Promenad i Lakeside

På söndag var det som sagt lite svalare efter nattens åskväder. Jag tog därför ut Anila på promenad med kärran för första gången. Jag tänkte att vi skulle gå till en restaurang vid sjön ca 1,5-2 km härifrån och sedan tillbaka. För flera år sedan brukade jag jogga dit och tillbaka på morgonen. Vi tittade på allt möjligt på vägen; en färggrann fjäril, några hundar, kossor, vattenbufflar, kalvar och så förstås en mängd färggranna föremål i alla butiker vi passerade. Vi promenerade längs huvudgatan i Lakeside, så det fanns ganska många olika butiker att titta på. Lakeside är alltså Pokharas "turistghetto", eller vad man nu ska kalla det. "Tourist zone - drive slowly" står det faktiskt på en vägskylt när man närmar sig Lakeside. ;-) Stadsdelen Lakeside ligger, som namnet anger, vid sjön Phewa Tal. Husen i Lakeside består huvudsakligen av restauranger, hotell, butiker och annat som riktar sig till turister. Eftersom de flesta är små familjeföretag så bor här också en hel del lokalbefolkning. Det är nämligen vanligt här att öppna sin butik eller turistbyrå i bottenvåningen av sitt eget hus. Så gott som alla mindre hotell drivs också liksom Rajus föräldrars hotell på samma gård, eller i samma hus som ägarna bor. Här finns nog också hus som inte alls har något med turismen att göra, men de är faktiskt ganska få, åtminstone längs huvudgatorna. Framförallt den huvudgata som följer stranden och går igenom hela Lakesidedistriktet från väst till nordost är packad av företag som riktar sig till västerlänningar: klädbutiker som säljer hippie-kläder och väskor, bokhandlar med utländsk litteratur och brevpapper av naturmaterial, butiker som säljer vandringsutrustning, buddhistiska thangka-målningar, tibetanska smycken och hantverk och en uppsjö av valutaväxlare, internetcaféer, turistbyråer och såklart mängder av matställen. Längs den här huvudvägen promenerade alltså Anila och jag.

När vi kommit nästan ända fram till restaurangen jag tänkt ha som slutmål hände däremot något oväntat: en äldre kvinna bad mig stanna, sa att hon skulle få ta en titt på Anila. Det var visserligen inget oväntat med det, vi hade fått ganska mycket uppmärksamhet redan på vägen dit. Dels för att butiksägarna hälsar på alla som går förbi, dels för att alla älskar att gullas med eller vinka till småbarn och också för att kärran väckte uppmärksamhet. Denna kvinna nöjde sig däremot inte med att bara titta på Anila, hon ville skuffa kärran också. Vilket jag lät henne göra. När vi kom till restaurangen (som visade sig vara stängd) bad jag henne stanna och låta mig få Anila att kissa (hon var utan blöja). När Anila hade kissat ville tanten sedan hålla Anila i famnen, och då hon fick det började hon bära iväg med henne! Jag promenerade efter med kärran. Kanske 400 meter senare vek hon av på en sidoväg som var så gropig och stenig att jag inte mer ville följa med med kärran, så jag bad att få tillbaka Anila. Det fick jag såklart genast, och kvinnan såg lite besviken ut. Jag kan tänka mig att hon skulle ha bjudit oss hem till sig på te om vi fortsatt vidare med henne, eller så skulle hon ha visat upp oss för någon väninna. Språkmuren gjorde tyvärr att jag aldrig lyckades lista ut vad hon skulle ha velat göra med Anila.

Vi vände om och började gå hemåt när vinkat hejdå till tanten. På vägen stannade vi och ammade, och lite senare igen för att kissa. Medan Anila kissade kom en ännu bisarrare kvinna fram till oss. Den här vad mycket äldre, kanske 70 år gammal. Först log hon åt Anila och sedan ville hon ha Anila i famnen. Det vägrade Anila däremot gå med på, så gumman nöjde sig med att peta på Anila där hon satt i kärran. Hon rörde Anilas händer och fötter och rörde flera gånger sin panna med Anilas fötter, och satte sin hand mellan benen på Anila (ovanpå kläderna alltså) och förde efter det sin hand till sin panna. Jag misstänker att hon trodde att Anila var en pojke, och hon försökte få någon sorts välsignelse (?), men har faktiskt ingen aning, och inte Raju heller.

På måndag var vi på besök hos Rajus lillasyster Shiva och hennes familj. På kvällen köpte Rajus pappa också familjens get. Det hör till att slakta och äta en get under Dashain-högtiden. Bild av Raju och Anila som bekantar sig med geten:

På tisdag var Rajus storasyster här och hjälpa till med att laga seu-roti, dvs runda, bröd gjorda av smör, mjölk, socker och krossade riskorn. De ska fritteras i olja genom att man häller ut smeten i en ring i den heta oljan, lite på samma sätt som munkar. Seu-roti hör till den kommande högtiden. Jag försökte mig också på att laga seu-roti, men de blev inga perfekta runda ringar utan ojämt stora, gropiga saker som närmast såg ut som tjocktarmar. :P Lite senare försökte också Raju göra seu-roti, men hans såg precis lika patetiska ut som mina. ;-)

Idag har vi just slaktat geten och männen håller på att skinna den och skära upp den i bitar. Urrrk och blää. :P I morgon är det tika-dagen, dvs festivalens höjdpunkt. Skriver mer om den nästa gång.