Höst i luften

Det har blivit betydligt kallare i luften de senaste dagarna. Framförallt på nätterna är det kallt. Vi har sovit utan täcke hittills, och flickorna dessutom ofta i bara underbyxor. Men inte mera, nu vill nog alla ha både nattlinne/pyamas och täcke på sig. Riktigt kallt är det nog ändå inte, täckena vi har just nu är bland de tunnaste och somrigaste täcken som fanns på Ikea då vi shoppade där före vi åkte och de täckena räcker bra tills vidare.

Mira fick uppleva att ha långärmad blus på sig för första gången på tre månader. Hon tyckte det var otroligt spännande. I nästan en timmes tid höll hon sig sysselsatt med att lägga in och ut sin hand ur ärmen och springa runt och visa upp ”konstigheten” åt alla. En lång stund satt hon också helt för sig själv och lekte ”kuckoo, dekeee”, alltså kurragömma/titt-ut-lek med handen in och ut ur ärmen.

Höst och Dashain är också säsong för drakflygning. Vi hade en fin haj-drake med oss från Finland (köpte den i Tiger just före vi åkte). Den provade Mira och Raju på taket då storasyskonen ännu var sjuka och inte orkade komma med. Den flög väldigt högt upp, Raju skarvade snöret han köpt i butiken med ännu lite snöre. Sedan skulle han fixa ännu något med snöret, så han tog upp knuten, men då lyckades han tappa repändan, så draken flög iväg. Ungefär samtidigt började det regna. Iväg sprang Raju, i riktningen dit draken sjunkit ner. Den verkade vara så långt borta att vi trodde att den hade fallit i sjön. Regnet blev snabbt till spöregn. Det tog en stund, men sedan dök Raju upp, dyblöt, men med draken i behåll! Den hade landat i ett träd på gården av en av restaurangerna helt vid stranden. Snart ska vi testa den igen, utan att trixa med snöret medan den är i luften ;-)

Friska och vackra igen :)

Efter två febriga dagar är töserna nu helt återställda. Anila blev förresten inspirerad av Finalnd-kalenderna och gjorde en Anilas namnsdag-kalender åt sig själv. Inika skulle också göra en till sig, men inspirationen tog slut halvvägs för hennes del.

Anisha har sedan början av månaden gått en skönhetskurs i en skönhetssalong i Mahendrapul. Hon har lärt sig färga hår med henna, hennatatueringar, hårborttagning genom att rycka upp håren med en snurrad sytråd (yep, så gör man här) och annat smått och gott också. I går lärde hon sig klippa hår på kursen, och så ville hon ju testa det här hemma också. Anila var försökskanin i dag morse, och helt bra lyckades Anisha få bort torra toppar och lämna håret någorlunda jämnt. Hennatatueringar övade hon på Inika och Anila förra veckan.

I dag är det Ramkumaris sista dag här, i morgon åker hon i väg för att gifta sig och flytta ihop med sin nya man. Någon ny hemhjälp har vi inte och vad jag vet inte någon plan B heller. Själv är jag ju upptagen med Anilas skola på förmiddagarna, så jag kan inte laga någon mat då. Jobbigt blir det å andra sidan att undervisa också, om jag har alla tre barnen omkring mig medan Raju lagar mat. Sedan blir det ju Dashain också snart. Huvudfestivaldagen, då man går runt och tar emot tikas av äldre släktingar, är på fredag. Och festival betyder mera matlagning, men kanske också mer hjälp i köket av Rajus systrar. Vet inte, vi får se.

Mera pyssel: Resa hem till Finland-kalendern

Mira hade snuva och feber i två dagar förra veckan, på veckoslutet var det min tur att ha täppt näsa och kanske lite feber också i början av veckan (jag brydde mig aldrig om att mäta, men var omväxlande svettig och huttrande, så antagligen hade jag). I dag vaknade både Anila och Inika med huvudvärk och feber. Idag har vi därför inte haft någon skola, utan jag har suttit och pysslat för mig själv medan de har sovit.

Och vad har jag pysslat då? Jo, en ”resa hem till Finland”-kalender, en idé som Anila och jag hittade på tillsammans då hon om igen frågade när vi ska resa hem. Kalendern är som vilken vanlig bild-julkalender som helst, med 36 luckor för de 36 dagar vi har kvar här. Bilderna klippte jag ur diverse tidningar jag hittade, de är inte så sprittande roliga allihopa, men kanske töserna uppskattar dem ändå. Anila skulle väl egentligen ha velat ha en kalender där bilderna smälter in i bilden på framsidan, men jag hade mer inspiration att klippa och limma än att rita, därför blev den så här. Den första luckan, dagens lucka i mitten i vänster kant, är redan öppnad. Dagens bild var några fina porslinskrukor (nej, inga jubelskrik för dem, men det var ju kul att öppna luckan ändå, tyckte Anila).

Visumförlängning

Tiden har gått så otroligt snabbt att vi helt tänkte glömma bort både att ansöka om förlängning på reseförsäkringen och på flickornas turistvisum. Flickorna är här gratis både eftersom de är under 12 år gamla och eftersom Raju är nepales, men de måste ändå få stämpel i passet, först för 90 dagar (till slutet av september) och nu för 30 dagar till. Turistvisumen och –förlängningarna sköts nuförtiden endast och enbart elektroniskt via immigrationskontorets nätsidor (!). Helt otroligt mycket fiffigare än att stå och köa med en massa papperslappar och fotografier. Istället printar man bara ut en lapp med en streckkod som kommer per e-post då man fyllt in ansökan, och den läser de in på kontoret. Vi var på immigrationskontoret idag med tösernas streckkodslappar och fixade visumen. Samtidigt med oss var å andra sidan en gammal amerikansk man, kanske runt 70 eller 80 år gammal, som hade problem med systemet, eftersom han ”inte har någon adress, varken i Nepal eller USA, inte heller något telefonnummer, och eftersom han inte har telefonnummer kan han inte öppna e-postkonto”. De lät honom nog tillsist förlänga sitt visum i alla fall.

Se upp! Här faller ett träd! Granntanten
springer förskräckt undan...

Övrigt som har hänt är att grannens hus nu blivit helt jämnat med marken, så här dammar inte mera. De fällde samtidigt också två fina lichiträd på tomten, ett litet och ett stort. Det stora har vuxit helt vid muren mot vår gård, och Bua har brukat sträcka sig från balkongen och plocka saftiga och goda lichifrukter från de grenar som sträckt sig in på vår tomt. Slut med det nu. Istället ser vi för en tid Sarangkotkullen riktigt bra (men snart inte mera, då grannarnas 5-våningars koloss är färdigbyggd).

Bingo-pyssel med barnen

Jag gjorde ett försök att starta och upprätthålla en pysselblogg förra hösten, men det sket sig då jag framåt vårvintern fick en massa annat att göra. Här är ett pyssligt inlägg i den här bloggen istället.

Vi tog med oss ett memoryspel från Finland, som vi har spelat en del. Flickorna började ändå längta efter andra spel, och eftersom utbudet i butiken inte var så hävt (eller så ganska dyrt i relation till vilken kvalitet spelen verkade ha) så bestämde vi att modifiera lite egna spel. Här har vi fixat bild-bingo av memoryspelet. 30 olika djurbilder räckte precis till 3 spelbrädor med 3X3 rutor. Memoryspelet köpte vi på loppis i Finland och därifrån visade sig ett kort saknas. Så här fick också det parlösa djuret, giraffen, en chans att vara till nytta J

Inika och Anila och jag ritade varsin spelbräda med modell från korten. Så skrev vi också vilka djur det är frågan om, för att inte det ska ske missförstånd (Inikas djur var kanske liiite för fragmentariska och surrealistiska annars, fast man nog med god fantasi kan hitta både ögon, mun och kropp till de flesta...).

På Inikas spelbräda finns också en ”Tsheburasjka” (som jag misstavat, ”Tjeburasjka” borde det vara). Flickorna tyckte alltså att wallaby-bilden mera liknade ett ”för vetenskapen hittills okänt djur från djungeln”, liksom även karaktären ”Tjeburasjka” är i Eduard Uspenskijs ryska barnboksklassiker. Den boken rekommenderar jag för övrigt absolut till både gammal och ung. Innehåller både Sovjetsatir som vuxna kan småle åt och och en rolig och underhållande historia som barnen älskar att höra. Vi har läst den flera gånger här (och vi hade nog gjort det även om den inte varit en av de två kapitelböcker vi överhuvudtaget har med oss).

Och vad gäller Bingospelet så har det blivit väldigt populärt. T.o.m. Mira orkar spela en stund utan att genast vandra omkring eller äta upp korten ;-)

Oggy and the Cockroach-gang och andra kackerlackor

Anilas favoritprogram på Cartoon Network här i Nepal är animerade (ursprungligen franska?) ”Oggy and the Cockroaches”. Katten Oggy blir plågad av ett gäng med tre kackerlackor som gör livet svårt för honom, och så torterar och jagar de varandra i tur ordning. Typ Tom & Jerry.

Här i köket har jag en längre tid tittat på en kaffekokare, som stått på översta hyllan i köksskåpet. Jag tror det är Laxmididi som någon gång hämtat den från London, och den ser närmast oanvänd ut. Eftersom vi i misstag köpte arabica kaffe istället för snabbkaffe första gången vi shoppade under den här resan har jag funderat på att ta ner maskinen och testa den. Nu, efter nästan tre månader gjorde jag äntligen slag i saken. Maskinen var däremot full av kackerlackspuppor, kackerlacksskit och en och annan död kackerlacka. Efter att ha tvättat och soltorkat den i flera repriser skulle jag testa att koka en panna vatten. Jag fyllde hoppfullt vattenbehållaren med 10 koppar vatten, tryckte på maskinen och gick bort en stund. För att någon minut senare konstatera att kokaren var torr men 10 koppar vatten låg över köksbordet och –golvet. Suck. Det visade sig att kackerlackorna hade ätit upp den gummipropp som borde hindra vattnet från vattenbehållaren att okontrollerat rinna ut på sin väg därifrån till vattenvärmaren. I övrigt fungerade maskinen bra, så nu, då jag kokat en hel del pannor vatten för att få bort all eventuell kackerlackakacka inifrån maskinen, så har jag kokat gott ”Himalayan Java” kaffe i den. J Det gäller bara att stå brevid hela tiden och långsamt mata in vattnet anefter maskinen suger i sig det...

Vi hade en mikro i köket förra gången vi var här. Den fungerade senast, men nu fungerade den inte mera. Inte för att jag egentligen behövt den, det går lika fort att värma mat på gasspisen och det är dessutom för det mesta elavbrott då vi har matdags. I förrgår beställde vi ändå hit en elektriker, som tog micron med sig för att kolla upp den. I dag ringde han och berättade att kackerlackor ätit upp någon del inne i mikron, därför var den sönder. Jaha, grr... Elaka små djur!

Kackerlackor är ju nattdjur, så på dagarna ser man inte dem och störs inte av dem heller. Men då vi lade ut kackerlackagift i köket för typ en månad sedan då låg det 10-20 döda kackerlackor på köksgolvet varje dag i säkert en veckas tid. Urk... T.o.m. Mira lärde sig peka på dem och säga ”kacka”. Hon tycker förresten om alla småkryp  och är  inte alls rädd för dem, till skillnad för Anila och Inika som vägrar gå in i ett rum om det ligger någon (död eller levande) kackerlacka eller annan insekt där. Mira tjuter närmast av glädje och upphetsning om hon ser en ”kacka” eller ”mummu” (myra) och trampar lyckligt upp och ner  och viftar på armarna. J

På tal om köket: den där tanten som skulle bli vår nya hemhjälp stack efter två dagar, för hon tyckte jobbet inte passade henne. Så nu har vi tid till slutet av september att hitta någon ny som kan städa, laga mat och plocka bort döda och levande kackerlackor ur tösernas väg...

”Miima” kan själv!

I brist på revolutionerande nyheter eller annat att berätta om tänkte jag reflektera en stund över hur mycket Mira vuxit under resan. Vår lilla baby har till exempel de senaste veckorna blivit helt otroligt intresserad av böcker och att läsa. ”Oo-kaa, ”oo-kaa” säger hon med bok i handen och backar in i famnen på en. Jag är glad att jag kunde förutse det redan då vi packade i Finland, så hon fick samma kvot böcker med som de andra (7 st) trots att hon inte var ett dyft intresserad av böcker då vi reste. Det gör det lite mindre enformigt att läsa för henne, men visst blir det kul att komma till biblioteket i Finland och låna flera böcker. Jag längtar dessutom efter att få börja beta igenom småbarnshyllorna och se vad det kommit ut för nytt i Finland/Sverige sedan Inika var liten (yep, jag är en sann barnboksfreak, nästan galnare i barnböckerna än vad barnen själva är).

Samtidigt som Miras intresse för böcker har vuxit har också hennes ordförråd vuxit. Det växer i rent exponentiell hastighet för tillfället. Hon började för ett par veckor sedan kalla sig själv för ”Miimi” eller ”Miima”. I början sade hon mest ord med bokstaven k (kokka = kossa, kooouua = sko, koukka = flaska eller skruvkork till flaska, kakka = kacka eller kissa, kuku = hund (från nepalesiska khukur)). Mest svenska ord alltså, och något enstaka nepalesiskt. Så är det nog fortfarande, men nu kan hon också andra bokstäver än k, och så säger hon nästan flerordsmeningar, typ: didi (är) dää(r). Hon har också väldigt tydligt börjat visa vad hon vill, t.ex. kan hon ta en i fingret, dra iväg och peka ”titta” (alltså sitta) där hon vill att man ska sitta. Så har hon också lärt sig säga skilt då hon vill kacka eller ”icka” (kissa), men det sistnämnda kan också betyda ”dricka”, så där måste man lite kolla vad hon visar också (vill hon kissa brukar hon peka på byxorna eller lyfta på klänningen samtidigt hon säger det). Hon härmar efter vad andra säger och gör också. Då storasystrarna sjunger sin favortsång ”Let it go” (från Disney´s Frozen) och lyfter på händerna som prinsessan Elsa gör i filmen (musikvideon till låten i fråga är deras favorit i repris på Youtube), skrålar Mira med ”kååå” och snurrar runt med händerna högt i luften. Laddar upp en video där de sjunger, men de bästa showerna gör de såklart alltid då jag inte har kameran framme. :-/

Förutom att prata har hon också övat aktivt på att klä på sig själv. Egna kläder och andras kläder. Egna skor och andras. Av någon fascinerande anledning är hon nästan bättre än Inika på att pricka rätt sko på rätt fot. På tal om skor så vet hon förresten precis vems skor som hör till vem. Hon älskar att dela ut skor till var och envar. Hon tycker liksom att vi borde ha skorna på oss hela tiden, också inomhus, går vi barfota (inomhus) med skorna liggande i skohyllan tycker hon det är ett fel som hon borde korrigera, så hon kommer skringande efter med våra ”kooua” och dimper ner dem framför fötterna på oss. Samma gör hon med diverse kläder, böcker, väskor och annat vi lämnar efter oss; hon har stenhård koll på vem alla ägodelar tillhör. Utom då telefoner, dem delar hon inte ut, utan promenerar istället runt och ropar ”pappa, pappa” i luren (kommer antagligen från det att vi varje kväll brukade ringa godnattsamtal till Raju då vi ännu var i Finland, väldigt många andra än honom har hon egentligen aldrig talat i telefon med).

Anilas leggins på ena benet och Inikas leggins på andra benet ;-)

De hårda stentrapporna här hemma, som jag i början var säker på att hon skulle falla ner för och slå sig fördärvad i, tar hon sig numera galant upp och ner för. För det mesta gående med en fot i taget och ett stadigt grepp om pinnarna i trappräcket. Hon har faktiskt inte fallit en enda gång ännu, men hon har övat något helt otroligt mycket, först krypande och sedan någon vecka tillbaka också gående. Trappuppgångspromenader har helt från början varit en av de saker hon tycker bäst om att göra här hemma (näst efter att sortera och dela ut skor eller leka med vatten).

En dryg månad gammal bild, här går hon ännu på alla fyra i stentrapporna.

Jag märker att en del babyprylar jag packade med som vi hade stor nytta av med Inika här under förra resan nu helt blivit oanvända. T.ex. haklappen (som hon inte nedlåter sig att använda), resematstolen (hon vägrar sitta fastspänd på en stol och bli matad), extra sug-inläggen för blöjorna (hon kvälls- och morgonkissar så duktigt att det sällan kommer mer än en liten skvätt i blöjorna på natten, om ens det) och så alla bodyn (eftersom hon för det mesta har klänning eller kjol och småbyxor, knäppningen som bodyn har mellan benen verkar potentiellt obekväm utan blöja, så har inte ens försökt använda dem på henne). De 15 burkar babymat vi släpade med oss har hon också vägrat röra (storasystrarna åt däremot med god aptit upp några burkar ”pasta med nötkött” som jag hade med till Kathmandu. Visste ni förresten att 15 x 200 g babymat i glasburkar (+lite wellpapp och bubbelplast som förpackningsmaterial) väger ca 6 kg? Jag kunde ha packat med ganska många böcker istället...

Cykla själv? Nej, det lyckas nog inte riktigt ännu...

Vi ska få ny hemhjälp

Ramkumari, vår hemhjälp, berättade här om dagen att hon ska gifta om sig och flytta bort om några veckor! Hennes nya man är någon som Bishnudidi rekommenderade till henne, en änkling i kanske 50-60 års åldern som bott ett antal år i Indien. Han har vuxna barn och ett antal barnbarn också. Hon var först lite tveksam eftersom han är så gammal (själv är hon bara 33 år), men så hörde hon en massa goda saker om honom och beslöt sig (efter en miljon telefonsamtal till alla sina miljoner vänner och bekanta) att strunta i hans ålder. Hon och hennes nya man har inte träffats ännu, men de har växlat några ord i telefon någon enstaka gång. Jag berättade säkert tidigare att Ramkumari är frånskild. Hennes förra man drack, misshandlade henne och vänsterprasslade och hon lämnade själv in skilsmässoansökan för 4 år sedan (varpå han krävde att få alla hennes smycken och dessutom full vårdnad om barnen, som hon inte har fått se på 4 år!). Den här nya verkar bättre, så jag hoppas hon har bättre tur nu.

Ramkumari är en verkligt trevlig människa; hon har humor, är för det mesta glad, verkar klara av de flesta situationer och har också egen vilja och är inte heller rädd att säga sina åsikter om saker och ting (typ Amas oförmåga att använda kylsåpet/frysen vi har på rätt sätt och Buas ovana att snåla med vattnet och låta bli att spola på wc). Hon är modernare, käckare och öppnare än någon hemhjälp vi någonsin tidigare haft. Vi kommer utmärkt överens och det är jättesynd att hon ska flytta bort. Hon kommer bra överens med barnen också. Hon var faktiskt den första här som Mira gick med på att sitta i famnen hos. Som extra bonus är hon dessutom väldigt vacker, med tjockt, långt hår ner till höfterna och helt perfekta tänder.

I dag morse kom vår nya hemhjälp på besök. Hon talade nästan viskande, verkade väldigt nervös och osäker på sig själv och arbetade väldigt långsamt. Hon såg dessutom inget vidare ut: ena framtanden var helt brun och så hade hon något underligt med ögonen som inte ens hennes glasögon lyckades dölja, fast jag inte helt kan lägga fingret på vad det var. Intrycket jag fick av henne var med andra ord inget vidare, hon var mer som en karrikatyr av klassens nörd än som den tjej jag skrattar och skämtar med i köket. Man kan ju hoppas hon lagar god mat åtminstone och håller rent i knutarna, det är ju trots allt huvudsaken. Kanske hon inte är så blyg och nervös heller sedan då hon vant sig vid platsen.

Dammigt med byggboom

För ett par dagar sedan började våra grannar, de som har cheeseball-kiosken, riva sitt hus. Rivningsarbetet började en tidig morgon med att tre starka män kom och rev ner plåttaket från huset. De fortsatte sedan med att gå lös på resten av huset med slägga. Efter en dag var allt tak och en del av övre våningens väggar borta. Efter följande dag var övre våningen borta. Efter ännu en dag fanns inte mycket kvar av nedre våningen heller. Här har varit väldigt soligt de senaste dagarna, monsunsäsongen är helt tydligt på väg att ta slut. Deras hus är ett traditionellt nepalesiskt hus byggt främst stenar och lera. Alla våra balkonger (och näsor och lungor också, känns det som) har därför de senaste dagarna varit fyllda av det brunröda fina dammet från grannens rasande lerväggar. Tur att de är så effektiva med rivningsarbetet att det säkert bara är högst en eller två dagar kvar av det!

Jag tror jag redan tidigare nämnde att de ska bygga ett ungefär 5 våningar högt hus på samma ställe där deras nuvarande traditionellt nepalesiska 2-våningshus har stått. I deras nya hus ska de ha omkring 25 hotellrum, förutom de rum där de själva ska bo. Deras nya hus blir ungefär två våningar högre än vårt. Det kommer att stå ungefär 5 meter från vårt, i riktning mot sjön. Antagligen blir det ganska bye bye med vår sjöutsikt sedan, om vi inte hittar på att bygga ännu högre (eller någon utsiktsplatå, jag såg ett hotell här i lakeside som hade ett högt utsiktstorn på sin översta takterrass!). Nästa gång vi kommer hit kan vi alltså inte längre ostört vistas på takterrassen och titta ner på andra, de och deras turister kan istället sitta och kika ner på vad vi sysslar med. Synd.

Vår grannes granne åt andra hållet har också nyligen rivit sitt hus och ska bygga något flervåningshotell på tomten. Det lär finnas någon förordning om att hus i Lakeside inte får vara högre än 3 våningar (tror jag det var, eller kanske t.o.m. bara 2). Eftersom Nepal inte på flera år haft någon fungerande regering eller ens någon överenskommelse om hur den nya grundlagen ska se ut, så tar en massa människor tillfället i akt och bryter mot förordningarna då det inte finns någon som övervakar dem. Folk förväntar sig dessutom att det snart kommer att komma en ny förordning som tillåter högre hus, och att ingen kommer att bli tvungen att riva sådant som redan är byggt. Byggboomen beror också på de mängder kinesiska och indiska turister som hittat Nepal, och på att det inte finns ordentliga förordningar om skattebetalning heller (eller övervakning av de befintliga förordningarna). Därför tar många chansen där också och öppnar egna företag inom turismen där det just nu åtminstone för en tid framåt ganska lätt och ”skattefritt” går att tjäna mycket pengar snabbt. Raju har också många vänner som hoppat på det tåget, och somliga har försökt fresta honom också att stanna och ”bli rik” inom turismen. ”Inte en chans” har varit min attityd till saken. Dels för att jag tycker det är fel att så opportunistiskt utnyttja laglösheten, jag tror det kommer att straffa sig, förr eller senare. Till exempel så att Nepal som Indien blir ett samhälle med väldigt stora klyftor mellan rika och fattiga, vilket för med sig brottslighet och annat elände. Dessutom är jag inte så väldigt intresserad av att bli rik, det finns liksom fiffigare saker att göra i livet. Jag kommer fortsättningsvis gärna hit på semester, men det finns så mycket både materiellt (min symaskin, ingredienser för att tillreda varierande kost, ugn) och immateriellt (vänner, släktingar, skolundervisning av god kvalitet för töserna) som saknas här att jag nog inte skulle kunna tänka mig att bosätta mig här för flera år i taget, åtminstone inte i det här skedet av livet.

Skype till Finland och pizzamiddag

Dagens höjdpunkt var utan tvivel ett drygt timme långt videosamtal med momi och morfar i Finland. Diverse mer eller mindre relevanta saker skulle absolut visas upp av flickorna (typ alla sidor i en ABC-pysselbok, Inikas ”fladdubok” alltså) men vi talade nog helt vettiga saker också ;-) Det var meningen att vi skulle ringas redan före vår Kathmanduresa, men eftersom jag råddat med vår avresedag så blev det inte av då. Samtalet var därför extra efterlängtat. Tänka vad bra att det finns sådant som Skype, och att vi har trådlöst nät här hemma. Så mycket enklare och roligare för oss alla att tala med video och inte bara med telefon, och att kunna göra det hemifrån och inte från nätcafé. På tal om nätcaféer så har över hälften i Lakeside stängts och ersatts med Paragliding-firmor eller t-skjorts- eller pashminabutiker. De flesta caféer, restauranger och hotell har nämligen trådlöst Internet här i Lakeside nuförtiden (och också i Thamel i Kathmandu).

Dagens nästbästa händelse var den pizzamiddag jag bjöd tjejerna på, som fick ersätta kvällsmålet. Jag tänkte att vår nästa vecka långa resa till Kathmandu med total frånvaro av dal bhat (ris och linssoppa) skulle göra att de skulle orka lite bättre med maten igen, men effekten var nästan tvärtom; det verkar vara mera motbjudande än någonsin för dem att äta maten. Raju hade annat för sig på kvällen så jag bestämde att försöka klara av att både äta själv och sköta alla tre töser ensam på restaurangen. Jag förberedde dem att jag inte kommmer att kunna springa på wc med dem mitt under måltiden, så alla hade fixat sina behov före vi gick hemifrån. Och fint gick det! Jag måste säga att jag är väldigt stolt över deras beteende. Anila och Inika delade utan gnäll och utan wc-pauser eller annat överlopps spring en hel pizza. Mira åt en slice, hällde ut min bananlassi (men i riktning bort från alla andra, inte i någons famn, och utan att ens söndra glaset) och vandrade sedan lite omkring i restaurangen (men ändå utan att rymma ut på gatan). Och jag kunde alltså utan stress äta min pizza. Vår favoritrestaurang var nu färdigt renoverad, så vi åt såklart där. De hade t.o.m. lyckats bli av med de svärmar av flugor som tjuvåt av pizzan senast vi var där. Och så hade de nymålade väggar och nya dukar och allt var väldigt fräscht och fint där. Mira har förresten lärt sig säga pizza, eller ”pitta” säger hon. Det betyder å andra sidan inte bara pizza, utan är hennes samlingsnamn för allt som är platt och runt och går att äta. ”Pitta” kan alltså också betyda omelett, parathabröd, nanbröd eller plättar.

Hemma igen från Kathmandu

Beklagar pausen i skrivandet. Barnens datorabstinens och diverse högar med smutstvätt har gjort det svårt att varken skriva eller posta något nytt hit på ett tag...

I går på eftermiddagen kom vi hem från vår 6 dagar långa och jättelyckade resa till Kathmandu. Vi fick kanske inte så mycket uträttat som jag hade tänkt mig (typ shopping och sådant) men vi gjorde en massa och reste omkring mycket mer än vad jag hade vågat hoppas på. För att inte rådda till kronologin här i bloggen och för att undvika för långa inlägg delar jag in texten om Kathmandu i flera delar. Hoppas det blir läsligare så. Här i Pokhara hade för övrigt inte mycket hänt medan vi var borta, förutom då att Sudesh och Abishek åkt tillbaka till Europa, men det skedde ju faktiskt redan några dagar innan vi åkte till KTM.

Retur från Kathmandu och lite om småbarn på restaurang

Klockan 7 på morgonen åkte vår buss iväg från Kathmandu till Pokhara, dit vi anlände vid 15.30-tiden på eftermiddagen. Bussresan gick förvånansvärt enkelt, trots att min plan att ha barnen länge upp så att de skulle sova mycket i bussen sket sig (de var nog länge uppe, men bara Mira sov, och inte ens hon särskilt mycket).

Anila diskuterar utsikten genom bussfönstret med Mira.

Efter ett par dagar i Kathmandu och många bökiga restaurangbesök ser jag fram emot den tid om några år då vi kan gå på restaurang hela familjen:

- Utan att någon, vanligen 3-åringen, genast som maten kommer vill på toa och sedan vill sitta där och diskutera livets mysterier i eeevigheter medan den andra av oss vuxna sitter med kallnande mat och de två övriga barnen vid bordet och väntar.

- Utan att någon klättrar upp på matbordet och i värsta fall trampar i någons mat eller häller ut någons dricka i någon annans famn.

- utan att någon lyfter matbitar i dricksglasen (både eget och andras) eller häller dricka på tallriken.

- utan att någon springer runt i restaurangen eller kryper runt på golvet (eller lägger sig ner raklång på golvet i protest mot att hon inte får t.ex. söndra prydnadsväxterna).

- utan att någon med våld insisterar att flytta sugröret helt in och ut ur glaset/flaskan mellan varje klunk så att det strittar cokis eller lassi eller något annat kletigt över alla och hela bordet.

Ändå måste jag säga att Nepal och Kathmandu, trots närmast total avsaknad av barnstolar och andra tillbehör som gör restaurangbesök enklare i t.ex. Finland, och med service som ofta är lååångsam, är ett helt ok land att vara på restaurang med barn. Det beror på mycket, kanske främst:

- Folks attityd till barn. Ingen tycker att barn är besvärliga, inte ens då de klättrar på bordet och kastar mat och skor omkring sig.

- Alla restauranger med låga bord (där man kan stå eller sitta omkring på dynor på golvet, beroende på vilken storlek man är).

- Alla restauranger med breda soffor där barnen kan sova eller leka bakom ryggen på de som försöker äta.

- Flexibiliteten med menyn på de flesta ställen: nästan var som helst går restaurangerna med på att modifiera rätterna på menyn eller hitta på nya rätter för att de ska passa barnens smak.

- Prisnivån. Det är inte så störande om barnen lämnar en stor portion mat för under 2 euro så gott som orörd, jämfört med om samma hänt för en 12 euros portion i något annat land.

Men, som sagt, visst blir de här restaurangbesöken mer njutbara om sådär två eller tre år (eller ännu mera). Sedan då man kan koncentrera sig mer på själva maten och hur den smakar än på var någonstans på bordet den är placerad i relation till vart den yngstas händer och fötter räcks

Kathmandu Dag 5: Misslyckad klostertur, bättre tur i Kirtipur och så en grotta

Vi fick igen låna Nirmals bil och chaufför. Den här dagen åkte vi först till en kulle lite nordväst om Kathmandu, där ett nytt och fint buddhistiskt kloster finns, som Nirmal rekommenderat. Då vi efter många om och men och med några felkörningar hittat dit konstaterade vi att klostret bakom de höga murarna var öppet för besökare bara en dag i veckan, och så klart inte just den dagen vi var där. Så vi kollade in utsikten ett tag (dimmigt, inte mycket att se) och åkte ner igen.

Åkte vidare till Kirtipur, dit vi själva egentligen från början planerat åka. En charmig gammal by i västra utkanten av Kathmandu. Där kollade vi in några fina tempel.

Anila leder Mira i mitt hemgjorda babykoppel. I smyg, för Mira accepterade inte att någon annan än jag ledde runt henne i det. Männen i bakgrunden tittar nyfiket och roat på, liksom alla andra som såg Mira med kopplet. Den uppmärksamheten vi brukar väcka med kärran i Pokhara är inget emot hur mycket uppmärksamhet och frågor av nyfikna ortsbor som den här barnprylen väckte :P Men den var verkligt bra att ha då vi försökte t.ex. ta fotografier eller kolla något i guideboken utan att Mira genast rymde eller trillade ner för någon hög trappa.

Inika och Raju sitter på en för Nepal typisk plattform
 med tak, som används för just det; att sitta på, ta det lugnt
och kanske skvallra eller diskutera dagspolitiska ärenden.

Töserna vid en av de två elefantstatyerna
 som vaktade ett av templen.

Utanför ett av templen.

Inika med en tempelklocka.

Sedan åt vi lunch på en restaurang som samtidigt var ett hembygdsmuseum där de tillredde maten på traditionellt vis på öppen lerspis medan restauranggästerna satt och åt och väntade på maten på dynor på en halmmatta i samma rum. Intressant!

Mira provar på att mala linser.

Momo-lunch, serverad på super-ekovänliga tallrikar av stora löv,
avnjuten av Inika, liggandes och med full service ;-)

Kvinnorna i restaurangen tillverkar slaget ris på traditionellt
 sätt. Maten tillreds på lerspisen i bakgrunden.

Efter maten åkte vi vidare till Manjushree-parken, en park vid en flod i närheten. Där fanns också en grotta, dit Raju och Anila och Inika gick. De gick bara på en kort guidad tur i grottan. Grottan är en av Asiens längsta och största, och det finns möjlighet att gå på flera timmar långa rundturer i den. Tösernas vandring lär ha varit väldigt spännande och lite skrämmande, eller ganska mycket skrämmande i början till och med. Anila beklagade att hon varit så nervös att hon helt glömt att ta bilder för mig att se. Jätteroligt hade det varit i varje fall och smutsiga och dammiga var de av att klämma sig genom vissa trånga passager. Jag besöker gärna själv grottan någon annan resa, då Mira också är tillräckligt gammal att komma med.

Apa på över 100 år gammal hängbro
 vid Manjushreeparken.

Från parken och grottan åkte vi vidare till staden Lalitpur (som också kallas Patan) och Fair Trade butikerna där. Vi shoppade lite julklappar och ännu ett ihopvikbart blombord till oss själva (mindre än de tidigare vi har, vi ska ställa det ovanpå TV-bordet tror jag), sedan åkte vi till Nirmals hem i utkanten av Lalitpur. Hans fru bjöd på te och vi småpratade en stund med hans föräldrar som också bor i samma hus. Sedan åkte vi och Nirmal och hans fru och 4-åriga dotter till en restaurang i Lalitpur. Där åt jag god mexikansk mat och himmelsk tiramisu till efterrätt. Hemma i hotellet packade vi och gick till sängs.

Kathmandu dag 4: Biltur till Nagarkot och Chengu Narayan och lite om trafik och bilar

Rajus kompis Nirmal, som tidigare bott i Finland, lånade sin bil och en chaufför till oss. Nirmal försökte först övertyga mig om hur enkelt det är att köra själv, men jag lät mig verkligen inte övertygas, därför chauffören. Trafiken i Nepal i allmänhet och Kathmandu i synnerhet har inte förändrats särskilt mycket sedan vi var här senast. Det finns fortfarande inte särskilt många trafikmärken eller trafikregler i användning alltså. Trafikljusen, som var nya och fina senast vi var här har nu helt försvunnit, både från Kathmandu och Pokhara. Gissar att det antingen var så att något lands u-landshjälpfond donerade ljusen men glömde tänka på reservdelar och underhåll. Eller så kostar det helt enkelt mindre i drift att ha ett par poliser stående i de större korsningarna än att betala elektricitet och underhåll till trafikljusen. Det som däremot är positivt är att polisen är mer synlig med razzior där de checkar att folk inte kör alkoholpåverkade. Jättebra tycker jag, för folks attityd till alkohol och trafik verkar överlag ännu vara att det är ok att dricka så länge man själv anser att man klarar av att köra (och de som vågar yttra dylika påståenden i min närvaro brukar få höra ett par välvalda ord om vad jag anser om saken. Grrr...).

En synlig förändring i Kathmandus trafikflöde är att det finns en hel del fler privata bilar, riktigt nya och fräscha sådana dessutom, i för en finländare ”normala” märken som Toyota, Honda, Kia och Skoda. Tidigare har de flesta bilar varit taxin, och de flesta taxin varit av märket Suzuki Maruti, en minimal, kantig modell med minimalistisk ofta söndrig utrustning och ofta väldigt många år på nacken. Nu finns det t.o.m. helt fräscha och moderna taxibilar här! Nirmal berättade däremot, att han ett par månader efter att han följt medelklassen trend och sålt sin motorcykel och köpt en bil, köpte sig en ny motorcykel eftersom det är hopplöst att ta sig fram i Kathmandus trafikkaos med bil. Bilen använder han bara när han ska föra hela sin familj någonstans längre bort, eller då någon kompis eller släkting vill låna den.

Nog om trafiken. I Nirmals bil lämnade vi Kathmandus trafikkaos bakom oss och åkte till Nagarkot, ett populärt utflyktsmål drygt 1,5 timmar utanför Kathmandu. Nagarkot är ett kluster av hotell och restauranger uppe på ett högt berg, därifrån man kan se Mount Everest och flera andra berg i Himalayas. För att göra det borde man däremot stanna över natten och besöka utsiktstornet i soluppgången. Då vi kom dit vid 12-tiden var det redan väldigt molnigt och vi såg nog bara dalen under berget (som ju nog också var helt vacker). Första 2 metrarna av utsiktstornets stege var sönder men folk klättrade med olik taktik upp till plattformen ändå. Anila och Raju och Inika var också där uppe (men man såg nog inte bättre därifrån heller).

Vi körde vidare ner i dalen och vidare till Changu Narayan, ett tempel i en by på en kulle norr om Bhaktapur. Där hade jag aldrig varit tidigare, inte Raju heller. Det var vackert, faktiskt t.o.m. listat som UNESCO världsarv. Också byn omkring templet var mysig. Vi gick till ett litet museum i byn där de bl.a. hade utställt ca 200 år gammalt okokt ris (!) och världens minsta mynt, typ 5 mm i diameter minimala nepalesiska mynt från ca 200 år tillbaka (papperspengar började för övrigt användas i Nepal först på 1940-talet, tänk att folk gick runt med bara pengapåsar fulla med mynt fram till det!).

Inika och Anila kollar in en hantverksbutik i Chengu Narayan

Mira kollar in en hantverkare som tillverkar masker.

Flickorna bekantar sig med statyerna på
Chengu Narayan templets innergård.

Inika hjälper Mira ringa i klockan.

Flickorna på promenad i byn.

Ett par som torkar chili och majs på sin balkong.

Sedan åkte vi tillbaka till Kathmandu, fastnade i Kathmandus kvällstraffikkaos och åt takeaway snacks till middag på hotellrummet, då vi äntligen kom dit.

Kathmandu dag 3: Kumari Jatra

Inledde dagen med lite mestades resultatlös shopping i Thamel. Allt jag hittade var antingen fel storlek, för dyrt eller fel färg. Inte ens min favoritbutik hade något att komma med. Hrmpf.

På eftermiddagen gjorde vi en skumpig rickshawtur till Durbar Marg torget i två rickshaws. Vi ryms inte mera hela familjen i en. Där skulle Kumari Jatra festivalens första och största happening just börja: Den heligaste av de heliga kumarierna skulle föras runt gamlastan i en stor pyntad kärra. En kumari är en flicka som anses vara en levande gud. Hon är ofta ca 3-14 år gammal, som väljs ut genom en invecklad urvalsprocess (hon får bl.a. inte bli rädd för demonmasker och måste vara från visst kast och ha vissa fysiska egenskaper). Då hon blivit utvald flyttar hon in i kumarihuset (nuförtiden tillsammans med sina föräldrar). Hon upphör vara kumari om hon börjar blöda, alltså antingen om hon råkar stöta sig eller om hon uppnår puberteten. Då hamnar genast hon och hennes familj flytta ut ur kumarihuset och hon blir vanlig dödlig igen (hur ”vanlig” hon nu klarar av att bli efter att ha levt sin barndom så exklusivt. Tidigare ansågs det dessutom vara otur att gifta sig med f.d. kumaris eller överhuvudtaget ha mycket att göra med dem, så deras liv var ganska åt skiten efter att de blivit utkastade ur kumarihuset). Det finns många olika kumaris i Kathmandudalen, den heligaste av dem alla bor i Kumarihuset vid Durbar Marg torget i gamla stan i Kathmandu. Kumarin får inte röra marken med fötterna utan måste alltid bäras omkring, eller åka i kumarikärra (som närmast liknar en utsmyckad bröllopstårta på hjul). Hon åker omkring ett par gånger om året, de viktigaste åkturerna gör hon runt omkring i gamla stan under Kumari Jatra festivalen, som inträffar som förlängning av Indra Jatra festivalen i augusti/september. Övrig tid sitter hon i kumarihuset och visar sig nu och då för beundrare i fönstren på övre våningen av kumarihuset. Hon får däremot aldrig le eller skratta (åtminstone inte då andra ser på).

Folk på den nepalesiska läktarn trängs och väntar.

Vi trodde alltså att showen skulle börja när som helst då vi kom till torget, men hade ganska totalt fel. Först dirigerade poliser och arrangörer bara människor hit och dit. Sedan anlände orkestern, och sedan började olika länders diplomater och andra viktiga människor anlända med bilar eller till fots. Finland hade också någon representant på plats. Nepals ministrar och andra viktiga typer kom också åkande i fina bilar och alla dessa viktiga mestadels män samlades på den stora balkongen till den vita byggnaden, granne med kumarihuset. En stor armétrupp marcherade in i procession och tog plats på torget nedanför. Det småregnade lite av och till. Vi stod på ”turist-läktaren” på de höga trapporna runt ett tempel vid torget. En annan tempeltrappa var reserverad till nepaleser och det tempel som var närmast kumarihuset var reserverat till pressen.

Här inne satt kumarin.

Efter typ dryga 2 timmar började det äntligen hända något på torget: en man klädd i en röd monstermask dansade en vild dans. Sedan kom ett följe springande med folk som slog på slaginstrument eller blåste i blåsinstrument eller annars bara tjoade omkring. Med sig hade de en vit elefantmaskot med ett par människor inuti. Den dansade av och an på torget mellan armetruppen och viktig-gubbe-balkongen. I det skedet hade Raju och flickorna gått till ett annat ställe på turistläktaren än jag, där de såg bättre vad som hände. Jag stod bakom några väldigt långa turister på översta trappsteget av turistläktaren, i regnskydd men med en av och till gnällande Mira i Manduca-bärsele på magen. Efter elefantdansen tog det igen en stund, sedan rullades kumarikärrorna till torget och kumarin blev inlyft i en av dem. Vem som åkte i de andra är jag inte helt säker på. Sedan åkte hon runt omkring i kvarteren i gamla stan i flera timmar, ända tills efter att det blev mörkt på kvällen.

Bland duvor och tempel.

Vi stannade inte för att titta så värst länge, utan gick till en annan del av torget där vi lekte med och matade duvor istället. Sedan åt vi lunch (eller vad man nu kan kalla det, klockan var typ 17.30 vid det laget) på Rajus och min favoritrestaurang, sydindiska vegetariska Nandan vid New Road. Sedan hem, först till fots genom vindlande trånga gränder, sedan med taxi då vi överraskande kom ut på helt fel sida av ”labyrinten” (fast Raju så klart låtsades att han hela tiden planerat gå just precis dit... ;-))

Kathmandu Dag 2: Zoo

Planen var att gå till slottet, för Anila har redan en tid haft prinsessdille (och Inika också, eftersom hon har samma dillen som kära storasyrran). Då vi kom fram konstaterade vi att slottet var stängt p.g.a. Indra Jatra festivalen. Jag föreslog att ta en taxi till staden Bhaktapur istället, Raju totalvägrade eftersom jag inte hade tagit passet med mig (för att bevisa att Raju och jag är gifta) och det kostar 15 euro in för turister (själv skulle jag utan tvekan gärna betala 15 euro för att restaurera något så vackert som världskulturarvet Bhaktapur, men Raju litar inte på att pengarna används till rätta ändamål).

Efter en stunds häftig ordväxling om vad vi skulle göra och en nervlugnande paus hos en gatuskomakare som fixade Miras söndriga skor (sulan höll på att lossna) bestämde vi oss för att ta en taxi till Kathmandu zoo. Det visade sig vara en utmärkt idé, fastän jag var lite tveksam först då vi varit där så nyligen (hösten 2011). Djurparken hade däremot restaurerats och blivit ännu finare och djurvänligare än senast (den var faktiskt helt rimligt ok redan förra gången vi var där). Hyenan låg inte mera och flämtade på golvet i en betongbunker, utan den låg istället och flämtade på marken på en gräs- och trädbeklädd tomt. Tigern, som tidigare bodde i en typ 10x10m stor betongbunker hade nu en stor, grön inhägnad, lik dem på Högholmen eller ännu större. Så stor att det först var jobbigt att alls få syn på den. En massa andra djur hade också fått bättre burar. Eftersom det var söndag, som i de flesta skolor/jobb är vanlig skoldag/jobbdag, så var det främst skolbarnsgrupper på zoo. Det var därför ingen kö alls till elefantridningen eller till det lilla nöjesfältet (senast var vi där på en lördag, och då var det otroligt långa köer). Flickorna åkte helikopter och berg- och dalbanatåg och så red vi hela familjen på en elefant. Det bästa som hände på hela resan, tyckte Anila!

Anila visar en björn åt Mira.

En struts betraktar Raju och Inika.

Guldfasan tror jag den här pippin hette.

Den här stora, glänsande blåa storken överraskade och skrämde Anila så hon hoppade högt i luften (ungefär så här: "wow, kolla den där fågeln!" "var? var? (tittar uppåt)" "där, rakt framför dig!" "iiikkk!")

Mira undrar om Raju kan flyga helikopter...

Där högt uppe satt vi! Mannen i vitt på bilden visar
 högaktning till elefanten genom att låta sin panna röra
 dess snabel. Mannen i blått är elefantskötare.

På zoo fanns också en vanlig lekpark med
 bl.a. en vanlig gungbräda. Minst lika roligt
 och exotiskt som att kolla in vilda djur,
 lekparker är väldigt sällsynta här i Nepal.

Vi åt sen lunch med Rajus kompis Nirmal i en restaurang nära zoo. Han bor i Lalitpur/Patan, en stad så granne med Kathmandu att de egentligen kan räknas som samma stad. Kathmandu zoo ligger f.ö. också i Lalitpur. Efter lunchen tog Nirmal oss på en sväng till några kullar utanför staden i sin bil.

Vi avslutade dagen med lite till shopping och middag på en Thairestaurang tillsammans med Rajus kompis Narayan, som alltså bor i samma hotell som vi. Som jag hade längtat efter smaken av grön Thaicurry...mmm...