Transport och kommunikation

Hade lite internetkommunikationsproblem igår och idag igen, så hamnade gå online idag igen. Skriver därför lite till och addar bilder. Jag har förresten min finska telefon i bruk här, ringer inte med den och svarar inte på samtal, men om ni har något brådskande ärende går det bra att skicka sms, dem läser jag och svarar på.

Så särskilt mycket har inte hänt sedan i går, vi har varit mest hemma och slappat i skuggan och solen. Rajus äldre systrar Shantadidi och Bishnudidi var på besök hela dagen igår med sina söner. Shantadidi har en skoter, liksom många andra urbana medelklasskvinnor. Med den kör hon kvickt mellan hem, släktingar och butiker. Hon bor tillsammans med sin 15-åriga son Abishek, som även han har körkort och motorcykel. De båda, eller någon av dem brukar vara här nästan varje dag. Shantadidi och Abishek brukade bo här i Lakeside då Shantadidis man ännu jobbade utomlands. Han kom tillbaka till Nepal 2002, och redan samma år åkte Shantadidi och han via vårt bröllop till Tyskland och därifrån ett par år senare vidare till Barcelona. Abishek bodde under den tiden här hos sina morföräldrar. Shantadidi kom tillbaka till Nepal först 2009, så det här har varit Abisheks hem större delen av hans liv.

Kusinerna leker på Abisheks motorcykel (som såklart då står stilla på vår gård).

Bishnudidi har en dotter, Ashika, som är jämt en månad yngre än Inika. Hon bor på promenadavstånd härifrån, men kommer för det mesta ändå hit skjutsad sittande i damsadel (alltså båda benen på samma sida) på någon av sina ca 15 och ca 17-åriga söners motorcyklar, med babyn hängande i Babybjörn-bärselen som vi har lånat till henne (hon hade förut en kinesisk babysele, som förutom att den var obekväm också såg ut som om babyn kunde falla ut eller selen kunde falla i bitar när som helst).

Shiva och hennes döttrar, Anilas favoritkusiner Prechya och Praketi, har inte varit här idag för de har besök från Kathmandu. Annars brukar de också komma ganska ofta. Shivas familj har bil så de kommer lätt iväg överallt hela 4-personersfamiljen, trots att de bor i andra ändan av stan. Att ha bil är ännu ganska ovanligt här, men Shivas man är jurist/advokat och har dessutom jobbat utomlands, så de har väl därför haft råd med en. Shiva har dessutom en skoter och Uttam har en motorcykel.

Vi själva rör oss med taxi (eller Uttams bil med Uttam vid ratten), de få gånger vi varit någonstans dit man inte kan gå. Dels för att Raju glömt sitt körkort i Finland och får det först om ett par veckor (om ens då), dels för att jag vägrar klämma Raju, mig själv och två barn utan hjälmar på en motorcykel, hur mycket det än är helt vanligt här att småbarnsfamiljer reser så. Själv vill jag inte köra här, fast mitt körkort kanske skulle duga. Vägarna här är för det mesta i dåligt skick, det går boskap på vägarna, här finns så gott som inga vägskyltar, trafikmärken, trafikljus eller andra hjälpmedel för att alla trafikanter ska kunna köra enligt samma regler. Det är dessutom vänstertrafik i Nepal, men det hindrar inte folk att köra över i mötande filen t.ex. för att undvika någon djup grop i vägen. Folk tutar som besatta åt allt och alla, och överlag gäller som väjningsprincip att den som har minst fordon bör akta sig mest, samt tuta mycket för att visa sin existens, oberoende från vilket håll de andra kommer.

Det om det. Som avslutning en bild av babyna och Anila, uppflugna på ett fönsterbräde: