Panauti och Namobuddha

Nirmal lånade oss sin bil och en chaufför. Efter morgonmålet körde vi därför österut, förbi Bhaktapur (en annan berömd vacker stad nära Kathmandu) till den mysiga, medeltida byn Panauti. Chauffören körde alla världens konstiga kringelikrokvägar för att ta oss ut från Kathmandu (eller så försökte han undvika trafikkaos på huvudvägen, så kanske det var smart ändå). Resan dit tog hur som helst flera timmar fast avståndet är bara typ 30-40 km.

Panauti var snygg med söta medeltida tempel på en udde mellan två floder. I hinduismen anses ställen där två floder möts heliga, därför var de byggda just dit. Då vi tittade på templen flög en duva förbi och landade i vattnet i en vattenränna som ledde ut till floden. Den plaskade lite runt och såg först ut att simma, men sedan drevs den ut i floden med strömmen, plaskade febrilt under och  över ytan, men kom inte upp. Till sist drunknade den, medan vi stod hjälplösa och tittade på den från stranden. Stackare. Det hela var från början till slut väldigt märkligt, den landade så målmedvetet i vattnet som om den med flit kastat sig i floden. Den här incidenten var sedan så klart det som flickorna mindes bäst från Panauti, och talade om resten av dagen (och ännu nästa dag).

Från Panauti skulle vi vidare till buddhist klostret i Namobuddha, max 10 kilometer bort. Vi körde först längs en väg, men den blev till sist så stenig och gropig att den skulle ha varit svår att komma fram på ens med traktor, och vi åkte vanlig personbil. Vi hamnade alltså vända och köra tillbaka. Några ortsbor menade att bästa vägen till Namobuddha gick längs en annan gropig väg. Den blev också så hopplös att vi nästan gav upp, men just när vi nästan vände om (ok, att vända om skulle också ha varit ett svårt eller omöjligt alternativ, så smal som den var med stup och berg på bägge sidorna), kom den ut till landsvägen till Namobuddha. Må så vara att det här var kortaste vägen, men ca 5-10 km i max 10 km/h hastighet tar enligt min matematik längre tid än ca 15 km i 50 km/h. Bra mycket mindre frustrerande åtminstone skulle det ha varit att åka kvickt på en bra väg än sitta och vara rädd att bilen går sönder eller att vägen blir så dålig att man hamnar vända om. Nå, hursomhelst, fram kom vi ju ändå.

Namobuddha her ett väldigt vackert kloster med för tibetanska buddhismen typiska fina färggranna bilder på väggar och tak, gyllene statyer och massor av praying wheels att snurra på längs yttre väggarna och lite här och var annanstans också. Vi råkade komma till stora salen mitt i munkarnas kvällsbönestund, så de slog på stora trummorna, mässade mantran och blåste i långa blåsinstrument. Väldigt högljutt och väldigt speciellt, stämningsfullt. Lite för högljutt, tyckte Inika och Mira och höll för öronen. Fotografiförbud där inne, så inga bilder av det. På området fanns också den gamla stupan som funnits där redan innan klostret byggdes, en av de viktigaste vallfärdsorterna i Nepal för tibetanska buddhister vid sidan av Swayambhunath och Bouddha. Den har jag inga bilder av faktiskt, var ganska anspråkslös, men böneflaggorna som fladdrade i tusental i träden runt omkring var en mäktig syn.

Klostret, mitt ute i ingenstans, högt uppe på en kulle.

Inika i meditationsgrottan.

En av många gyllene Buddhastatyer.

Anila bland böneflaggorna.

Mira leker flygplan.

Flaggpromenad längs trapporna.

Här torkas växtdelar för att göra bönehalsband.

Praying wheels

Mira gick också runt och fotograferade.

En annan mäktig syn var den nästan 45 meter höga Shiva-statyn i guldfärgad cement (eller liknande) som byggts på en kulle i en by vi passerade på vägen tillbaka. Största Shivastatyn i världen (men knappast vackrast). Vi stannade kvickt längs landsvägen och tog några bilder.

På hemvägen hade vi tänkt stanna i Bhaktapur, en av mina favoritstäder i Nepal, där jag inte varit sedan 2011 (däremot två gånger det året). Klockan var däremot redan över 18 när vi kom så långt, så ingen, inte ens jag, hade någon lust med mera sightseeing då mera, utan alla ville bara hem till hotellet. Väl hemma var klockan nästan 20, så vi gick nästan rakt till Helena’s restaurang för att äta moussaka. De hade däremot ändrat menyn och plockat bort moussakan, så det fick bli sizzler istället, vilket inte gjorde något, för de har alltid gjort utmärkta sizzlers.