Kathmandu Dag 2: Zoo

Planen var att gå till slottet, för Anila har redan en tid haft prinsessdille (och Inika också, eftersom hon har samma dillen som kära storasyrran). Då vi kom fram konstaterade vi att slottet var stängt p.g.a. Indra Jatra festivalen. Jag föreslog att ta en taxi till staden Bhaktapur istället, Raju totalvägrade eftersom jag inte hade tagit passet med mig (för att bevisa att Raju och jag är gifta) och det kostar 15 euro in för turister (själv skulle jag utan tvekan gärna betala 15 euro för att restaurera något så vackert som världskulturarvet Bhaktapur, men Raju litar inte på att pengarna används till rätta ändamål).

Efter en stunds häftig ordväxling om vad vi skulle göra och en nervlugnande paus hos en gatuskomakare som fixade Miras söndriga skor (sulan höll på att lossna) bestämde vi oss för att ta en taxi till Kathmandu zoo. Det visade sig vara en utmärkt idé, fastän jag var lite tveksam först då vi varit där så nyligen (hösten 2011). Djurparken hade däremot restaurerats och blivit ännu finare och djurvänligare än senast (den var faktiskt helt rimligt ok redan förra gången vi var där). Hyenan låg inte mera och flämtade på golvet i en betongbunker, utan den låg istället och flämtade på marken på en gräs- och trädbeklädd tomt. Tigern, som tidigare bodde i en typ 10x10m stor betongbunker hade nu en stor, grön inhägnad, lik dem på Högholmen eller ännu större. Så stor att det först var jobbigt att alls få syn på den. En massa andra djur hade också fått bättre burar. Eftersom det var söndag, som i de flesta skolor/jobb är vanlig skoldag/jobbdag, så var det främst skolbarnsgrupper på zoo. Det var därför ingen kö alls till elefantridningen eller till det lilla nöjesfältet (senast var vi där på en lördag, och då var det otroligt långa köer). Flickorna åkte helikopter och berg- och dalbanatåg och så red vi hela familjen på en elefant. Det bästa som hände på hela resan, tyckte Anila!

Anila visar en björn åt Mira.

En struts betraktar Raju och Inika.

Guldfasan tror jag den här pippin hette.

Den här stora, glänsande blåa storken överraskade och skrämde Anila så hon hoppade högt i luften (ungefär så här: "wow, kolla den där fågeln!" "var? var? (tittar uppåt)" "där, rakt framför dig!" "iiikkk!")

Mira undrar om Raju kan flyga helikopter...

Där högt uppe satt vi! Mannen i vitt på bilden visar
 högaktning till elefanten genom att låta sin panna röra
 dess snabel. Mannen i blått är elefantskötare.

På zoo fanns också en vanlig lekpark med
 bl.a. en vanlig gungbräda. Minst lika roligt
 och exotiskt som att kolla in vilda djur,
 lekparker är väldigt sällsynta här i Nepal.

Vi åt sen lunch med Rajus kompis Nirmal i en restaurang nära zoo. Han bor i Lalitpur/Patan, en stad så granne med Kathmandu att de egentligen kan räknas som samma stad. Kathmandu zoo ligger f.ö. också i Lalitpur. Efter lunchen tog Nirmal oss på en sväng till några kullar utanför staden i sin bil.

Vi avslutade dagen med lite till shopping och middag på en Thairestaurang tillsammans med Rajus kompis Narayan, som alltså bor i samma hotell som vi. Som jag hade längtat efter smaken av grön Thaicurry...mmm...