Bandipur

I går kväll kom  vi hem från en övernattningsresa till Bandipur, en söt liten by ca 2-3 timmar med bil längs ”motor”vägen till Kathmandu (typ 70 km härifrån alltså). Rajus kompis Dharam-dai (som var på besök i Finland hos oss i början av året) följde med, och det var hans bil vi åkte i.

Bandipur ligger på åsen mellan två höga kullar. Dess centrum, längs en bred gågata, består av fint restaurerade flerhundraåriga vackra traditionella newari-arkitektur-byggnader (newari är en etnisk grupp som bor bl.a. i Kathmandu, Pokhara och städerna mellan dem) med vackra utsnidade träfönstergaller och träkonstruktioner under taken på husen. I byggnaderna finns numera mest hotell och restauranger. Bara några kvarter ifrån bor ändå mest lokalbefolkning, så byn känns ganska äkta trots koncentrationen av hotell i centrum, inte som något museum alls. Vi kollade in ett par hotell i de traditionella husen, men töserna tyckte illa om omoderna duschar, små, mörka rum och låga tak. Tur nog hittade vi ett hotell som förutom sitt traditionella hus vid centrumtorget hade byggt ett litet ”radhus” av moderna hotellrum på bakgården, med utsikt över dalen. Perfekt tyckte vi alla!

På kvällen klättrade vi upp för en lång trappa till ett tempel på en kulle. Det är en av Bandipurs huvudattraktioner, främst för utsikten. Eftersom det är regntid nu så är det molnigt nästan hela tiden i bergen. Vi såg således inte en skymt av Himalayas höga toppar, men dalen och kullarna omkring var otroligt vackra de också. Töserna roade sig med att ta ”flygbilder” av sig hoppande från diverse bänkar och andra höjder, och Raju roade sig med att placera töserna i tur och ordning i ett träd.

Tung promenad upp...

Men vi klarade det!

Utsikt söderut

Utsikt norrut. Här skulle Himalayas toppar synas om inte molnen var i vägen.

På morgonen beundrade vi utsikten från hotellrummen, lite berg skymtade bland molnen.

Sedan körde vi iväg till Bandipurs andra stora sevärdhet, Nepals största grotta Siddha gufa. Man kan egentligen också promenera dit från Bandipur, men det är kortare att köra till byn under berget där grottan finns. Därifrån leder en brant väg med (enligt någon nätsida) 1188 trappsteg upp till grottan. Att gå 1188 trappsteg i gassande sol och typ 30 graders värme är ganska tungt ska jag säga. Tror jag inte någonsin har svettats så mycket som under den vandringen! Töserna orkade ändå bra, och på vägen såg vi en och annan apa, några insekter och fåglar och annat att hålla uppe deras intresse med.

 

En kanske dryg timme senare var vi framme vid grottan. Från grottöppningen flödade härligt sval luft. Grottan är i den högsta salen nästan 50 meter hög och totalt kan man gå över 400 meter in i den. För att gå mellan salarna måste man ibland klättra över leriga, hala stenbumlingar och längs grottväggarna. I taket högt ovanför fanns välldigt många fladdermöss, som vaknade och flaxade runt då man lyste på dem med ficklampa. Mira var i extas, hon har sedan i vintras allt emellanåt på dagis lekt att hon är fladdermus (med en duk knuten som vingar på ryggen) och har lekt samma lek med en handduk här i Nepal. Nu fick hon äntligen se fladdermöss på riktigt. Vi gick inte ända in till den sista salen, eftersom man hamnade klättra ner dit längs en ranglig stege, men många hundra meter in kom vi ändå. Vägen ner tillbaka för de 1188 trappstegen var betydligt lättare än vägen upp.

 
På väg tillbaka till Pokhara stannade vi vid ett tempel där det föds upp (heliga?) fiskar och ålar. Många mystiskt missbildade, liksom sneda (men det var det ingen som gjorde något nummer av). I en restaurang i byn åt vi bl.a. majs.