Monday, July 24, 2017

Båttur på sjön

Idag var vi flera timmar på och runt sjön med en båttyp och hans motorbåt (el-motor, totalt ljudlös, härligt!) som Raju fixat fram. Dagens höjdpunkter var:

- att se en rovfågel fånga (och tappa) en ål


- ringa i klockor vid Barahi teplet på den lilla ön i sjön (Mira och Inika ringde i varenda en)


- undersöka vattenfall i djungeln (och se vackra fjärilar, som jag dessvärre aldrig hann fotografera)



- ha picknick på taket till huset som våra finsk-nepalesiska kompisar Mohan och Mahesh har köpt på andra sidan sjön (som nu var helt öde).



- att glida runt på vattnet. Det var en ganska jämngrå men ändå regnfri dag, så det blev inte ens för hett.
 


 




Då vi kommit i land igen träffade vi Ama och hennes pensionärsklubb, eller dvs. ett gäng väninnor i 60-70-årsåldern (pensionärer anser de sig ändå knappast vara, eftersom de samtliga säkert varit hemmafruar eller –mammor sedan övre tonåren, aldrig yrkesarbetande). Dessa damer i färgglada saris stannade en stund och pratade, och kommenterade flickorna med just de kommentarer Anila inte kan tåla, dvs att Anila ”ser ut precis som sin pappa” och Inika ”är precis som sin mamma”.

Sunday, July 23, 2017

Kusinkul, shopping och museumbesök

På lördag var det som vanligt igen kusindag, den här gången med Yuki. Hon kom redan genast efter hennes lunch, dvs. vårt morgonmål (nepaleser äter sitt första mål dal bhat, dvs ris och grönsaksstuvning med linssoppa, redan vid 10-11-tiden, dvs samtidigt flickorna och jag just har vaknat, tagit oss ner i köket och hällt upp våra morgonmålsflingor eller kokat gröt). Sedan lekte de hemlekar och gjorde videon och allt möjligt sådant som jag tydligen inte hade deras lov att titta på, för min närvaro störde leken. Jag var mer än nöjd över det, satt själv som klistrad vid Monika Fagerholms ”Glitterscenen”, som jag senare på kvällen läste färdig (älskar, älskar hennes berättarstil, språkanvändning och hela berättelsen var fascinerande, likt någon film av David Lynch (honom citerade hon förresten också i början av boken)). Den kommer definitivt med hem igen, ska inte säljas till lokala bokhandeln här.

 


Kusinerna lekte också i nya hängmattan, som jag tog med från Finland, men först nyligen hittade på ett sätt att vettigt hänga upp här. Gjorde rep av Rajus gamla söndriga jeans, som jag hittade när jag städade ett skåp i nedre våningen. Helt hängmatta blev den ju inte, men gunga, och den är skön att läsa i också, halvt bakåtlutad i indianställning. Jag är väldigt nöjd att få den upp nu äntligen, jag köpte ju faktiskt hela 3 hängmattor bara för att få den här ena. Först en från tori.fi som var fin färg, men som jag först då den kom hemskickad märkte att hade 140 cm långa stadiga trästödpinnar i vardera ändan (!). Inte möjlig att få in i en kappsäck alltså. Sedan försökte jag kvickt hitta andra förmånliga före vår resa, och hittade på tori eller huuto någon som sålde två för priset av en, dvs de här jag köpte. Den andra lämnade jag i Finland.


Sedan fick Yuki till tösernas glädje äntligen lov att stanna över natten. Tidigare har hon inte fått för ”hon blir förkyld av att sova med fläkten på”, vilket vi alltid gör i vårt sovrum. Vet inte varrför det plötsligt inte var ett problem längre. Hon blir förresten förkyld av att simma i kallt vatten, äta glass eller dricka kalla drycker också, vilka hon alla råkade ut för under denna övernattning här, men vad jag hört har hon inte ännu åtminstone blivit sjuk. På söndag morgon måste hon tidigt till skolan ändå, så hon hade gått redan då flickorna vaknade.


Ama, Bishnudidi, flickorna och jag åkte istället iväg till International mountaineering museum och efter det till Mahendrapul för att shoppa. Museumet är ganska nytt, stort och välutrustat. Intressantast tyckte jag var bilder som jämförde bergsfolk i Europa för ca 70-50 år sedan med bilder av samma saker från Nepal. Den enda skillnad man såg var faktiskt hudfärgen och kläderna. Arbetsredskapen, sättet att bära saker i korgar på ryggen, eller bundet rakt på ryggen, sätt att laga mat etc. var så gott som identiska! Det hade jag aldrig trott, då jag själv blev helt ställd när Bishnudidis man för några veckor sedan frågade mig vad som är lika här och i Finland och jag inte just då kom på en enda sak, utom typ att folk sover på natten och går till jobb och skola på dagen. Annat intressant på museet var bilder från Pokhara och Kathmandu från 50-talet framåt. Första flygen till Pokhara kom då, bilar och landsvägen faktiskt först tiotal år senare. Gillade också flygfoton från Bodnath stupa i Kathmandu från 50-talet, 90-talet och 2001 och 2013, där man väldigt åskådligt ser hur Bodnath stupan, från att ha varit mitt på åkern på 50-talet nu är mitt inne i ett väldigt tätt bebyggt bostadsområde. Flygfoton från Pokhara Lakeside från 90-talet, 2001 och 2013 visade också väldigt tydligt vad jag så många gånger kommenterat, att här är en väldig byggboom på gång. Töserna tyckte det roligaste var att bestiga en miniatyr av något berg (Mt. Manaslu?) som fanns på gården utanför museet. Observationer av Yetin väckte mest intresse inne i själva museet.
  




I Mahendrapul kollade vi kläder till töserna och mig, Bishnu vill ge någonting som gåva. Mira meddelade bestämt upprepade gånger med många sura ”nej!” att hon inget ville ha. Anila hittade som vanligt en massa, och Inika hittade något hon också. Själv valde jag tyg till en ny bommulls-nepalidräkt för vardagsbruk, mina gamla börjar vara ganska slitna. De äldsta är ju faktiskt från min första resa här, hösten 2001! Vi hann inte ännu till sömmerskan för att lämna in beställningen, så jag har bara tygerna ännu, men den ska bli ärmlös med ganska urringad rygg och i knälängd hade jag tänkt, och med ganska lösa byxor till. Vi ska göra återbesök i Mahendrapul om några dagar för att shoppa färdigt.

Friday, July 21, 2017

Vår lilla nattödla och Miras bästiskråka

Här i vårt sovrum, under plattan som fäster vägglampan vid väggen, har sedan kanske en månad tillbaka bott en nattödla. Den föddes i vårt rum tillsammans med sin tvillingsyster/bror, som sökte sig till något annat revir. Före de föddes bodde i kanske en vecka en stor nattödla här, deras mamma, som kväkte sitt skrattande läte på nätterna. Nattödlan är  vår lilla gullegris, flickorna blir alltid lika glada då den kryper fram ur sitt gömställe, och att se den fånga småflugor i taket upphör aldrig att fascinera. I början var den så pytteliten och klen att man fick lust att själv fånga flugor, mosa dem och mata den för att den skulle klara sig. Men helt själv har den lärt sig att fånga sina flugor, och lite har den nog vuxit också, fast den ännu är bara kanske 5 cm lång (de vuxna nattödlorna kan bli typ 10-15 cm långa). Ödlearten heter ju inte på riktigt nattödla, det är bara så vi alltid kallat dem. På riktigt är de något slags geckon kanske, nästan färglösa små ödlor som är aktivast på natten då de fångar flugor i taket i de flesta nepalesiska hus. Vår lilla söta nattödla är inte någon linslus direkt, har inte lyckats få en enda vettig bild av den trots envetna försök. Kvickt som en vessla kilar den alltid tillbaka in bakom lampan med sin gulliga lilla svans viftande av och an så fort att man inte ens kan se den, genast då jag plockar fram kameran. Här är de bästa bilderna jag lyckats få av den, på bilden i mitten gömmer den sig i sitt bo under lampan:


Ett annat djur vi håller koll på, framförallt Mira, är kråkan, eller egentligen kråkparet, som håller till på takterrassen och vår balkong. De har för någon vecka sedan byggt bo i trädet utanför vårt fönster. Tyvärr på bortre sidan av trädkronan, så att man knappt får syn på det genom grenarna och lövverket. Kråkorna brukar komma och titta på när vi tvättar kläder, och Mira brukar jaga dem eller försöka närma sig dem och prata med dem. Hon kallar den ”min bästiskråka och dens kompis”. Vilken av dem som är bästiskråkan och vilken är dess kompis spelar ingen roll. Inga bilder av den heller, eller kanske, för jag illustrerar med en motsvarande (eller samma) kråka som höll till här för tre år sedan.

Wednesday, July 19, 2017

Flyga med Anila och resan i Kathmandu valley

I går på eftermiddagen kom vi tillbaka hem från vår resa till Kathmandu och några byar i Kathmandu dalen. Tillbakaresan gick ganska smooth, vi åkte i en stor och luftkonditionerad buss och lyckades undvika rusning eller olyckor eller annat dröjsmål på landsvägen, så den 200 km långa resan tog bara 8 timmar, inklusive bl.a. lunchpaus vid den här fina floden.

Jag delar in det här inlägget i flera dagar och fejkar postningsdatumen, så det blir lättare att läsa. Och lägger till mera bilder i morgon eller senare, om datorn går med på att samarbeta (den har som sagt blivit väldigt opålitlig och väldigt lilarandig tidvis, omöjligt att hantera bildmaterial då den flippar).

Idag har jag och Anila äntligen fått paraglida ner från Sarangkot. Vädret och ”piloternas” tidtabell har inte tillåtit det tidigare, men idag flög vi tandem med Binod och hans kompis/paraglidepilotkollega. En lång och härlig flygtur, och fick nu äntligen göra lite luftakrobatik också, lite gungande av och an och spiralcirklande i luften alltså, så det blev lite mer nöjespark/adrenalinkickfeelis över det hela än för tre år sedan då jag senast flög. Är väldigt nöjd, och det var Anila också. Under en timme efter att vi landat bytte vädret om totalt då ett åskväder svepte över dalen, så vår flygtur var otroligt bra timad.






Monday, July 17, 2017

Kathmandus sevärdheter

På måndag fick vi igen låna Nirmals bil och samma chaufför, men efter söndagens eskapader var alla ense om att vi inte ville sitta längre än nödvändigt i bil. Efter ett gott morgonmål på Helena’s takterrass (på 7:e våningen, bland de högsta i Thamel), åkte vi därför till Swayambhunath, även kallat aptemplet, som ligger kanske 2 km från Thamel. Hur i hela fridens namn det ändå lyckades ta vår chaufför nästan 30 min att ta oss dit är ett mysterium för mig, det var inte ens rusningstrafik. Vi snurrade på praying wheels och beundrade templet och stupan en stund, och aporna. Flickorna tyckte aporna var roligast, men flickorna var å andra sidan också ganska rädda för dem (för vi hade förmanat dem att inte gå för nära för aporna kan ha rabies, så de verkade förvänta sig att alla apor var i beredskap till blodig attack när som helst). Söta apungar tittade vi ändå på en del, dem fanns det gott om.
Morgonmål deluxe med stekt banan och croissant och fin utsikt.




Den här ap-mamman verkar mer intresserad av sin manikyr än sin unge.

Dagdrömmande mamma-apa.

Här är däremot äkta moderskärlek i luften.

Till näst åkte vi till Buddhanilkantha, där det finns en berömd liggande ca 5 meter lång Vishnustaty i en vattenbassäng och ett par tempel runt omkring. Ingen typisk turistattraktion, så där var istället ganska stämningsfullt med mycket rökelse, ortsbor som offrade frukt, blommor och sådant och bad vid templen, bönebjällror och –klockor som ringde. En helt annan atmosfär än omkring Swayambhunath, där var och varannan försöker pracka på en något krimskrams.
Som icke-hindu fick man inte gå in i inhägnaden runt bassängen med statyn. Fotografi var visst inte heller tillåtet egentligen, åtminstone inte innanför staketet (detta diskret fotat med telefonen då jag väntade på mina hindu-familjemedlemmar).
Följande pitstop var Nepals heligaste hindutempel Pashupatinath, dit inga icke-hindun får gå in. Ingen annan av oss hade heller lust att gå in, eftersom det råkade vara någon sådan dag i månaden att det var extra heligt eller lyckosamt att gå dit, så köerna ringlade sig långa vägar utanför tempelmurarna (över 20.000 människor hade varit där den dagen läste vi i tidningen efteråt). Vi följde därför bara muren ner till floden, gick över bron förbi ett begravningsfölje som höll på att förbereda en närstående för kremation på kremeringsplatåerna vid floden. Sedan satt vi oss uppe på andra sidan floden och tittade på templet (och begravningsföljet), så mycket man nu lyckas se av templet över murarna. Samt diskuterade vidare frågor om liv och död och kremering och begravning och pånyttfödelse och duvan som drunknat dagen innan och, ja, sådant.


Efter det bekantade sig Mira och Raju med några Sadhus (heliga män), som det finns en hel del av i och omkring Pashupatinath. De vandrar omkring eller hänger vid templen, har gett upp all sin materiella ägendom och livnär sig på att tigga och sysselsätter sig med att tillbe Shiva. Och tydligen också med att fixa sin ”outfit of the day”, speciellt make-up och hår, konstaterade jag och Anila (och undrade om det tar dem längre eller kortare än 3 timmar, som enligt Anila är vad Kim Kardashian lägger ner per dag på sitt utseende). Mira tyckte de var ganska skrämmande.


Därifrån åkte vi vidare till stupan i Bodhnath, den största i Nepal.

Inika såg genast dess potential för hjulning.

Mira var mest intresserad av att mata duvorna runt själva stupan, men praying wheels dög också som sysselsättning (fast hon var i kortaste laget för de flesta snurrorna).
  

Anila blev salig då hon märkte att hennes favorit-pizzarestaurang the Roadhouse Cafe hade en branch i ett av husen runt stupan. Till hennes glädje valde vi att äta där. I nedervåningen fanns en thanka artschool, där man kunde gå in och se elever måla på thankamålningar, sådana där extremt finpetiga tibetansk-buddhistiska konstverk. Imponerande det också, tyckte töserna.


Från Bodhnath bar det av till Kathmandu Durbar square, gamla stadens hjärta i Kathmandu alltså. Den blev allvarligt skadad i jordbävningen 2015, många av de finaste templen föll helt i bitar och samtliga som ännu var kvar var uppstakade med stödbalkar och andra stödkonstruktioner. Ett av de få hus som ännu var kvar och var beboeliga var den levande gudinnans, kumarins, hus Kumari Bahal. Dit gick vi en sväng i hopp om att få syn på henne, men hon ville inte just då visa sig. Jag beundrade mina egna gudinnor istället (varav en t.o.m. heter Kumari till tredje namn), samt de vackra fönstren på innergården.


Åsynen av vad som var kvar av många andra vackra hus var sorglig, väldigt sorglig. Det verkade som om inte just något alls gjorts sedan april 2015 för att restaurera, förutom då att forsla bort bråte och lägga till stödbalkarna. Undrar om de någonsin lyckas bygga upp platsen att bli vad den en gång var? Där om någonsin slog det mig hur mäktiga krafter det finns i en jordbävning (i Pokhara ser man ju inga spår alls av den).




Här saknas de stora templen som brukade stå högst på platformerna med tegeltrapporna i mitten och till höger. Kumari Bahal är huset längst till vänster.

Sprucken och utputande vägg, det massiva huset ännu obeboeligt.
Glasspaus vid Shiva-Parvatitemplet, som inte rasat.

Allt var ändå inte helt förlorat, i norra ändan av Durbar square fanns ännu en del tempel, och längre bort på de vindlande gatorna i gamla stans bostadskvarter verkade livet gå på som alltid förr. Vi promenerade tillbaka till Thamel den vägen, hittade för en gångs skull rätt väg genast, och kom just i tid före en av de butikerna jag alltid besöker i Thamel skulle stänga. Jag shoppade lite i andra butiker också.


Den här gatan är faktiskt ganska bred för att vara i KTM gamla stad. Här gasar dessutom inte ens en enda motorcykel förbi just nu då jag tog bilden.

Sedan avslutade vi igen dagen med fast food picknick på hotellgolvet. Engångskärlen var tillverkade av blad som torkats i form – älskar konceptet, både charmigt och miljövänligt.