fredag 16 december 2011

Hemresan och lite till

Vår superba nät-operator fick vårt nät kopplat redan i går och inte om två veckor :) Tänkte därför kommentera hemresan, medan jag ännu kommer ihåg den.

Vi skulle alltså flyga från Pokhara till Kathmandu för att vinna lite tid. Eftersom morgonflygen vi tidigare åkt med alltid varit 2-4 timmar försenade pga morgondimma hade vi tänkt taktisera och flyga mitt på dagen istället. Det skulle kanske ha lyckats. Planet anlände till Pokhara från Kathmandu ca 1 ½ timme försenat. Vanligen tar det bara typ en kvart för dem att lasta ur passagerare och baggage och fylla planet startklart igen, men men....nu visade det sig att planet hade något fel på ett hjul, så vi hamnade vänta på följande flygplan från Kathmandu. Det blev nästan 3 timmar extra i ett litet tråkigt väntrum (vi hade redan checkat in och gått genom säkerhetskontrollen till gaten då vi fick veta om problemet) :-/ Själva flygturen gick sedan snabbt, när planet äntligen kom.

Inikas favvissysselsättning: leka telefon med en söndrig datormus

I Kathmandu shoppade vi mest, åt på vår favoritrestaurang (sydindiska Nandan vid New Road) och packade väskorna. Vi hade 75 kg i baggaget på flyget mellan Pokhara och Kathmandu (vilket vi hamnade betala ca 3 euro i överviktsstraff för ;-)). I Kathmandu packade jag allt tugnt i handbaggaget. Trots att vi köpte en massa, och dessutom ju packade ner vårt blombord i trä, så vägde väskorna vi checkade in bara ganska exakt 70 kg då vi checkade in för vårt Delhi-flyg. 20+20+20+10 kg fick vi ha med oss, så det var sällsynt exakt ;-) Tur att ingen checkade vad handbaggaget vägde...

Inikas andra favvissysselsättning: krypa runt med Anilas crocks på händerna ;-)

I Delhi hade vi tänkt bo på flygfältshotellet, dit vi trodde att vi snabbt skulle kunna checka in. Vårt plan anlände vid 16.30-tiden på eftermiddagen. Vi vuxna hade inte ätit annat än ett stadigt morgonmål vid 11-tiden den dagen, hade tänkt äta mer på flygfältet/hotellet. Men men... vid transitdesken meddelade de att de inte kunde ge oss tillstånd att gå in i terminalen utan boardingpass, och dessa kunde vi bara få från Finnairs office, som var stängd fram till 6 följande morgon. I utrymmena vi hade tillgång till fanns ingen mat, bara en maskin där man fick köpa dricka och chips. Raju försökte flera gånger övertala personalen att handskriva provisoriska boardingpass till oss, förgäves. De ringde hit och dit till sina chefer och chefers chefer, men alla bara beklagade situationen och menade att de inte kunde göra något åt saken. Tillsist gick de med på att ringa till den man som är ansvarig för säkerheten på hela flygfältet, och denna högt uppsatta man menade först per telefon att han inte heller kunde göra något åt saken. Någon timme senare, när vi väntat i transitrummet i omkring 6 timmar, kom säkerhetsansvarsmannen dit för att träffa oss face to face. Han var hur trevlig som helst. Han såg på Inika och Anila som jagade uppdruckna mangojuiceflaskor av och an på det lutande, heltäckandemattaintäckta golvet, lyssnade på vårt önskemål om att inte behöva tillbringa hela natten i det där samma rummet utan mat, och så utbrast han bara att "varför har ingen tidigare förklarat situationen som den är, att vi inte har ätit och har små barn" och så helt plötsligt drog personalen fram en hel bunt tomma finnair-boardingpass, handskrev dem vi behövde på nolltid och så fick vi äntligen äntligen checka in på hotellet :) Vid ungefär midnatt åt vi sedan middag (eller lunch, för att vara exakt) på indiska McDonald's (Anilas önskemål). Så gott har nog aldrig en McSpicy Paneer smakat tidigare (inte för att jag tidigare ätit sådana cottagecheeseburgare...) :)

Inika och Ashika busar i vagnen tillsammans med Bishnudidis hemhjälpsflicka.

Hotellet var helt toppen (men smakar det så kostar det...) och hemresan med Finnair gick enligt planerna. Finland ser ut som då vi åkte (regnigt), men typ 10 grader kallare. Inte precis vad jag hoppats på. Men det är ju kul att träffa vänner och familj igen såklart.

Det bästa med resan var nog att Anila lärde sig tala nepalesiska helt flytande, och det har hon fortsatt med här hemma också. Så var det också skönt att ingen hade några värre magsjukor, inte ens Inika som åt allt som kom i hennes väg (bådefrån marken och tallriken...), eller Anila, som åt lösglass nästan varje dag. Här i Finland är det fantastiskt med varmt, rinnande vatten, att kranvattnet är drickbart, att det finns en fungerande tvättmaskin.  I Nepal var det å andra sidan skönt att få maten tillredd och serverad varje dag, så att det bara var barnens mat jag behövde fixa med. Den tid jag förlorade på handtvätt av kläder och blöjor vann jag nog nästan helt tillbaka på att vår hushållerska skötte matlagningen. Här i Finland diggar jag också att ha tillgång till bil och till kollektivtraffik som det går att transportera barnvagnen i, så att jag självständigt kan åka in till stan eller varthelst jag vill.

Bua poserar coolt till fotograf Anila

I Nepal var det skönt att bara vara, liksom frånkopplad från alla planer och omvärlden. Här har jag på nolltid igen lyckats fylla kalendern med allt möjligt program, och spenderar tid på nyhetssidor, tv-nyheter och med dagstidningen i famnen. Det fascinerar mig hur jag bara kan vara där i Nepal, sitta hemma i flera dagar utan att egentligen ha något annat program än att typ tvätta kläder och laga mat och sköta barnen, och ändå inte bli helt tokig. Här känns det som om jag bara inte kan ha en tom vecka i kalendern, jag blir frustrerad och känner mig onyttig, oduglig, lat och får angst av att bara vara hemma. Så mer eller midre omedvetet bokar jag alltid in en massa tillställningar, besök till vänner/släktingar, resor till bibliotek, butiker etc etc, tills jag har så mycket att göra att jag knappt hinner med ens det nödvändiga städandet och matlagandet hemma. Hmm.

1 kommentar:

Melli sa...

Välkomna hem igen! Roligt att igen ha fått följa med er resa!
Fast för att vara petnoga,på bilden har ju Inika en babymonitor och inte en mus. ;)

Du får försöka lära dig att bara chilla hemma också! ;)