Dashain börjar: getslakt

Märker att det gått ett par dagar utan att jag skrivit något, ens i mitt anteckningsblock. Tråkigt har här ändå inte varit, fast inget revolutionerande hänt. Alla håller på att förbereda sig för årets största religiösa högtid, Dashain-festivalen, vars huvuddag är på torsdag. Dashain firas främst hemma och hos släktingar, och går ut på bl.a. att ge offergåvor till gudarna (dvs. slakta något djur eller lämna frukt eller blommor på offerplatserna/hemaltaret), ge och få tikas ( dvs. en röd fläck i pannan bestående av joghurt, okokt ris och rött färgpulver, ges som välsignelse för ett långt och gott liv), äta god mat och mycket mat (specialiteter som hör till Dashain är struvor av rismjölsdeg, seuroti, ett slags munkar, och getkött och inälvor i alla former).

Bua hade hört på tv att det skulle finnas för få getter i år, så han köpte en bergsget, ”changra”, redan på söndag, till ett ovanligt högt pris (130 euro). Changragetterna kommer alltså ner från bergen till dalarna med sina herdar enkom för festivalerna. Här är för fuktigt och fel klimat för att de ska klara sig länge här. Deras naturliga habitat är på flera tusen meters höjd uppe i bergen. Grannen köpte också sin get samtidigt, och våra getter bodde sedan tillsammans i grannens hage på dagarna och i vårt gårdsskjul den första natten, hos grannen den andra. Vi var och tittade på getterna i hagen. Anila var lite rädd för dem, dels för att de hade så långa horn och bufflades och stångades, dels för att ”de hade så konstig tunga och såg arga ut i ansiktet”. Jag berättade helt från början att vi köpt dem bara för att hacka huvudet av dem och skära upp dem i bitar och äta upp dem. Hon tog det förvånansvärt bra. Särskilt med tanke på att hon för några dagar sedan snyftat över en stackars sjuk ko i Mahendrapul som blödde från nacken.

Bua och diverse delar av geten

Själva slakten ägde rum hos grannen, eftersom någon avlägsen släkting igen dött uppe i bergen. Inga barn är någonsin med och tittar när djuret dödas. Anila hade funderat en hel del på hur man skär benen av geten. Då vi vaknade på morgonen var geten redan död (den offrades till gudarna genom en slaktritual som skulle inträffa klockan 7 på morgonen). När vi tillredde morgongröten kom Ambika inbärande på en stor balja full med getblod. Anila betraktade den med skräckblandad fascination. Efter morgonmålet gick vi till grannen för att titta på när männen styckade och tvättade djurets kropp. Anila studerade noga de kolsvedda gethuvudena (efter slakten lägger man huvudet vid elden så det blir helt svart, vet ej varför). Senare på kvällen då en del av köttet redan var tillrett ville hon smaka på en bit. Hon tuggade länge och väl och svalde tillsist, men ville inte ha mer sedan. Det verkade ha varit ganska segt, men jag äter inte själv kött, så jag är inte helt säker. Modigt gjort ändå av henne, som annars fortfarande äter bara ägg, morot, paprika, ris, banan, äppel, vitt rostbröd samt vår importerade Elovenagröt och Malaxlimpa.