Kathmandu tur retur

Beklagar att jag inte har skrivit på evigheter. Jag har helt enkelt haft för fullt upp för att hinna sitta vid datorn.

Föräldrarna kom hem från sin vandringsfärd förra söndagen, avundsvärt fulla av inside jokes och upplevelser. De hade visst bland annat gått vilse, tänkt ramla ner i en ravin, drabbats av höjdsjuka, sovit i ”kylskåpet” (ett iskallt hotell) och sjungit ”jag har tappat mitt minne” med en massa folk från olika nationaliteter. Vädret hade varit dimmigt, men ändå inte regnigt som här i Pokhara. Rajus kompis Nirmal och hans två supertrevliga finska kompisar vandrade också tillsammans med dem. Efter vandringen gick vi alla finländare på pizza i en mysig italiensk restaurang i Lakeside.

Bergen, sett från flygfältets takterrass

Inika kryper under bordet på flygfältet

Ett par dagar senare, på tisdag, åkte Nirmals kompisar till Chitwan och vi tog morgonflyget till Kathmandu. Eller tja, morgonflyg skulle det vara, men då planet efter omkring 3 timmars försening äntligen lyfte var det redan tidig eftermiddag. Förseningen berodde på dimmigt väder i Kathmandu. I Pokhara var det däremot soligt och klart, så vi satt på det ljusa och fräsha flgfältets takterass och beundrade bergspanoraman medan vi väntade på flyget. Resan till Kathmandu gick sedan snabbt, det lilla ca 30-personers planet flög oss dit på under en halv timme. Vi kom alltså trots förseningen fram flera timmar tidigare än vad vi skulle ha kommit med buss. Bussresan längs den skumpiga och krokiga 200 km långa vägen till Kathmandu brukar ta omkring 8 timmar (!).

I Kathmandu åt vi lunch och åkte sedan till Swayambhunath stupa, buddhisttemplet som även kallas ”aptemplet” för där är så många apor. En ovanligt fräck sådan nöp en halväten pinne spunnet socker rakt ur handen på en turist! Makaken satt sedan nöjd och belåten och slickade i sig sockerskletet.

Swayambhunath stupa

Anila bekantar sig med lejonstatyer vid templen i Bhaktapur

Nästa dag åkte vi till Bhaktapur, staden ett stycke utanför Kathmandu, som fungerar både som hemby för dess ca 65000 invånare och som friluftsmuseum för alla tusentals turister som besöker den varje år. Vi tog en lång promenad längs en del lite avsides gator och gränder. Där gjorde ännu folk sina vardagssyslor (torkade säd, hämtade vatten från brunnen…) till synes opåverkade av massturismen ett par kvarter därifrån. Vi tittade på en hel del gamla fina tempel (Bhaktapur är full av dem), åt på en restaurang med låga bord och sittdynor på golvet istället för stolar, där vi dessutom var enda kunderna (perfekt med småbarn), sökte ett hopfällbart bord att köpa hem (resultatlöst, de hade inga i rätt storlek), och köpte till sist en stor burk fet, krämig ”Juju dohi”, den berömda lokala joghurten. Mums.

På torsdag började vi dagen med morgonmål och shopping runt omkring i Thamel. Thamel är en stadsdel gjord för turister. Där finns väldigt få bostadshus, men däremot en massa hotell, restauranger och butiker som säljer allt möjligt som turister älskar och vanliga nepaleser inte har någon användning av (lokalt tillverkade hantverk, hippiekläder, fotoböcker, vykort, väskor, prydnadsföremål, träskålar, silversmycken, metallstatyer, buddhistiska thankatavlor, tibetanska mattor…you name it!). Jag fick en del julklappar köpta, föräldrarna likaså. Då vi shoppat färdigt åkte vi taxi till Patan, känt för sina fina tempel. Vi åt lunch där, tittade på templen och åkte sedan tillbaka till hotellet via en del fairtrade butiker, där vi shoppade ytterligare några julklappar.

På fredag åkte föräldrarna tillbaka till Finland. Vi åkte sedan tillbaka till Patan för att uträtta vissa ärenden som jag tillägnar nästa bloginlägg. ;-) Följande morgon tog vi morgonflyget tillbaka till Pokhara. Planet var igen nästan 3 timmar försenat. Vädret var totalmulet och dimmigt ännu när det startade. Typisk otur, för det hade varit superfint väder hela tiden vi varit i Kathmandu. Planet var ännu mindre än det vi kommit med, det hade plats bara för 19 passagerare, 2 piloter och en flygvärdinna. Det var så lågt i tak att flygvärdinnan måste röra sig nästan dubbelvikt i korridoren. Inika sov hela vägen, Anila slockande också fort i planet. Det minimala planet skumpade, hoppade och krängde oroväckande, men på något konstigt sätt kom vi ändå helskinnade fram till Pokhara, som liksom Kathmandu var insvept i tjock dimma och täckt av moln. Jag förstår inte riktigt varför det var möjligt att flyga i den här dimman, men inte i det mycket klarare vädret dagen då vi kom.