Rajus
kompis Nirmal, som tidigare bott i Finland, lånade sin bil och en chaufför till
oss. Nirmal försökte först övertyga mig om hur enkelt det är att köra själv,
men jag lät mig verkligen inte övertygas, därför chauffören. Trafiken i Nepal i
allmänhet och Kathmandu i synnerhet har inte förändrats särskilt mycket sedan
vi var här senast. Det finns fortfarande inte särskilt många trafikmärken eller
trafikregler i användning alltså. Trafikljusen, som var nya och fina senast vi
var här har nu helt försvunnit, både från Kathmandu och Pokhara. Gissar att det
antingen var så att något lands u-landshjälpfond donerade ljusen men glömde
tänka på reservdelar och underhåll. Eller så kostar det helt enkelt mindre i
drift att ha ett par poliser stående i de större korsningarna än att betala
elektricitet och underhåll till trafikljusen. Det som däremot är positivt är
att polisen är mer synlig med razzior där de checkar att folk inte kör
alkoholpåverkade. Jättebra tycker jag, för folks attityd till alkohol och
trafik verkar överlag ännu vara att det är ok att dricka så länge man själv
anser att man klarar av att köra (och de som vågar yttra dylika påståenden i
min närvaro brukar få höra ett par välvalda ord om vad jag anser om saken. Grrr...).
En synlig
förändring i Kathmandus trafikflöde är att det finns en hel del fler privata bilar,
riktigt nya och fräscha sådana dessutom, i för en finländare ”normala” märken
som Toyota, Honda, Kia och Skoda. Tidigare har de flesta bilar varit taxin, och
de flesta taxin varit av märket Suzuki Maruti, en minimal, kantig modell med
minimalistisk ofta söndrig utrustning och ofta väldigt många år på nacken. Nu
finns det t.o.m. helt fräscha och moderna taxibilar här! Nirmal berättade
däremot, att han ett par månader efter att han följt medelklassen trend och sålt
sin motorcykel och köpt en bil, köpte sig en ny motorcykel eftersom det är
hopplöst att ta sig fram i Kathmandus trafikkaos med bil. Bilen använder han bara
när han ska föra hela sin familj någonstans längre bort, eller då någon kompis
eller släkting vill låna den.
Nog om
trafiken. I Nirmals bil lämnade vi Kathmandus trafikkaos bakom oss och åkte
till Nagarkot, ett populärt utflyktsmål drygt 1,5 timmar utanför Kathmandu.
Nagarkot är ett kluster av hotell och restauranger uppe på ett högt berg,
därifrån man kan se Mount Everest och flera andra berg i Himalayas. För att
göra det borde man däremot stanna över natten och besöka utsiktstornet i
soluppgången. Då vi kom dit vid 12-tiden var det redan väldigt molnigt och vi
såg nog bara dalen under berget (som ju nog också var helt vacker). Första 2
metrarna av utsiktstornets stege var sönder men folk klättrade med olik taktik
upp till plattformen ändå. Anila och Raju och Inika var också där uppe (men man
såg nog inte bättre därifrån heller).
Vi körde
vidare ner i dalen och vidare till Changu Narayan, ett tempel i en by på en
kulle norr om Bhaktapur. Där hade jag aldrig varit tidigare, inte Raju heller.
Det var vackert, faktiskt t.o.m. listat som UNESCO världsarv. Också byn omkring templet var mysig. Vi gick till ett litet museum i byn där de
bl.a. hade utställt ca 200 år gammalt okokt ris (!) och världens minsta mynt,
typ 5 mm i diameter minimala nepalesiska mynt från ca 200 år tillbaka (papperspengar
började för övrigt användas i Nepal först på 1940-talet, tänk att folk gick
runt med bara pengapåsar fulla med mynt fram till det!).
 |
| Inika och Anila kollar in en hantverksbutik i Chengu Narayan |
 |
| Mira kollar in en hantverkare som tillverkar masker. |
 |
| Flickorna bekantar sig med statyerna på Chengu Narayan templets innergård. |
 |
| Inika hjälper Mira ringa i klockan. |
 |
| Flickorna på promenad i byn. |
 |
| Ett par som torkar chili och majs på sin balkong. |
Sedan åkte vi tillbaka
till Kathmandu, fastnade i Kathmandus kvällstraffikkaos och åt takeaway snacks
till middag på hotellrummet, då vi äntligen kom dit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar