lördag 23 augusti 2014

Utfärd till Amas maitighar

Lång och så gungig att man nästan blev sjösjuk...
Till Teejfestivalen, kvinnornas festival, hör att kvinnor reser hem till sitt Maitighar, alltså sina föräldrars hem. Eftersom kvinnor upptas i sina mäns släkter och hushåll då de gifter sig, har de ofta inte så mycket kontakt med sina föräldrars hem efter att de gift sig. Framförallt inte om deras föräldrahem ligger långt borta eller om det inte finns telefon/internet där de bor. Men det finns vissa tillfällen då kvinnor förväntas besöka föräldrahemmet (vilket de också för det mesta gärna gör, i mannens hushåll är deras uppgift att passa upp mannen och hans föräldrar, i föräldrahemmet kan de njuta och ta det lugnt). Ett sådant är i samband med förlossningar, ett annat är under Teej-festivalen. Här i Pokhara med omnejd är det såklart lite modernare och annorlunda och Rajus systrar kommer som sagt ofta på besök hit och de har annars också ofta kontakt med Ama och Bua per telefon. Ama däremot besöker inte ofta sin hemby. Den ligger ett stycke utanför Pokhara. Förr i tiden har det varit mycket besvärligare att ta sig dit från Pokhara, för en djup floddal med en strid flod skiljer kullen med Amas hemby från Pokhara. Sedan ett par tiotal år tillbaka har en lång och gungig bro förenat byn med Pokhara, så nu är det ganska lätt att komma dit. Jag hade ändå inte varit där tidigare. Då mamma och pappa var här för tre år sedan åkte vi för att titta på den långa bron, men eftersom Anila och Inika båda somnade i min famn i bilen satt jag med dem där medan mamma och pappa kollade in bron. Jag hade alltså inte ens sett den tidigare.

Vi, alltså Ama, flickorna och jag och hemhjälpen Ramkumari, och så Anisha, Sudesh och Abishek, åkte iväg på morgonen genast efter morgonmålet. Vi var alla representativt klädda i våra bästa kläder. Jag hade min nya röd-svarta sari på mig, och ett guldigt halsband som Bishnudidi lånat. Flickorna hade sina ”nepaldräkter” på sig. Vi åkte taxi till bron och promenerade därifrån till byn, som låg kanske en halv kilometer från bron på andra sidan floddalen, upp för en brant trappa och längs en lerig väg.

Värden dansar runt med Mira. Hon är mer
 än lite skeptisk.

Folk kollar in de som dansar.

Min nya sari. Ärmarnas design
 bongade jag in en modetidning
 hos sömmerskan. De gjorde succé,
 ingen hade sett sådana tidigare
 och många kom och undrade
 var jag låtit sy den och
 varifrån jag fått idén och om
 de fick låta sy upp likadana själva.

Hemma hos Amas släktingar var festen redan i full gång. De hade en megastor stereoanläggning (som såg helt malplacerad ut på terrassen av det traditionellt nepalesiska och väldigt asketiska huset). Den dundrade på så den hördes nästan ända till Pokhara. Amas lillebrors son hade dansshow medan andra tittade på eller småpratade med varandra (så gott det nu gick med musiken dånande i bakgrunden...). Efter ett tag fick vi mat, dal bhat tarkari såklart, alltså ris med linssoppa och olika grönsaksstuvningar och pickles. Höna och getkött och stekt ägg dessutom. Sedan fortsatte dansen, och hela tiden strömmade det till mera människor, som åt och dansade.
På väg hemåt.

Töserna blev dödligt uttråkade efter ett tag, så vi smet iväg och undersökte gården. Där fanns en vattenbuffel i ett skjul på bakgården och i ett annat skjul bodde det getter och killingar. De höll töserna underhållna ett tag, sedan blev de rastlösa igen.


Töserna bekantar sig med vattenbuffeln.

Uttråkad Inika dansar runt ett träd.

Dans. Vår hemhjälp var väldigt bra på att dansa (till vänster i rödgrön sari).

Värdinna med sina getter.

Risfälten runt byn.

Grodyngelsjakt.
Anila och killarna.
Då tog någon släkting oss och några killar från festen med på promenad till fälten i närheten. Där hittade killarna fiskar på ett risfält. Fiskarna visade sig vara grodyngel, och där fanns också vackert grönspräckliga grodor. Släktingen hjälpte killarna att samla grodyngel i en plastpåse. Sedan gick vi tillbaka och kort därefter började vi gå hemåt igen. Killarna släppte ut sina grodyngel från bron och tänkte att de skulle få ett gott nytt liv efter att de plaskat ner i floden typ 100 meter längre ner... Gott nytt liv fick de kanske, men kanske inte som grodyngel och kanske inte i just den floden...


Syster mys i taxin.
Vi åkte hem i ett par taxin, i vår satt Anila, Mira och jag på frambänken och 4 vuxna och Inika på bakbänken. Ganska tight, men som ni ser på bilden hade åtminstone Anila och Mira väldigt roligt J.

1 kommentar:

Melli sa...

Så fina ni alla är! <3

Hon kommer nog att ha såå mycket att berätta när hon äntligen kommer hem, den stora eleven (och såklart Inika också :) ).