Kathmandus sevärdheter

På måndag fick vi igen låna Nirmals bil och samma chaufför, men efter söndagens eskapader var alla ense om att vi inte ville sitta längre än nödvändigt i bil. Efter ett gott morgonmål på Helena’s takterrass (på 7:e våningen, bland de högsta i Thamel), åkte vi därför till Swayambhunath, även kallat aptemplet, som ligger kanske 2 km från Thamel. Hur i hela fridens namn det ändå lyckades ta vår chaufför nästan 30 min att ta oss dit är ett mysterium för mig, det var inte ens rusningstrafik. Vi snurrade på praying wheels och beundrade templet och stupan en stund, och aporna. Flickorna tyckte aporna var roligast, men flickorna var å andra sidan också ganska rädda för dem (för vi hade förmanat dem att inte gå för nära för aporna kan ha rabies, så de verkade förvänta sig att alla apor var i beredskap till blodig attack när som helst). Söta apungar tittade vi ändå på en del, dem fanns det gott om.

Morgonmål deluxe med stekt banan och croissant och fin utsikt.

Den här ap-mamman verkar mer intresserad av sin manikyr än sin unge.

Dagdrömmande mamma-apa.

Här är däremot äkta moderskärlek i luften.

Till näst åkte vi till Buddhanilkantha, där det finns en berömd liggande ca 5 meter lång Vishnustaty i en vattenbassäng och ett par tempel runt omkring. Ingen typisk turistattraktion, så där var istället ganska stämningsfullt med mycket rökelse, ortsbor som offrade frukt, blommor och sådant och bad vid templen, bönebjällror och –klockor som ringde. En helt annan atmosfär än omkring Swayambhunath, där var och varannan försöker pracka på en något krimskrams.

Som icke-hindu fick man inte gå in i inhägnaden runt bassängen med statyn. Fotografi var visst inte heller tillåtet egentligen, åtminstone inte innanför staketet (detta diskret fotat med telefonen då jag väntade på mina hindu-familjemedlemmar).

Följande pitstop var Nepals heligaste hindutempel Pashupatinath, dit inga icke-hindun får gå in. Ingen annan av oss hade heller lust att gå in, eftersom det råkade vara någon sådan dag i månaden att det var extra heligt eller lyckosamt att gå dit, så köerna ringlade sig långa vägar utanför tempelmurarna (över 20.000 människor hade varit där den dagen läste vi i tidningen efteråt). Vi följde därför bara muren ner till floden, gick över bron förbi ett begravningsfölje som höll på att förbereda en närstående för kremation på kremeringsplatåerna vid floden. Sedan satt vi oss uppe på andra sidan floden och tittade på templet (och begravningsföljet), så mycket man nu lyckas se av templet över murarna. Samt diskuterade vidare frågor om liv och död och kremering och begravning och pånyttfödelse och duvan som drunknat dagen innan och, ja, sådant.

Efter det bekantade sig Mira och Raju med några Sadhus (heliga män), som det finns en hel del av i och omkring Pashupatinath. De vandrar omkring eller hänger vid templen, har gett upp all sin materiella ägendom och livnär sig på att tigga och sysselsätter sig med att tillbe Shiva. Och tydligen också med att fixa sin ”outfit of the day”, speciellt make-up och hår, konstaterade jag och Anila (och undrade om det tar dem längre eller kortare än 3 timmar, som enligt Anila är vad Kim Kardashian lägger ner per dag på sitt utseende). Mira tyckte de var ganska skrämmande.

Därifrån åkte vi vidare till stupan i Bodhnath, den största i Nepal.

Inika såg genast dess potential för hjulning.

Mira var mest intresserad av att mata duvorna runt själva stupan, men praying wheels dög också som sysselsättning (fast hon var i kortaste laget för de flesta snurrorna).

  

Anila blev salig då hon märkte att hennes favorit-pizzarestaurang the Roadhouse Cafe hade en branch i ett av husen runt stupan. Till hennes glädje valde vi att äta där. I nedervåningen fanns en thanka artschool, där man kunde gå in och se elever måla på thankamålningar, sådana där extremt finpetiga tibetansk-buddhistiska konstverk. Imponerande det också, tyckte töserna.

Från Bodhnath bar det av till Kathmandu Durbar square, gamla stadens hjärta i Kathmandu alltså. Den blev allvarligt skadad i jordbävningen 2015, många av de finaste templen föll helt i bitar och samtliga som ännu var kvar var uppstakade med stödbalkar och andra stödkonstruktioner. Ett av de få hus som ännu var kvar och var beboeliga var den levande gudinnans, kumarins, hus Kumari Bahal. Dit gick vi en sväng i hopp om att få syn på henne, men hon ville inte just då visa sig. Jag beundrade mina egna gudinnor istället (varav en t.o.m. heter Kumari till tredje namn), samt de vackra fönstren på innergården.

Åsynen av vad som var kvar av många andra vackra hus var sorglig, väldigt sorglig. Det verkade som om inte just något alls gjorts sedan april 2015 för att restaurera, förutom då att forsla bort bråte och lägga till stödbalkarna. Undrar om de någonsin lyckas bygga upp platsen att bli vad den en gång var? Där om någonsin slog det mig hur mäktiga krafter det finns i en jordbävning (i Pokhara ser man ju inga spår alls av den).

Här saknas de stora templen som brukade stå högst på platformerna med tegeltrapporna i mitten och till höger. Kumari Bahal är huset längst till vänster.

Sprucken och utputande vägg, det massiva huset ännu obeboeligt.

Glasspaus vid Shiva-Parvatitemplet, som inte rasat.

Allt var ändå inte helt förlorat, i norra ändan av Durbar square fanns ännu en del tempel, och längre bort på de vindlande gatorna i gamla stans bostadskvarter verkade livet gå på som alltid förr. Vi promenerade tillbaka till Thamel den vägen, hittade för en gångs skull rätt väg genast, och kom just i tid före en av de butikerna jag alltid besöker i Thamel skulle stänga. Jag shoppade lite i andra butiker också.

Den här gatan är faktiskt ganska bred för att vara i KTM gamla stad. Här gasar dessutom inte ens en enda motorcykel förbi just nu då jag tog bilden.

Sedan avslutade vi igen dagen med fast food picknick på hotellgolvet. Engångskärlen var tillverkade av blad som torkats i form – älskar konceptet, både charmigt och miljövänligt.