Liv och död och sådant

Inika blev frisk igen, efter 3 dagar feber av och till. Hon var väldigt lättskött som sjuk, gndde bara lite ibland, grät knappt alls, och hölls för en gångs skull stilla istället för att kravla runt överallt t.ex. läggdags och blöjbyte. Natten efter att Inika blev frisk vaknade Anila och gnydde feberhet (38,7) vid 12-tiden, men då hon vaknade på morgonen var hon helt ok, och har inte fått feber efter det heller. Snuviga har vi varit hela bunten (utom Raju) mer eller mindre i flera veckor redan. Men kanske det går om snart…

Vädret har jag inget att klaga på mera. Nu är det äntligen sådant som det borde vara i hela oktober-november: Torrt, soligt och med fantastiska bergsvyer varje dag, från morgon till kväll. Nätterna är stjärnklara. Dagarna är varma och somriga. Härligt skönt nu, men synd att det inte var så här då när våra gäster från Finland var här.

Ambika och Anila leker skola (Anila med håret uppsatt som nepalesiska skolflickor)

Vad har väl annat hänt sedan jag skrev senast? Jag har mest varit upptagen med att fixa på boken som jag ska ge till Anilas födelsedag: fotograferat, ritat, layoutat, illustrerat… har arbetat dels på kvällarna (läs: nätterna) efter att Anila somnat, dels de få stunder ledig tid jag haft på dagarna, då båda flickorna varit någon annanstans eller sovit. Ibland har Anila varit med också då jag arbetat, utan att veta vad jag gör. Hon måste vara van vid att jag gör konstiga saker, för hon kastade på min uppmaning helt snällt och utan vidare frågor upp sin mjukisapa typ 30 gånger medan jag tog foton av den i luften. När jag är färdig med Anilas bok ska jag börja fixa på Inikas bok, som också den måste vara färdig inom 2 veckor för att jag ska hinna laminera den före vi reser hem till Finland igen.

Då jag inte har fixat på boken har jag försökt shoppa, eller åtminstone fundera vad jag vill shoppa, för att få så mycket som möjligt köpt redan här i Pokhara så vi inte behöver stressa med oköpta julklappar etc i Kathmandu. Men hur jag än försöker hittar jag bara en massa väskor och klänningar till mig själv som jag får habegär av (men inte behöver och hittills verkligen lyckats låta bli att köpa, duktiga mig), inget till någon annan…

Vår granne, som bodde tillsammans och var släkting till dem som äger Anilas nudel och cheeseball kiosk, hängde sig för typ en vecka sedan. Deras gård (som skiljs åt från vår med en ca 1,5 m hög mur) har sedan dess varit välbesökt av släktingar, brahminer och alla möjliga andra grannar och bekanta till dem. På kvällen dagen efter att det hände höll de på att hacka grönsaker eller nåt som de skulle tillreda på en öppen eld. Chop chop chop sade det och röken från elden spred sig till vår sida av muren också. Anila och jag gick omkring på vår gård, och just när vi var på andra sidan muren från deras matlagning kom Bua emot oss och berättade till Anila att grannen dött. Anila tittade på mig med stora ögon: ”Mamma, håller de på att hacka upp honom nu?” ”Nej”, sade jag. ”De hackar mat. Hinduer bränner sina döda.” Varpå Anila tittade på röken som vällde in från deras sida muren. ”Mamma, bränner de honom där nu?”.

Allt möjligt rör sig i huvudet på en snart 4-åring ;-)

Anila och Ambika steker roti-bröd som Anila "bagat"

Oss har grannens död inte påverkat dess mer än att kiosken var stängd i två dagar (katastroooof för Anila) och det har doftat gott på vår gård av all rökelse de bränt då de haft diverse ceremonier där. Anilas nya kompis, flickan från kiosken, har inte heller varit här sedan dess. Anila har istället lekt med Ambika, vårt hembiträde. De har både lekt skola (skrivit varandras namn i häften och ritat tillsammans) och så har Anila svansat efter henne och hjälpt henne med hennes sysslor. Försökt hjälpa åtminstone. Eller ibland snarare velat göra hennes sysslor SJÄLV. För det mesta har de nog nått samförstånd om arbetsfördelningen, ibland har det inte gått och Anila har kommit klagande att ”Ambikadidi är dum för att hon …sa att jag inte vet hur man plockar spenat/ …inte låter mig byta lakan/ …inte låter mig baga (kavla deg alltså) själv” osv osv.

Anila bär spenat som Ambika plockat

Anila cyklar runt på gården som om hon aldrig gjort något annat. Inika förstår ännu heller inte hur man går. Inte ens efter att hennes jämnt 1 mån yngre kusin varit här flera gånger och demonstrerat hur hon tultar omkring, flera meter i taget. Inika bara står på stället, och tar möjligen ett steg i misstag åt något håll. Försöker sitta ett stycke framför henne och hålla famnen öppen för att ”ta emot” henne bara fäller hon sig raklång pladask i armarna på en. Suck. Vår gård har en spång från grinden till hotellet av något slags grovkornig cement, och det är där hon kryper av och an för det mesta, försöker komma ikapp Anilas cykel. Byxorna lider…

Ska fortsätta med att illustrera Anilas bok nu. Bara 5 dagar kvar före den ska vara färdig!