Strandpromenaden

Här har inte hänt särskilt mycket sedan Dashain, och jag har varit upptagen med att försöka skriva boken ”Miras resa till Nepal” på datorn alltid då datorn inte varit upptagen av något barn (eller jag inte haft en vaken Mira som ropar ”taatåå, taatåå (dator) och smäller händerna på tangentbordet eller tjuter och slår ifrån sig om hon blir hindrad att göra det eller om jag själv försöker röra tangenterna...). Jag börjar få texten någorlunda färdig nu, men måste välja ut bilder till boken och antagligen ta en hel del nya bilder. Samt lyckas tima mina besök till fotobutiken så att det inte är strömavbrott då jag går dit, för de kan inte ta emot beställningar om deras dator inte fungerar, och de har inte backup-elkälla för den. Därför har jag inte riktigt skrivit något i bloggen på ett tag.

Det vi däremot gjort en del, både de senaste dagarna och under hela den här resan, är att gå längs den där nya fina promenadvägen längs sjön Phewas strand. I dag var vi på picknick där med tösernas favoritkusin Praketi. Vi hade med oss campingliggunderlag, smörgåsar och kex och förutom att äta dem och prata och umgås så gungade vi också i en gunga som någon satt upp i ett träd i närheten. Gungor här i Nepal är ju säsongsprodukter. Barnen här gungar bara under Dashainfestivalen, gungorna tas ner (eller monteras ned, ifall de är gjorda av långa bambustänger, vilket de ofta är) genast efter Tihar, alltså festivalen som firas några dagar före vi åker tillbaka till Finland. Som jag skrev tidigare så finns det en gunga året om på gården till restaurangen där vi brukar köpa Baskin Robbins glass, men de har haft den ur funktion ett tag för de har renoverat och haft diverse halvfärdiga takkonstruktioner o.dyl. liggande runt och under gungan. Hög tid att töserna fick gunga igen, alltså.

Mira vill inte ha en vattenhyacint.

Tokroliga picknicktjejer.

Då de gungat färdigt vadade de ut längs den våta bryggan upp till cementplattformen som ligger ett par meter över sjön. Därifrån kan man ta foton, simhoppa, fiska eller göra vad man vill. Töserna verkade mest dansa och hoppa omkring. Jag stannade på stranden med Mira, vi skulle ha haft för krångligt att placera vagnen och all picknickutrustning någonstans om vi gått med de andra. Efteråt gick vi på wc till flygplansrestaurangen, som alltså är byggd i och runt ett helt äkta flygplan. Det hade redan hunnit bli mörkt, så det var extra coolt. Flygplanets luftkonditionering surrade och lamporna blinkade i mörkret, helt som om planet skulle vara på väg att lyfta när som helst.

Töserna är längst till höger på plattformen. Vattnet var fullt med båtar, det påminde mig om bilderna från "Vem ska trösta knyttet?" med homsor i båtar.

Några dagar tidigare var jag och töserna på långpromenad längs hela strandpromenaden, ända från roddbåtshamnen nära Tal Barahitemplet till vårt favorit pannkaksställe, ”fiskrestaurangen”, Restaurant Freedom i norra Lakeside. Vi hade inte varit där på väldigt länge eftersom jag märkte att det är enklare (och godare) att laga plättar själv hemma på vår gjutjärnspanna och gasspis (jag trodde det motsatta i början av resan och vågade därför inte ens försöka mig på saken). Men visst var fiskrestaurangens plättar också goda, och atmosfären där är alltid så mysig och skön. Vi fick sällskap av två katter under bordet den här gången. Restaurangägarna hade dessutom fått en liten hoppsig hundvalp som var så liten att Mira kallade den ”katt” och vägrade låta sig övertalas om att den var något annat ;-) Guldfiskarna hade däremot reducerats till en guldfisk och den verkade också varapå väg att dö snart, den var helt svullen och simmade ostadigt och några andra, gråa fiskar simmade runt den och nafsade på den. L Flickorna var lite bekymrade över den stackaren.

Andra dagar har flickorna mest lekt hemma med sina kusiner. Praketi har varit här på övernattningsbesök sedan Dashain och de leker väldigt bra tillsammans, trots att det är 5 års åldersskillnad mellan Anila och Praketi och några år till för Inika. Yuki, jämnårig med Inika, har också varit här flera gånger. I morgon ska Praketi och hela hennes familj däremot resa på en ca 3-5 dagars semester till Kathmandu, först för att föra Anisha till Londonflyget, sedan för att turista i själva staden. Det är såpass lång och besvärlig väg dit att Praketi berättade att hon faktiskt inte varit där mer än 2 eller 3 gånger tidigare!