kan jag alltså tyvärr inte adda några nya bilder hit, men ska gräva fram något ur arkivet som ni inte ännu har sett, så det här inlägget inte ser så tråkigt ut.

Inika och Ashika vill båda ha en tom glassbägare ;-)

Det var meningen att vi skulle göra en utfärd till en hög kulle i närheten förra lördagen. Den blev inställd för att Shivas familj måste delta i en Lions-picknick (Shivas man har någon viktig roll inom Lions Pokhara-avdelning). Istället kommer Anilas kusiner och fastrar hit på middag i morgon. Istället för att laga mat har vi tänkt beställa pizza, så jag får äta något annat än ris i morgon kväll J

Skriver kanske, kanske inte mer före vi kommer tillbaka till Finland. Beror på hur jag hinner.

Anilas födelsedag

Idag är det då den för Anila mest efterlängtade dagen av alla: hennes födelsedag. Hon har i flera veckor varje morgon frågat om det är hennes födelsedag, och räknat ner dagarna till den, och längtat och väntat i det oändliga. Idag blev hon väckt med paket och sång av mig och Raju (eller tja, sång av mig, paket av Raju för att vara exakt ;-)). Hon fick en djurgård med ett hus, staket och små djur av trä, ett pussel (av mina föräldrar, som de lämnat här till henne) och så den där boken ”Busiga apan rymmer”, som jag äntligen efter flera nätters arbete fick färdig. Hon tyckte mycket om alla presenterna, och har lekt med dem hela förmiddagen. Nu väntar hon på festen och kusinerna, som ska komma nåt tag i kväll. Då ska hon också på nepalesiskt traditionellt sätt få tika av alla (eller åtminstone av Ama och Bua). Tika hatar hon ju alltså, så i ett skede försökte hon t.o.m. föreslå att vi inte alls ska fira henne här, utan först i Finland. Nu är hon ändå inställd på att ”få tika, ta presenterna, och putsa bort tikan genast”. Vi får se hur det går…

Grannen firade trettondagsfest i förrgår. Det har alltså inget att göra med julen och tre vise män, utan är den trettonde dagen efter någons död. Festen markerar att sorgetiden är över. Genast nästa dag var grannflickan här och ville leka med Anila, och igår var hon sedan här igen. De lekte skola, polis och tittade på film från dvd.

Inika har inte ännu heller lärt sig gå. Däremot tror jag hon snart får sin första tand, det är helt svullet framme i nedre käken på henne. Hon äter lika bra som alltid ändå och har sovit utan problem. Inika åt tidigare grönsaker som jag kokat skilt för henne och mixat med stavmixer, men hon har nu sedan snart en månad tillbaka ätit samma mat som vi andra. Jag sköljer av potatisarna, köttet och de andra grönsakerna i kokat vatten för att få bort en del av saltat och kryddorna från dem. Linssoppan äter hon som den är (men den är aldrig starkt kryddad), likaså riset (som i Nepal alltid tillreds osaltat). Till morgonmål äter hon gröt med mosad banan, och så äter hon gröt till middag också (och ris till kvällsmål, för middagsmaten är vanligen färdig först vid 6-7-tiden). Kött i alla former är Inikas favoritmat. Tyvärr för henne är kött festmat här, och serveras inte varje eller ens varannan dag. Anila tycker också bäst om kött, men hon har för någon vecka sedan äntligen börjat äta skapliga mängder av grönsaksstuvningarna också (dvs av de grönsaker hon väljer ut som sedan doppas av och an i vatten för att få bort kryddor). Ris äter hon också. Linssoppan vägrar hon röra, hon häller vatten på riset istället. Själv är jag superurtrött på ris och grönsaker och stekt ägg (som jag alltså äter två gånger per dag varje dag i veckan). Jag längtar efter lättfil, crunchy mysli, god ost, filterkaffe och överlag mer omväxlande kost och andra kryddor än spiskummin, chili och gurkmeja. Nå, om en dryg vecka ska vi till Kathmandu igen, så då ska jag äta annan mat än bara ris. Munnen vattnas bara jag tänker på restaurangen Nandans läckra Masala dosa, Helena’s goda moussaka och så tibetanska momos och något indiskt gott med nanbröd. Mums!

Annat jag gjort sedan senast är att köpa en ny festdräkt, ”kurta surwal” (dvs tunika, byxor och sjal) till mig tillsammans med Rajus storasyster Shantadidi. Jag köpte en dräkt till henne också som tack för alla gånger hon hjälpt mig i butikerna, hade lite dåligt samvete för att hon hamnat hänga med mig, för jag är superkräsen och inte så lätt att shoppa med alls. Nu också hamnade vi gå till typ 7 affärer före vi hittade ett tyg jag tyckte om. Att köpa kläder här är ganska annorlunda än i Finland. Perfekta festkläder är inte färdiglagade, utan man köper bara tyget (som är färdigt packat i påsar med en bit för byxorna, en bit för tunikan och en matchande sjal). Sedan för man det till skräddaren, som syr upp tyget i perfekt storlek (för ca 5-10 euro). I tygbutikerna finns påsarna med tyger i olika färg och material radade i högar på hyllor som går från golv till tak. Expediten sitter på en madrasserad platå framför hyllorna, kunderna sitter på stolar framför platån. Då man vill köpa något ska man antingen peka på något som ser intressant ut, eller säga till expediten ungefär vad man är ute efter, så drar de fram tygerna ur paketen och breder ut dem på den madrasserade platån. Tygerna är ofta unika, och inte av något särskilt märke. Det kan finnas vad som helst i vilken affär som helst. Därför betyder shopping för mig ofta att gå till typ 5-10 olika affärer och ha de stackars expediterna att dra ut ca 10-20 tyger i varje affär, bara för att jag sedan konstaterar att ”nja, jag tycker nog inte helt om något här heller”, och går vidare. Det jag till sist hittade var trots allt riktigt bra. Problemet nu är att skräddaren inte uppfattade att jag ville ha byxorna vid låren och inte midjan, så midjan är typ 4 cm för högt uppe och byxorna typ 4 cm för korta. Raju är nu hos skräddaren och försöker få honom att hastigt korrigera saken, jag skulle vilja ha dräkten på mig i kväll,ju…

Liv och död och sådant

Inika blev frisk igen, efter 3 dagar feber av och till. Hon var väldigt lättskött som sjuk, gndde bara lite ibland, grät knappt alls, och hölls för en gångs skull stilla istället för att kravla runt överallt t.ex. läggdags och blöjbyte. Natten efter att Inika blev frisk vaknade Anila och gnydde feberhet (38,7) vid 12-tiden, men då hon vaknade på morgonen var hon helt ok, och har inte fått feber efter det heller. Snuviga har vi varit hela bunten (utom Raju) mer eller mindre i flera veckor redan. Men kanske det går om snart…

Vädret har jag inget att klaga på mera. Nu är det äntligen sådant som det borde vara i hela oktober-november: Torrt, soligt och med fantastiska bergsvyer varje dag, från morgon till kväll. Nätterna är stjärnklara. Dagarna är varma och somriga. Härligt skönt nu, men synd att det inte var så här då när våra gäster från Finland var här.

Ambika och Anila leker skola (Anila med håret uppsatt som nepalesiska skolflickor)

Vad har väl annat hänt sedan jag skrev senast? Jag har mest varit upptagen med att fixa på boken som jag ska ge till Anilas födelsedag: fotograferat, ritat, layoutat, illustrerat… har arbetat dels på kvällarna (läs: nätterna) efter att Anila somnat, dels de få stunder ledig tid jag haft på dagarna, då båda flickorna varit någon annanstans eller sovit. Ibland har Anila varit med också då jag arbetat, utan att veta vad jag gör. Hon måste vara van vid att jag gör konstiga saker, för hon kastade på min uppmaning helt snällt och utan vidare frågor upp sin mjukisapa typ 30 gånger medan jag tog foton av den i luften. När jag är färdig med Anilas bok ska jag börja fixa på Inikas bok, som också den måste vara färdig inom 2 veckor för att jag ska hinna laminera den före vi reser hem till Finland igen.

Då jag inte har fixat på boken har jag försökt shoppa, eller åtminstone fundera vad jag vill shoppa, för att få så mycket som möjligt köpt redan här i Pokhara så vi inte behöver stressa med oköpta julklappar etc i Kathmandu. Men hur jag än försöker hittar jag bara en massa väskor och klänningar till mig själv som jag får habegär av (men inte behöver och hittills verkligen lyckats låta bli att köpa, duktiga mig), inget till någon annan…

Vår granne, som bodde tillsammans och var släkting till dem som äger Anilas nudel och cheeseball kiosk, hängde sig för typ en vecka sedan. Deras gård (som skiljs åt från vår med en ca 1,5 m hög mur) har sedan dess varit välbesökt av släktingar, brahminer och alla möjliga andra grannar och bekanta till dem. På kvällen dagen efter att det hände höll de på att hacka grönsaker eller nåt som de skulle tillreda på en öppen eld. Chop chop chop sade det och röken från elden spred sig till vår sida av muren också. Anila och jag gick omkring på vår gård, och just när vi var på andra sidan muren från deras matlagning kom Bua emot oss och berättade till Anila att grannen dött. Anila tittade på mig med stora ögon: ”Mamma, håller de på att hacka upp honom nu?” ”Nej”, sade jag. ”De hackar mat. Hinduer bränner sina döda.” Varpå Anila tittade på röken som vällde in från deras sida muren. ”Mamma, bränner de honom där nu?”.

Allt möjligt rör sig i huvudet på en snart 4-åring ;-)

Anila och Ambika steker roti-bröd som Anila "bagat"

Oss har grannens död inte påverkat dess mer än att kiosken var stängd i två dagar (katastroooof för Anila) och det har doftat gott på vår gård av all rökelse de bränt då de haft diverse ceremonier där. Anilas nya kompis, flickan från kiosken, har inte heller varit här sedan dess. Anila har istället lekt med Ambika, vårt hembiträde. De har både lekt skola (skrivit varandras namn i häften och ritat tillsammans) och så har Anila svansat efter henne och hjälpt henne med hennes sysslor. Försökt hjälpa åtminstone. Eller ibland snarare velat göra hennes sysslor SJÄLV. För det mesta har de nog nått samförstånd om arbetsfördelningen, ibland har det inte gått och Anila har kommit klagande att ”Ambikadidi är dum för att hon …sa att jag inte vet hur man plockar spenat/ …inte låter mig byta lakan/ …inte låter mig baga (kavla deg alltså) själv” osv osv.

Anila bär spenat som Ambika plockat

Anila cyklar runt på gården som om hon aldrig gjort något annat. Inika förstår ännu heller inte hur man går. Inte ens efter att hennes jämnt 1 mån yngre kusin varit här flera gånger och demonstrerat hur hon tultar omkring, flera meter i taget. Inika bara står på stället, och tar möjligen ett steg i misstag åt något håll. Försöker sitta ett stycke framför henne och hålla famnen öppen för att ”ta emot” henne bara fäller hon sig raklång pladask i armarna på en. Suck. Vår gård har en spång från grinden till hotellet av något slags grovkornig cement, och det är där hon kryper av och an för det mesta, försöker komma ikapp Anilas cykel. Byxorna lider…

Ska fortsätta med att illustrera Anilas bok nu. Bara 5 dagar kvar före den ska vara färdig!

Hett på många vis...

Idag tittade solen äntligen fram från en klarblå himmel. Det blev genast hett och somrigt igen, säkert minst 10 grader varmare än igår, om inte mera. Härligt att få en ordentligt varm dusch efter alla kalla dagar med halvljummet/kallt vatten (vattnet värms med solpaneler)! Det som dock också är hett och flera grader varmare än igår är Inikas panna och mage, för stackaren har fått feber för möjligen första gången i hela sitt liv (hon hade kanske i september också, men då betedde hon sig helt normalt och bara kändes het). Idag har Inika inte als varit sig själv, utan legat ynkligt pipande och halvslumrande i min famn större delen av dagen. Inget vidare sätt att fira sin 11-månadersdag :( 

Hon lärde sig cykla!

Gav upp i mina försök att ladda upp videon, Internet sket sig alltid... Men hennes min på den här bilden (tagen dagen efter hon lärde sig cykla) säger mer än tusen ord ;-)

Knappt hade jag hunnit post föregående inlägg före Anila ville ut och ckla igen, och den här gången lyckades det! Om jag lyckas post videon får ni se cykeltur nr 3. Efter cykeltur nr 6 lärde hon sig starta själv utan att bli ivägpuffad. Oj vad hon var stolt! Sedan åkte hon iväg med Raju till sina favoritkusiner Praketi och Prechya, och Inika somnade, så jag har suttit klistrad vid skärmen sedan dess och gjort några så sällsynta aktiviteter som att hinna läsa andras bloggar, googla sådant jag länge velat veta och kollat läget hos Kela och banken (Internet - I love you!).

Regn, regn, regn...

Vädret har varit uselt sedan vi kom hem från Kathmandu. Inte en dag eller natt utan regn. Solen har tittat fram högst typ 15 minuter i taget ett par gånger per dag, resten av dagen har det varit mulet eller regnat. Här har blivit höstligt kallt dessutom, bara kortärmad räcker inte mera på kvällarna och morgonen, och inomhus är det kallt och råfuktigt mest hela tiden. Blä!

Bua har skaffat trådlöst Internet hit medan vi var i Kathmandu. Det är långsamt och ganska opålitligt, men ändå aningen snabbare än att promenera till ett nätcafé. Framförallt enklare tillgängligt. Har märkt att jag spenderar mycket mer tid vid datorn nu än tidigare. Å andra sidan är jag inte bara på nätet, utan har också skrivit på boken jag ska ge till Anila till födelsedagen, alltså boken om busiga apan som rymmer. Jag ska skriva någon bok om Inikas resa till Nepal också, lite liknande den bok jag skrev om Anilas resa till Nepal (som hon fick till 1-årsdagen).

Vår lilla kökshjälpflicka Shanti rymde hem medan vi var i Kathmandu, och har inte velat komma tillbaka. Jag kanske inte ens har berättat om henne, men hon är alltså en ca 10 år gammal flicka som bodde hos oss och fick skolkläder och –material, mat och husrum (och dessutom fick hennes familj lite betalt) i utbyte för att hon bodde här och hjälpte med lätta hushållsarbeten, typ att diska och sopa golven. Det är mycket vanligt i medelklassfamiljer att ha dylika småflickor boende och arbetande hos sig. Flickorna kommer ofta från landsbygden, ofta från väldigt fattiga familjer. Trots att detta ju såklart är en form av barnarbete är det också ofta enda chansen dessa flickor får att gå i skola. Shanti kom från Pokhara, så hon hade inte så lång väg att rymma hem. Att hon har stuckit betyder mera jobb för vår kökshjälp Ambika, och också för oss andra (man kan ju inte låta Ambika sköta precis all disk). Störst förlust är det ändå för Anila, som lekte mycket med henne före vi åkte. Anila har å andra sidan istället blivit bekant med dottern till kvinnan som äger kiosken i grannhuset, så de har lekt tillsammans då flickan inte är i skolan. Anila har också lekt skola med vår kökshjälp Ambika.

Vi har nu ca 4 veckor kvar här i Nepal, utan några särskilda planer. Inikas projekt under de veckorna är att lära sig gå. Hon står redan långa stunder utan stöd, men har inte visat något intresse för att röra sig framåt annat än krypande. Anilas projekt är att lära sig cykla utan stödhjul. Och mitt är att få ovannämnda böcker färdiga till flickornas födelsedagar.

Nu vaknar Inika, postar bilder senare…

Om varför det var bra att apan rymde

Anila fick en apa av Nanna och Walle, för att ersätta det favoritkramdjur som vi glömt i en taxi i Kathmandu. De apan har blivit hennes nya favoritdjur. På torsdag kväll, då vi kom hem från vår shopping- och sightseeingfärd i Patan, märkte vi att apan inte var med mera! Morfar och jag mindes båda att vi sett den på en hylla i en butik, och kommenterat att ”apan lever farligt” och "rädda apan, död eller levande". Sedan hade vi båda trott att Anila tagit hand om den. Anila mindes inget av incidenten, inte heller ifall hon haft den i taxin, tagit den från butiken, eller var den möjligen kunde vara. Vi hade varit i två fairtrade butiker, både morfar och jag tyckte att vi sett apan på en hylla i den senare av de två.

Följande morgon ringde vi till Dhukuti, den butik vi besökt sist. De menade att de inte sett några apor där, men tog ändå vår telefonnummer. Vi antog att apan blivit i taxin, och började redan planera hur momi och morfar skulle skicka en ny apa från Finland. Apan var dels viktig för Anila, dels också för mig, eftersom jag har tänkt skriva en bok om ”vilda apans äventyr i Nepal” till Anilas födelsedag, och jag har tagit bara ca hälften av fotografierna av apan som behövs i boken…

Senare på dagen ringde Rajus telefon: Apan var upphittad! Den hade suttit bland tofflorna i andra våningen av butiken, som dessutom var en annan butik än den vi tänkt på (så klart samma som vi ringt till, men våra minnesbilder från första våningen var från en annan butik). Anila hade alltså tagit apan från den första butiken, och sedan glömt den bland tofflorna som hon provade i den andra butiken.

Momi och morfars avfärd blev mycket mindre tragisk då vi kunde hoppa i en taxi och åka på apa-räddningsexpedition till Patan så fort vi vinkat av deras flygfälttaxi. Efter att vi räddat apan promenerade vi till en fairtrade butik som vi brukarbesöka, men som vi inte varit till dagen innan. På väg dit hittade vi en butik som sålde tibetanska trämöbler och dessutom – ett hopfällbart bord med de måtten vi sökt i Bhaktapur, som alla påstod att inte alls tillverkas! Det köpte vi, för bara 45 euro dessutom. Och i fairtradebutiken hittade vi en massa fina julklappar till Anila och Inika. Bättre kunde det knappast gå. Vi firade en lyckad dag med sen lunch på vår favoritrestaurang, sydindiska Nandan vid New Road, dit vi för övrigt tänkt gå med både mina föräldrar och Nanna och Walle, men inte hunnit med någotdera (sorry, en annan gång…).

Kathmandu tur retur

Beklagar att jag inte har skrivit på evigheter. Jag har helt enkelt haft för fullt upp för att hinna sitta vid datorn.

Föräldrarna kom hem från sin vandringsfärd förra söndagen, avundsvärt fulla av inside jokes och upplevelser. De hade visst bland annat gått vilse, tänkt ramla ner i en ravin, drabbats av höjdsjuka, sovit i ”kylskåpet” (ett iskallt hotell) och sjungit ”jag har tappat mitt minne” med en massa folk från olika nationaliteter. Vädret hade varit dimmigt, men ändå inte regnigt som här i Pokhara. Rajus kompis Nirmal och hans två supertrevliga finska kompisar vandrade också tillsammans med dem. Efter vandringen gick vi alla finländare på pizza i en mysig italiensk restaurang i Lakeside.

Bergen, sett från flygfältets takterrass

Inika kryper under bordet på flygfältet

Ett par dagar senare, på tisdag, åkte Nirmals kompisar till Chitwan och vi tog morgonflyget till Kathmandu. Eller tja, morgonflyg skulle det vara, men då planet efter omkring 3 timmars försening äntligen lyfte var det redan tidig eftermiddag. Förseningen berodde på dimmigt väder i Kathmandu. I Pokhara var det däremot soligt och klart, så vi satt på det ljusa och fräsha flgfältets takterass och beundrade bergspanoraman medan vi väntade på flyget. Resan till Kathmandu gick sedan snabbt, det lilla ca 30-personers planet flög oss dit på under en halv timme. Vi kom alltså trots förseningen fram flera timmar tidigare än vad vi skulle ha kommit med buss. Bussresan längs den skumpiga och krokiga 200 km långa vägen till Kathmandu brukar ta omkring 8 timmar (!).

I Kathmandu åt vi lunch och åkte sedan till Swayambhunath stupa, buddhisttemplet som även kallas ”aptemplet” för där är så många apor. En ovanligt fräck sådan nöp en halväten pinne spunnet socker rakt ur handen på en turist! Makaken satt sedan nöjd och belåten och slickade i sig sockerskletet.

Swayambhunath stupa

Anila bekantar sig med lejonstatyer vid templen i Bhaktapur

Nästa dag åkte vi till Bhaktapur, staden ett stycke utanför Kathmandu, som fungerar både som hemby för dess ca 65000 invånare och som friluftsmuseum för alla tusentals turister som besöker den varje år. Vi tog en lång promenad längs en del lite avsides gator och gränder. Där gjorde ännu folk sina vardagssyslor (torkade säd, hämtade vatten från brunnen…) till synes opåverkade av massturismen ett par kvarter därifrån. Vi tittade på en hel del gamla fina tempel (Bhaktapur är full av dem), åt på en restaurang med låga bord och sittdynor på golvet istället för stolar, där vi dessutom var enda kunderna (perfekt med småbarn), sökte ett hopfällbart bord att köpa hem (resultatlöst, de hade inga i rätt storlek), och köpte till sist en stor burk fet, krämig ”Juju dohi”, den berömda lokala joghurten. Mums.

På torsdag började vi dagen med morgonmål och shopping runt omkring i Thamel. Thamel är en stadsdel gjord för turister. Där finns väldigt få bostadshus, men däremot en massa hotell, restauranger och butiker som säljer allt möjligt som turister älskar och vanliga nepaleser inte har någon användning av (lokalt tillverkade hantverk, hippiekläder, fotoböcker, vykort, väskor, prydnadsföremål, träskålar, silversmycken, metallstatyer, buddhistiska thankatavlor, tibetanska mattor…you name it!). Jag fick en del julklappar köpta, föräldrarna likaså. Då vi shoppat färdigt åkte vi taxi till Patan, känt för sina fina tempel. Vi åt lunch där, tittade på templen och åkte sedan tillbaka till hotellet via en del fairtrade butiker, där vi shoppade ytterligare några julklappar.

På fredag åkte föräldrarna tillbaka till Finland. Vi åkte sedan tillbaka till Patan för att uträtta vissa ärenden som jag tillägnar nästa bloginlägg. ;-) Följande morgon tog vi morgonflyget tillbaka till Pokhara. Planet var igen nästan 3 timmar försenat. Vädret var totalmulet och dimmigt ännu när det startade. Typisk otur, för det hade varit superfint väder hela tiden vi varit i Kathmandu. Planet var ännu mindre än det vi kommit med, det hade plats bara för 19 passagerare, 2 piloter och en flygvärdinna. Det var så lågt i tak att flygvärdinnan måste röra sig nästan dubbelvikt i korridoren. Inika sov hela vägen, Anila slockande också fort i planet. Det minimala planet skumpade, hoppade och krängde oroväckande, men på något konstigt sätt kom vi ändå helskinnade fram till Pokhara, som liksom Kathmandu var insvept i tjock dimma och täckt av moln. Jag förstår inte riktigt varför det var möjligt att flyga i den här dimman, men inte i det mycket klarare vädret dagen då vi kom.

Mus i vårt hus!

Photoart by Anila

I natt vaknade jag av att något knaprade i något hörn. Jag flög upp och hittade, efter att ha lyst igenom alla vrår i rummet, precis vad jag befarade: svansen av en mus som stack ut längst in under bortersta benet av klädskåpet. Sedan började en halvdesperat jakt runt det mörka sovrummet (som är mindre än 4 x 4 meter stort): jag beväpnad med flugsmälla och ficklampa, musen obeväpnad, men kvick som en vessla. Musen smet turvis in under bortersta hörnet av klädskåpet, turvis bakom bortersta hörnet av dubbelsängen. Bägge platserna var så gott som hopplösa att nå ens med flugsmällan, och att klättra av och an över sängen utan att väcka flickorna var en konst i sig. Tillsist (då jag städat bort alla skor och väskor och annat extra från golvet, och sprungit runt i över en timme) försvann musen ut genom dörren. Skönt! Sedan kunde jag äntligen sova (och Raju med, som var irriterad att jag överhuvudtaget försökte bli av med musen, för ”den gör ju ingen skada här”).

På natten, och också första halvan av dagen idag, har det regnat. Föräldrarna borde ha varit på den vackraste av alla utsiktsställen under hela sin vandring i dag morse. Hoppas de hade bättre väder där… Jag försökte skicka meddelande men har inte fått svar, de har väl antagligen dåligt nätverk där de är.

Bara vi igen

I morse vinkade vi farväl åt mamma och pappa som gav sig iväg på en ca vecka lång vandring i Annapurnaområdet, dvs det vandringsområde som ligger närmast Pokhara. Rajus kompis Nirmal och Nirmals två arbetskamrater från Partioaitta kom till Pokhara igår. De bodde förra natten i vårt hotell, och gick även de iväg på vandring idag. Så här blev väldigt tyst igen nu, då alla gått.

Igår kväll var vi alla, också Nirmal och hans finska kompisar, bjudna på middag till Rajus storasyster Bishnu. Där serverades vi god mat och pratade och umgicks på väldigt många språk i en salig blandning (svenska, finska, nepalesiska, engelska). Inika tyckte också om maten, hon åt 7 bitar höna (!) Nirmals finska kompisar tyckte säkert det var exotiskt att vara bjudna på middag till en nepalesisk familj. Och Bishnudidis familj tyckte säkert det var annorlunda att ha 5 finnar sittande på sin vardagsrumsmatta ;-)

Middagsbjudningar i Nepal går vanligen till så, att alla sitter i ring och äter snacks och dricker. Snacksen är vanligen stekt kött, torra (alltså okokta) nudlar, nötter, olika pickles, sallad av rätticka, gurka och morot och möjligen också någon grönsaksrätt. Drickan är oftast rom eller whiskey eller öl. Denna ”förrättssession” kan ta flera timmar. Är det en stor fest sitter ofta kvinnorna i ett annat rum än männen. Sedan följer huvudrätten, dvs ris med kött och grönsaker och pickles, delvis samma som till förrätten. Huvudrätten äter ofta barnen först, sedan männen och sist kvinnorna, och ofta så, att barnen och kvinnorna äter i köket och männen i vardagsrummet, eller var den nu sedan sitter. Hos Bishnudidi åt ändå vi alla gäster, oberoende av kön, gemensamt i samma ring runt golvet där vi ätit förrätten.

Några extra dagar Pokhara sight seeing

Anila, lycklig över sin portion franskisar

Vy från Sarangkot i dimma

Föräldrarna skulle egentligen iväg på vandring redan på lördag, dagen efter brorsornas festivaldag Bhai Tika, men pappa blev magsjuk och febrig, så de måste skjuta upp vandringen några dagar. Istället har vi haft en lugn dag hemma, och sedan en dag då vi först visade lite sevärdheter i Pokhara (templet där vi gifte oss (Bhadra Kali templet), ett tibetanskt kloster, en hängbro, ett museum och lite till) och sedan åkte till Sarangkot, högsta kullen runt sjön Phewa i Pokhara, 1592 m.ö.h (Phewa är på ca 800 m höjd). Till Sarangkot följde också Rajus föräldrar med. På Sarangkot kan man, om man har tur med vädret, se solen färga bergen orange och rosenröda då den går upp och ner. Då vi kom var det däremot mörkt redan (och hade varit en mulen dag, så vi skulle ändå inte ha sett något). Följande morgon var också grå, och det regnade dessutom lite.

Morgonmål i restaurang på Sarangkot

 Ingen soluppgångsupplevelse för oss alltså, fast det var en upplevelse i sig att bära upp två barn på högsta toppen på en kulle i totalmörker klockan ca 5.30 på morgonen för att sedan sitta där och vänta på – ja, vad var det nu för viktigt viegentligen väntade på i en 3-årings ögon?… Nå, barnen var nog på helt gott humör ändå, och senare på morgonen klarnade det lite, så vi såg en glimt av lite berg före vi tog en taxi hem igen längs den extremskumpiga närmast traktorstigen som ledde till den lite mindre skumpiga vägen ner till staden i dalen där vi bor.

Brorsornas festivaldag, Bhai Tika

Dagen då man (till Anilas förfäran) ger och tar emot tikas.

Bhai tika är alltså dagen, då alla systrar och bröder samlas, vanligen i föräldrahemmet, för att utväxla tikas och presenter. Systrarna dekorerar sina bröders pannor med en multifärgad tika och ger någon present (vanligen kläder) och nötter, frukt, seuroti-bröd och andra söta eller salta snacks att äta, bröderna tackar genom att ge ett kuvert med pengar åt sina systrar. Har man inga systrar eller bröder duger kusiner lika bra. Efter att bröderna fått tikas får (åtminstone i den här familjen) de flesta andra närvarande tika.

Här i Lakeside samlades Rajus storasystrar Bishnudidi och Shantadidi, Rajus lillasyster Shiva, Anilas flickkusiner Prekchya, Praketi och pojkkusinen Abishek. Bishnudidis söner stannade hemma för att få tikas av sina kusiner. Rajus systrars män stannade också hemma för att få tikas av sina systrar/kusiner. Dessutom kom hit Rajus pappas storasyster och bror. Festligheten inleddes som vanligt med ceremoni och offergåvor till gudarna (frukt, rökelse, blommor, ris, ni börjar säkert kunna det redan ;-)). Det var sedan meningen att Bua och hans bror och dessutom mina föräldrar skulle få tika av Buas syster, Raju och jag skulle få av Rajus systrar och Abishek skulle få av sina kusiner Praketi, Prekchya och Anila. Mamma och pappa klarade bra av proceduren, Anila totalvägrade. Först vägrade hon ge tika till Abishek, vilket nu inte gjorde så mycket eftersom han hade två andra flickkusiner som kunde fixa det. Sedan vägrade hon ta emot tika. Det hjälpte inte ens att locka och pocka med löften om belöning efteråt, hon vägrade att ens komma i närheten av platsen där vi hade tikautdelning. Inte ens då vi visade den fina ryggsäck som hon skulle få (hon hade önskat sig en väska) mjuknade hon. Tillsist bara bestämde hon att hon ville ha ryggsäcken ändå, så hon tog den, och ingen orkade bråka, så hon fick den. Större delen av resten av dagen gick hon sedan runt med ryggsäcken på ryggen, och lastade den full med diverse böcker och leksaker. Hon har den också på sig på gruppbilden här nedanför. Kusinerna lekte sedan tillsammans, medan vi andra satt i skuggan och pratade och mumsade på våra snacks. En mysig dag, helt som den brukar vara.

Momi får tika av Buas storasyster

Jag får tika av Rajus storasystrar

  

Inika ser lite förbryllad ut över sin tika och blomhalsband

  

Hela gänget på gruppfoto

  

Ljusets festival

    Idag har vi firat ljusets festival, Deepawali, eller Laxmi Puja, som den också kallas. Det är en av huvuddagarna under Tiharfestivalen. De övriga dagarna firar man kossorna, hundarna, kråkorna och tjurarna. På ljusets festivaldag tillber man rikedomens gudinna Laxmi och önskar henne välkommen hem till sig. För att hon säkert ska komma och trivas, städar man huset och pyntar det med stearinljus och oljelampor. Vid porten lägger man en girland flätad av blommor. Då det blir mörkt på kvällen tänder man alla ljusen (samt eventuella andra ljuspynt, i väst mer kända som julgrans lampor och julljusserier). Utanför varje hem målar man dessutom en röd cirkel på marken, i vilken man lägger offergåvor till Laxmi (frukt, rökelse etc). Därifrån ritar man ett rött streck in till huset, och för att Laxmi helt säkert ska förstå vinken så ritar man ännu fotsteg ovanpå det röda strecket som leder in i huset.

  

Anilas kusiner var här och tillsammans med dem hjälpte hon till med att tända de hundratals ljusen vi hade på gården och längs balkongerna på hotellet och huset där Ama och Bua bor.

  

Ama och Bua skötte böneritualen till Laxmi. Anila var väldigt fascinerad och konfunderad av tanken på att Laxmi kommer svävande och inspekterar allas hem. Hon satt en lång stund djupt försjunken i grubblerier och mediterade och tittade på bilden av Laxmi som var placerad bland offergåvorna.




Ljusets festivalkväll var som alltid mysig och vacker, och jag tror mina föräldrar också uppskattade den.

Föräldrabesök

Nu har vi varit i Pokhara ett par dagar med flickornas momi och morfar, alltså mina föräldrar, på besök. Vi har tittat på lokala sevärdheter och tagit det lugnt hemma.

Första hela dagen här hyrde vi en roddbåt (eller gondolkanoter är de närmast, smala och med paddlar och inte åror). Inika var aningen otålig i båten, Anila tyckte det var roligt. Bra gick det nog ändå. Vi paddlade först till den enda ön i sjön, där vi tittade på det lilla templet som är byggt där. På ett ställe vid ön simmar det alltid abnormt stora fiskar. Dem var Anila fascinerad av. Inika struntade i fiskarna men diggade duvorna. Hon pekade och ropade ”krrtttk, krrtttk”, som hon brukar då hon ser fåglar.

Från ön paddlade vi vidare till andra sidan sjön. Där såg vi först ett litet vattenfall i djungeln. Sedan paddlade vi till det ställe där trapporna upp till vårt sista mål, World Peace Pagod, börjar. World Peace Pagoda är ett buddhistiskt tempel/monument högst uppe på en av kullarna runt sjön. Man kommer dit längs en ojämn stentrappa som går genom djungeln från stranden till monumentet. Monumentet är typ 200 meter ovanför vattenytan. Anila tyckte redan halvvägs att hon var för trött för att gå vidare, så morfar och Raju turades om att bära henne. Inika sov i Manduca-bärselen, annars kunde hon ha åkt i den. Raju försökte uppmuntra Anila och berätta att ”då vi kommer upp ser du ett hus med stora, stora Buddhas”, men han glömde att Anila iblöand är rädd för Buddhastatyer, så hon hajade till och uprepade ”stora Buddhas” med skräck i rösten. Tillsist gick hon ändå upp, en stor del av vägen helt själv.

Väl uppe drack hon en välförtjänt cokis med morfar. Vägen ner gick lättare, men det hann ändå nästan bli mörkt innan vi gått ner och paddlat tillbaka till rätt sida av sjön.

Följande dag klämde jag in mig i en taxi med Inika, Anila och föräldrarna. Vi åkte först till ett fd. Tibetanskt flygtingläger, numera tibetansk ”by” norr om Pokhara. Vi såg munkar, en böneseremoni, andra tibetaner och ett fint tempel. Det regnade lite också, då tog vi tillflykt till en butik med lokalt tillverkade tibetanska mattor.

Inika undersöker tibetanska mattor.

Vi tog sedan en promenad genom gamla stan i Pokhara till Mahendrapul, stället där vanliga nepaleser gör sina inköp. I Lakeside, där vi bor, är de flesta butiker riktade främst till västerländska turister. I Mahendrapul såg vi knappt en enda västerlänning. Människor var där däremot som myror, kommersen i butikerna och försäljningsstånden som finns mellan trottoaren och körbanan var närmast hysterisk. Det hör till Tiharfestivalens huvuddag, Brorsornas dag på fredag, att systrar ger gåvor till sina bröder. Mahendrapul myllrade av systrar som gjorde sista minuten inköptill sina bröder. Stocka under galna dagarna är folktomt jämfört med Mahendrapul inför Tihar. Mina föräldrar klarade det bra ändå, och verkade inte ens vara i behov av chockterapi efter promenaden, fast de nog konstaterade att det var ganska kaotiskt och det var skönt att ha lokalguide med sig ;-)

Bergen har varit täckta av moln i flera veckor redan, vilket är ovanligt den här tiden på året. Idag syntes de ändå någorlunda, speciellt från taxin på väg hem. 

Kathmandu med momi och morfar

Anila och krokodilen

Nu är vi i Kathmandu. Vi borjade dagen på zoo. Anila tyckte om krokodilerna, men vågade inte rida på elefanten. Djuren verkade ha det ganska bra, det var fint att se.

Anila som en apa på zoo

På eftermiddagen träffade vi mamma och pappa på flygfältet, och sedan har vi visat runt dem i gamla delarna av Kathmandu. Det har varit skoj att ha dem här, det finns så mycket jag alltid velat berätta för dem om Nepal, som bara inte går att förmedla på något annat sätt än att ha dem här, så de själva upplever allt.

Anila och momi fick lite kallt på restaurangen

Vid en fin port i gamla stan i Kathmandu

Några timmar Kathmandu fick vara nog för dem för idag, vi ska upp tidigt och hoppa på morgonbussen till Kurintar och Manakamanatemplet i morgon. Det ligger halvvägs till Pokhara, så vi behöver inte åka hela 7-11 timmars resan på en dag. Skönt :)

Packat och klart

…för vår avfärd till Kathmandu. Har varit en rätt så ansträngande dag idag. Anila har inte haft någon att leka med (Praketi for hem i går), så hon har hängt efter mig och pockat på uppmärksamhet. Jag har haft packning och klädtvätt att sköta, och inte egentligen haft tid för henne. Eller Inika heller, för den delen. Eftersom ingen annan verkar förstå hur ofta en baby behöver kissa, så jag har hela tiden fått mer byke att tvätta…suck…Sådär annars har blöjfriheten fungerat helt ok, jag för bok över hur ofta hon kissar i blöjan/byxorna (dvs räknar medeltalet av hur många ”olyckor” som skett under de ca 3 dagar som går mellan varje blöjtvätt) och som bäst har hon varit ”torr” i medeltal i över 12 timmar i sträck! Hur bra det lyckas beror ändå ganska långt på hur mycket tid jag själv har haft att hålla koll på att hon sitter på pottan tillräckligt ofta, och såklart också på om vi varit hemma eller någon annanstans där hon inte haft tillgång till potta/wc.

Vädret idag och igår har varit grått som i en cementsäck. Inget regn, men inte något solsken heller. Jag hoppas Nanna och Walle har haft bättre väder uppe i bergen, annars har de nog inte sett mycket av de bergstoppar de vandrade iväg för att beundra.

Ska och lägga mig nu, bussarna till Kathmandu avgår alltid vid 7-tiden på morgonen, så vi har tidig väckning i morgon.

Vardag igen...

Efter alla ”håll igång”-dagar med Nanna och Walle känns det lite tomt att ha en hellång vanlig ”inget särskilt händer” hemmadag igen. Helt händelselös var dagen ändå inte. Rajus storasyster Bishnudidi var här med sin baby och sina äldre söner nästan hela dagen. Vi satt under trädet på gården och lekte med Inika och baby Ashika. Ashika är mycket duktigare på att stå själv än Inika, fast hon är en månad yngre.

Rajus lillasyster Shivas yngre dotter, Anilas favoritkusin Praketi, kom redan igår, och stannade hela dagen idag också. Bishnudidis söner hjälpte Anila och henne att bygga en koja på soltaket av gamla presenningar och IKEAs lektunnel, och så bar Anila och Praketi upp dynor, filtar, legoklossar, pennor, papper och allt möjligt annat ”viktigt” till kojan. Anila älskar att packa sina leksaker i plastpåsar och bära dem hit och dit på gården (eller utanför den, hon vill alltid ha nån pryl med sig om vi ska nånstans också). Hälften av hennes saker är därför mer eller mindre försvunna, och också en del av mina, varav min telefonladdare är det första jag måste försöka leta rätt på före batteriet är helt slut… Anilas värsta förlust hittills var hennes favoritkramdjur ”bambin Bamse” (som egentligen var nåt slags hund/kattdjur) som blev i en taxi i Kathmandu. Tur nog fick hon redan samma dag ett nytt favoritdjur av Nanna och Walle, en apa, som nu (än så länge ännu) hänger med överallt.

I morgon ska jag och shoppa till Mahendrapul med Bishnudidi. Ska försöka få Anila övertalad att stanna hemma, så vi kan koncentrera oss på butikerna istället. Raju har försökt planera och boka rum och biljetter för vår Kathmanduresa och retur till Pokhara. Vet inte hur det gick, för han träffade en kompis (Narayan, som jag lärde känna redan i Australien för över 11 år sedan) som skulle hjälpa honom få någon bra deal, men de gjorde nog nåt annat också, för han har inte ännu heller kommit hem, fast klockan är över 21… ;-)

Kul med kompisar

Här beundrar vi buddhist stupan i Boudnath (utom Anila,
som sover på min rygg)

Vi kom alltså som sagt tillbaka till Pokhara på lördag, tillsammans med Nanna och Walle. Nanna och Walle har nu bekantat sig med Pokhara, delvis tillsammans med oss, delvis på egen hand, medan jag har tvättat kläder och skött barn och Raju har gjort vad han nu har gjort (mest varit hemma och skött barn han med). Det har varit kul att ha bekanta här från Finland. Under alla de resor vi gjort till Nepal (totalt har jag varit här över 13 månader) har hittills verkligen inte en enda bekant från Finland varit här samtidigt som vi (!). Den här resan har vi istället besök av både Nanna och Walle, och mina föräldrar. I morgon ska Nanna och Walle iväg på en ca 6-dagars vandring i Annapurnatrakten. På fredag åker vi till Kathmandu för att möta mina föräldrar.

Jag addar några till bilder från våra dagar tillsammans med Nanna och Walle i Kathmandu och Pokhara (om Internet och datorn inte strular igen). Försöker också adda bilderna från Inikas namngivning som jag typ 5 gånger tidigare försökt adda, men som alltid har misslyckats (kolla inlägget skrivet 5.10.).

Middag på restaurang i Kathmandu. Nanna och Walles kompis

 Sonja, som råkade vara i Kathmandu, var också med, men hon

syns inte på bilden.

På en bänk på kullen framför Nepals heligast hindutempel
Pashupathinath 

Solen går ned bakom kullarna runt Gorkha. 
Vi vandrade ner för de 1500 trappstegen i
skymning/mörker.

Kexpaus på vår vandring längs de 1500 trappstegen upp
 till templet på en kulle ovanför Gorkha. Anila blev ganska
 trött men orkade ändå. Själv var jag ganska svettig
 av att bära på Inika…

Kathmandu tur retur

Raju och Inika i buddhisttemplet i Bodhnath

Nu är vi tillbaka i Pokhara efter nästan en vecka i Kathmandu, Bhaktapur, Patan och Gorkha. Vi träffade Nanna och Walle på onsdag morgon (inte tisdag, hade missat vilken dag de skulle komma så vi fick en extra trip till flygfältet…). Det har varit kul att visa dem omkring. De ska snart och vandra, vår vardag rullar på som vanligt tills vi snart igen ska till Kathmandu, den här gången för att möta mina föräldrar. Det är nu strömavbrott och jag har nästan tomt batteri på laptopen, så jag slutar det här inlägget här, och skriver mer nåt annat tag som jag postar nåt tag senare.