Köksförbud ett par dagar framöver

Här i Nepal, åtminstone i hindufamiljer, anses kvinnor med mens orena och de kan därför inte laga mat eller ens gå in i köket de tre första dagarna av menstruationen. Det här har inte angått mig de senaste tre resorna hit, eftersom någon av flickorna alltid varit så baby att jag inte haft mens, men den här resan visste jag ju att det skulle hända förr eller senare. Att inte kunna använda köket krånglar delvis till vardagen för mig (måste be andra typ hämta vatten eller fixa mellanmål och mat åt flickorna), dels är det ju ganska skönt att bara kunna sitta och bli uppassad. Anila och Inika, som hela våren följt svenska yles ungdomsprogram Hajbo på youtube och därigenom blivit väldigt upplysta om pubertala fenomen, förstod genast vad det var frågan om och accepterade det genast. För Mira har det varit svårare att förstå varför jag inte kan gå och hämta vatten eller ett äpple eller en portion chokoflingor till från köket genast då hon ber om det. Varför kan pappa gå i köket? (han är man) Och varför småflickor? (de har inte blivit ungdomar ännu) Varför kan kökshjälpen? (hon råkar inte just nu ha köksförbud) Varför kan Ama gå i köket? (hon är för gammal för att få barn) Och så vidare, många knepiga frågor och svar för en fyraåring att grubbla på...

I går funderade Raju att det skulle vara bra att anställa en timlärare i Nepali till töserna, typ 2 timmar per dag, för att de ska lära sig nepali bättre. Därpå följde en predikan från mitt håll om att det är totalt onödigt och att han istället själv skulle kunna satsa på att vara hemma med dem två timmar per dag och under de två timmarna prata nepali och inte svenska-ish med dem. Han har ju inte varit särskilt mycket här med oss, kommer och går korta stunder under dagen, äter här och sover här, men övrig tid är han mest med sina kompisar någonstans här i närheten nog, men inte hemma. Idag hamnade han pga min kökssituation servera morgonmål och lunch åt dem, och så insisterade jag att han skulle ta dem till glasskiosken istället för jag, och utan min närvaro, så att de får 100 % möjlighet att umgås på nepali med varandra. Bra har det gått, och kanske han snart träffat alla de viktigaste kompisarna och har mer tid för töserna igen.

Själv satt jag hemma och gick igenom fotografier på datorn från år 2014, för att göra den Ifolorbok om barnen jag aldrig hunnit göra om det året (eller år 2015 eller 2016 heller, för den delen). Om ni har fina bilder av flickorna från något av dessa år är det bara att maila dem till mig :)

Jag har idag också läst färdigt romanen ”Först sålde de pianot” av Merete Mazzarella, en av många böcker jag samlade åt mig då vi tömde min momis lägenhet för snart två år sedan. Underhållande och fascinernade skildring av en svunnen tid. Tycker om socialhistoria och skildringar av livsöden, så visst tilltalade den mig (trots att mitt intresse kanske alltid varit mera socialrealism typ Dickens än denna societetshistoria). Den var hur som helst första romanen jag hunnit läsa på säkert tre år! ”Att spela sitt liv” av Mazzarella blir följande, och sedan alltså Fagerholms ”Glitterscenen”, som jag nämnde redan tidigare.

Dagens bild föreställer vår morgonvy från rummet, tyvärr allt mer störd av diverse nya byggnader som fortfarande kommer upp som svampar ur marken. Mer om byggboomen i något senare inlägg...