Anilas födelsedag

Idag är det då den för Anila mest efterlängtade dagen av alla: hennes födelsedag. Hon har i flera veckor varje morgon frågat om det är hennes födelsedag, och räknat ner dagarna till den, och längtat och väntat i det oändliga. Idag blev hon väckt med paket och sång av mig och Raju (eller tja, sång av mig, paket av Raju för att vara exakt ;-)). Hon fick en djurgård med ett hus, staket och små djur av trä, ett pussel (av mina föräldrar, som de lämnat här till henne) och så den där boken ”Busiga apan rymmer”, som jag äntligen efter flera nätters arbete fick färdig. Hon tyckte mycket om alla presenterna, och har lekt med dem hela förmiddagen. Nu väntar hon på festen och kusinerna, som ska komma nåt tag i kväll. Då ska hon också på nepalesiskt traditionellt sätt få tika av alla (eller åtminstone av Ama och Bua). Tika hatar hon ju alltså, så i ett skede försökte hon t.o.m. föreslå att vi inte alls ska fira henne här, utan först i Finland. Nu är hon ändå inställd på att ”få tika, ta presenterna, och putsa bort tikan genast”. Vi får se hur det går…

Grannen firade trettondagsfest i förrgår. Det har alltså inget att göra med julen och tre vise män, utan är den trettonde dagen efter någons död. Festen markerar att sorgetiden är över. Genast nästa dag var grannflickan här och ville leka med Anila, och igår var hon sedan här igen. De lekte skola, polis och tittade på film från dvd.

Inika har inte ännu heller lärt sig gå. Däremot tror jag hon snart får sin första tand, det är helt svullet framme i nedre käken på henne. Hon äter lika bra som alltid ändå och har sovit utan problem. Inika åt tidigare grönsaker som jag kokat skilt för henne och mixat med stavmixer, men hon har nu sedan snart en månad tillbaka ätit samma mat som vi andra. Jag sköljer av potatisarna, köttet och de andra grönsakerna i kokat vatten för att få bort en del av saltat och kryddorna från dem. Linssoppan äter hon som den är (men den är aldrig starkt kryddad), likaså riset (som i Nepal alltid tillreds osaltat). Till morgonmål äter hon gröt med mosad banan, och så äter hon gröt till middag också (och ris till kvällsmål, för middagsmaten är vanligen färdig först vid 6-7-tiden). Kött i alla former är Inikas favoritmat. Tyvärr för henne är kött festmat här, och serveras inte varje eller ens varannan dag. Anila tycker också bäst om kött, men hon har för någon vecka sedan äntligen börjat äta skapliga mängder av grönsaksstuvningarna också (dvs av de grönsaker hon väljer ut som sedan doppas av och an i vatten för att få bort kryddor). Ris äter hon också. Linssoppan vägrar hon röra, hon häller vatten på riset istället. Själv är jag superurtrött på ris och grönsaker och stekt ägg (som jag alltså äter två gånger per dag varje dag i veckan). Jag längtar efter lättfil, crunchy mysli, god ost, filterkaffe och överlag mer omväxlande kost och andra kryddor än spiskummin, chili och gurkmeja. Nå, om en dryg vecka ska vi till Kathmandu igen, så då ska jag äta annan mat än bara ris. Munnen vattnas bara jag tänker på restaurangen Nandans läckra Masala dosa, Helena’s goda moussaka och så tibetanska momos och något indiskt gott med nanbröd. Mums!

Annat jag gjort sedan senast är att köpa en ny festdräkt, ”kurta surwal” (dvs tunika, byxor och sjal) till mig tillsammans med Rajus storasyster Shantadidi. Jag köpte en dräkt till henne också som tack för alla gånger hon hjälpt mig i butikerna, hade lite dåligt samvete för att hon hamnat hänga med mig, för jag är superkräsen och inte så lätt att shoppa med alls. Nu också hamnade vi gå till typ 7 affärer före vi hittade ett tyg jag tyckte om. Att köpa kläder här är ganska annorlunda än i Finland. Perfekta festkläder är inte färdiglagade, utan man köper bara tyget (som är färdigt packat i påsar med en bit för byxorna, en bit för tunikan och en matchande sjal). Sedan för man det till skräddaren, som syr upp tyget i perfekt storlek (för ca 5-10 euro). I tygbutikerna finns påsarna med tyger i olika färg och material radade i högar på hyllor som går från golv till tak. Expediten sitter på en madrasserad platå framför hyllorna, kunderna sitter på stolar framför platån. Då man vill köpa något ska man antingen peka på något som ser intressant ut, eller säga till expediten ungefär vad man är ute efter, så drar de fram tygerna ur paketen och breder ut dem på den madrasserade platån. Tygerna är ofta unika, och inte av något särskilt märke. Det kan finnas vad som helst i vilken affär som helst. Därför betyder shopping för mig ofta att gå till typ 5-10 olika affärer och ha de stackars expediterna att dra ut ca 10-20 tyger i varje affär, bara för att jag sedan konstaterar att ”nja, jag tycker nog inte helt om något här heller”, och går vidare. Det jag till sist hittade var trots allt riktigt bra. Problemet nu är att skräddaren inte uppfattade att jag ville ha byxorna vid låren och inte midjan, så midjan är typ 4 cm för högt uppe och byxorna typ 4 cm för korta. Raju är nu hos skräddaren och försöker få honom att hastigt korrigera saken, jag skulle vilja ha dräkten på mig i kväll,ju…