På morgonen tog vattnet slut i duschen. Helt abrupt och utan förvarning, just som jag smetat in hela håret i balsam. Som tur behövde jag inte stå där länge så, Raju hörde mig ropa och kom till min undsättning med en hink vatten. Saker och ting har en förmåga att fixa sig, på ett sätt eller ett annat.
Rajus f.d. arbetskamrat som flyttat tillbaka till Kathmandu kom på besök och vi gickpå promenad tillsammans i området runt hotellet. Vi avslutade promenaden i vår favoritrestaurang Nandan vid New Road. Inika sov lugnt i Manducan, Anila hoppade hand i hand med Raju över vattenpölar och åt sidan för motorcyklar, rickshaws, människor och hundar. Hundarna här är hon förresten rädd för, för jag sade för ett tag sedan åt henne att ”gatuhundarna i Nepal får man sedan inte klappa, för de kan bitas” och hon tolkade det som ”gatuhundarna i Nepal vill attackera människor och bita armar och ben av dem”. Promenaden var tydligen ganska tröttsam för henne, för det enda svar jag fick då jag frågade hur det varit att gå om kring i stan var att ”varför är det så lång väg?, det är inte roligt med så lång väg att gå”. Anila är ännu på ris-banan-diet, vägrade smaka på något annat. Inika däremot vaknade och drack bananlassi med god aptit och sög på parathabrödet.
På kvällen gick Shiva, Uttam, Ama och jag på en kvick tur till en butik för att köpa lakan. Vi hittade en riktigt fin mörkröd Marimekko/Finlayson/Nanso (minns inte vems originalmönstret är) imitation i samma butik där vi förra gången köpte våra ”Marimekko Unikko” lakan. På väg tillbaka tog Shiva och Uttam mig till Kathmandus nyaste shoppingcenter. Det var minsann nytt och modernt; neonljus, rulltrappor och hissar med glasvägg mot plazan i mitten av shoppingcentret. Det var alltså byggt som vilket europeiskt shoppingcenter som helst, med butiker och balkonger mot en öppning i mitten. 5-7 våningar högt var det (!). Butikerna såg vid första anblick helt intressanta ut. Tittade man närmare märkte man däremot att de 5-7 våningarna var fyllda av olika butiker som sålde ganska exakt samma varor: en salig mix av västerländska kläder av märken som H&M, Fred Perry, D&G och Jack&Jones, allt huller om buller och till sgs. samma (dyra, dvs. H&M-nivå) pris oberoende av märke. Uttams gissning var att H&M och de andra kläderna som säljs billigt i Europa var äkta, men stulna från något lager i någon fabrik där de tillverkas, medan D&G och de andra märkesvarorna var kinesiska plagiat.
Rajus f.d. arbetskamrat som flyttat tillbaka till Kathmandu kom på besök och vi gickpå promenad tillsammans i området runt hotellet. Vi avslutade promenaden i vår favoritrestaurang Nandan vid New Road. Inika sov lugnt i Manducan, Anila hoppade hand i hand med Raju över vattenpölar och åt sidan för motorcyklar, rickshaws, människor och hundar. Hundarna här är hon förresten rädd för, för jag sade för ett tag sedan åt henne att ”gatuhundarna i Nepal får man sedan inte klappa, för de kan bitas” och hon tolkade det som ”gatuhundarna i Nepal vill attackera människor och bita armar och ben av dem”. Promenaden var tydligen ganska tröttsam för henne, för det enda svar jag fick då jag frågade hur det varit att gå om kring i stan var att ”varför är det så lång väg?, det är inte roligt med så lång väg att gå”. Anila är ännu på ris-banan-diet, vägrade smaka på något annat. Inika däremot vaknade och drack bananlassi med god aptit och sög på parathabrödet.
Senare på dagen kom Purnima på besök med sin pojkvän. Purnima var ju vår hemhjälp i övre tonåren, som rymde iväg från Rajus föräldrar med sin pojkvän för några år sedan. De är nu bosatta i Kathmandu. De verkade glada att se oss, och de var söta och kära och det var roligt att se att hon verkade ha det bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar