Visumförlängning

Tiden har gått så otroligt snabbt att vi helt tänkte glömma bort både att ansöka om förlängning på reseförsäkringen och på flickornas turistvisum. Flickorna är här gratis både eftersom de är under 12 år gamla och eftersom Raju är nepales, men de måste ändå få stämpel i passet, först för 90 dagar (till slutet av september) och nu för 30 dagar till. Turistvisumen och –förlängningarna sköts nuförtiden endast och enbart elektroniskt via immigrationskontorets nätsidor (!). Helt otroligt mycket fiffigare än att stå och köa med en massa papperslappar och fotografier. Istället printar man bara ut en lapp med en streckkod som kommer per e-post då man fyllt in ansökan, och den läser de in på kontoret. Vi var på immigrationskontoret idag med tösernas streckkodslappar och fixade visumen. Samtidigt med oss var å andra sidan en gammal amerikansk man, kanske runt 70 eller 80 år gammal, som hade problem med systemet, eftersom han ”inte har någon adress, varken i Nepal eller USA, inte heller något telefonnummer, och eftersom han inte har telefonnummer kan han inte öppna e-postkonto”. De lät honom nog tillsist förlänga sitt visum i alla fall.

Se upp! Här faller ett träd! Granntanten
springer förskräckt undan...

Övrigt som har hänt är att grannens hus nu blivit helt jämnat med marken, så här dammar inte mera. De fällde samtidigt också två fina lichiträd på tomten, ett litet och ett stort. Det stora har vuxit helt vid muren mot vår gård, och Bua har brukat sträcka sig från balkongen och plocka saftiga och goda lichifrukter från de grenar som sträckt sig in på vår tomt. Slut med det nu. Istället ser vi för en tid Sarangkotkullen riktigt bra (men snart inte mera, då grannarnas 5-våningars koloss är färdigbyggd).