Anila var nervös att åka bil. I Finland har hon vägrat tro när jag berättat att bilar i Nepal inte alltid har säkerhetsbälten (”sådana bilar finns inte, mamma, nu skojar du!”). Shivas man Uttam kom för att möta oss till flygfältet, och färden till hotellet gick i en bred 5-personers jeep med stort baggageutrymme. I bilen satt vi 2 vuxna fram och 3 vuxna och 2 barn på bakbänken. I baggageutrymmet åkte allt handbaggage och också 2 vuxna som var smättade mellan väskorna och bakrutan. De övriga väskorna var fastbundna under en presenning på takställningen. Anila tittade fascinerad ut på staden och myllret av hundar, människor, boskap, motorcyklar, butiker och gatuförsäljare. Och så skrattade hon till varje gång bilen studsade i gropar på vägen och hon hoppade till så där som man gör då man inte har säkerhetsbälte.
Framme i hotellet ville hon leka med legona vi tagit med, och så var hon hungrig. Det enda hon efter många förslag och försök gick med på att äta var ändå chips, ris och bananer, som Raju måste springa långa vägar i regnet för att få tag på.
I hotellrummet kröp en kackerlacka på tv-bordet och väggarnas målfärg flagnade. Lakanen var inte rena, det låg sand och några hårstrån på dem. Urk! Jag kände mig lite diva då jag bad att få dem utbytta, men kunde bara inte stå ut med tanken att sova i andras nattsvett.
Framme i hotellet ville hon leka med legona vi tagit med, och så var hon hungrig. Det enda hon efter många förslag och försök gick med på att äta var ändå chips, ris och bananer, som Raju måste springa långa vägar i regnet för att få tag på.
I hotellrummet kröp en kackerlacka på tv-bordet och väggarnas målfärg flagnade. Lakanen var inte rena, det låg sand och några hårstrån på dem. Urk! Jag kände mig lite diva då jag bad att få dem utbytta, men kunde bara inte stå ut med tanken att sova i andras nattsvett.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar