Bergsutfärd

Igår var vi alla i vår familj tur nog friska, och fastän vädret var allt annat än bra så beslöt vi att fara iväg på vår övernattenutfärd. Feberflunssan hade däremot spritt sig till Yuki och Praket, så Bishnudidis och Shivas familj bestämde sig att stanna hemma. Sudesh, Laxmididis enda son, kände sig också lite sjuk, men tyckte inte att det skulle hindra honom, så han kom med ändå. Med på utfärden var alltså: vår hela familj, Laxmididis hela familj (Laxmididi, hennes man, deras döttrar ”Londonkusinerna” Asmita (24 år), Anuja (22 år), Anisha (20 år), deras son Sudesh (16 år), Shantadidi och hennes man och deras son Abishek (18 år) och dessutom Prem och Divesh, två män i ca 25-35-årsåldern som är släkt til oss på något sätt också (Prem kallar mig moster, men hans moster är jag nog inte biologiskt åtminstone ;-)

Vi valde att fara till byn Dhampus, en bergsby ett stycke nordost om Pokhara. Alla var eniga om att Sarankot var för tråkigt och nära, att iglar i Austian Camp inte frestade och att Syangja Bazaar inte var lika kiva som Dhampus. Jag tror det var ett bra val. Vi åkte iväg på eftermiddagen i duggregn. Hotellets jeep kom och hämtade oss ända hemifrån, och vi klämde alla in oss i den, utom Prem och Divesh som åkte motorcykel. Flickorna, jag och två ungdomar satt på bakbänken, Laxmididis man brevid chauffören och resten på de två bänkarna som fanns längs kanterna av flaket (som var täckt med regnskyddande pressenning). Jeepen åkte först ett tag längs landsvägen och sedan svängde den av på en stenig, smal väg som slingrade sig brant uppåt i bergen. Vägen var ställvis så lerig att vi trodde att vi skulle fastna, ställvis så stenig att vi trodde att bilen skulle kippa över kanten eller slå hål i bottnet. Inget sådant hände ändå, utan en skumpig dryg halvtimme senare var vi framme uppe i byn Dhampus. Det var regnigt och dimmigt och man såg absolut ingenting annat än de hus och träd som stod närmast. Vi åt middag och töserna spelade lite datorspel och myste med kusinerna, sedan gick vi och lade oss i våra hotellrum. I vårt hamnade Raju först döda en spindel stor som min hand som satt ovanför gardinstången. Huga!

Tidigt följande morgon, då Mira vaknade, var det solsken i Dhampus och det massiva Annapurnamassivet med alla snöklädda toppar skymtade mellan molnen. Småningom började andra också vakna. Jag gick ut och tog några fotografier. Töserna och Raju sov ännu, men jag tänkte att jag kan vänta med att väcka dem ett tag. Tyvärr gick det på några ögonblick för molnen att gröta till utsikten, så när Anila och Inika och Raju vaknade vid 8-tiden för att vi skulle göra oss färdiga att promenera tillbaka hem, så såg man bara de närmaste kullarna, inte de höga bergen bakom.

Nere i dalen ligger Pokhara

Vi promenerade sedan allihopa tillbaka ner till landsvägen genom en väg som till största delen bestod av en stentrappa. I början såg vi en och annan igel också, men ingen bet sig fast på oss. Ett tag rann en bäck ner längs trappan så alla blev mer eller mindre våta om fötterna. Vägen, eller trappan alltså, gick igenom ett par små söta byar (eller samlingar med hus kanske närmast), och längs ris i terrassodlingar. På vägen upp med jeepen såg vi en stor apa genom fönstret, men då vi promemerade ner såg vi bara kossor och hönor och andra husdjur, inga vilda djur alls (bortsett från iglarna). Jag bar Mira i Babybjörnen och vår tanke var att Inika skulle kunna åka i Manducan om hon inte orkat gå, men hon orkade duktigt hela vägen ner (med korta vilopauser i kusinernas och Rajus famn). Det var molnigt och ganska behagligt väder att promenera i, inte för varmt och inte heller regnigt.

Drickapaus på väg ner.

När vi kom ner åkte vi lokal buss hela vägen tillbaka till Pokhara. I början var vi enda i bussen (den hade ändhållplats där vi steg på), sedan fylldes den med folk så att den tillsist var med packad än en burk sardiner. Vi satt längst bak vid fönstret, töserna och jag inklämda på 1½ sits. Tur att det inte var så lång väg att åka!

Själv tycker jag att utfärden var uppfriskande och rolig, töserna förstod tyvärr inte riktigt pointen med det hela, att först åka upp i regn, sedan bara äta, sova och sedan promenera ner igen. Jag ångrar att jag inte väckte dem i tid på morgonen. L Mira däremot verkade tycka det var superkul att titta på alla husdjur vi såg på vägen ner, hon viftade och pekade titta titta och jag tyckte t.o.m. hon sa ”chicken” eller ”kyckling” eller något ditåt åt en kyckling, men knappast, för jag har nog inte aktivt försökt lära henne det ordet alls