Elektricitet är bra att ha

Här brukar vara längre och kortare strömavbrott varje dag, flera gånger om dagen. Idag var ändå rekord hittills. Strömmen gick 6 på morgonen och så var vi utan el fram till 13 på eftermiddagen. Jag hade inte laddat datorn ordentligt kvällen innan, så den dog typ 15 minuter efter att jag knäppt på den på morgonen, hann just nätt och jämnt checka e-post och facebook och editera dagens bilder. Så fort strömmen kom igen lade jag den alltså att laddas, likaså skyndade alla att ladda sina telefoner. Glädjen varade bara två timmar, klockan ungefär 15 blev det strömavbrott igen. Jag gick ut på promenad till ”fiskcaféet” med flickorna för att äta lite lassi och plättar. Hemma var det helt för hett utan takfläkt och internet fungerade dessutom inte.

Inika och Mira väntar på pannkakan och lassin.
 Den här gången valde vi ett av de låga borden i
 båsen som är byggda runt fiskdammen.

Då vi kom hem vid 18-tiden var det fortfarande ingen el. Inte heller klockan 19. Vid 20-tiden började Ama bli orolig att vårt backup-batteri skulle ladda ut totalt. Vi har alltså sedan senhösten 2008 ett laddningsbart batteri som gör att vissa lampor (en i varje rum och varje badrum) kan användas också då det är elavbrott. Det blir således aldrig helt mörkt. Större elapparater som kylskåp, fläktarna och vattenpumpen som pumpar vatten till vattencisternen på taket orkar batteriet ändå inte hålla igång. Då Anila var liten, och före det, levde vi så gott som varje kväll i skenet av stearinljus och ficklampor. Det gick ju an då man inte visste om bättre, men visst är det underbart skönt att inte behöva fumla med ficklampor då man ska byta kläder på barn eller tvätta dem eller natta dem! Nuförtiden har de flesta hus här i Lakeside något slags el-backup, antingen batteri eller så en generator, som är effektivare men också ljudligare (brummar ungefär som en utombordsmotor). För 10 år sedan var det mer sällsynt och här blev faktiskt nästan helt mörkt då det var elavbrott, bara några enstaka finare hotell hade generator. Sedan, då elavbrottet tog slut, ropade hela bygden jublande ”batti ayjo” (lampan kom, direktöversatt) eller andra glädjetjut, kanske också applåder, så man kunde liksom inte missa det. Nuförtiden är det ingen som ropar eller applåderar mera, övergången från elavbrott till el går väldigt diskret, man ser knappt ens skillnad då man tittar sig omkring på gatan heller. Eller lite skillnad, för när ungdomarna, töserna och jag i kväll vid 20-tiden satt uppe på högsta taket (där det var svalast), och Ama redan oroade sig för totalt mörker och Bua gick runt och mumlade om att vattnet snart tar slut, så tändes plötsligt trädgårdsbelysningen till tre hotell i vår närhet precis samtidigt, och det kunde ju bara betyda en sak: elektricitet! För en gångs skull tyckte jag till och med jag hörde ett och annat glädjerop. Sedan gick vi in och åt middag. Med takfläkten snurrande och tv:n på. Och Bua fick vattenpumpen på och vi behövde varken leva i mörker, utan vatten eller utan telefoner och datorer. Sådant här får en att inse hurdan lyx det är att bo i ett land där oavbruten tillgång till el är en självklarhet.