Nu har Tihar satt igång på allvar. Tihar är, som jag skrev tidigare, Nepals nästviktigaste religiösa högtid, eller festival, som det kallas här. Festival är också ett mer passande namn, för högtid låter helt för stelt för något som firas med musik, dans, ljus, färger, raketer och offergåvor i form av främst frukter, blommor och rökelse. Tihar pågår i fem dagar. Den första dagen, som var på söndag, är tillägnad kråkorna. Den dagen ska man sätta ut mat på gården för kråkorna. Kråkor anses vara utsända av dödens gud som budbärare. På festivaldag två firas hundarna. Hundarna får god mat och dessutom röd tika i pannan och en blomkrans runt halsen. Hundarna är enligt hinduismen de som för själen över dödens flod i livet efter döden. På den tredje dagen är det kossornas tur att få röd tika i pannan och blomsterkrans runt halsen. Somliga kossor blir också målade med färggranna mönster över hela kroppen, eller får sina horn färgade. Korna är heliga djur bl.a. eftersom de ger mjölk, och mjölk är det som får människan att leva (jag har hört andra teorier om varför de är heliga också, för liksom många andra traditioner så accepterar folk dem utan att någonsin riktigt reflektera över varför de finns till). Idag har det alltså varit kossornas festivaldag. Anila, Raju och jag åkte till Mahendrapul bl.a. för att hämta en sari som jag låtit sy upp i ilfart i går för att ha på mig på festivalens huvuddag på torsdag. På vägen dit och tillbaka såg vi en hel del skojigt dekorerade kossor och också några hundar som hade kvar bitar av torkade blomkransar runt halsen. Anila verkade däremot inte bry sig dess mer om dem. Dels för att hon sov halva vägen dit och tillbaka och helt enkelt inte såg kossorna och hundarna, dels för att hon antaligen inte ännu vet hur en ko eller hund borde se ut, så hon tycker väl inte att konstigt färgade kossor är konstigare än normalt färgade kossor.
Den tredje dagen av festivalen är förutom att vara kossornas dag också ljusets festival. Vi kommer däremot att fira Deepawali först i morgon, onsdag. Idag har det nämligen varit årsdag för Rajus farfars död, och sådana dagar får man enligt hinduismen inte utföra glädjefester. Istället var familjens brahmin här på besök i dag morse och höll en puja (helig ceremoni) för Rajus pappa till Rajus farfars ära. I slutet av ceremonin fick vi alla en tika av brahminen, men inte röd utan ljusgul. Röd är glädjens färg i hinduismen och vitt och andra riktigt ljusa färger är sorgefärger. Brudens bröllopskläder är därför röda, medan änkor och andra sörjande klär sig i helvitt. Änkor förväntas också avstå från att klä sig i rött hela resten av sitt liv, men får nog klä sig i andra färger än vitt om de vill. Rajus pappa var klädd i ett vitt skynke runt höfterna under denna ceremoni. Rajus pappa och mamma måste dessutom fasta hela dagen idag. Någon total fasta var det ändå inte frågan om, men de fick inte äta annat än mjölk och gröt på hela dagen, och för risälskande nepaleser är det helt jämförbart med total fasta ;-) Vi andra fick äta normalt, förutom att maten inte fick innehålla lök eller vitlök.
På tal om mat så har jag tillrett maten här de senaste dagarna. Orsaken är att hemhjälpen Purmina först var på klassresa, sedan över natten hos någon kompis flera nätter i rad och vägrade komma hem, och sedan hon kom hem för tre dagar sedan har hon vägrat laga mat. Hemhjälpen Manju skulle annars kunna ta över köket, men hon meddelade i sin tur förra veckan att hon är gravid och inte orkar jobba mera, så hon sade upp sig och flyttade hem till sin man (och hans kompis som han bor med). Kvar blev allstå bara 11-åriga Mira som är för ung för att laga mat, Rajus mamma, som nog har lagat en och annan maträtt nu och då, men egentligen anser sig vara för gammal för att stå i köket på heltid, och så jag, som därför alltså huvudsakligen har skött köket. Med tanke på att jag under tidigare besök i Nepal ofta har skött köket hela tiden har det ju varit ganska lyxigt för mig att jag fram till nu inte nästan alls har behövt befatta mig med annat än Anilas matlagning. Ibland till och med lite för lyxigt, så på det sättet har det varit ganska roligt att göra någon konkret nytta här. Å andra sidan tar matlagningen flera timmar per dag, vilket ger mig mindre tid för andra sysslor som måste göra (typ klädtvätt) och ännu mindre tid för sådant jag verkligen skulle vilja göra (typ leka med Anila och gå på promenad). Nepaleser äter nämligen två varma mål per dag, bestående av ris, linssoppa, starkt kryddad pickles av något slag, grönsaksstuvning och någon gång också stekt spenat eller kött. Allt det här ska tillredas från scratch före varje mål. Idag har jag t.ex. gjort grönsaksstuvning av rädisor, potatis, blomkål, tomat, hackad ingefära och ärter. Framförallt mat med ärter tar tid här: man måste först peta ut ärterna ur ärtskidorna, och sedan separera det yttre ärtskideskalet från det inre. "Ärtskideskal ?!?" undrar ni säkert. Yep, ärtskideskal. I Nepal äter man inte bara ärterna, utan också skidorna, men bara den mjuka, yttre delen av dem, inte den tjockare, hårda hinnan på insidan. Hinnan separeras från skalet genom att man försiktigt viker skalet, en halva i gången, och drar bort hinnan, så att den antingen lossnar, eller går sönder och sönder och sönder och man perklar och svär och lovar sig själv att aldrig mer köpa ärter. :-/ Nå, högst antagligen kommer Purnima snart att börja laga mat igen, hon lär ha "gått i strejk" flera gånger tidigare, och det hela har tidigare gått över på ungefär en vecka eller två. Hon är trots allt bara ca 15 år gammal och jobbar i princip från 6 på morgonen till 9 på kvällen nonstop sju dagar i veckan, förutom då hon äter, gör läxor eller är i skolan. Med sådana arbetspass skulle väl vem som helst strejka, så jag unnar henne gärna lite semester. Rajus mamma funderar däremot på att anställa någon annan för att ersätta Manju, men vet inte ännu vad för typs människa hon vill ha hit, eftersom "äldre kvinnor dricker för mycket te, är lata och tar för mycket betalt, medan unga flickor arbetar nästan gratis men inte har tillräckligt med erfarenhet, så man måste lära dem allt från början, och dessutom kan var olydiga och obstinata, vilket är jobbigt". Jag gissar att hon inte lyckas bestämma sig förrän vi redan rest tillbaka till Finland, så fram till det är det stackars Mira, 11 år gammal, som får sköta massiva lass med byke, disk och städning, med Purnimas hjälp så fort hon bestämt sig vara samarbetsvillig igen. Ram, som tidigare jobbat här som trekkingguide till våra hotellgäster har därför hoppat in och hjälpt till med att städa gården och hotellrummen, och också Raju har städat ett och annat rum nu och då.
Tillbaka till festivalen så är alltså tredje dagen ljusets och kossornas dag, fjärde dagen är koskit- och oxdagen (och för oss som sagt också ljusets festivaldag) och den femte dagen är brödernas festivaldag. Brödernas festivaldag är den viktigaste av alla dessa dagar i Nepal (i Indien är ljusets festivaldag viktigast, de firar syskondag annan tid på året istället). På brödernas dag ska systrarna ge tika och gåvor till sina bröder i en ceremoni, och bröderna tacka genom att ge pengar. Eftersom Raju inte vill ha några "billiga nepalesiska kläder" så tycker hans systrar om att ge gåvor till mig istället. Därför var jag alltså och shoppa med dem och Rajus mamma i går, då vi köpte en fuxia-röd/lila sari till mig som jag ska ha på mig på festen på torsdag. Det var alltså fållen, underkjolen och blusen till den som jag måste få snabbt sydda enligt mina mått, och som Raju och jag hämtade i dag. Jag skriver mera om ljusets festival och de andra festivaldagarna om några dagar.
Lägger hit bilder av Anila, Raju Binod och mig, tagna för några dagar sedan då vi hyrde en roddbåt och paddlade över till andra sidan sjön och besökte templet som ligger på en ö mitt i sundet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar