Till Pokhara

Eftersom vi var så många och alla hade mängder av baggage, hyrde vi en minibuss till Pokhara. Det var skönt att kunna stanna var och när som helst, kunna byta sittplats under resan och inte behöva hålla så sträng koll på väskorna under resan (jag hade ännu mantrat ”7 handbaggage, 4 stora väskor, 2 barn, 1 man” fastetsat i huvudet från flygresan).

Första halvan av resan spöregnade det. Vägen till Pokhara klänger sig fast längs en brant sluttning, flodfårorna till floderna Trisuli och Kali Gandaki. På ena sidan av vägen är därför djungelbeklädd brant bergsvägg och på andra sidan stupar det brant ner till floden. Några staket eller andra skydd mellan vägen och stupet mot floden finns inte, bortsett från enstaka stolpar, stenar eller träd här och där. Det ser farligt ut i fint väder, i regn ännu värre. Det rann en strid ström av lerablandat rostbrunt regnvatten längs sidan av vägen. Ställvis förvandlades hela vägen till en rostbrun vattenpöl. Ibland korsades vägen av vattenströmmar och här och där såg man hur tidigare störtregn under monsunen dragit ner stora bitar av vägen ner i floden. Vi såg ett par trafikolyckor på vägen med råkade inte själva ut för något. Flickorna och jag sov dessutom större delen av vägen.



Raju och Inika i minibussen

 I Pokhara möttes vi av solsken och en stor samling släktingar, grannar och andra bekanta som kommit för att möta oss. Det var ju inte bara vi som varit 3 år borta, utan Ama hade också varit på en lång resa, 2 månader i London. Vi träffade bl.a. Anila och Inikas minsta kusin Bishnudidis 8 mån gamla dotter, som var supersöt och aningen mindre än Inika.