Hemresa om 9 dagar

Anila och Inika har för en dryg vecka sedan gjort var sin krysstabell över hur många dagar det är kvar tills vi reser. 9 rutor är det kvar att kryssa för i dag. 9 dagar. För 7 år sedan gjorde vi en 8 dagars semesterresa till Kreta. Hyrbil, över 900 km körda, 6 olika hotell och ännu flera olika städer vi upptäckte. Kändes som om vad som helst rymdes in i de semesterdagarna. Men i det här sammanhanget känns 9 dagar som en försvinnande kort tid. Ångestfullt kort, så att man har lust att bara lägga sig ner och stirra i taket för man hinner ändå inte göra något vettigt, liksom. Vad det nu ännu är som vi borde göra vet jag inte heller riktigt. En shoppingtur till Mahendrapul för att köpa alldagliga saker som permanent tusch, superlim, lite kryddor, godis, glittertejp och sådant som man får betydligt billigare här eller som inte finns i Finland. Köpa något smått ännu här i Lakeside. En sedan länge utlovad utfärd till någon simanläggning här i Pokhara med Rajus kompis och hans söner. Kusintid (det har de idag). Rama in resten av bilderna jag förstorat och göra ett par till förstorningar av t.ex. utfärden med Ama och Yuki till World peace stupan (har väntat förgäves flera veckor på att Raju ska köpa ramar åt mig). Kanske en utfärd till ett buddhistkloster och en grotta här i Pokhara. Och så klart tid att umgås med Rajus föräldrar här hemma. Nästa lördag en heldag för att resa till Kathmandu, följande dag göra något i Kathmandu, sedan avfärd till Finland tidigt på morgonen. Så inga omöjliga planer alls, egentligen. Måste bara ta tag i det och få något gjort. Är nästan rädd att jag har tappat förmågan att ta tag i saker och få dem gjorda.

Funderar också på hur annorlunda den här sommaren har varit jämfört med alla andra somrar. Att vara här som i en helt annan dimension, oändligt långt borta från vanliga vardags- eller semesterrutiner, från prestationskrav både utifrån och egna, fullpackad kalender. Att liksom bara vara, utan att alltid ens veta vad det är för veckodag. Kanske lite dåligt samvete för att i två månaders tid inte egenligen få något uträttat (pga. söndrig dator inte ens bildböckerna jag tänkt göra)? Men måste man alltid uträtta något hela tiden? Och kanske ta det lugnt med en bok också uträttar något, fast det inte syns utanpå? Och väldig ångest för att om 10 dagar grymt dimpa tillbaka i ekorrhjulet, med allt jag älskar, men också med allt som är så annorlunda och med ett så totalt mycket snabbare tempo än här, så mycket mera shemalagt, planerat, överenskommet. Att snart inte mera bara kunna driva framåt som på en flotte på en stilla flod, utan att komma ut på havet och vara tvungen att ta så otroligt mycket mera ansvar om i vilken riktning färden bär...