Anila fick en apa av Nanna och Walle, för att ersätta det favoritkramdjur som vi glömt i en taxi i Kathmandu. De apan har blivit hennes nya favoritdjur. På torsdag kväll, då vi kom hem från vår shopping- och sightseeingfärd i Patan, märkte vi att apan inte var med mera! Morfar och jag mindes båda att vi sett den på en hylla i en butik, och kommenterat att ”apan lever farligt” och "rädda apan, död eller levande". Sedan hade vi båda trott att Anila tagit hand om den. Anila mindes inget av incidenten, inte heller ifall hon haft den i taxin, tagit den från butiken, eller var den möjligen kunde vara. Vi hade varit i två fairtrade butiker, både morfar och jag tyckte att vi sett apan på en hylla i den senare av de två.
Följande morgon ringde vi till Dhukuti, den butik vi besökt sist. De menade att de inte sett några apor där, men tog ändå vår telefonnummer. Vi antog att apan blivit i taxin, och började redan planera hur momi och morfar skulle skicka en ny apa från Finland. Apan var dels viktig för Anila, dels också för mig, eftersom jag har tänkt skriva en bok om ”vilda apans äventyr i Nepal” till Anilas födelsedag, och jag har tagit bara ca hälften av fotografierna av apan som behövs i boken…
Senare på dagen ringde Rajus telefon: Apan var upphittad! Den hade suttit bland tofflorna i andra våningen av butiken, som dessutom var en annan butik än den vi tänkt på (så klart samma som vi ringt till, men våra minnesbilder från första våningen var från en annan butik). Anila hade alltså tagit apan från den första butiken, och sedan glömt den bland tofflorna som hon provade i den andra butiken.
Momi och morfars avfärd blev mycket mindre tragisk då vi kunde hoppa i en taxi och åka på apa-räddningsexpedition till Patan så fort vi vinkat av deras flygfälttaxi. Efter att vi räddat apan promenerade vi till en fairtrade butik som vi brukarbesöka, men som vi inte varit till dagen innan. På väg dit hittade vi en butik som sålde tibetanska trämöbler och dessutom – ett hopfällbart bord med de måtten vi sökt i Bhaktapur, som alla påstod att inte alls tillverkas! Det köpte vi, för bara 45 euro dessutom. Och i fairtradebutiken hittade vi en massa fina julklappar till Anila och Inika. Bättre kunde det knappast gå. Vi firade en lyckad dag med sen lunch på vår favoritrestaurang, sydindiska Nandan vid New Road, dit vi för övrigt tänkt gå med både mina föräldrar och Nanna och Walle, men inte hunnit med någotdera (sorry, en annan gång…).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar