Kathmandu dag 3: Kumari Jatra

Inledde dagen med lite mestades resultatlös shopping i Thamel. Allt jag hittade var antingen fel storlek, för dyrt eller fel färg. Inte ens min favoritbutik hade något att komma med. Hrmpf.

På eftermiddagen gjorde vi en skumpig rickshawtur till Durbar Marg torget i två rickshaws. Vi ryms inte mera hela familjen i en. Där skulle Kumari Jatra festivalens första och största happening just börja: Den heligaste av de heliga kumarierna skulle föras runt gamlastan i en stor pyntad kärra. En kumari är en flicka som anses vara en levande gud. Hon är ofta ca 3-14 år gammal, som väljs ut genom en invecklad urvalsprocess (hon får bl.a. inte bli rädd för demonmasker och måste vara från visst kast och ha vissa fysiska egenskaper). Då hon blivit utvald flyttar hon in i kumarihuset (nuförtiden tillsammans med sina föräldrar). Hon upphör vara kumari om hon börjar blöda, alltså antingen om hon råkar stöta sig eller om hon uppnår puberteten. Då hamnar genast hon och hennes familj flytta ut ur kumarihuset och hon blir vanlig dödlig igen (hur ”vanlig” hon nu klarar av att bli efter att ha levt sin barndom så exklusivt. Tidigare ansågs det dessutom vara otur att gifta sig med f.d. kumaris eller överhuvudtaget ha mycket att göra med dem, så deras liv var ganska åt skiten efter att de blivit utkastade ur kumarihuset). Det finns många olika kumaris i Kathmandudalen, den heligaste av dem alla bor i Kumarihuset vid Durbar Marg torget i gamla stan i Kathmandu. Kumarin får inte röra marken med fötterna utan måste alltid bäras omkring, eller åka i kumarikärra (som närmast liknar en utsmyckad bröllopstårta på hjul). Hon åker omkring ett par gånger om året, de viktigaste åkturerna gör hon runt omkring i gamla stan under Kumari Jatra festivalen, som inträffar som förlängning av Indra Jatra festivalen i augusti/september. Övrig tid sitter hon i kumarihuset och visar sig nu och då för beundrare i fönstren på övre våningen av kumarihuset. Hon får däremot aldrig le eller skratta (åtminstone inte då andra ser på).

Folk på den nepalesiska läktarn trängs och väntar.

Vi trodde alltså att showen skulle börja när som helst då vi kom till torget, men hade ganska totalt fel. Först dirigerade poliser och arrangörer bara människor hit och dit. Sedan anlände orkestern, och sedan började olika länders diplomater och andra viktiga människor anlända med bilar eller till fots. Finland hade också någon representant på plats. Nepals ministrar och andra viktiga typer kom också åkande i fina bilar och alla dessa viktiga mestadels män samlades på den stora balkongen till den vita byggnaden, granne med kumarihuset. En stor armétrupp marcherade in i procession och tog plats på torget nedanför. Det småregnade lite av och till. Vi stod på ”turist-läktaren” på de höga trapporna runt ett tempel vid torget. En annan tempeltrappa var reserverad till nepaleser och det tempel som var närmast kumarihuset var reserverat till pressen.

Här inne satt kumarin.

Efter typ dryga 2 timmar började det äntligen hända något på torget: en man klädd i en röd monstermask dansade en vild dans. Sedan kom ett följe springande med folk som slog på slaginstrument eller blåste i blåsinstrument eller annars bara tjoade omkring. Med sig hade de en vit elefantmaskot med ett par människor inuti. Den dansade av och an på torget mellan armetruppen och viktig-gubbe-balkongen. I det skedet hade Raju och flickorna gått till ett annat ställe på turistläktaren än jag, där de såg bättre vad som hände. Jag stod bakom några väldigt långa turister på översta trappsteget av turistläktaren, i regnskydd men med en av och till gnällande Mira i Manduca-bärsele på magen. Efter elefantdansen tog det igen en stund, sedan rullades kumarikärrorna till torget och kumarin blev inlyft i en av dem. Vem som åkte i de andra är jag inte helt säker på. Sedan åkte hon runt omkring i kvarteren i gamla stan i flera timmar, ända tills efter att det blev mörkt på kvällen.

Bland duvor och tempel.

Vi stannade inte för att titta så värst länge, utan gick till en annan del av torget där vi lekte med och matade duvor istället. Sedan åt vi lunch (eller vad man nu kan kalla det, klockan var typ 17.30 vid det laget) på Rajus och min favoritrestaurang, sydindiska vegetariska Nandan vid New Road. Sedan hem, först till fots genom vindlande trånga gränder, sedan med taxi då vi överraskande kom ut på helt fel sida av ”labyrinten” (fast Raju så klart låtsades att han hela tiden planerat gå just precis dit... ;-))