Skola och skyfall

Oj, jag insåg just när jag läste Anilas lärares brev lite noggrannare, att det är den här veckan vi borde ha hållit på med A, inte förra veckan. L-vecka borde vi ha först nästa vecka...ehh... Vi är alltså en vecka i förtid med modersmålsundervisningen och säkert alla andra ämnen också. Detta trots att jag bestämde mig att stryka ett par timmar modersmål och lite matematik från vårt schema, eftersom Anila ju hinner göra mer på kortare tid på tumis med mig jämfört med en elev i en stor klass. Vi har alltså skrivit berättelser, hittat på sånger och gjort allt möjligt annat överlopps roligt program, och ändå är vi i förtid! Hmm...vad i hela fridens namn sysselsatte sig månne barnen i Finland med hela den där första veckan medan Anila jobbade med bokstaven A och första kapitlen i matematikboken?!? Å andra sidan kommer vi säkert att vara en vecka borta i Kathmandu och annanstans om några veckor, så det är ju bättre att vi är i förtid än för sena med skoluppgifterna. Med god tur ska de också göra en bild av ett lamm nästa vecka som vi gjort den här veckan. Gör de en Lada eller en loppa eller ett lamadjur får vi väl hoppa tillbaka till bokstaven L igen ett slag för att Anila ska få ha samma bild som de andra... Men summa summarum skulle jag alltså inte behöva fundera så mycket på läseordningen, eftersom jag alltså faktiskt har fått veta ungefär vad de ska jobba med i förväg och inte på efterhand (jag min tröghjärna förstod bara inte vilka datum som ingår i vecka 34...).

Idag har vi varit hemma hela dagen. På eftermiddagen kom Cheeseball-kioskens döttrar, som alltså är våra grannar, hit och lekte en stund på gården. De är 10 och 14 år gamla, och Anila brukade leka med dem ibland förra gången vi var i Nepal också. De här gången har hon varit för blyg att bjuda hit dem eller gå dit, men de har vinkat till varandra över staketet ibland (vi ser in på deras gård från våra balkonger). Och så har vi såklart köpt godis, kex, cokis och framförallt cheeseballs från deras kiosk ett otal antal gånger. Idag ritade de tillsammans med våra gatukritor och så dansade de runt med varandra i en vilt snurrig ringdans. Sedan petade de på diverse sniglar med skräck- och äckelblandad förtjusning.

Här har småduggat och regnat hela dagen idag, utom en kort stund på eftermiddagen då solen verkade vara på väg att titta fram och jag började tvätta kläder, som jag sedan hängde upp på tork med regnet droppande i nacken på mig då solen plötsligt bestämt sig för att inte ändå alls titta fram. I går missbedömde jag också vädret. Då verkade det vara på väg att komma en liten skur. Eftersom töserna ville ha glass eller bulle, och dessutom gå till bokhandeln för att köpa något med sina veckopengar (tisdag är städnings- och veckopengsdag), bestämde vi oss att inte låta lite vatten störa så vi gick iväg ändå. Det duggade när vi gick, ösregnade då vi var framme vid bageriet och fortsatte spöregna medan vi gick till bokhandeln. Medan vi var där fortsatte regnet och dessutom började det åska. Vi var först där ganska länge för att välja vad vi ville köpa (eller inte vi egentligen, utan bara Anila. Inika somnade på väg dit med sin chokodonits i handen och Mira och jag sysselsatte oss närmast med att plocka produkter ner från hyllorna eller upp igen...). Efter att Anila valt vad hon ville ha stannade vi ännu ett tag för att vänta att regnet skulle ta slut, men efter kanske en kvart gav vi upp och tänkte att vi skulle kunna gå de typ 500 m vi hade kvar hem oberoende av väder. På samma sida av gatan som bokhandeln gick det helt ok, men när vi kom till korsningen där vi skulle över vägen och upp till den gata där vi bor var hela gatan helt totalt översvämmad. Jag hamnade därför stänga paraplyet för att klara av att knuffa upp kärran motströms över vägen och upp för vår kullersteniga gata, som inte är särskilt brant, men kändes som en tung uppförbacke med allt regnvatten forsande kring vaderna och omkring och över hjulen på kärran. Vaderna på mig dessutom, stackars Anila hade vatten ända upp till knäna nästan! Åskan bullrade till ett par gånger medan vi gick dessutom, inte särskilt nära, men det ekar och smäller ordentligt här ändå mellan stenhusen och kullarna. Anila var livrädd för åskan och vi var båda våtare än dränkta katter dessutom. Inte så lyckat. Därför har vi stannat hemma idag. Anila ville inte ta risken att råka ut för en till promenad i ösregn och åska.

I brist på illustrerande bilder addar jag en bild från kusinernas arkiv: Anila simmar i Udayas famn på utfärden till fiskodlingsstället förra månaden.